Etikett: Elijah Wood

Publicerat

GRAND PIANO

Året innan Damian Chazelle blev känd över hela världen för sitt manus och sin briljanta regi till trumfilmen Whiplash gjordes filmen Grand Piano. Denna gång har han ”bara” skrivit manus och självklart är det ett instrument som spelar nån form av huvudroll även här. Precis, du gissade rätt, ett piano!

Grand Piano handlar om Tom Selznick (Elijah Wood), en konsertpianist med världsrykte, ”vår tids Rachmaninov” som lider av nåt så vedervärdigt i sammanhanget som scenskräck. Han är gift med Emma Selznick (Kerry Bishé) som är en av världens största skådespelare och tillsammans är dom såklart ett massmedialt spännande par.

När filmen börjar är Tom på väg till Chicago för att genomföra en stor konsert och man förstår hur han våndas när planet nästan går ned för räkning men han mår mer illa över den kommande konserten än över rädslan att dö i en flygkrasch. Hur som helst, Tom och hans flygel tar sig upp på scenen och partituret hamnar i hans händer i sista stund. Konserten börjar och han bläddrar bland notbladen. Där står det nåt med röd skrift. Ett mordhot.

Nästan hela filmen utspelar sig under denna konsert och jag får lite Phonebooth-känsla av många anledningar (som jag kanske inte ska skriva här pga spoiler). Det är rätt spännande ibland faktiskt och framförallt är det snyggt filmat. Det är egentligen bara två ”krux” jag har med filmen, Elijah Woods ögon och – som alltid – John Cusack och det blir ju rätt problematiskt i en film som denna när så mycket hänger på John Cusack och Elijah Woods ögon.

Bortsett från det, Damian Chazelle är en riktigt bra manusförfattare och det var ett smart drag att ta in honom när manuset till 10 Cloverfield Lane skulle skrivas. Han är finurlig, både med och utan inblandade instrument.

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: Fiffis filmtajm jämför MANIAC då och nu

1980 kom Maniac, en av dom svartaste och mest oförlåtliga filmer jag sett. 2012 kom en remake. Jag har sett dom båda och jag såg dom direkt efter varandra, jag massiv(över?)doserade alltså blodiga mord för att kunna ställa filmerna mot varandra. Jämföra. Försöka utröna hur originalet står sig mot den nyskapande kopian.

Joe Spinell och C. A. Rosenberg skrev originalmanus till filmen Maniac och huvudrollen spelas av herr Spinell själv. Kanske var det bara han som verkligen visste hur pass sjuk denne Frank Zito egentligen var och hur han skulle gestaltas?

Frank Zito är i alla fall medelålders, har ett ganska alldagligt utseende, bor i New York och har ett jobb som han verkar kunna sköta. Det ingen vet är att han nattetid förföljer, dödar och skalperar kvinnor.

Första gången jag såg Maniac (ca tio år sedan) upplevde jag filmen som ohygglig. Inte ohygglig som i betydelsen spännande utan ohygglig som i…ohygglig. Kolsvart, vidrig, äcklig. Jag tog illa vid mig, jag blev rädd, jag fick inga rimliga förklaringar alls till hans handlande, det var bara blodigt, mosigt, aggressivt övervåld.

Maniac kom 1980, alltså alldeles för tidigt för att filmen skulle få den där sköna 80-tals känslan. Istället andas den, stinker, 70-tal och kanske inte sjuttiotalets fräschaste odör. Frank Zito ser ut som en läbbig klon mellan Stacy Keach och Jaws och dom blodiga effekterna imponerar fortfarande både i grymhet och perfektion. Men det läbbigaste med Maniac är inte blodet eller dom närgångna skalperingsscenerna, det läbbigaste är bakgrundsljudet som ackompanjerar Zitos tankar. Dom små ljuden, det suggestiva tysta brummandet, den närmast ihåliga känslan som på ett fenomenalt sätt får mig att förstå att det inte finns någon återvändo, Frank Zito är en sjuk människa och det finns varken bot eller bättring.

Det här är en människa att vara rädd för på riktigt och speciellt en av scenerna i filmen visar det på det fenomenalt sätt. Jag tänker på toalettscenen. På tjejen som är ända in i benmärgen skiträdd. På hur jag sitter som på nålar och märker att jag andas i samma takt som henne. På paniken att hon inte vill dö. På ångesten i magen om jag vore i hennes ställe. Filmen är hemsk på det sättet. Jag blir rädd för folk. För knasbollar, knäppisar, idioter.

Jag ger mig själv tio minuters kaffepaus innan jag drar igång remaken. Det behövs. Det tog inte lika mycket på krafterna att se Maniac nu som det gjorde sist men en liten hjärnrens är på sin plats innan jag beger mig in i Frank Zitos värld anno 2012. Jag har köpt mig en kardemummabulle men känner inte för att äta den. Ibland räcker det att lukta på kardemumma för att jag ska bli mätt och lugn. Det här var en sådan gång.

Början, förtexterna, introt till Maniac anno 2012 ger mig gåshud. Musiken påminner om Kavinsky´s score till Drive, jag blir alldeles lycklig. Jag googlar upp kompisitörens namn och det visar sig att han heter Rob, är fransos och helt jävla GRYM!

Det är suggestivt, det är mörkt, musiken är av yppersta klass och typsnittet på MANIAC i knallrött som tjoffas upp över hela TV:n. Det känns 80-tal helt enkelt och det kan i min värld aldrig vara fel. Att huvudkaraktären Frank Zito (Elijah Wood) är första klassens galning behöver jag aldrig tveka om. Den informationen får jag snabbt och blodigt.

Det mest komplicerade med filmen är helt klart Elijah Wood i huvudrollen. Det är svårt att se honom som någon annan än Frodo. Här filmas han ofta på avstånd, gärna via en hel eller trasig spegel och med lite ny ansiktsbehåring är han mer än lovligt lik någon av bröderna Birro. Det känns som att filmskaparna medvetet vill hålla oss borta från hans (dumma) blick, vilket är precis motsatsen mot originalfilmen. Jag förstår varför, Joe Spinell och Elijah Wood spelar inte i samma liga rent utseendemässigt, det är som att jämföra T-rexen i Jurassic Park med Ted, men jag undrar hur dom tänkte när Wood blev tillfrågad. Att det skulle locka kids?

Ibland när det är nån skådespelare med i en film som man retar sig på till tusen *host John Cusack* kan det ibland funka att tänka på annat, eller nån annan. Det är svårt här. Större delen av filmen får man nämligen höra honom prata det han tänker, alltså höra det som händer inne i hans huvud och ibland fantiserar jag att han säger Bilbo, Bilbo, watch out for the dragon! fast han inte alls tänker så. Det är ju lite…..busigt. Och ganska så korkat. Men det är inte enbart i Frank Zitos huvud som hjärnspöken spelar spratt.

Vad tycker jag då om filmen? Jag tycker att stämningen i filmen är minst lika vansinnig som i originalet. Den här mannen är så väldigt sjuk, så satans sadistisk i skallen, det finns inga som helst försonande drag. Det finns heller inte en enda scen som låter oss slippa se vad som pågår, vad han utsätter dessa kvinnor för. Den närmast klaustrofobiska känslan jag upplevde under återbesöket till originalfilmen känner jag inte här och det beror enkom på att jag VET att det är Elijah Wood som stalkar, slashar och samlar skalper. Med en annan huvudrollsinnehavare tror jag denna film hade varit minst lika skadlig för gå-hem-själv-på-nätterna-psyket som första filmen är och var.

Det är väl det vettigaste jag kan summera båda dessa filmer med: är du det minsta rädd för vara själv ute på kvällar, nätter och i mörker så kommer Maniac-filmerna inte bota dig, snarare göra dig till värsta hardcore-stugsittaren. Har en film lyckats eller misslyckats då?

Maniac 1980 (Regi William Lustig)

Maniac 2012 (Regi Franck Khalfoun)

Filmitch skriver om en annan film att kanske bli rädd för idag (eller kanske inte): Nothing to fear.

Här finns det fenomenala Maniac-soundtracket a la Rob på Spotify. Enjoy!

Publicerat

CELESTE & JESSE FOREVER

Lily Allens Littlest thing släpper loss till förtexterna och det är gulligt så man dör.

Det kan också upplevas så gulligt att man stänger av för det känns som att dricka flytande Milda. Det kan också upplevas så gulligt att man sätter sig på bussen och åker till närmsta katthem bara för att få klappa en liten hårig gynnare och kanske ta med sig en hem. Det kan även kännas så äckligt gulligt att man trycker på stopp och ställer sig i duschen.

För egen del fick jag se en helt ny sida av mig själv vilket kan vara spännande såhär dryga fyrtio år efter att jag såg den första. Fötterna började röra på sig och jag sjöng med. SJÖNG MED! Lily Allen, hallååååååå! Mullenull liksom. Som att sitta på en jättepuff gjord av rosa bomull och dingla med benen.

Det roliga är att filmen fortsätter precis i samma stuk fast är kanske inte lika glatt hela vägen. Rashida Jones är wohooo, jättebäst, skitrolig, supermysig och hon spelar inte bara huvudrollen, hon har skrivit manus och är även filmens producent. Om det krävs att hon fixar biffen själv för att få fler stora roller så hoppas jag att hon fortsätter på den inslagna banan för hon förtjänar att synas. Hon är lysande helt enkelt.

Andy Samberg (som jag tycker bör heta Adam av nån anledning) funkar fint som Celestes man Jesse. Fast man, jag vet inte, är han det? Dom är nämligen separerade – men fortfarande gifta – och ska försöka bibehålla en vänskap fast dom dejtar andra.

Jag är lite impad här fakiskt.  Dialogen är skön och filmen är rolig på ett bra sätt. Inte flabb-rolig men må-bra-rolig. Som en pruttkudde på´t ungefär.

”What the hell is a Baby Björn?”

”It´s a very tiny Swedish man.”

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)

Publicerat

HOBBIT – EN OVÄNTAD RESA

Om du har bråttom och bara vill läsa själva essensen av min Hobbitrecension, här kommer den:

Hobbit kan vara den tråkigaste och mest onödiga superhajpade storfilm jag någonsin sett.

Om du vill ha lite mer kött på benen till varför jag tycker detta kan du fortsätta läsa nu.

Sagan om ringen-trilogin var nyskapande på väldigt många sätt. Oavsett om man är ett Tolkienfan eller inte så var det svårt att värja sig både mot exploateringen och filmerna i sig. Peter Jackson gjorde ett hästjobb med historien om Frodo, hans polare, Gollum och den där olycksaliga guldringen och under stora delar av alla tre filmerna häpnade jag över hur tekniken användes och det var många gånger jag fick se sånt jag aldrig förut sett i en äventyrsfilm. Det mesta kändes väldigt autentiskt, det var en påhittad saga som blev verklig på ett fantastiskt sätt.

Efter den enorma succén med Sagan om ringen gav sig Peter Jackson alltså på den lilla lilla boken om Bilbo, boken som alltså kommer att bli tre lååånga filmer (denna inkluderad) och med facit i hand tror jag han grävt sin egen grav.

Precis som mycket av fascinationen för dom första tre Star Wars-filmerna försvann i och med George Lucas idé att göra tre plastiga prequels så känns det som att den unkna Hobbiteftersmaken smittar av sig på Sagan om ringen, i alla fall för mig. Trots att jag var noll procent pepp på den här filmen så var den långt mycket sämre än jag någonsin kunnat föreställa mig OCH den var sämre på flera olika sätt.

* Hobbit är 2 timmar och 45 minuter lång. Det tar över 90 minuter innan det händer nåt alls av värde. Om du kan din Tolkien det allra minsta kan du alltså med gott samvete sova dig igenom första halvan av filmen och du missar inte ett skit. På pressvisningen var det många vintertrötta kritiker som  använde sig av detta. Jag har aldrig förut hört så många spridda snarkningar från djupt sovande biobesökare på en och samma gång.

* Vad jag förstår har Peter Jackson använt sig av en sprillans ny teknik som ska ge oss en helt ny dimension till filmupplevelse på bio. WHÅÅÅTTT??? säger jag. Kanske till och med WHÅÅÅÅT THE FUCK?!?

En gång i tiden följde jag en TV-serie som hette Skilda världar. Den gick på TV4 och började gå 1996. Nu kan inte jag det här med filmningens teknikaliteter men efter några år skulle serien ”hottas upp” och moderniseras och hux flux filmades det med – som jag uppfattade det – en helt annan kamera. Skådespelarna hamnade som bakom en glasskiva, det blev en distans till det som visades och det kändes som att kontrasterna var högre, konturerna starkare och serien jag tyckt så mycket om blev sig aldrig riktigt lik. Precis på samma sätt uppfattar jag Hobbit. Den nya tekniken är alldeles säkert superhäftig på pappret men slutresultatet blev inte bra. Det känns billigt, det känns plastigt och framförallt känns det som att filmen är gjord 1992.

* När Steven Spielberg gjorde Jurassic Park satte han en standard för hur djur-som-egentligen-inte-finns rör sig på film. När en dinosaurie sätter ner foten så rör sig marken. Efter 1993 har jag sällan sett datoranimerade djur på film som inte ser verkliga ut och även om det finns dom som inte ser verkliga ut så är dom inklippta i filmen så att känslan blir verklig. En tass i lera gör ett lerigt avtryck. En fot i gräs gör att grässtråna rör sig. En galopperande hjord har kontakt med den torra savannen. I Hobbit har Peter Jackson frångått allt det där och låter sina ulvar se ut och bete sig som i ett billigt TV-spel. Dom liksom flyger. Dom är som skuggfigurer. Det finns ingenting spännande eller otäckt i ”odjur” som jag förstår inte är på riktigt. Varför skulle pulsen höjas, varför skulle jag ens bry mig? Den där bluescreenen eller greenscreenen är så närvarande att det är skrattretande. Fast jag skrattar inte, jag känner mig bara blåst och om JAG känner mig blåst som inte är ett fan i egentlig mening hur ska då dom riktiga Tolkiennördarna känna sig? Kanske är dom mer förlåtande? Jag vet inte men jag hoppas det om inte annat så för Peter Jacksons skull.

* Jag kan köpa grejen med många karaktärer i en film men denna hord av intetsägande dvärgar – hallåååå. Jag satt och tänkte på att det sammantaget är nio timmar film och dvärgarna är väl en fjorton, femton stycken sådär (plus minus fem) och då borde åtminstone ett par stryka med per filmdel. Men nä.

* Filmen har inte en enda spännande scen, inte en enda sekund som ger mig det minsta av känsloyttring. Dom enda som borde känna lycka över denna film (och dom två som kommer) är dagens 7-åringar, dom som är för små för att ha sett Sagan om ringen-filmerna. Även dom kommer märka skillnad på filmernas kvalitet, fast dom behöver å andra sidan inte bli besvikna, dom ser ju filmerna åt rätt håll.

Publicerat

THE ICE STORM

Jag känner mig stark, jag känner mig tuff, jag känner mig modig.

Förra veckans omtittning av Almost famous gav mig mersmak och jag gav mig själv ingen rast och ingen ro, jag öppnade helt enkelt ammoniakflaskan, tog mig en sniff och slog med handflatorna mot kinderna. Ouuuufffff, på´t igen bara, in med nästa gamla favvo i spelaren, nu är det ingen återvändo. Se rädslan i vitögat och fäll ut naglarna, up in the saddle – jiiiihhaaaaaaa!

The ice storm var en stor överraskning när jag såg den en kall vinterkväll 1997. Med en halvårsbebis hemma var jag ingen frekvent biobesökare så varje film blev som ett äventyr, en flykt från bajsblöjor och Teletubbies och det var välbehövliga timmar i ensamhet. Jag fick energi så det räckte i veckor av ett enda biobesök, det var plåster för min egosjäl och jag njöt av varenda minut alldeles oavsett vilken film jag valt.

The ice storm var inget självklart val för mig, ett ångestdrypande familjedrama var kanske inte den verklighetsflykt jag egentligen sökte men hur som helst så satt jag där i salongen och kände hur lugnet infann sig mer och mer ju lägre temperaturen blev på filmduken. The ice storm heter The ice storm av en anledning och anledningen är att det är kallt som fan var man än sticker ner febertermometern.

Pappa Ben (Kevin Kline) tror att han har en tajt relation med sina barn Wendy och Paul (Christina Ricci och Tobey Maguire) men i själva verket har han en osynlig barriär på en halvmeter runt sig som ingen kommer igenom, ingen förutom Janey Carver (Sigourney Weaver) som är granne, mamma till dotterns polare/pojkvän samt Bens älskarinna. Bens fru Elena (Joan Allen) är en såndär typisk kvinna som vill att allt ska va så jävla ”trevligt” hela tiden så hon lägger locket på alla former av känslor, ingenting får bubbla upp, visas eller lösas. Konflikter är ett big no-no och sopa lååångt under mattan är hennes livsdevis. Det funkar ju ett tag men till slut går det inte längre. Hon anar att Ben är otrogen men hon tar inte upp det med honom, nejdå, snatta läppstift är en bättre lösning.

Som ung vuxen och någorlunda nybliven mamma såg jag på filmen med vuxna-är-fan-idioter-ögon. Vilka freaks, finns det verkligen såna här i verkligheten, hur tänker dom, varför pratar dom inte med varandra, varför bråkar dom inte, löser konflikter, skiljer sig, mår bra? Som en lite äldre vuxen, nu med barn i Wendy och Pauls ålder, ser jag på filmen lite annorlunda. Den berör mig inte lika mycket längre. Jag kan titta på familjerna utifrån, analysera, fundera men inte ta åt mig eller till mig. Jag vet att jag inte funkar som Elena, jag vet att jag aldrig kan bli en Janey och jag är lika glad för båda dessa insikterna.

Den taiwanesiske regissören Ang Lee har fångat känslan av Connecticut anno 1973 på samma fingertoppsskänsliga vis som Colin Nutley hade när han hittade den svenska personligheten i Änglagård. Scenografin är ypperlig, 70-tals-auran ligger som en blöt filt över hela filmen och jag skulle inte – INTE – ha velat vara en medelålders kvinna då, i den staden. Jag skulle inte ha velat vara tonåring heller faktiskt, eller man, amöba eller daggmask för den delen.

Att gå på fest med sin äkta hälft och lägga bilnycklarna i en skål i hallen för att sen när festen är slut se skålen användas som en tombola för vem som ska åka hem med vem känns inte som min grej. Jag säger tack men nej tack till det. Till filmen säger jag däremot ja tack fortfarande. Jag gillar den. Den är toppen! Att jag inte får en stor svart klump i magen efteråt känns mer som ett plus än som ett minus även om det är klumpbristen som gör att betyget åker ner ett snäpp mot förra gången. Men what the heck, om det är en superduperkalastoppenfilm eller bara en superdupertoppenfilm är väl hugget som stucket?

När jag såg filmen 1997:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Deep Impact

Tänk, när Deep impact gick upp på biograferna var det mest iögonenfallande med filmen att den hade en kvinnlig regissör och att Morgan Freeman spelade USA´s president. Herregud, kan en kvinna göra action och kan en svart man bli president, vart är världen på väg? Det var äkta science fiction anno 1998! Mycket har hänt på tretton år, på många plan tack och lov.

I Deep impact är det en komet som riskerar att förstöra jorden. Leo Biederman (Elijah Wood) är en riktig rymdnörd liksom flickvännen Sarah (Leelee Sobieski) och dom är båda medlemmar i den lokala astronomiklubben. En kväll ser dom en stjärna dom aldrig sett förut. Omedvetna om vad det är dom egentligen fotograferar skickar dom bilden till en astronom som inte bara kommer på att det är en komet på fotot, en komet som kommer i full fart mot jorden, han dör även i en bilolycka innan han hinner berätta om sin upptäckt för någon.

Journalisten Jenny Lerner (Téa Leoni) har nosat upp lite skönt skvaller om den amerikanske finansministern Alan Rittenhouse (James Cromwell) och hans kvinnoaffärer och specifikt med en dam vid namn Ellie. Secret Service håller span på Jenny och en dag snor dom in henne och ordnar ett möte med president Tom Beck (Morgan Freeman). Han är nyfiken på vad det är hon luskat reda på och vad hon vet om den där Ellie som egentligen är E.L.E: Extinction Level Event.

Deep impact låter oss följa en rad karaktärer och jag gillar hela gänget. Jag vill så gärna att det ska gå bra för dom allihop men det bästa med filmen är att det faktiskt skiter sig för vissa. Det är inte ett rosa fluff-slut.

Téa Leoni är en skådespelerska som jag har lätt att tycka om. Hon är suverän på att spela ”vanlig” och jag tror på henne i varenda scen och Vanessa Redgrave spelar hennes mamma med den äran.

Gräver man lite verkar Deep impact vara en av dom mer vetenskapligt korrekta katastroffilmerna, åtminstone om man ska tro den amerikanske astrofysikern Neil deGrasse Tyson . Denne man har inte bara starka och klara filmåsiktssträngar på sin lyra, han var även en av dom 50 Most Important African-Americans in Research Science (2004) och av Time magazine framröstad som en av dom 100 mest inflytelserika personerna i världen (2007) och – absolut inte att förglömma i sammanhanget – den sexigaste levande astrofysikern enligt People Magazine år 2000 vilken antagligen är det pris han värderar högst av alla.

Hur som helst så är Deep impact en riktigt sevärd katastroffilm som lämnar en liten klump i magen när eftertexterna rullar och det tar ett bra tag innan den släpper. Min klump har inte släppt än.