SHARP OBJECTS SÄSONG 1

Många skulle nog kunna skriva under på att Sharp Objects på förhand var en av årets mest emotsedda TV-serier. Ett manus baserad på en roman av Gilliann Flynn, kvinnan som även skrivit Gone Girl och Dark Places, det får nog en och annan att gå ner i brygga. Jag är inte en av dessa dock, mina förväntningar var höga mest på grund av regissören Jean-Marc Vallée.

Jean-Marc Vallée (klicka på namnet får du se hur han ser ut, inte tusan ser han ut som man tror? Eller är det bara jag som såg en mörkhårig fransman framför mig) var mannen som gav oss serien Big Little Lies som jag kärade ner mig fullständigt i förra året. Att han även regisserat jättebra filmer som Wild, Young Victoria, Dallas Buyers Club och Demolition gör liksom inte förväntningarna lägre för mig.

Här är det Amy Adams, Patricia Clarkson och Eliza Scanlen som spelar huvudrollerna med viss hjälp av Chris Messina och Elizabeth Perkins och för egen del är det dom tre förstnämnda tjejernas förtjänst att jag hängde med  serien ända in i mål. Första avsnittet var okej, grundhistorien kändes spännande med journalisten Camille Preaker (Adams) som blev beordrad av sin chef att åka tillbaka till sin hemstad och försöka skriva nåt om ett (eller flera) barnamord som skett på orten. Detta återseende virvlar upp en massa känslor av olika slag både hos Camille och hos resten av hennes familj som bor kvar – mamman Adora (Patricia Clarkson), styvpappan Alan (Henry Czerny) och den unga halvsystern Amma (Scanlen).

Amy Adams lyckas spela denna trasiga tjej Camille med stor trovärdighet och det är ibland svårt att tro att det är samma Amy som i Nocturnal Animals, Förtrollad, Man of steel eller Arrival. Men att följa hennes vedermödor har varit ett stort mervärde för serien som trots att den ”bara” hade åtta avsnitt gick en hel del på tomgång i dom mittersta fyra. Sista avsnittet höjde sig över mängden och det omedelbara slutet var häftigt och gör att betyget som helhet för serien ändå blir okej. Men Gillian Flynn känns inte som en författare som klickar för mig. Antagligen skulle jag tycka att böckerna är bättre än adaptionerna på film men jag ids faktiskt inte testa. Livet är alldeles för kort.

Serien finns att se på HBO och ja, det står att det är säsong 1 men jag HOPPAS att det INTE blir en andra. Den här historien känns väldigt fördigberättad här, ingenting skulle bli bättre av att fortsätta. Jag kände i och för sig exakt samma sak med Big Little Lies men där kommer det en säsong 2 som ett brev på posten. Det blir väl så om det är en succé, vilket jag antar att även Sharp Objects räknas som. Och om du tittar på den här serien till slutet, stäng inte av eftertexterna. Det kommer ett par scener till.

BACK TO THE 80´S: HÄROM NATTEN (1986)

.

.

.

Då när det begav sig var Rob Lowe och Demi Moore på topp av heting-ligorna för respektive kön.

Rob Lowes isblå ögon och hockeyben kunde få vem som helst på fall och Demi Moores vackra ansikte, kritvita tänder och whiskyhesa röst smög sin in i många tonårsdrömmar. Det är klart den här filmen blev en hit, självklart. Den var en hit även för mig trots att jag var en av få som inte riktigt förstod snygghetsvärdet i Rob Lowe. Han kändes lite för mycket som en levande reklampelare för Clearasil.

Härom natten är baserad på David Mamets teaterpjäs Sexual Perversity in Chicago. Den röda tråden i är förälskelse, sex, kärlek och relationer och vi får följa fyra personer som kämpar på med detta, Debbie (Demi Moore), Danny (Rob Lowe), Debbis bästa kompis Joan (Elizabeth Perkins) och Dannys polare Bernie (James Belushi).

När jag ser om Härom natten såhär 28 år senare kan jag känna en stor dos av nostalgi, jag tycker filmen har en viss charm men skulle jag se den för första gången nu skulle jag skratta läppen av mig. Demi Moores kläder är helt vansinniga men samtidigt, jag hade likadana 1986, vad garvar jag åt? Det är bara att acceptera att åren går och att inga trender består.

Historien är lika allmängiltig då som nu, det finns sällan något mossigt i berättelser om kärlek och relationer. Däremot musiken, den som jag ser som härligt 80-talsmysig, antagligen finns det många som ser den som just…mossig.

Det här är en film i temat som heter Back to the 80´s. Kl 12 och kl 18 presenteras ytterligare två filmer från 1986.

FIERCE PEOPLE

Missbrukande mamma (Diane Lane) får både boende och jobb som massös åt en rik gammal gubbe (Donald Sutherland) mot att hon slutar dricka och knarka.

Hon och tonårssonen flyttar in på gubbens gods, sonen roar sig med att håna morsan, försöka hitta kompisar och skaffa sig ett liv.

En film med lågt existensberättigande.

THE THING ABOUT MY FOLKS

För ett tag sedan såg jag en film som heter City Island, en bagatell som totalt drog undan mattan under mina fötter. Jag blev våldsamt förälskad i den där lilla filmen och helt naturligt blev jag nyfiken på Raymond De Felitta, regissören jag aldrig hört talas om förut. The thing about my folks är hans tredje långfilm och den kom ut fyra år före City Island.

Dessa två filmer är lika på många sätt. Fokus ligger på familjen, på nära relationer som är långt ifrån okomplicerade, på vardagshumor och på en driven dialog som känns helt naturlig. Manus till City Island hade De Felitta skrivit själv medans manus till denna film är skriven av Paul Reiser som även spelar huvudrollen som Ben Kleinman, den medelålders mannen som befinner sig på en ofrivillig roadtrip men sin gamla pappa (Peter Falk) som precis blivit dumpad av sin fru sedan många år, Bens mamma Muriel (Olympia Dukakis). Det finns inte många likheter mellan den sonen och den fadern.

Det finns mycket att tycka om den här filmen – och mycket att tycka OM. Jag gillar verkligen Raymond De Felitta, jag fattar att han måste vara extremt duktig på det han gör för han lyckas få skådespelarna att prestera det yttersta av sin förmåga i båda dessa filmer. Paul Reiser är ingen Andy Garcia men han är tillräckligt bra och personlig för den här filmen. Peter Falk är ingen gubbfavorit men han växer i takt med filmen, han dominerar, han levererar och till slut lyckas han till och med få mig att tycka om honom. Bra gjort. Borde ha varit en omöjlighet.

The thing about my folks är en sevärd film, jag hade en väldigt mysig stund framför TV:n. Trots att det är en ganska gripande tragikomisk historia så är det är inte den som är filmens starkaste kort, det är skådespelarna. Speciellt en scen (den med en massa löv som underlag) är otroligt fin och en riktig tårframkallare.

Nu ser jag fram emot Married and cheating, De Felittas kommande film där han både regisserat och skrivit manus. Det där är en snubbe jag kommer hålla koll på.

Här finns filmen.