Etikett: Elizabeth Olsen

Publicerat

Röd lördag: RED LIGHTS

Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.

39 kronor kostar det att hyra denna film på Itunes. Jag får ha filmen i 48 timmar. Kan se den hur många gånger jag vill under två dygn. Lyxigt va? Nu visade det sig att det enda som var lyxigt med dessa 48 timmar var att då jag somnade hela tiden tog det mig två dygn att ta mig igenom filmen. Måste ju jobba lite mellan varven också. Fast, ärligt talat. Hur jag än vrider och vänder på den här filmen så ÄR. DEN. INTE. BRA.

Tom Buckley (Cillian Murphy) är assistent till psykologen Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och tillsammans utreder dom paranormala händelser, försöker sätta hittipåfolk som luras med att dom är synska men i själva verket har en massa kameror och bakgrundsfolk som hjälpredor i svindleriet. Matheson har nånslags antagonist i den blinde klärvoajanten Simon Silver (Robert De Niro) som nu, oförklarligt och efter 30 år, är på tapeten igen.

Det här är en film som har ett manus av servettstorlek (precis som Buried) men utger sig för att vara nåt slags smart skrivet mastodontberättelse i åtta IT-tjocka delar (och då menar jag åtta IT/Det-böcker där både del 1 och del 2 är komprimerade). Slutresultatet blir att någonting som lovar tjockt levererar lövtunt och luckorna i manus är Marianergravsdjupa. Jag blir nästan förbannad för att det är så uselt genomfört alltihop. En film som Sharknado 3 utger sig inte för att vara Oscarsmaterial, alltså blir man varken besviken eller arg när det är kass, men Red Lights är den totala motsatsen. Lägg. Inte. Ner. Något. Varken. I. Kronor. Eller. Minuter. På. Den. Här. Smörjan. Tack för mig. Hej.

 

 

.

Nästa lördag kommer en annan film med rött i titeln. Förhoppningsvis en bättre sådan.

Publicerat

LIBERAL ARTS

Han spelade Ted i How I met your mother, ja det gjorde han, Josh Radnor. Jag som inte har sett så mycket av just den TV-serien känner ändå igen hans fejs från några mer eller mindre kända romantiska komedier. Han har nämligen ett sånt fejs, ett fejs man minns. Och dagens film är alltså hans film, egentligen i alla sätt som går. Han har skrivit manus, han regisserar själv och han spelar den manliga huvudrollen. Aka, hans film.

Här spelar han Jesse Fisher, en 30-nånting-typ-åring som blir bjuden hem till sin studentstad för att gå på en professors avtackningsfest. Professorn heter Peter Hoberg (och spelas av Richard Jenkins). När Jesse är på plats hemma hos Peter möter han föräldrarna till Zibby (Elizabeth Olsen), en collegestudent som han sedan lär känna lite bättre och blir våldsamt förälskad i.

En mysig liten romcom alltså? Ja, det är det faktiskt. Lägg till Allison Janney och Zac Efron till rollistan också så får du en mycket välspelad liten mysfilm att se om andan faller på.

Filmen finns att se på SvtPlay tom 7 maj 2018.

Publicerat

AVENGERS: INFINITY WAR

Tomheten. Fi fan. Jag känner mig alldeles tom och…sorgsen…nu. Vem kunde ana det efter att precis ha sett en superhjältefilm?

Många – och ibland även jag – klagar gärna över denna typ av film då dom i princip alltid saknar riktiga stakes och därmed missar det här med att få biopubliken att känna riktiga känslor inför rollfigurerna. Men nu då? Vad säger ni nu då? Räcker det här? VA VA VA??!!??

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig.

Han är ofantlig, han är till synes odödlig, han hotar med att döda halva jordens befolkning men han kan samtidigt gråta. Är det bara jag som känner att Thanos (trots skapad av CGI) känns precis lika verklig som vilken Kim Jong-Un eller Donald Trump som helst. Han har bestämt sig och ingenting får stoppa honom. Ingenting KAN stoppa honom. Det här med kompromisser, samarbeten, samtal och sunt förnuft når inte fram. På det sättet är han otäck på det mest igenkänningsbara sättet. Avsaknad av empati. Den bristen gör en hårfin gräns mellan människa och maskin.

Jag har inte varit superförtjust i dom andra två Avengersfilmerna (The Avengers fick 3/5 och Avengers – Age of Ultron 2/5), jag gillar helt enkelt stand-alone-filmer bättre (även om stand-alone är en sanning med modifikation både i Marvel och Star Wars-världen). Jag har fram tills nu tyckt att det blir lite väl spretigt att försöka få in så många hjältar som möjligt under en begränsad speltid och därför är ingen mer förvånad än jag när jag känner att denna film blir som JULAFTON när dom mörsar in ÄNNU fler karaktärer under filmens 150 minuter. Här får man träffa ALLA! Det blir som en klassåterträff men bara med dom man verkligen gillade i klassen och jag satt och NJÖT filmen igenom.

Trots otaliga slagsmålsscener ledsnade jag inte och trots att 98% av filmen är en CGI fest av Guds nåde kändes den inte plastig. Dessutom satt humorn som en smäck! När eftertexterna rullade var det så många namn inblandade i produktionen att det kändes som att denna film allena betalat ut lön till hela Sveriges befolkning (i antal människor räknat alltså).

Men det är slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer.

Jag bär min underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

 

I avsnitt 137 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del om den här filmen, både med och utan spoilers. Andra som sett och tyckt till (och om) Avengers: Infinity War skrivledes är:
Sofia
Jojje
Henke
Surskägget

 

Publicerat

WIND RIVER

Om man vill vara lite piffig skulle man kunna säga att Wind river är skoterporr med politisk baktanke. Detta sagt på ett bra sätt. Filmen är nämligen BRA ända från förtexterna till den enkla med jobbiga förklaringstexten på slutet som gör att jag som tittar förstår varför Taylor Sheridan skrev detta manus. Han regisserade visserligen också filmen men det är ändå som manusförfattare han är mest känd.

Sicario, Hell or high water och Wind River, tre manus skrivna av Sheridan, tre filmer som kallas ”The Frontier Trilogy”, tre filmer som kanske har mer gemensamt och en tydligare röd tråd än man vid första anblicken ser. I Wind River är det en ung kvinna som hittas våldtagen och mördad i snön långt bort i outbacken och det blir den underklädde FBI-agenten Jane (Elizabeth Olsen) som tillsammans med den naturvane jägaren och spårfinnaren Cody (Jeremy Renner) ska försöka hitta den skyldige.

Cody lever med en stor sorg hängande över sig och det är denna sorg som ger honom bränsle att orka med denna mördarjakt. Han har nämligen varit med om samma sak förut så hans egen dotter mördades för några år sedan.

Komplexiteten för FBI-agenten att som 1. blond 2. ung 3. högutbildad 4. söt 5. vit  6. kvinna kunna göra sitt jobb bland män män och åter män (oavsett om det är vita män eller infödda amerikaner/indianer)  är spännande att följa och det blir ett par scener där maktbalansen svajar en hel del. Svårigheterna och kulturkrockarna är många och det är speciella levnadsförhållande vi får bevittna bland både ”white trash” och ”native american trash”.

Det här är helt klart en film jag rekommenderar alla att se och vill man grotta ner sig ordentligt i det här med ”sexualbrott i liten inskränkt byhåla” kan man alltid köra en dubbelbio med Three Billboards Outside Ebbing, Missouri som faktiskt hade premiär igår även den. Fyra icke bortkastade timmar i biografen.

I avsnitt 123 av Snacka om film pratar jag och Steffo mer om den här filmen.

Publicerat

I SAW THE LIGHT

Hank Williams. Vad har vi på honom? För egen del känner jag till namnet och ett par låtar men inte så mycket mer än så. Filmen om hans liv känns därför kanske inte riktigt så intressant på pappret som filmen om Johnny Cash gjorde. Walk the line alltså.

Här är det alltså Tom Hiddleston som porträtterar Hank och tämligen porträttlikt också vad jag förstår efter att ha bildgooglat en del. Han sjunger själv låtarna i filmen och det är nåt som jag alltid tycker är ett plus i denna typ av film. Att se missprydande läppsynk av nån mimande skådis förtar så himla mycket av känslan. Tycker jag. Kanske är det därför jag tycker så mycket om just Walk the line.

I saw the light tar avstamp i en 23-årig Hank Williams liv där han lever med Audrey (Elizabeth Olsen) som är hans blivande fru. Han har några hits i bagaget och det går väl rätt okej men han envisas att sjunga duetter med Audrey och hon har inte riktigt en sammetslen countryröst om man säger så. Men Hanks karriär tar fart och Audrey blir gravid och historien upprepar sig som sååååå många gånger både före och efter denna med en frånvarande make och far som lever livets glada dagar på vägarna och hemma väntar en kvinna som bara blir bittrare och bittrare och argare och argare. Och ensammare.

Det finns egentligen inget nytt med den här historien annat än att fans av Hank himself antagligen tycker det är härligt att se en film om honom. Tom Hiddleston och Elizabeth Olsen gör fina insatser i sina roller men för övrigt finns det ingenting som stannar kvar hos mig annat än bismaken av denna JÄVLA MANSCURLING som pågått i hundratals – tusentals – år.

Som BOATS betraktad hamnar den nånstans mittemellan, inte underkänd men heller inget jättewow. En halvsvag men stabil trea får det bli för Tompa och hans hatt.

Här kan du se en fin intervju med Tom Hiddleston där han pratar om filmen samt sjunger och spelar lite.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

AVENGERS – AGE OF ULTRON

Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) går och trånar efter Bruce Banner/Hulken (Mark Ruffalo) och jag förstår henne verkligen. Han är en sån jävla perfekt snubbe. Han är ett manligt kinderägg tamejfan. Mjuk på insidan, totalt jävla stenhård på utsidan – och grön! Kan det bli bättre?

Ja….hmmm…vore han verklig skulle jag nog önska mig några fler egenskaper på pluskontot men som superhjälte är han perfekt och det märks så väldigt tydligt när han är tillsammans med sina polare. Det finns liksom superhjältar som inte är fullt lika…karismatiska….som Hulken. Hawkeye till exempel. Vad är det för superhjältekraft att kunna skjuta pilbåge? Är det en superhjältekraft att kunna skala potatis jättefort också?

I Avengers – Age of Ultron är hela gänget från Avengers tillbaka och två nya ansikten presenteras: tvillingarna Wanda och Pietro Maximoff (Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson) eller Scarlet Witch och Quicksilver som dom också heter. Quicksilver kan vara en av dom träligaste ”hjältar” världen skådat (och Taylor-Johnsons tveksamma skådespeleri gör inte saken bättre) men hans beiga nuna gör å andra sidan att syrran lyser ännu mer. Elizabeth Olsen gör Scarlet Witch jättebra!

För övrigt är det inte mycket i filmen som ÄR jättebra. Den är 141 minuter och det är många och långa transportsträckor och i ärlighetens namn, actionscenerna, alltså nej Joss Whedon, det här är inte okej.

Joss Whedon är alltså filmens manusförfattare och regissör (han låg bakom även första filmen) och jag har precis samma problem med den här filmen som med den förra: det är inte tillräckligt snyggt, inte tillräckligt påkostat, inte tillräckligt unikt på något sätt. Jag känner mig bortskämd med blockbusters som är så in i minsta detalj perfekta rent utseendemässigt, som har så extraordinära actionscener och spektakulära effekter att när det kommer en film som denna som är ”sådär” så känns det inte okej. Jag kräver mer än såhär och jag tror inte jag är ensam om det.

Jag kan ta några exempel. Våra hjältar skiftar i storlek mellan klippen i samma scen och då får jag känslan av att filmen gjorts med vänsterhanden, att någon inte gjort sitt jobb hela vägen ut. Sen är bilden suddigt ibland, 3D:n används inte som en tillgång en enda gång, den känns bara totalt bortkastad och i en hel del scener blir det blir alldeles uppenbart att skådespelarna spelar mot en bluescreen/greenscreen. Det känns…fattigt. Fjuttigt. Banne mig onödigt. När en sånhär film inte är over-the-top på något enda sätt så blir den bara…meningslös. Så meningslös som en MARVEL-film nu kan vara i min värld, vilket inte är SÅ meningslös ändå, jag gillar det ju – egentligen. Jag vill bara att filmen ska vara lika perfekt som min Hulk.

Dom allra bästa scenerna är i mitten av filmen när gänget samlas i ett hus (berättar inte var och hur pga vill inte spoila) och alla är ”sig själva”, alltså så vanliga som superhjältar nu kan vara. Där hade jag gärna stannat kvar. Jag skulle GÄRNA se en indie-spin-off med Tony Stark, Bruce Banner, Steve Rogers,  Clint Barton, Thor och Natasha Romanoff som huvudkaraktärer, jag behöver inte alla dom där grumliga hoppa-slå-explodera-göra kullerbyttor-tappa sköldar-scenerna för att bli glad, det där är mina kompisar ju, mina homies.

Betygsmässigt kan det inte bli godkänt, det finns inte en chans. Däremot tipsar jag om den lilla scenen som smugit sig in i eftertexterna, den ger vissa rätt sköna förväntningar på nästa film. För visst kommer det en till. Klart det gör. Nothing can stop MARVEL och ingen är gladare än jag för det – trots allt!

Publicerat

KILL YOUR DARLINGS

Vet du vem Allen Ginsberg, William S. Burroughs och Jack Kerouac var? För egen del var det bara herr Burroughs jag hade lite koll på, mest för att jag sett David Cronenbergs Naked lunch en massa gånger och den är baserad på Burroughs bok med samma namn.

Men dessa tre herrar var alltså poeter och författare som träffades på Columbia University i New York 1940-talet och som sedan startade Beat Generation (beatnikrörelsen) i San Fransisco på 50-talet. Ordet ”beat” syftade inte på att det var ett jäkla drag i gossarna, att dom var slagkraftiga, snarare tvärtom. Trötta och utslagna var dom. Drogexprimenterande, svårmodiga och djupa unga män.

Allen Ginsberg (Daniel Radcliffe) träffar William Burroughs (Ben Foster) på universitetet men han träffar också på Lucien Carr (Dane DeHaan) som han förälskar sig i. Carr är inget ess i skolan utan fuskar sig genom studierna med hjälp av läraren David Kammerer (Michael C. Hall) som även han förälskat sig i den blonda pojken och försöker komma honom nära/behålla honom genom att se till att han klarar proven. Jack Kerouac (Jack Huston) är inte elev på skolan men är god vän med killarna.

Det är ingen direkt omtumlande film det här men ett gott hantverk och fina skådespelarprestationer. Daniel Radcliffe och Dane DeHaan sticker föga överraskande ut lite extra och musiken är genomgående perfekt.

Men jag har en liten fråga som du bör ställa dig innan du ser filmen. Vill du se Harry Potter liggandes naken på rygg med uppdragna ben och bli påsatt av Green Goblin?

Om ja, se filmen. Om nej, varför vill du inte se det?

Publicerat

GODZILLA

Om jag säger såhär: den första teasertrailern som släpptes till den här filmen, den med the halo jump, är bland det maffigaste jag sett i trailerväg någonsin. Självklart gav den mig förväntningar minst lika höga som Godzilla är lång.

Är man ett fan av storvulna effektfilmer är Godzilla-premiären 2014 en lika viktig dag som Pacific rim-diton var i augusti 2013 och igår var det äntligen dags. Jag fick sällskap av fyra filmspanarvänner och jag kunde känna en viss sprattelspänning i luften hos oss allihop. Vi var glada, förväntansfulla. Skulle vi få se en såndär megamaffig matinémysrulle? Skulle hajpen hålla? Hur pass skräckinjagande kommer Godzilla vara om man jämför med Roland Emmerichs variant från 1998 eller med mina japanska fredagsmonster? 123 minuter senare var det (bara) tre i gänget som fortfarande log.

Det finns en hel del att säga om Godzilla anno 2014. En heeel del.

För det första: Persongalleriet är bedrövligt. Den lilla familjen Brody som filmen kretsar kring, pappa Ford (Aaron Taylor-Johnson), mamma Elle (Elizabeth Olsen) och lilla pojken Sam (Carson Bolde – burr – ser ut som en blandning av Fred Savage och pojken i Omen), mellan dessa tre finns noll kemi. Noll. Ford har varit borta i 14 månader och kommer hem till San Fransisco, är hemma några timmar och pussar på frugan innan det är dags att åka till Japan för att betala borgen för pappa Joe (Bryan Cranston i illasittande peruk och centimetertjockt med foundation i ansiktet) och ingen av dom verkar direkt ledsen för detta grus i maskineriet.

Pappa Joe är lite…fanatisk… kan man säga. Besatt. Han jobbade i ett japanskt kärnkraftverk som havererade i slutet av 90-talet. Det var en jordbävning sas det men Joe trodde och tror inte en sekund på det och i femton år har han jobbat i det dolda med att hitta bevis som påvisar motsatsen. Så, för det andra: Bryan Cranston är ingen skådespelare som imponerar på mig, inte i Breaking Bad och inte i något annat sammanhang heller. Här spelar han över, grimaserar när han ska leka ledsen, far ut med armar och händer för att förstärka andra känslor och ser ut litegrann som en buktalardocka. Han blir som en karikatyr av denne Joe, en karikatyr ritad av en tecknare som freebejsar blundandes med kolkrita.

För det tredje: första halvan av filmen är så Steven Spielberg-seg att första halvorna i Spielbergs filmer faktiskt inte är ett dugg sega i jämförelse. Det känns som att historien är onödigt omständigt berättad och jag känner mig otålig. Det spelar liksom ingen roll om det är hajar, dinosaurier, spöken, robotar eller japanska jättemonster jag väntar på, väntan känns alltid för lång. Jag vill SE och jag vill se NUUU!

Men så kommer då Godzilla. Första halvan av filmen är avklarad, transportsträckan till dom riktiga grejerna är över och Godzilla liksom vecklar ut sig, sträcker på sig och ja JÄÄÄÄÄÄÄVLAR alltså. VILKET MONSTER! Regissören Gareth Edwards och hans crew måste verkligen ha specialstuderat den ”riktiga” Godzilla (det japanska originalet) och inte bara vad gäller monstret utan känslan i hela filmen men jag kommer till det om en stund. Nu är det monsterfokus all the way baby.

Gareth Edwards version av Godzilla är det snyggaste, läskigaste och mest välgjorda filmmonster jag någonsin sett. Jag tror att Eiji Tsuburaya som gjorde effekterna till den allra första Godzillafilmen (1954) står på ett moln, klappar händer och gör raketen med dräggel i mungipan åt det här, jag tror inte att han kan fatta att det är sant, att det går att göra nåt liknande. Man förstår hur stor Godzilla är, man känner tyngden, den köttiga kroppen, dom hårda ödlefjällen och ögonen, man ser in i ögonen.

Det finns två megastora monster till i filmen men det känns som en spoiler att förklara hur och varför så jag hoppar det. Som summering kan jag bara säga att för det fjärde: JAG ÄR KÄR I GODZILLAN!

För det femte så är hela filmen enastående snyggt filmad. Färgerna, scenografin, känslan. Det finns ingenting i filmen som känns ”serietidningsestetik”, inga klara färger, inga uppenbara den-här-scenen–kommer-göra-sig–finemangs-i-TV-spelet utan filmen känns på många sätt som en fortsättning på 1954-filmen. Den känns gammaldags i positiv mening. Den känns äkta, som om det är verkligheten vi får se.

För det sjätte så har filmen en hel del rent korkade inslag (ett som innefattar en dörr, ett som innehåller ett borttappat barn som för the sake of the movie borde ha dött), det finns en hel del logiska – och onödiga – luckor som lika gärna kunde ha strukits från manus. Egentligen skulle filmen ha kunnat göras helt utan mänskliga karaktärer och då är vi tillbaka till punkt ett igen, att varenda karaktär känns som en nödlösning för att göra filmen känslosam. Är den då känslosam? Ja, på slutet men det har ingenting med människorna i filmen att göra.

Asch. Det finns så mycket att säga och tycka om den här filmen men till syvende och sist handlar det ändå bara om EN sak: köper du historien om Godzilla eller inte? Är monstret (monstren) så pass coola i din värld att allt hejsanhoppsan runtomkring blir sekundärt? Är du villig att blunda för fadäserna för att scenerna med monstren i bild ger dig gåshud?

Alltså, Godzilla har såååå mycket gemensamt med Pacific Rim för mig. Jag ÄLSKAR Godzilla-monstret. Jag ÄLSKAR bigassrobotar. Kan jag då göra annat än att älska både Godzilla och Pacific Rim? Nej. Precis. Så är det.

Vad tyckte kompisarna om filmen? Länkar till Jojje, Christian, Henke och Joel kommer vartefter deras recensioner finns tillgängliga. Och Vrångmannen satt på raden framför och fick överraskningsknack på axeln. Vad tyckte han om filmen? Filmitch såg den också igår och här är hans tankar om filmen. Och nu har även Sofia och Steffo sett den.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLDBOY då och nu

Oh Dae-Su (Min-sik Choi) är inlåst. I femton år har han varit inlåst i en lägenhet utan att fatta varför. Femton år i ett fängelse-men-ändå-inte, mer eller mindre drogad och oförmögen att ta sig ut. Så blir han plötsligt fri och en annan känsla tar vid. Hämnden. Vem är det som spärrat in honom i alla dessa år och framförallt – varför?

2003 kom Chan-wook Park´s Oldboy, en film som jag skulle vilja benämna som en modern klassiker. Hämndtemat måste vara ett av filmvärldens mest välanvända men här visas det upp på ett sätt åtminstone jag aldrig sett förut. Det är lortigt, vidrigt, ledsamt, blodigt och framförallt, hämnden är ingen lösning, ingen knapp man kan trycka på för att kunna sjunga euufoooooria, ingenting som ger Oh Dae-Su tiden tillbaka. Man sitter där med en klump i magen genom hela filmen och mår rätt dåligt faktiskt.

Med Oldboy lyckades det sydkoreanske regissören Chan-wook Park med konststycket att göra en nästintill felfri film och det är så många oförglömliga scener att jag trots att jag bara sett filmen två gånger förut minns nästan allt när jag nu ser om den. Bläckfiskscenen till exempel. Man vill ju bara kräkas. Dra-ut-tänder-scenen. När han slår ner byket med en hammare i en scen utan klipp. Det finns så många. Och slutet. Herregud, slutet.

När jag först hörde att det skulle komma en amerikansk remake på filmen tänkte jag ”varför då?”. Men samtidigt jag fattar ju varför. En sånhär historia är alldeles för bra för att bara låtas försvinna i nånslags limbo, för hur många amerikaner sätter sig frivilligt ner och ser en textad koreansk film? Min gissning är inte så många. När jag hörde att Spike Lee skulle regissera remaken tänkte jag ”nu undrar jag verkligen varför då PÅ RIKTIGT?”. Men Spike Lee behöver kanske också betala hyran.

Det är kanske inte bara Spike Lee som är i behov av inkomst, Josh Brolin har också en familj att försörja. Fast det är klart, varför skulle han inte tacka ja till en film som denna? På pappret är rollen som Joe Doucett, den i-massa-år-inlåsta mindre trevliga mannen, säkerligen jättebra. Kanske har han sett originalet och njöt av Min-sik Choi och hans härliga agerande, kanske tänkte han ”det där kan jag göra bättre själv”, kanske tänkte han bara ”what the fuck, det är ett jobb, give it to me”.

Josh Brolin kan vara bra, Josh Brolin kan också inte vara bra. Här är han bortom inte bra. Josh Brolin är ett skådespelande haveri. Jag märker att jag fnissar åt honom och kan jag inte ta honom på allvar så faller hela filmen. Och filmen faller, den faller som en gråsten i mina ögon. Början funkar, det är snygg förtext, någorlunda okej känsla, sköna färger och filmen känns hemtrevlig på ett skönt amerikanskt vis efter att jag precis sett den sydkoreanska aningens-mer-utflippade varianten. Men HEJA utflippad alla dagar i veckan!

Det som gör att filmen överhuvudtaget går att se är Elizabeth Olsen och Sharlto Copley. Elizabeth känns som en av den ”nya” generationens mest begåvade skådespelare, här väldigt lik en ung Maggie Gyllenhaal och Sharlto är ett kameleontunikum. Banne mig, går det att se att det är samma person som Wikus Van De Merwe i District 9, Murdoch i The A-Team eller Kruger i Elysium? Nej det gör det inte. Inte en chans. Han är otroligt häftig på det viset, han är som en vindflöjel med personlighet.

Jag har läst en del om att remaken scenmässigt i princip är en karbonkopia av originalet. Jag kan inte hålla med där. Jag såg filmerna direkt efter varandra och har alltså båda filmerna i gott minne när jag skriver det här. Visst, vissa scener är givetvis desamma, filmerna är ju baserade på samma manus, men jag kan inte hålla med om att Spike Lee kopierat dessa utseendemässigt rätt av nånstans, inte mer än när Josh Brolin kryper ut ur väskan. Däremot är allt som Spike Lee gör med manuset mycket sämre än Chan-wook Parks syn på det hela.

Remaken är grafisk blodig på lite andra sätt än originalet och då tänker jag främst på en scen när Samuel L Jackson får sin hals ”tillfixad” och saltad. Riktigt snyggt gjort. För övrigt är båda filmerna bitvis rätt tuffa att se.

Gillar du originalet är jag tämligen säker på att du kommer rynka på näsan åt remaken. Gillar du remaken är mitt tips att du ser originalet också då du antagligen kommer gilla den ännu mer. Mitt bestående intryck av denna dubbeltittning är att originalet blir snäppet bättre för varje gång jag ser den, att jag förlorat förtroendet för både Spike Lee och Josh Brolin och att Chan-wook Park är ett geni trots att jag inte gillade Stoker. Sen retar det mig att slutet i remaken är amerikanskt fegt.

Oldboy (Chan-wook Park, 2003)

(en stark 4:a)

Oldboy (Spike Lee, 2013)

(en svag 2:a)

Publicerat

SILENT HOUSE

Jag stängde av. Jag stängde av!

Klockan var strax efter midnatt, jag låg i sängen, ensam vaken. Det är tyst, det är mörkt, jag är sådär lagom trött, sådär att det är skönt att ligga ner men kroppen vill inte sova.

Jag känner för en skräckfilm och blev upprymd när jag hittade Silent House, glad för att det var en läskig film jag inte sett och för att Elizabeth Olsen hade huvudrollen. Filmen börjar och jag känner direkt att den är bra. En skön känsla, bra uppbyggnad, inget direkt nytt men det gör inget för det är bra. Kanske för bra. Kanske…. fyfanaaaaannämenOJvadhjärtatslår. Det här är ju läskigt på riktigt!

Jag ser att det är 59 minuter kvar av filmen när jag klickar på paus. Det funkar inte. Jag blir för rädd, det är för spännande, jag fixar inte halvmeters jumpscares, inte nu. Så jag stänger av. Jag tror inte det någonsin förut har hänt. Jag klickar på stopp, stänger locket på laptopen och känner mig som en kyckling. En kyckling med maxpuls. Varför tyckte jag den var så läskig? Jag försöker analysera, försöker fatta men somnar med vetskapen om att jag ser klart filmen imorgon, på dagtid.

Så jag gör det. Solen skiner, det är tidig kväll och jag bestämmer mig för att se klart filmen.

 

 

 

 

HUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!


Publicerat

Martha Marcy May Marlene

Jag tänker börja bakifrån.

Jag tror att den här filmen kommer att utmynna i två oscarsnomineringar. Jag tror banne mig det kan bli två statyetter till och med och vad gäller den ena säger jag ”Det här är bara början” och vad gäller den andra säger jag ”ÄNTLIGEN!”.

Elizabeth Olsen kommer att få en nominering för sin gestaltning av den unga sökande och trasiga kvinnan Martha för hon drar alldeles ensam in det stora tunga handsnidade ekskåpet och ställer det på plats.

John Hawkes kommer definitivt att få den andra för han är idog som en duracellkanin när det kommer till att spela slemgubbe på film. Sektledaren Patrick är inte bara slemmig, han är en manipulativ sektledare som håller sina hjärntvättade kvinnor på plats genom regelbundna våldtäkter och Hawkes gör det så jävla bra att det måste vara hans tur med lite strålkastarljus nu även om det svider att han ska behöva se ut och bete sig som en undernärd kåt vessla för att få pris.

Martha Marcy May Marlene är en lågmäld historia om en tjej som föddes som Martha men som i sekten och av ledaren kallas Marcy May. När och var hon heter Marlene vet jag faktiskt inte. Hon rymmer från sekten till systern Lucy (Sarah Paulson) och hennes man (Hugh Dancy) och via återblickar får vi reda på lite av det som hänt, inte allt men fragment.

Filmen tickar på i ett tempo som får ta sin tid, det är inte tal om snabba klipp eller ball musik, det vetetusan om det är nåt soundtrack att tala om alls, åtminstone var det ingen musik jag la märke till. Sektledaren sjunger och spelar en trudilutt på gitarren, det är det enda musikaliska jag minns.

Rent filmiskt är det här inget som sveper mig av stolen, jag tycker filmen är riktigt bra men långt ifrån något jag kommer minnas till döddagar. Däremot är det alltid en cool känsla att få vara med och bevittna filmhistoria vilket Elizabeth Olsen bjussar på här. Snart kan hon kan ta sina två äldre kända tvillingsystrar och svabba golvet med dom. Det här är bara början. Äntligen!

Filmbloggarna The Velvet Café, Fripps filmrevyer och Movies Noir har också skrivit om filmen.