Etikett: Eduardo Noriega

Publicerat

LA BELLE ET LA BÊTE

Skönheten och odjuret, den tecknade Disney-versionen, är så himla fin tycker jag! Jag har sett den tusenmiljarderstjärnstopp gånger, nåja, nu överdrev jag en smula men många är det. Jag gillar historien, känslan, färgerna och musiken!

Av dessa fyra är det endast musiken jag får tänka bort för den franska versionen av Skönheten och odjuret (från 2014) är ingen musikal, det här är ett rent fantasy-kärleks-sago-drama-äventyr.

Med en budget på hela 35 miljoner euro visar regissören Christophe Gans att det går att göra film även i Frankrike så varenda litet euro-öre syns i bild. Jävlar i min lilla låda alltså, det här är SNYGGT och det är snyggt på det där scenografikreativa sättet som gör att man sitter och tittar och faktiskt inte vet vad det är man ska få se härnäst. Balla scenlösningar, otroliga miljöer, det är MUMS FILIBABBA för ögonen helt enkelt!

Jämfört med den tecknade versionen så är historien omskriven en del, exakt hur tänker jag inte skriva här men skillnaderna gör att det känns som att det här är en film som står helt på egna ben oavsett likheterna i titel och i huvudfigurer. Léa Seydoux spelar Belle och det är Vincent Cassel som får ikläda sig den håriga rollen som Odjuret OCH den mer slätrakade prinsen.

Efter att ha hamnat i diskussion om detta vid handfull tillfällen känns det som att jag är en av få filmintresserade personer som inte riktigt kan se storheten i Vincent Cassel och hans ”utstrålning”. Jag blev till och med kallad ”idiot” en gång för att jag inte tyckte han var snygg i Black Swan! Nåja, idiot eller inte, jag står för att jag tycker att han är rätt aurafattig och jag känner samma sak i den här filmen. En mer karismatisk man i denna roll hade höjt filmen ett snäpp till i mina ögon. Léa Seydoux är däremot som klippt och skuren att spela den lite buttra Belle med skinn på näsan. Hon är jättebra!

Att filmen är så infernaliskt snygg gör att jag jackar upp den från den starka trean jag först tänkt ge den. Det här är matinémys på hög nivå, perfekt för en mörk höstig kväll. Eller en regnig sommarnatt. Om det nu kommer nån sån.

Publicerat

THE LAST STAND

Hö-hö. Eller kanske he-he. Så känns det när jag ser postern för The Last Stand, fördomarna liksom bara kommer till mig, som syner från framtiden för en spåkvinna.

Postern är ett collage som tillsammans blir symbolen för en redig hardass snubbefilm. En affisch som luktar folköl och chips med smak av sourcream and onion. Fötter med smutsiga tubsockor som vilar på det rökfärgade soffbordet. Den mongoliska ökenråttan Vinnie Jones springer omkring i en bur som städades sist när Clinton var president. Det rapas. Det fjärtas. Det skrockas. Lyckan är fullständig när det vankas snabba bilar, actionfest, ett manus med noll IQ och en stenhård Arnold i huvudrollen.

Jag tycker inte så mycket om öl. Jag äter hellre ostbågar än chips. Jag äger inga tubsockor och skulle jag ha en råtta skulle den heta Cesc Fàbregas. Och snubbefilm eller ej, en redig actionrökare tackar jag sällan nej till, inte när Arnold Schwarzenegger kravlat sig ut ur solduschen och försöker visa sig från sin allra fräschaste sida. Efter hans inhopp i Expendables 2 trodde jag hoppet var helt ute med honom, han var rent HEMSK där, pinsam nästan.

I The Last Stand är han inte pinsam. Det är som om tiden stått still eller som att vara en del av Tillbaka till framtiden. Det funkar! Filmen är alldeles lagom hjärndöd, den känns påkostad och den sydkoreanske regissören Jee-woon Kim (som mig veterligen främst gjort skräckfilmer förut) har fått till en störtskön känsla filmen igenom.

Fragment från andra filmer dyker upp i huvudet. Men in black (öknen), A history of violence (restaurangen), Mina jag och Irene (i början när Arnie får bilnycklar och förväntas vara ”snäll”), lite Fast and the furious, en hel del Clintan från dom senaste åren (rynkig äldre man) men främst känns The Last Stand som ett hopkok från rätt BRA actionfilmer från 80-talet.

Jag är helt enkelt nöjd. Och glad. Och mätt.

*raaap*

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

Skräckvecka: THE DEVIL´S BACKBONE

The Devil´s backbone eller El espinazo del diablo? Den spanska titeln låter sjukt mycket läskigare även om man som jag inte kan spanska.

Diablo, smaka på ordet. Tungan anar lite Omen, lite djävulsutdrivare, lite grönt kaskadkräk, lite övernaturligt läbbans sådär. Det låter helt enkelt väldigt mycket otäckare med diablo än devil eller djävulen för den delen.

Älskade Guillermo Del Toro, du färgglada oljekrita i blyertspennelådan, jag högaktar dig, jag tycker du är så vansinnigt bra och jag vill så gärna få samma WOW-känsla i magen av alla dina filmer som jag fick av Pans labyrint. The Devil´s backbone har alla förutsättningar att vara en riktig kanon men nåt stämmer inte, den funkar inte, filmen klickar inte. Jag kan inte säga att jag är jättebesviken för filmen är fortfarande helt okej men jag sitter här och frågar mig själv varför. Varför är den så spretig? Varför lyckas du inte få den att  hålla hela vägen? Varför litar du inte på att det är en rysare/skräckfilm du vill göra, varför måste filmen tangera varenda genre någonsin påhittad?

Precis som Pans labyrint så kretsar handlingen i den här filmen kring spanska inbördeskriget. 12-årige Carlos (Fernando Tielve) hamnar på barnhem där det idkas fysisk och psykisk misshandel, mobbning, tjafs och bråk och som grädde på moset ser Carlos ett pojkspöke som visar sig heta Santi.

Santi är en ganska otäck filur dom första tjugofem gångerna han är i bild. Sen bleknar han i takt med att filmen mer och mer blir nån form av thriller/drama. Det är synd tycker jag. Om jag fick bestämma skulle Del Toro ha spelat på stora bongotrumman och gjort filmen apläskig istället. Men nu är det inte jag som bestämmer annat än om betyget och det blir okej, knappt godkänt, inte mer än så.

Jag längtar efter att det ska bli 2013 och att filmen Pacific Rim får premiär. Jag tror på den, jag tror på Guillermo Del Toro och jag tror jag kommer få uppleva WOW-grejen igen, om inte förr så den 19 juli 2013.

Filmitch har också sett filmen men skriver idag om en helt annan typ av skräckfilm. Klicka här får du se.