Etikett: Ellen Burstyn

Publicerat

LUCKA #12: LOVELY, STILL

Fira jul helt ensam kanske inte är sådär jättelockande, i alla fall inte för mig. Fira jul ensam när man är skitgammal känns om möjligt ännu mindre lockande.

Här är det den extremt rynkige åldermannen Robert Malone (Martin Landau) som på ålderns höst förälskar sig i mamman till sin granne Alex (Elizabeth Banks). Mamman heter Mary (Ellen Burstyn) och är typ exakt lika gammal som Robert.

Robert har en chef (?), Mike, som spelas av Adam Scott och han peppar Robert att våga fira jul med Mary, det verkar som om han aldrig firat jul med någon förut. Dom scenerna är rätt charmiga, när Robert beter sig sådär ungdomligt nykär, när han väntar att telefonen ska ringa och är allmänt stissig. Mary är också rätt gullig som går runt och trånar som en liten skolflicka efter den långe Robert. Men det är segt, jävlar va segt det är.

Jag har inte den minsta lust att vare sig bli gammal eller fira jul när jag ser filmen, dansa i snö möjligtvis eller bli tittad på sådär som Robert kollar in Mary men helst med lite yngre ögon än på nån med en fot i graven. Jag måste dock tillägga att jag är lite förvånad över att jag tyckte filmen var SÅ pass svag. Allt jag läst om den har nämligen varit både gott och plus.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

Publicerat

WIENER-DOG

Heter man Todd Solondz och har gjort en film som Happiness, ja då får man banne mig leva med att ”folk” har höga förväntningar på hans filmer. Och ”folk” i detta fall är jag.

Jag hatälskar Happiness, det är en vidrig film men samtidigt så sjukt bra (med betoning på sjuk), men det är en film som fått mig att med fötter klapprandes mot golvet ta mig an resten av hans filmer när dom tickar in på repertoaren. Så som dagens film, Wiener-Dog, återigen en film med en hund i centrum.

Det härliga med Todd Solodz filmskapande är att han alltid lyckas bygga upp ett alldeles eget universum, lite på samma sätt som Wes Anderson även om dom är rätt olika som regissörer för övrigt. Men där många regissörer med några få attiraljer ska beskriva personligheten hos människan som bor i ett pojkrum  skulle välja en baseballhandske, en idolaffisch på väggen eller kanske en bok så väljer Solondz att lägga en tvärflöjt på nattygsbordet. Sånt går jag igång på. Knaserier. Smågrejer. Hudaprikosa jeans på en tioåring, bara en sån sak.

Filmen börjar med att en pappa (spelad av Tracy Letts, mannen som man ser överallt men vars namn jag aldrig lyckas lägga på minnet) köper en hund med sig hem till familjen. Sonen Remi (han med dom hudfärgade byxorna, spelad av Keaton Nigel Cooke) blir givetvis själaglad medan mamma Remi (Julie Delpy) enbart anar merjobb. Lite längre fram i filmen dyker skådespelare som Greta Gerwig, Kieran Culkin, Ellen Burstyn, Zosia Mamet och Danny DeVito upp, samt en INTERMISSION i halvtid, en paus, med specialkompinerad wiener-dog-musik och en promenerande hund med slapp tunga.

Jag tycker det är svårt att inte bli charmad av det här. Bildspråket är så personligt, historien så allmängiltig men ändå så udda, speltiden på 88 minuter alldeles perfekt. Det är kanske inte en film jag kommer bära med mig i själ och hjärta men BRA är den i all sin diarrébruna avskalade enkelhet.

Solondz har förutom Happiness och dagens film även gjort Storytelling, Life during wartime, Palindromes och Dark horse. Alla förtjänar att ses, även om betygen skiftar en aning.

Den här filmen kan du se på C More till den 31 maj 2018. Passa på!! Vill du ha en gratismånad är det bara att klicka här.

Publicerat

ANOTHER HAPPY DAY

För alla som minns We need to talk about Kevin kommer här en film som heter Another Happy Day, en filmtitel som bör uttalas sådär genomsyrligt bittert alternativt med Henrik Schyffert-ironisk touch för inte fan är den happy.

Dessa två filmer har ingenting superuppenbart gemensamt det är snarare mer en känsla hos mig och en vilja att byta titel på dagens film till We need to talk about everybody. Eller jo för tusan, Kevin själv – Ezra Miller – är med i båda filmerna och han mår ungefär lika bra i båda.

Lynn (Ellen Barkin) har det inte lätt. Hon är mamma till fyra barn, Ben (Daniel Yelsky), Elliot (Ezra Miller), Dylan (Michael Nardelli) och Alice (Kate Bosworth) varav Dylan under hela sin uppväxt bott hon sin pappa och hans nya fru (Thomas Hayden Church och Demi Moore). Alice mår inte bra, hon har fått hjälp för sina psykiska problem och bor inte hemma men när Dylan ska gifta sig faller det sig naturligt att hela familjen strålar samman för första gången på mycket länge. Lynn packar in dom yngsta sönerna i bilen och beger sig mot sitt föräldrahem och den mycket – mycket! – speciella mamman Doris (Ellen Burstyn).

Det ligger som en krypande ångestfilt över hela filmen, fan det kryper i mig, det är obehagligt som satan. En viss igenkänningsfaktor finns säkert vad gäller olika former av dysfunktionella familjer och så även hos mig.  Jag kan inte låta bli att undra om historien är självupplevd men det är nog bara manusförfattaren och regissören Sam Levinson som vet (ja det är Barrys son. Nej inte Barry White, Barry Levinson).

En sevärd film är det hur som helst, bra skådisar och en handling som håller ända in i mål.

Publicerat

INTERSTELLAR

Hej!

Jag har sett Interstellar.

Den var bra.

Hejdå.

.

.

[Inuti mitt huvud]

Fan, det känns rätt torftigt det där. Det var en bra idé jag fick från biosällskapet igår, det där att bara skriva det allra nödvändigaste, men kanske att det är i kortaste laget. Känns som en mandelkubbvariant av filmrecension – torr, smaklös och lämnar ingenting annat efter sig än menlösa smulor och känslan av att vara idiot. Jag menar, ska man äta en kaka kan den väl åtminstone vara god? Fast å andra sidan, jämförelsen mellan en mandelkubb och Interstellar är kanske inte så tokig ändå?

Interstellar är visserligen inte en menlös film men den lämnade ungefär samma eftersmak som en mandelkubb, det vill säga ingen. I alla fall ingen känslomässig och därav det kanske vid första anblicken låga betyget.

Det är magkänslan som får bestämma och Interstellar tar sig inte in där. Tyvärr. Ja, jag säger tyvärr för jag tycker tyvärr, jag hade mer än gärna blivit helt blown away av filmen, sådär som jag märkte att 40% av biosällskapet igår blev. Spända av det spännande, gråtiga av det storslagna och ödesmättade. Härliga känslor att få till en film men tyvärr blev jag utan svallvågor denna gång. Fast det är inte heller riktigt sant. Jag satt som på nålar under vissa scener och det fanns mycket med filmen som är rätt igenom världsklass. Hoyte van Hoytemas foto till exempel. Det luktar Oscarsnominering lång väg. Och den gamla (nåja) filmmusikräven och min Rött Hav-favorit Hans Zimmer lyckas med konststycket att skriva musik som i långa stycken låter som John Carpenter och jag bara njöt. Jag mös. Fy fan vad han är bra, vilken fingertoppskänsla!

Sen kommer vi till Matthew McConaughey. Jag vet inte hur mycket man kan plussa en skådis innan det blir patetiskt och luktar gammal bacon men jag kan inte vara nog tydlig med hur otroligt bra han är även här. Utan att spoila någonting av historien så har han i sin roll som Cooper tagit sig upp på tronen och håller numera i vandringspokalen med inskriptionen ”Världens i särklass mest genuina gråtscen”. Herregud alltså, den där scenen (alla som sett filmen vet vilken jag menar), den kändes verkligen ända in i benmärgen. Den var äkta!

Det dyker upp många kända ansikten i filmen och då tänker jag inte på dom andra huvudrollsinnehavarna Anne Hathaway och Jessica Chastain. Nej jag menar andra. Fler. En är bra, en är jättebra, någon är okej och en är VERKLIGEN INTE okej. Mitt tips är dock att inte kolla upp hela rollistan utan att sätta sig i biomörkret och bli överraskad. För det blir man. Jag blev i alla fall det. Jag blev överraskad av att filmen är 169 minuter och i princip saknar ”dötid”. Jag blev överraskad i en scen så jag lättade från biofåtöljen. Jag blev väldigt positivt överraskad av tjejen till vänster om mig som lyckades trycka en förpackning baconchips UTAN ATT DET HÖRDES! Kudos till dig! Verkligen! Jag vet inte hur du gjorde men jag är grymt imponerad. Du kanske kan leda en ABF-kurs i utomordentligt trevligt biosnacksätande?

Men det jag blev allra mest överraskad av hände precis nyss. Insikten kom till mig. Vadå en trea? Ska Interstellar verkligen bara få en trea? Är den inte värd lite mer än så, hmmm, va fan håller jag på med? Det här är en old school-matiné, en filmbubbleupplevelse, en modern saga och jag tyckte om den. Det finns mycket att gnälla på om man dissekerar den men måste man göra det? Filmen är värd sina 165 kronor och det är otroligt skönt att slippa 3D:n även om det här är en film som säkert hade gjort sig bra i det formatet.

Jag gör om inte en helomvändning så väl en strösslingsaktion. Mandelkubben täcks av frosting och hemgjorda sockriga rymdhjälmar, för även om innanmätet är smaklöst så är ytan ren magi.

Hejdå. Igen.

Publicerat

SEX LEKTIONER I KÄRLEK

Seductively Funny? Hilarious?

Undrar om dom där amerikanska recensenterna verkligen sett filmen. Kanske räckte det med att se att Angelina Jolie skrattar på affischen – woohoooooo, vet här måste vara roligt!

Sex lektioner i kärlek är mycket men det är fanimej ingen asrolig film. Det är inte en komedi, inte i närheten av en sådan. Sex lektioner i kärlek handlar inte enbart om just kärlek, den handlar om livet. Lektioner i liv. Hur man gör. Varför. Därför.

Filmen handlar om det gamla paret, dom som varit gifta i 40 år men som nu måste kämpa med en dödsdom (Sean Connery och Gena Rowlands). Den handlar om kvinnan som blev lämnad och nu har svårt att knyta an till någon annan man (Gillian Anderson). Den handlar om en mamma som vakar vid sin AIDS-sjuke sons dödsbädd (Eller Burstyn och Jay Mohr). Den handlar om den utåtagerande beroendepersonligheten (Angelina Jolie) som träffar en kille med ryggsäck (Ryan Philippe).

Historierna promenerar bredvid varandra i en mycket behaglig takt och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det här är tredje gången jag ser filmen, tredje gången jag tänker ”det är så bra det här, så bra”, tredje gången jag tänker att jag vill sätta en femma och tredje gången som jag inte gör det. Jag vill inte sätta en femma för jag vill suga på karamellen. Jag vill se om filmen om några år och känna samma sak. Vågskålen. Den ligger där, gungar fram och tillbaka och samtidigt pekar den finger. Bäh! Betyg? Som om det spelar nån roll? Vad spelar ett filmbetyg för roll i det stora hela? Det är livet som är det viktiga, att leva, att andas, att mötas, att skiljas, att stå ut och utstå, att förstå, acceptera och förundras.

Jag gör alltihop. Hela tiden. Det är en enda lång skola det här. Sex lektioner i kärlek är en liten påminnelse om just detta, vi får alla vårat skit och våra motgångar. Men vi får också medgångar, kärlek och ett fint liv om vi bara unnar oss att titta noga och inte per automatik drömma om det andra har.

Dom andra har nämligen också motgångar. Kanske syns dom inte men det betyder inte att dom inte finns. Sex lektioner i kärlek var det ja. Se den och lär dig nåt av den vettja.

Publicerat

Main Street

En äldre kvinna i behov av pengar (Ellen Burstyn) känner sig tvingad att hyra ut sitt magasin för att dryga ut kassan. En främling erbjuder sig att hyra det ett halvår framåt och ger henne kontanta pengar. Han undrar om hon inte vill veta vad han ska förvara där men hon säger nej, det spelar ingen roll bara ingen röker i lokalen. Främlingen (Colin Firth) ruskar om både höjdarna i den lilla avsomnade hålan och Willa (Patricia Clarkson) vars moster är magasinets ägare.

Main Street känns lite som en Ken Loach-variant av Lasse Hallströms Chocolat, om du förstår symboliken. I Main Street är allting ganska ordinärt. Livet lunkar på, folk är varken snygga eller fula, det är inga glassiga karaktärer vi får följa, inga extravaganta äventyr, inget naket, inga fula ord, inget överdrivet jätteskruvat. Det är helt enkelt en ganska simpel historia som kretsar kring en liten samling människor och där alla är rätt sympatiska och vill gott på sina egna små vis.

Regissören John Doyle (som jag inte hittar nån direkt info om alls på Imdb så jag antar att detta är den första – och enda – filmen han gjort) har hittat en fin nivå och på många sätt är det en ren njutning att beskåda dessa skådespelare som liksom verkar leka fram sina roller utan minsta besvär.

Att filmen inte ger några bestående avtryck må så vara men det är en skön och avkopplande stund i soffan och ibland behövs inte så mycket mer än det.

Publicerat

EXORCISTEN

Vad jag förstår gick det till såhär.

Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning.  I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.

Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.

Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han  i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt  krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.

Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.

 

Publicerat

Ya-ya flickornas gudomliga hemligheter

 

Det börjar i Louisiana 1937. Fyra frimodiga flickor smiter ut om natten och genom en småblodig ritual skapar dom förbundet Ya-ya flickorna där dom lovar att stötta varandra och vara goda kamrater i nöd och lust.

Nu har flickorna blivit äldre damer men dom håller fortfarande ihop. När Vivis (Ellen Burstyn) dotter Sidda (Sandra Bullock) i en tidningsintervju berättar om sin hemska barndom och sin alkoholiserade och pillerknaprande mamma bryter helvetet lös och mor och dotter bryter helt. Men vad händer då? Jo, dom tre kvinnliga musketörerna rycker ut. Dom bjuder Sidda på middag, spetsar en drink med pulveriserad Rohypnol och kidnappar henne för att i princip tvinga henne att läsa boken om Ya-ya flickorna och på så sätt förstå varför mamma Vivi betedde sig så illa som hon gjorde.

Jag tycker om tjejer. Jag tycker det finns mängder av fantastiska kapabla finurliga underbara jätteduktiga kvinnor inom alla områden men jag tror inte på könskvotering. Jag tror på rätt man eller rätt kvinna på rätt plats men jag tror inte någon kvinna blir hjälpt av att kvoteras in enbart på grund sitt kön. Vad har denna passus med Ya-ya flickorna att göra kan man tycka? Jo, egentligen inte mycket, inte mer än att jag filmen igenom fick känslan av att befinna mig på en pressvisning på en Kvinnor-kan-mässa där ett gäng långtidsarbetslösa kvinnor fått EU-bidrag att för att ”göra något kreativt och bra som gestaltar kvinnans historiska arv” eller nåt sånt.

Regissören är Callie Khouri, kvinnan som skrev manus till Thelma & Louise och tio år senare fick hon chansen att regissera en film för första gången: denna. Alla skådespelare av någon betydelse är kvinnor och det är inte bara Ya-ya-gänget utan TRE generationer av Ya-ya-kvinnor som man ska lyckas hålla reda på genom inte alltför klockrena klipp. Det finns nåt som kallas syftningsfel som är vanligt förekommande i skriven text men som jag sällan ser på film men här är det både en, två och tre gånger som klippningen får min hjärna att sluta hänga med. Att produktionsbolaget bakom filmen dessutom heter All Girl Productions ger mig bara vatten på kvarnen.

Att Ellen Burstyn fick rollen som den urflippade och psykotiska Vivi tror jag enbart beror på att hon gjorde samma roll – fast bättre –  i en film som heter Requiem for a dream två år tidigare. Fionnula Flanagan, Maggie Smith och Shirley Knight är dom äldre ya-ya-ingarna och dom gör väl det dom ska men kanske inte så väldigt mycket mer. Ashley Judd som den medelålders Vivi får mycket utrymme men gör inte särskilt mycket av sin tid framför kameran. Att jag gillar Sandra Bullock är ingen hemlighet och här är det hon ensam som lyfter filmen. När hon är i bild blir filmen intressant, när hon inte är i bild skulle jag helst vilja spola.

Men jag gör inte det, jag sitter och tittar och funderar på var dom där lojala ya-ya-flickorna höll hus när Vivi mådde som sämst, när hon rymde från sina barn, när hon slog dom med piskor och bälten, när hon söp, när hon var elak mot barnens pappa och behövde psykvård, var var dom då? Och vad är det för hemligheter som var så himla gudomliga?

Många frågor, inte så många svar men jag struntar i vilket. Jag gäspar mest.

 

Här finns filmen.