Kommer du ihåg Ella Lemhagen? Den svenska regissören som fick sitt stora genombrott 1999 med sin tredje långfilm: Tsatsiki morsan och polisen? Sedan dess har hon gjort filmer som Kronjuvelerna, Pojken med guldbyxorna och Patrik 1,5.
Nu är hon tillbaka med en amerikansk-italiensk samproduktion, en romantisk komedi som utspelar sig i Italien med Sarah Jessica Parker i huvudrollen som tonårsmamman Maggie som flytt USA med sin rosahåriga dotter som fått för sig att hon ska ”ta på sig” skulden för den struliga pojkvännens droginnehav för att hon är ”ungdom” och straffet kommer bli lindrigare.
Maggie har hyrt ett hus som hon tydligen hyrde även för tjugo år sedan och som av en slump (slump? haha) visar det sig att den italienske pojkvännen från förr, Luca (Raoul Bova), fortfarande bor i huset bredvid och han dyker upp ungefär femton sekunder efter att dom parkerat den lilla gula (fula….tydligen) bilen. Och Luca bor där med sin gamla mamma Carmen (spelad av den gamla hetingen Claudia Cardinale, som av naturliga skäl inte är ashet länge. Hon är född 1938…)
Javisst, det blir såklart kärlekstrassel och det blir tonårsrebellande och gammal-tant-spränger-gränser och kulturkrockar gällande genusfrågor och….jag skulle kunna skriva ”yada yada yada” nu….eller ”gäsp”….eller ”vad synd” för det är precis alltihop det där.
Äsch. Det stora – största – problemet med filmen är att det inte är något nytt under solen. Inget alls. Precis allt har setts och gjorts förut och därför undrar jag i mitt stilla sinne varför en massa människor upplever att en film som denna prompt måste göras?
Vad gäller Ella Lemhagens insats som regissör har jag ingenting att klaga på, jag tror hon gjort exakt det som ingick i löneöverenskommelsen. Att filmen känns intetsägande beror mer på Josh Appignanesi och Cindy Myers manus. Gamla rester är sällan kul.
