Jag är så sjukt less på fäder.
Fäder på film är i 99 fall av 100 gestaltade som missförstådda genier som hur jävla alkade och/eller missbrukare av andra saker dom än är så vinner Charmen, Närvaron och den blotta Uppenbarelsen av denne Man alltid. Alltid. Mammorna i sammanhanget kan ha vänt ut och in på sig själv hela livet för att få ihop familjens liv med sitt eget – och ofta genom att ha försummat sitt eget till max – men det är oväsentligt, det är Pappan som är värd att minnas till slut.
Jag känner att ju fler såna filmer jag ser ju längre ner på tålamodströskeln kommer jag, jag orkar helt enkelt inte vara förstående längre. Jag sätter upp handflatan och säger nej. Nej säger jag. Jag vill inte mer, jag tyar inte längre.
The Glass Castle är baserad på den självbiografiska boken med samma namn skriven av Jeannette Walls, i filmen spelad (som vuxen) av Brie Larson. I boken och filmen får vi se hennes och hennes tre syskons liv från barndom till nutid (som i filmen är slutet av 80-talet) och relationen med föräldrarna som faktiskt båda två är extremt dysfunktionella.
Mamman Rosemary (Naomi Watts) verkar inte ha någon annan diagnos än att hon är en gränslös konstnärssjäl utan minsta känsla för ansvar och som älskar sin man Rex förbehållslöst. Rex (Woody Harrelson) är speciell på många sätt, frihetstörstande, kreativ, drömmare OCH alkoholist som grädde på moset. Dom lever ”ur hand, i mun” och flyttar runt som nomader med sina fyra barn och barnen kan inte stava till trygghet. Den enda trygghet dom möjligtvis kan känna är dom stunderna när pappan är vid gott humör och ger dom all sin uppmärksamhet. Att han känner kärlek till sina barn kan ingen förneka, han har bara väldigt – för mig – irriterande sätt att visa det på.
The Glass Castle är en svår film att bedöma tycker jag. Dels är den full av väldigt fina skådespelarprestationer, speciellt barnskådespelarna imponerar rejält. Ella Anderson som den unga Jeannette är hjärnskärande och Chandler Head spelar Jeannette som liten, även hon gör det så jag får ont i hela hjärtat. Övriga casten med Sarah Snook och Max Greenfield gör inte heller någon besviken men självklart är detta Brie Larsons och Woody Harrelsons film.
Det är skådespelarna i kombination med regissören Destin Daniel Cretton har ett gott öga för filmskapande och tempo som gör att jag tycker okej om filmen även om jag vill SPY på historien. Stackars stackars barn och stackars stackars syskonen Walls som försonas med sitt öde genom att sätta det där ASET till pappa på en pidestal. Vad är det där för grej med att det inte verkar gå att minnas döda människor med alla sina fel och brister – också? Och i det här fallet, en galen alkis nästan helt utan försonande drag som ÄNDÅ ska hyllas som nåt fucking jävla GENI???
Nä. Jag blir bara förbannad. Dessa skitpappor. Filmen är dock sevärd – ändå – ska tilläggas, jag tycker verkligen det. Den är välgjord och det kommer vara många som kan ta till sig filmen på ett betydligt finare sätt än jag. Kanske dom som själva växt upp med samma problematik och kanske dom som är lite mindre hårdhudade och krassa än jag?
Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Henke och Jojje. Läste förresten att Jennifer Lawrence skulle ha spelat huvudrollen samt varit medproducent till filmen. Nu blev det inget av det. Undrar varför?
