THE COBBLER

Ibland är det extra tur för filmer att dom inte får svenska titlar. The Cobbler låter rätt coolt, Skomakaren gör det inte.The Cobbler är en film som redan från första början ligger på minus för många, bara det att Adam Sandler spelar huvudrollen ger kalla kårar och kanske starkare fysiska reaktioner än så för en del. För mig är det tvärtom. Adam Sandler betyder mys för mig.

Hans namn på en filmaffisch borgar (för det mesta) för en lite lagom hjärndöd filmstund med ett tämligen stort mått av hjärta och garanterade skratt. Fast om jag ska vara riktigt ärlig tycker jag Adam Sandler är som bäst när han spelar mer allvarsamma roller. När han är en vanlig dude, lite ensam, lite ledsen, lite skäggig, lite sådär som snubbar är mest. Till min stora glädje spelar han just en sådan snubbe i den här filmen.

Max Simkin (Sandler) jobbar som skomakare, ett yrke som gått i familjen i generationer. Han har sitt eget krypin, kunder som kommer, ett jobb att sköta – men sen då? Han är ensam. Han tar hand om sin gamla mamma som blivit lämnad av pappan, han känns omtänksam och väldigt lugn (för att vara en Adam Sandler-karaktär). Det är lätt att tycka om Max.

Innan du dömer ut mig och det liv jag lever, ta och gå en mil i mina skor.” Precis så är det. Ingen av oss har någon aning om hur andras liv egentligen ser ut. Men Max har det. Han får det genom att han – av en slump – provar ett par inlämnade skor och när han tittar sig i spegeln är han hux flux Leon Ludlow (Method Man), områdets storskurk. Resten är – som man säger – historia och det är en historia som är underhållande och faktiskt väldigt mysig.

Musiken är skön, trivsam och lågmäld, jag hade en riktigt trevliga 99 minuter och Steve Buscemi är med och säger ”Have a pickle” på ett sånt jävla äckligt sätt att man bara måste älska karln.

ANOTHER HAPPY DAY

För alla som minns We need to talk about Kevin kommer här en film som heter Another Happy Day, en filmtitel som bör uttalas sådär genomsyrligt bittert alternativt med Henrik Schyffert-ironisk touch för inte fan är den happy.

Dessa två filmer har ingenting superuppenbart gemensamt det är snarare mer en känsla hos mig och en vilja att byta titel på dagens film till We need to talk about everybody. Eller jo för tusan, Kevin själv – Ezra Miller – är med i båda filmerna och han mår ungefär lika bra i båda.

Lynn (Ellen Barkin) har det inte lätt. Hon är mamma till fyra barn, Ben (Daniel Yelsky), Elliot (Ezra Miller), Dylan (Michael Nardelli) och Alice (Kate Bosworth) varav Dylan under hela sin uppväxt bott hon sin pappa och hans nya fru (Thomas Hayden Church och Demi Moore). Alice mår inte bra, hon har fått hjälp för sina psykiska problem och bor inte hemma men när Dylan ska gifta sig faller det sig naturligt att hela familjen strålar samman för första gången på mycket länge. Lynn packar in dom yngsta sönerna i bilen och beger sig mot sitt föräldrahem och den mycket – mycket! – speciella mamman Doris (Ellen Burstyn).

Det ligger som en krypande ångestfilt över hela filmen, fan det kryper i mig, det är obehagligt som satan. En viss igenkänningsfaktor finns säkert vad gäller olika former av dysfunktionella familjer och så även hos mig.  Jag kan inte låta bli att undra om historien är självupplevd men det är nog bara manusförfattaren och regissören Sam Levinson som vet (ja det är Barrys son. Nej inte Barry White, Barry Levinson).

En sevärd film är det hur som helst, bra skådisar och en handling som håller ända in i mål.

7 skådespelerskor jag verkligen gillar

Nu ska jag försöka mig på nåt som egentligen är en omöjlighet, jag ska försöka lista mina sju favoritskådespelerskor. Det finns så många att välja bland och så många jag verkligen högaktar men när jag gjorde mitt val utgick jag från en enda sak: skådespelerskor som enbart med sitt fejs på filmfodralet/affischen skulle få mig att hyra/se filmen.

Varför just sju? Jo, det bara blev så. Filmitch började med sina sju, Fripps filmrevyer och Rebecca tog efter och nu är det min tur. Sju är en bra siffra. Fem är för lite, tio för mycket, precis som att en chartervecka är för lite och två för mycket. Tio dagar skulle vara lagom.

Men nu är det dags för mina skådisfavvisar, superbegåvade kvinnor som jag gärna, mycket och ofta ser agera på vita duken. Listan är utan inbördes ordning. Nån måtta får det va.

7. Jennifer Aniston

Jo, jag går på det VARJE GÅNG. Jennifer Anistons plattångade frisyr på ett filmfodral och vips är jag där, nyper filmen, tittar och ler.

Ja, jag ler. Ibland skrattar jag, ibland suckar jag, ibland blir jag arg för att filmen i sig är kass men Jennifer är stabil som en gammal åsna. Jag vet liksom att vad som än händer, hur filmen än är så är det mysigt att se henne, att få umgås med Rachel en stund igen. Sen ser hon så satans fräsch ut. Och hon verkar klippa topparna typ varannan dag. Det är inget kluvet där inte. Och hon har en klockren komisk tajming, helt i klass med Kristen Wiig som jag tycker är den bästa av dom alla. Fast hon är inte med på listan. Inte den här gången.

 

6. Charlize Theron

En av världens vackraste människor och en av världens bästa skådisar, det är en kombination som väldigt sällan fungerar men här gör det det. Det blir Bulls-eye helt enkelt!

Charlize verkar även besitta en egenskap som är sjukt charmig i sammanhanget och det är att hon inte verkar bry sig om hur hon sitt ut, vilket såklart är nonsens, jag vill inte ens tänka på hur mycket tid och pengar hon lägger ner på att bibehålla sitt arbetsredskap men jag vill gärna tro att hon vaknar på morgonen och ser ut sådär. Fast…det gör hon ju. Men utan smink! Gode gud så snygg hon är!

Så tänker jag på hur hon såg ut i Monster och då blir jag ännu mer imponerad. Hon går in i rollen som vilken skådespelare som helst, gör det som krävs och fixar det bäst av alla.

 

5. Carey Mulligan

”Det” är något som är svårt att förklara. En del människor har ”det”, dom flesta har det inte. Carey Mulligan har ”det” som gör att hon når ut genom bioduken på ett sätt som få andra skådespelare gör, blicken dras till henne, hon syns och märks fast hon egentligen ser ganska vanlig ut och det är en riktigt vinnande kombo om man ska försörja sig som skådis.

Carey Mulligan kommer aldrig ha några som helst problem med det. Hon kommer få roller så länge hon själv vill och längre än så kan jag anta. Hur långt hon når, hur högt bland stjärnorna hon siktar, det vet bara hon. Det jag vet är att hon kan bli precis hur stor som helst. Hon är redan på god väg.

 

4. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag följt med stort intresse sen jag såg Varats olidliga lätthet 1988. Då förstod jag nog inte hur bra hon var, jag vet inte om jag fortfarande har fattat det. Jag vet bara att varje gång jag ser henne tänker jag ”Satan så bra hon är!” och sen tänker jag inte på att det är hon nåt mer, hon blir karaktären alldeles oavsett om hon rullar egna chokladpraliner i Chocolat, ligger med Jeremy Irons i Begär, strippar för Robert Pattison i Cosmopolis, hjälper Kieslowski till stordåd i hans Trikoloren-filmer eller Michael Haneke för den delen. Hon levererar och hon är ALLTID intressant.

 

3. Sandra Bullock

Jag tror jag har varit kär i Sandra Bullock sen jag såg Speed för tusen år sedan. Jag tycker om henne som om hon vore min vän, lite som en låtsaskompis, som Alfons polare Mållgan. Hon är någon som jag unnar allt gott, all framgång som finns, alla pengar i världen, kärlek, mysipys, en bra fönsterputsare, sköna skor, doftsljus som luktar gott på riktigt inte bara stinker kemikalier. Alltså ALLT gott önskar jag henne. Snacka om att hennes girl-next-door-approach funkar.

Sen har jag förstått att det är lite mesigt att gilla Sandra Bullock, lite töntigt, lite ”fel”. Det struntar jag i, självklart gör jag det. Precis som jag skulle göra med en verklig vän så backar jag upp henne i vått och torrt. Hon är cool som fan tycker jag!

 

2. Emma Stone

Hade jag haft balkongdörren öppen när jag såg Easy A så hade Emma Stone blåst mig över balkongräcket. Nu var det bara vardagsrumsmattan jag lyfte ifrån och varje gång jag ser henne på film så minns jag den känslan. Hon är bara S Å bra!

Just nu finns det många unga tjejer som visar äldre skådespelarkollegor var skåpet ska stå och det gör mig jätteglad! Framtiden känns mer än säkrad. Personligen – och just nu – tycker jag Emma Stone är den bästa av dom alla och hon förtjänar verkligen en plats på den här listan.

 

 

1. Nicole Kidman

Den solklara ettan på min lista är Nicole Kidman. Om jag kunde avguda en annan människa, om jag var funtad på det sättet, då skulle jag avguda Nicole Kidman. Och vore jag kille och skitsnygg så skulle jag jaga henne till världens ände, tills hon föll över kanten och jag kunde rädda henne sådär modigt med min cape och mitt svärd.

Nämen nä, jag ska inte överdriva här men för att fortsätta och utan att göra just det jag inte skulle göra så tycker jag att Nicole Kidman har allt som krävs för att få kallas FILMSTJÄRNA. Hon är spännande, asvacker, känns lite knepig, väljer roller som om hon hade en inbyggd perfekt kompass som alltid pekade i rätt karriärsriktning, är äckligt snygg i såna där korsettklänningar som ger en midjediameter på fjorton centimeter och hon gör sitt jobb med perfektion.

Jag missar aldrig en Nicole Kidman-film. Dom jag ännu inte sett har jag sparat med flit. Jag får panik i magen när jag märker att jag snart måste börja om från början igen, se hennes gamla Lugnt vatten och Days of thunder, vilket i och för sig inte gör nånting men Billy Zane klarar jag mig mycket bra utan.

Det var min lista. Mina sju favvosar. Bubblare finns det såklart en hel drös av och jag kan inte strunta i dom. Ellen Page,  Vera Farmiga, Anna Kendrick,  Michelle Williams, Marion Cotillard, Julianne Moore, Diane Keaton, Kristen Wiig och Ellen Barkin, nästa gång jag gör en sånhär lista kanske det är er tur, eller så har ni blivit omsprungna av några nyfunna förmågor som golvat mig totalt. Vem vet?