Etikett: Ellen Page

Publicerat

JUNO

Trots att jag sett den här filmen tre gånger sedan jag startade bloggen för snart åtta år sedan så har jag inte skrivit om den.  Inte förrän nu. Vissa filmer hamnar liksom mellan stolarna fast dom inte förtjänar att vara där och skriver jag inte om filmen direkt är det inte alltid jag minns att jag ska göra det. Det kommer ju nya filmer hela tiden, filmer som känns viktigare att skriva om även om dom är sämre. Weird det där.

Juno är en alldeles fantastisk liten film, en PÄRLA helt klart. Ellen Page spelar Juno, den unga tjejen som plötsligt blir gravid och som bestämmer sig för att adoptera bort barnet till ett par som desperat vill bli föräldrar. Hon kommer nära den blivande pappan (Jason Bateman) och hans fru (Jennifer Garner). Pojkvännen Paulie Bleeker (Michael Cera) har inte mycket att säga till om.

Junos föräldrar spelas av Allinso Janney och J.K Simmons och du ser ju, finns det NÅT att INTE gilla med den här filmen. Rollistan är som en våt dröm och DESSUTOM är det Jason Reitman som regisserat hela tjottaballongen, Jason Reitman som strax innan Juno regisserade Thank you for smoking och strax efter Up in the air. Kanonfilmer alla tre!

Det här är en perfekt film att se en regnig hösteftermiddag om du av någon anledning är hemma, hängig och eländig och vill se nåt mysigt, välgjort, lagom lättsamt och BRA.

 

Publicerat

WHIP IT

Varför har jag inte sett den här filmen förut? Herregud vad bra den var! Och ÄR!

Jag har av nån konstig anledning fått för mig:
1. att jag redan sett den
2. att den handlar om cykling. Tror det är den där hjälmen på postern som gör det.

Nåja. I tron att jag skulle sätta i mig en omtitt av en cykelfilm hamnade jag alltså framför en nytitt av en film om roller derby, den kanske ballaste sporten på planeten. Ellen Page spelar Bliss Cavendar, en ung tjej som har svårt att säga nej till sin mor (Marcia Gay Harden) som tvingar henne och hennes lillasyster att ställa upp i olika skönhetstävlingar trots att hon uppenbarligen avskyr eländet.

Bliss jobbar extra på ett mat-hak tillsammans med sin kompis Pash (Alia Shawkat) och drömmer om ett annat liv och vips, det kan hända grejer när hjärnan ger sig ut på äventyr. Tjejerna åker till en grannstad för att titta på en rollerderbytävling och på nåt sätt så fastnar Bliss. Hon har aldrig stått på ett par rullskridskor men vafan, hur svårt kan det va?

Som sagt, det här var en ytterst trevlig film. Drew Barrymore har regisserat och Shauna Cross har skrivit manus baserad på sin egen roman Derby Girl. I år kommer det en annan film med manus skrivet av henne: Bad Santa 2. Hon verkar ha många strängar på sin lyra, fler än jag i alla fall, jag kan inte ens se skillnad på en hjälm och en….hjälm.

Publicerat

TALLULAH

Tallulah (Ellen Page) är hemlös och bor i en liten folkabuss-fast-fulare ihop med sin pojkvän Nico (Evan Jonigkeit). En kväll blir det prat om barn och framtid och dom börjar bråka rätt hårt och Nico sticker.

Tallulah letar upp Nicos mamma Margo (Allison Janney) och av en ”slump” kidnappar hon (Tallulah alltså) ett barn som hon säger är hennes – och Nicos. Barnets mamma (Tammy Blanchard) är svår att tycka om. I ett desperat behov av barnvakt hamnar Tallulah i hennes lägenhet och den där mamman är betydligt mer intresserad av sina egna bröst, att hångla upp hotellpersonalen och ha ångest för om kvällens dejt kommer tycka hon är snygg eller inte än om avkomman har blöja eller leker med eluttagen. Jag kan förstå känslan av att man vill ta barnet, föra det i säkerhet, bry sig om det.

Filmen är skriven och regisserad av Sian Heder som även varit med och skrivit en hel del avsnitt till TV-serien Orange is the new black. Hon är helt klart duktig på kvinnoroller. Ingen av filmens roller är skriven i sten, alla är mångbottnade, alla utvecklas och alla spelas dessutom väldigt bra. Sevärd alltså, på alla sätt.

Publicerat

FREEHELD

Ibland kan jag känna mig som en superkvinna när jag tittar på film. Eller som Iron Mans lillasyrra, typ. Kroppen är liksom ingjuten i stål och allt jag ser rinner av mig. Det kan vara den mest tragiska, den mest sorgliga film som gjorts och jag sitter där i biomörkret och känner mig som en stenstod, som en amazonkvinna av kevlar och ingenting av filmen når in i mitt innersta. Jag är liksom….avstängd.

Sen kommer det dagar då hjärtat är alldeles öppet. Jag tar till mig, jag tar åt mig, jag berörs och hela min kropp är som en tvättsvamp som suger åt sig allt jag ser på vita duken. Den dagen jag såg Freeheld var en sådan dag.

Ibland är det skönt att släppa på trycket, att tillåta sig att gråta som ett barn. Ibland är det nödvändigt att släppa in rädslor i systemet, som den där fasansfulla iskalla känslan av hur det skulle kännas om man blev sjuk, sådär på riktigt sjuk och fick diagnosen att det inte fanns någon bot, att väntan på döden var ens enda trogna följeslagare och allt man trott på, alla drömmar, all längtan fick trycks ner djupt in i det undermedvetna för dagarna är räknade och såhär blev livet, inte mer än så.

Ibland är det skönt att se genomignoranta människor på film, såna som man skulle vilja klippa till rätt över näsbenet om man träffade dom öga mot öga, samtidigt som man rent intellektuellt vet att dumhet aldrig kan misshandlas ur en människa. Inskränkta korkade människor är så uppkörda i sin egen röv att inte ens en tarmsköljning kan rena dom, än mindre en smäll även om det gör ont för stunden.

Sen är det det där med kärlek också. Det fina att få se det där som dom flesta av oss längtar efter, att träffa nån som genuint älskar en precis som man är och som utan minsta tvekan står kvar i både sommarsol, regn och isande kyla. Nån som ser samma betydelse i ordet tillsammans, nån man helt enkelt inte vill och kan leva utan och som känner precis likadant tillbaka.

I Freeheld får man allt det där och mer därtill. Här får Julianne Moore, Ellen Page och Michael Shannon visa var skåpen ska stå och dom kånkar runt på dom där tre skåpen tills dom är nöjda och jag sitter och gråter loss flimmerhår ur näsan.

En annan dag kanske filmen inte berört mig alls. Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Jag kan bara säga att just NU, just IDAG berörde den mig så mycket att synen av polisbilar utanför en kyrka fick mig att hulkgråta sådär så jag inte kunde sitta still. Ångesten kröp i mig, den där jobbiga jävla känslan över hur orättvist och vidrigt äckligt elakt jobbigt fult helvetiskt livet kan vara samtidigt som det är hur fint som helst.

Människor gör snälla saker mot varandra hela tiden, människor bryr sig om. Det krävs bara en rejäl spark i arslet på många innan dom sätter igång, kanske behöver dom se det mörka själva innan dom uppskattar det ljusa? Kanske behöver man bli sjuk på riktigt innan man uppskattar att vara frisk?

(PS. Jag kanske ska tillägga lite information om själva filmen. Den är baserad på en sann händelse om vad som hände när polisen Laurel Hester blev svårt sjuk och inte fick igenom att hennes efterlevandepension skulle gå till hennes registrerade partner Stacie. Detta var sju år innan homosexuella fick rätt att gifta sig och maktens män hade med lätthet kunnat sagt ja men valde att tolka lagarna på sitt eget inskränkta och missgynnsamma vis. En riktigt BRA boats alltså! )

Publicerat

THE EAST

Är det bra eller dåligt med djurrättsaktivister som släpper ut minkar och sprejar ner pälsar? Är det terrorism att förstöra vapenfabriker? Är det Greenpeace gör enbart av godo? Det är ganska intressanta frågeställningar tycker jag.

Zal Batmanglij och Brit Marling har skrivit ett filmmanus vars baktanke inte är dum alls och som har med dessa frågor att göra. En undergrundsamling av ”eko-terrorister” som kallas The East jobbar med att ge tillbaka öga för öga tand för tand när företag endast på grund av egen ekonomisk vinning gör livet till ett helvete för den lilla människan. Det kan gälla mediciner, det kan gälla giftiga utsläpp, det kan gälla precis vad som helst egentligen. The East backar inte för någon eller något.

Sarah (Brit Marling) jobbar för en privat typ av FBI och har fått det för henne åtråvärda jobbet att nästla sig in i The East-sammanslutningen och genom att vara undercover samla information. Lite spionverksamhet alltså. Men filmen är också lite thriller. Och lite romance. Och lite sekt-ish drama på nåt vis. Jävligt spretigt men ändå…..den har nåt.

Jag känner att filmen vill en massa, kanske lite för mycket men hellre det än alla dessa filmer som enbart görs med dollartecken för ögonen. Alexander Skarsgård gör The East-ledaren Benji (namnet?!?) så bra som man kan önska, både slemmig och snygg, vettig och läskig på samma gång. Brit Marling har efter sina rollinsatser The company you keep och Bedragaren fått nån slags platform som den smarta, utbildade unga karriärkvinnan och här fortsätter hon på den banan – och hon gör det bra. Framförallt gillar jag en scen mot slutet av filmen när hon tar av sig dom högklackade skorna och istället går i strumplästen för det är precis så vilken normalt funtad kvinna som helst hade gjort i verkligheten tänker jag.

Filmens svaghet är just att den är så spretig och svajig, den pendlar mellan en svag tvåa och en habil fyra men bra skådespelarinsatser och en grundstory räcker en bra bit. Manuset hade dock behövt putsas på en aning, eller en ganska stor aning, men hey, spela roll om hundra år.

Publicerat

TOUCHY FEELY

Genren American Independent har en alldeles egen sektion på Stockholms filmfestival. Har du mot förmodan aldrig hört detta ord förut så kan jag skämtsamt och förenklat förklara det som filmer med liten budget, stort hjärta, många tajta t-shirtar med finurligt tryck, urtvättade flanellskjortor, okammade och inte alltid nytvättade kalufser och alternativ plinkmusik i bakgrunden. Kulören du ser på filmaffischen nedan är också väldigt vanligt på filmkaraktärernas väggar, den där Roy Andersson-folktandvård-50-tals-smutsretrogrönblågrå. Fin färg tycker jag.

.

Abby (Rosemarie DeWitt) är massös, duktig på sitt arbete och nöjd med livet nykär som hon är. Pojkvännen Jesse (Scoot McNairy) är så förälskad i Abby att han redan efter en kort bekantskap frågar om hon vill bli hans sambo, mitt under en släktmiddag då dom just gökat på toaletten.

Abbys bror Paul (Josh Pais) är en lågmäld och lite kuvad  tandläkare som driver en egen praktik med dottern Jenny (Ellen Page) som outbildad tandsköterska. Att säga att det är fullt ös på businessen är att överdriva en hel del, det löses mången korsord och spelas många partier patiens bakom den lilla receptionsdisken.

Som sagt, det här är en american independent-film. Det händer inga världsomvälvande saker, det finns inga storvulna effekter, det pratas i samma ton filmen igenom och ja, den är väl som livet är mest – lite smågrått med svaga ups-and-downs. Det som gör om en sådan här film funkar för mig är helt och hållet känslan. Om den har ”det” eller inte. En american independant utan ”det” är bland det tråkigaste man kan se. Herregud, vem vill se film som är hästlängder tristare och mer realistiska än sitt egna liv? Ska inte film vara en flykt från verkligheten, en chans att se något nytt, att lära sig något?

Nja… jo….kanske. Oftast. Men när en film som denna är riktigt bra så spelar det ingen roll. Rollkaraktärerna blir som ens goda vänner och jag vill inte gå hem från festen. Eller fest förresten, här är det ingen fest, det är typ tisdagmiddag med uppvärmda potatisbullar och lingonsylt men jag bryr mig inte, jag vill vara kvar, jag vill hänga mer, prata mer, umgås mer. 

Touchy Feely är skriven och regisserad av Lynn Shelton som även gjort Humpday ( ej sett) och Your sister´s sister (mitt betyg 1/5) samt agerat i filmer som Safety not guaranteed (mitt betyg 2/5) och Prince Avalanche (mitt betyg 1/5). Utan att överdriva är hon inte nån av mina självklara filmiska favoriter, däremot hade både hon och jag en bra dag i varandras sällskap. Den här filmen är nämligen riktigt bra. Ett myspystips, helt klart!

Henke har också sett filmen. Gillade han den lika mycket som jag?

Publicerat

7 skådespelerskor jag verkligen gillar

Nu ska jag försöka mig på nåt som egentligen är en omöjlighet, jag ska försöka lista mina sju favoritskådespelerskor. Det finns så många att välja bland och så många jag verkligen högaktar men när jag gjorde mitt val utgick jag från en enda sak: skådespelerskor som enbart med sitt fejs på filmfodralet/affischen skulle få mig att hyra/se filmen.

Varför just sju? Jo, det bara blev så. Filmitch började med sina sju, Fripps filmrevyer och Rebecca tog efter och nu är det min tur. Sju är en bra siffra. Fem är för lite, tio för mycket, precis som att en chartervecka är för lite och två för mycket. Tio dagar skulle vara lagom.

Men nu är det dags för mina skådisfavvisar, superbegåvade kvinnor som jag gärna, mycket och ofta ser agera på vita duken. Listan är utan inbördes ordning. Nån måtta får det va.

7. Jennifer Aniston

Jo, jag går på det VARJE GÅNG. Jennifer Anistons plattångade frisyr på ett filmfodral och vips är jag där, nyper filmen, tittar och ler.

Ja, jag ler. Ibland skrattar jag, ibland suckar jag, ibland blir jag arg för att filmen i sig är kass men Jennifer är stabil som en gammal åsna. Jag vet liksom att vad som än händer, hur filmen än är så är det mysigt att se henne, att få umgås med Rachel en stund igen. Sen ser hon så satans fräsch ut. Och hon verkar klippa topparna typ varannan dag. Det är inget kluvet där inte. Och hon har en klockren komisk tajming, helt i klass med Kristen Wiig som jag tycker är den bästa av dom alla. Fast hon är inte med på listan. Inte den här gången.

 

6. Charlize Theron

En av världens vackraste människor och en av världens bästa skådisar, det är en kombination som väldigt sällan fungerar men här gör det det. Det blir Bulls-eye helt enkelt!

Charlize verkar även besitta en egenskap som är sjukt charmig i sammanhanget och det är att hon inte verkar bry sig om hur hon sitt ut, vilket såklart är nonsens, jag vill inte ens tänka på hur mycket tid och pengar hon lägger ner på att bibehålla sitt arbetsredskap men jag vill gärna tro att hon vaknar på morgonen och ser ut sådär. Fast…det gör hon ju. Men utan smink! Gode gud så snygg hon är!

Så tänker jag på hur hon såg ut i Monster och då blir jag ännu mer imponerad. Hon går in i rollen som vilken skådespelare som helst, gör det som krävs och fixar det bäst av alla.

 

5. Carey Mulligan

”Det” är något som är svårt att förklara. En del människor har ”det”, dom flesta har det inte. Carey Mulligan har ”det” som gör att hon når ut genom bioduken på ett sätt som få andra skådespelare gör, blicken dras till henne, hon syns och märks fast hon egentligen ser ganska vanlig ut och det är en riktigt vinnande kombo om man ska försörja sig som skådis.

Carey Mulligan kommer aldrig ha några som helst problem med det. Hon kommer få roller så länge hon själv vill och längre än så kan jag anta. Hur långt hon når, hur högt bland stjärnorna hon siktar, det vet bara hon. Det jag vet är att hon kan bli precis hur stor som helst. Hon är redan på god väg.

 

4. Juliette Binoche

Här är en skådespelerska jag följt med stort intresse sen jag såg Varats olidliga lätthet 1988. Då förstod jag nog inte hur bra hon var, jag vet inte om jag fortfarande har fattat det. Jag vet bara att varje gång jag ser henne tänker jag ”Satan så bra hon är!” och sen tänker jag inte på att det är hon nåt mer, hon blir karaktären alldeles oavsett om hon rullar egna chokladpraliner i Chocolat, ligger med Jeremy Irons i Begär, strippar för Robert Pattison i Cosmopolis, hjälper Kieslowski till stordåd i hans Trikoloren-filmer eller Michael Haneke för den delen. Hon levererar och hon är ALLTID intressant.

 

3. Sandra Bullock

Jag tror jag har varit kär i Sandra Bullock sen jag såg Speed för tusen år sedan. Jag tycker om henne som om hon vore min vän, lite som en låtsaskompis, som Alfons polare Mållgan. Hon är någon som jag unnar allt gott, all framgång som finns, alla pengar i världen, kärlek, mysipys, en bra fönsterputsare, sköna skor, doftsljus som luktar gott på riktigt inte bara stinker kemikalier. Alltså ALLT gott önskar jag henne. Snacka om att hennes girl-next-door-approach funkar.

Sen har jag förstått att det är lite mesigt att gilla Sandra Bullock, lite töntigt, lite ”fel”. Det struntar jag i, självklart gör jag det. Precis som jag skulle göra med en verklig vän så backar jag upp henne i vått och torrt. Hon är cool som fan tycker jag!

 

2. Emma Stone

Hade jag haft balkongdörren öppen när jag såg Easy A så hade Emma Stone blåst mig över balkongräcket. Nu var det bara vardagsrumsmattan jag lyfte ifrån och varje gång jag ser henne på film så minns jag den känslan. Hon är bara S Å bra!

Just nu finns det många unga tjejer som visar äldre skådespelarkollegor var skåpet ska stå och det gör mig jätteglad! Framtiden känns mer än säkrad. Personligen – och just nu – tycker jag Emma Stone är den bästa av dom alla och hon förtjänar verkligen en plats på den här listan.

 

 

1. Nicole Kidman

Den solklara ettan på min lista är Nicole Kidman. Om jag kunde avguda en annan människa, om jag var funtad på det sättet, då skulle jag avguda Nicole Kidman. Och vore jag kille och skitsnygg så skulle jag jaga henne till världens ände, tills hon föll över kanten och jag kunde rädda henne sådär modigt med min cape och mitt svärd.

Nämen nä, jag ska inte överdriva här men för att fortsätta och utan att göra just det jag inte skulle göra så tycker jag att Nicole Kidman har allt som krävs för att få kallas FILMSTJÄRNA. Hon är spännande, asvacker, känns lite knepig, väljer roller som om hon hade en inbyggd perfekt kompass som alltid pekade i rätt karriärsriktning, är äckligt snygg i såna där korsettklänningar som ger en midjediameter på fjorton centimeter och hon gör sitt jobb med perfektion.

Jag missar aldrig en Nicole Kidman-film. Dom jag ännu inte sett har jag sparat med flit. Jag får panik i magen när jag märker att jag snart måste börja om från början igen, se hennes gamla Lugnt vatten och Days of thunder, vilket i och för sig inte gör nånting men Billy Zane klarar jag mig mycket bra utan.

Det var min lista. Mina sju favvosar. Bubblare finns det såklart en hel drös av och jag kan inte strunta i dom. Ellen Page,  Vera Farmiga, Anna Kendrick,  Michelle Williams, Marion Cotillard, Julianne Moore, Diane Keaton, Kristen Wiig och Ellen Barkin, nästa gång jag gör en sånhär lista kanske det är er tur, eller så har ni blivit omsprungna av några nyfunna förmågor som golvat mig totalt. Vem vet?

Publicerat

FÖRÄLSKAD I ROM

”Tror du att alla som som är berömda förtjänar att vara det?”

Som vanligt droppar Woody Allen onliners som att det inte fanns en morgondag och som vanligt delar han ut dom till samtliga skådespelare, ingen nämnd ingen glömd. Men ärligt talat, citatet här ovan tål att tänkas på.

Förra året tog Woody med oss på en oförglömlig resa till Paris och i år bär det av till Rom. Fyra historier berättas sida vid sida och dom trasslar sig in väldigt lite i varandra förutom vad gäller filmens andemening, citatet. Kändisar spelar en roll som fenomen. Det är en stor arkitekt som den yngre arkitektstuderanden ser upp till, en pensionerad operakännare som han-som-sjunger-i-duschen kan få en skjuts av om man vill vågar och kan, det är en skådespelerska som nästlar sig in i ett förhållande och en manlig dito som gör detsamma i ett annat.

Woody spelar Jerry, det vill säga sig själv och han gör det kanske mer än någonsin. Neurotisk och härlig, rädd för att åldras, dö, glömmas bort och inte längre kunna vara yrkesaktiv. När jag ser honom agera tillsammans med Judy Davis (som hans fru) så känner jag instinktivt att jag aldrig mer vill gifta mig. Fy fan för att bli gammal med en gubbe som honom. Detta jävla duttande. Detta curlande, detta förstående, detta släta-över-agerandet. Usch alltså. Ja, nu finns det ju mängder med män som inte kommer bli som just Woody Allen bara för att dom passerar sjuttiofem men bara tanken på det får mig att längta efter en singlig ålderdom.

Vad gäller resten av ensemblen så är det en spretig och skön blandning av italienska (och för mig okända) skådespelare, av amerikanska stora namn och sen lite Penelope Cruz och Roberto Benigni som grädde på moset. Fast det kanske bästa i hela filmen är den lilla hyperitalienska musiksnutten som gör inhopp filmen igenom. Ett lysande val av score!

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: även en medioker Woody Allen-film är bättre än det mesta annat i sin genre och det gäller även Förälskad i Rom. Det här är ingenting som kommer i närheten av det bästa han gjort men det är 112 minuter film som inte bjussar på en enda dötråkig sekund. Tyvärr bjussar den inte på en enda sekund filmmagi heller, något som Midnatt i Paris hade så det räckte och blev över.

Publicerat

Fredagsfemman # 29

5. Dallas är tillbaka

När Dallas först började gå på TV var jag för liten för att få se det. Mamma hade läst i tidningen att alla var elaka mot varandra och det var anledning nog att skicka mig och min bror i säng lagom efter introlåten. Det gjorde inte serien mindre intressant i mina ögon och den lilla rebellen i mig smidde planer. Detta hände i samma veva som den första pizzerian slog upp portarna i byhålan där jag växte upp och jag lyckades få in den där runda italienska brödbiten som en del av familjens helgmys. Om mamma hämtade pizzan lite senare, om vi var tvungna att äta i vardagsrummet för att mamma och pappa inte skulle missa Nygammalt (eller var det nu var på TV) och jag åt lite saktare skulle jag inte motas i säng med en halväten pizza på tallriken – för ett barn ska ICKE gå och lägga sig hungrig. Hur skulle det se ut? Nu kan jag välja själv. Jag kan se Dallas eller låta bli. I måndags kunde jag bara inte stänga av. Framöver kommer jag med lätthet kunna låta bli.

 

4. Mike Wazowski

Min kärlek- ahaaa- ska brinna – ahaa – så klar som en stjärna i natten. Min kärlek – ahaaa – ska finna – ahaaa –  sin väg i de djupaaaste va-a-aaatten. Det är ett knappt år kvar tills jag får se honom igen, min andra gröna kärlek (efter Hulken). Mike Wazowski är den enögde killen som gör Monster´s Inc till den kalasfilm det är och 2013 kommer uppföljaren: Monsters University. Jag längtar. Redan.

 

3. SVT2

Det finns en TV-kanal som får mig att känna vardagslycka. Askans vänner. Den irländska kortfilmen Flocken från 2009 om nån som tror sig vara en ko. Miffo-TV. Rädda pandan. Plantera mera. Idrottsdokumentären Jag är inte handikappad, jag är hjulbent. Verklighetens Mad Men. Dansk bokcirkel. Det italienska fotbollsdramat Spela för friheten. Dokumentärserien Enastående kvinnor om kvinnliga ikoner under 1900-talet. Män som simmar. Programmen som bjuds på SVT2 är som små smultron att träs på ett gräsgrönt strå. Program som dessa skulle inte kunna visas på någon annan kanal någon annanstans. SVT2 i dess nuvarande form är som essensen av både Sverige och världen. Nej det är inte flådigt, nej det är inte ytligt, det är ofta inte ens speciellt snyggt men vad tusan gör det? En kväll med denna kanal som sällskap blir sig aldrig riktigt lik. Det är lika konstigt som det är mysigt och det är ett perfekt sällskap på höstkvällarna. Heja SVT2 säger jag, jag som annars nästan aldrig tittar på vanlig TV.

 

 

2. Ellen Page

Ellen Page är en riktig favorit för mig och nu har hon jobbat ihop med en av mina regissörsfavvon. Idag är hon bioaktuell i filmen Förälskad i Rom. Woody Allen står bakom kameran och jag står framför bioduken och klappar händerna. Tro mig, Page kommer bli humongous!

 

 

1. Fiffis filmtajm till Malmö Filmdagar

Det här måste ju bara bli nummer ett den här veckan. Filmbloggarna börjar äntligen tas på allvar i filmbranschen och jag är inbjuden att prata om detta på ett seminarium på Malmö Filmdagar tillsammans med tre andra som har tokkoll på sociala medier inom sina områden. På måndag bär det av mot sydligare breddgrader. Det ska bli spännande det här!

Publicerat

Veckans Sarandon: PEACOCK

Om du tänker dig en blandning av Norman Bates, Forrest Gump och Jim Carrey så har du den här filmens huvudkaraktär John Skillpa i Cillian Murphys gestaltning.

Av nån underlig anledning trodde jag att Emily Blunt skulle vara med i filmen och i dom första scenerna tänkte jag ”Gud vad vacker hon är, Emily” men sen tar ”Emily” av sig peruken och vips ser jag vem det är: Cillian Murphy med bruna linser och klänning. Wow, liksom. Han är både jättebra och riktigt snygg som kvinna och här får han verkligen chansen att visa alla sina begåvningar eftersom han spelar både John och Johns ”fru” Emma. Ett schizofrent drama med andra ord.

Susan Sarandon är borgmästarens fru som på ett ganska jobbigt men ¨überkvinnligt” sätt försöker fixa, trixa och få folk att slappna av och känna sig som hemma. Hennes roll är inte stor men hon är bra. Såklart.

Maggie, en ung kvinna och mamma till lille Jake, har ett ganska komplicerat förhållande till John (och tänker du se filmen så ska jag inte avslöja för mycket här) men hon spelas av Ellen Page och även hon gör – som vanligt – ett bra jobb. Bill Pullman och Josh Lucas har även dom små men tongivande roller och alla dessa skådisar sammantaget gör Peacock till en ganska intressant film i alla fall på pappret men i verkligheten är den tyvärr ganska spretig och konstig. Inte tråkig men ja….weirdo liksom.

Publicerat

SUPER

Nu börjar vi bli ett gäng filmbloggare som sett den här filmen och det är kul. Fripp, Movies-Noir, film4fucksake, Filmparadiset och Filmitch har alla skrivit om den och betygen har varierat en hel del.

Själv gillade jag både Kick-ass och Defendor som väl får sägas spelar i exakt samma genre som Super: vanliga tjommar som leker superhjältar och som utan övernaturliga krafter försöker få samhället att bli en bättre plats att leva i.

Jag tror att vi är ganska många som kan känna igen oss i filmens huvudperson Frank (Rainn Wilson), i alla fall i scenen där allting rämnar. Hans fru (Liv Tyler) lämnar honom och han själv hamnar i ett tycka-synd-om-sig-själv-jag-är-värdelös-och-har-ett-hundraprocentigt-shitty-liv-och-det-är-klart-som-korvspad-att-ingen-vill-ha-mig-tänk. Han fulgråter sittandes på golvet, han struntar i att tvätta sig, han ältar och känner sig som ett offer för omständigheter. Så långt är hans beteende ganska allmänmänskligt när livet krisar men där jag (och dom flesta) hade satt ner foten och sagt ”Nu är det fan NOG med ältande, skärp dig nu!” till sig själv, rest mig upp, duschat och kommit in i matchen igen där börjar Frank dagdrömma, där kommer Gud in i bilden och Gud gör honom till en utvald, till någon vars mening på jorden är att kämpa mot det onda.

Så han syr sig en superhjältedräkt (så som den ser ut i drömmen) och med hjälp av unga Libby (Ellen Page) som jobbar i kassan i serietidningsaffären får han hjälp med att luska ut vilket som ska bli hans unika vapen då han inte vill riskera att hitta på nåt som redan är uppfunnet. Frank och Libby hittar varandra på nåt konstigt vänster och blir vänner, eller nåt åt det hållet. Det är en relation som inte är busenkel vare sig att förstå sig på eller kategorisera.

Jämför jag Super med Defendor så är det skönt att huvudrollsinnehavaren Frank faktiskt inte uppvisar solklara psyksjuka tendenser (åtminstone inte till en början) så som Defendor gör. Det är lite lättare att ta till sig honom, lite enklare att se filmen som ”verklig” men sen ballar det ut fullständigt tycker jag. Frank /The Crimson Bolt behöver inte och får aldrig ta ansvar för sina handlingar. Han kan typ slå ihjäl folk och ingenting händer och där förstörs den verkliga känslan rätt hårt för mig. Sista kvarten är så utflippad att den retar mig till max, vilket den inte hade gjort om hela filmen varit on-the-edge.

Trots att jag retar mig på slutet och trots att jag har svårt att ta till mig vissa av dom andra delarna i filmen så är den underhållande. En schysst film helt klart och nej, jag är inte det minsta trött på superhjältar och serietidningsestetik på film. Mer sånt åt folket!

Publicerat

INCEPTION

För att vara en film jag sett fram emot att se ända sen premiären i slutet av juli så måste jag säga att jag väntat länge.

Det finns vissa filmer man ALLTID ska se helst under premiärhelgen och det är såna filmer som ”alla” går och ser. För ”alla” är inte tysta med vad dom tycker, ”alla” håller inte inne med viktig information – exempelvis slutet – och då står man där antingen med skyhöga och inte alls vettigt dimensionerade förväntningar eller så skiter man i att bilda sig en uppfattning och lämnar filmen helt åt sitt öde.

Alla jag känner som sett Inception har sagt samma sak. Åååååååå, den är såååå braaaaa! Det är ju kul. För filmen. Men kanske inte för mig.

Jag satt i biografen och hade pirr i magen strax innan filmen började. Jag vet inte när jag hade det sist (det kan ha varit Rocky V) men nu kändes det som att jag väntade på något alldeles extra.

En kaxig storfilm, en bejublad sådan gjord av härliga The dark knight-regissören Christopher Nolan och med jättefina Marion Cotillard i en av rollerna OCH en comeback av en av min tonårs mest slurpigaste posterboys: Tom Berenger! Vad kan gå fel liksom?

Helt ärligt, det lilla som skulle ha kunnat gå fel gjorde det inte. Leonardo DiCaprio i huvudrollen till exempel. Fan, killen KAN agera. Han går verkligen från klarhet till klarhet och är inte alls den lilla lenkindade pojkspolingen längre (även om han liksom Johnny Depp aldrig kommer att se ut som medelålders män).
Det som också hade kunnat bli en gäspning var Juno-tjejen Ellen Page i en riktigt stor roll men jag backar även här. Om Hollywood öppnar ögonen så har dom en briljant och helt perfekt Lisbeth Salander i just Ellen Page. Heeeelt perfekt.

Storyn då? Biograftjejen som presenterade filmen sa att man var tvungen att se filmen tre gånger för att fatta den och det håller jag inte med om. Eller så är det jag som inte fattat ett skit. Det KAN vara så men jag tror inte det.

Den handlar om ett gäng människor som jobbar med att förvränga människors drömmar, att liksom ta sig in i hjärnan när man/dom sover och manipulera drömvärlden för att få människorna dit dom vill. Det inte mer komplicerat än så även om det kan vara nog så komplicerat när drömvärlden växer ihop med verkligheten och därmed också insikten att det finns fler nivåer i drömvärlden och var i alla dessa världar befinner man sig – egentligen?

Det är klart, helst ska man inte se filmen med paltkoma och helst inte på en 19″-skärm. Nej, laddad med energi med nyputsade glasögon och en full biosalong med folk som har vett att stänga av mobilen, så ska Inception ses. Om inte så, inte alls.

Och hur det var att se Tom Berenger igen?
Hmmmm. Ja, det var ett kärt återseende även om jag flera gånger tänkte att det där inte är Tom Berenger, det måste vara hans pappa. Men det finns bara en snubbe i filmhistorien som har snyggare överläpp än den där karln och det är Jude Law och en snygg överläpp försvinner inte med åldern, i alla fall om man har vett nog att nobba nervgiftsinjektioner just där – och det har Mr Berenger, tack och lov.

 

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.