Woody Allen har en självklar plats i det här temat, precis som i så många andra. Hans filmer kan man liksom inte låta passera obemärkta eller osedda, dom är alldeles för givande för det – och för mysiga. September var den enda av hans 80-talsfilmer som jag inte redan hade sett, alltså fick det bli den.
Men….. Hon måste ju vara i klimakteriet sedan länge!
Precis så tänker jag när Mia Farrows rollfigur Lane säger att hon önskar sig ett barn. Jag är tvungen att pausa filmen för att kolla upp hur gammal hon faktiskt är när hon spelar in filmen. Min första tanke (att hon är över 50) slår plötsligt över och jag tänker att hon kanske bara är 25? Det visar sig att hon är 42. Lika gammal som jag. Jag låter filmen vara pausad ett tag, måste dricka en kopp kaffe och smälta informationen.
Det känns som att det finns en anledning att jag inte sett September förrän nu och den anledningen stavas beige. Rollistan är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer) och historien är tämligen beige (jämfört med dom flesta av Allens filmer). Elaine Stritch, Denholm Elliott, Jack Warden och Sam Waterston känns inte jätteintressanta även om Elaine Stritch fått en liten revival på sistone genom att 1. bli omtalad i Alex & Sigges pod och 2. dö.
I mina ögon är det är Dianne Wiest som är stjärnan i filmen med Mia Farrow på silverplats och den duon räcker långt i en Woody Allen-film. Dom två plus en alldeles fantastisk scen mellan Stephanie (Wiest) och Peter (Sam Waterston) när dom pratar och har ryggarna mot kameran gör att hur beige filmen än är så är den fullt godkänd. Ibland behövs det inget mer än en handfull vuxna inslängda i ett hus för att det ska bli dramatik. Big Brother The Woody Allen Way alltså.
Det här är dagens sista film i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är det dags för mitt favoritfilmår 1988 och omtittar av tre riktiga klassiker.