LAGGIES

Lynn Shelton är en intressant regissör med filmer som Humpday, Touchy Feely och Your sister´s sister i bagaget. Laggies är hennes senaste långfilm och just nu finns den för allmän beskådanför hugade spekulanter på Netflix.

Kiera Knightley spelar Megan, en 25-årig-ish tjej som får panik när hennes kille sedan många år friar. Hon ”rymmer” hemifrån och hittar en ny bekantskap i 16-åriga strulputten Annika (Chloë Grace Moretz) som bor hemma hos sin halvknepiga singelpappa (Sam Rockwell). Megan ”sover över” hos Annika nån månad, pappan börjar till slut fundera på varför och ja…så blev det en film.

Sitter du där och väntar på en drapa om Kiera och hennes underkäke så har du väntat i onödan. Den är givetvis där MEN konstigt nog retar jag mig inte SÅ mycket på vare sig henne eller käkpartiet här, kanske för att hon spelar rollen ”som hon ska”, dvs utan överspel. Jag gillar inte Sam Rockwell heller sådär till vardags men även han funkar någotsånär här. Filmen är liksom så snäll, det är svårt att bli förbannad åt eller av något.

Sevärd för stunden alltså. Som en BigMac-meny när man har bråttom och är hungrig.

THEY CAME TOGETHER

För att romantiska komedier ska bli riktigt bra ska dom spelas in i New York, så är det. London kan också funka men New York är sannerligen en speciell stad när det vankas romcoms. Vyerna, gatorna, pulsen, känslan, det är som att staden blir en egen karaktär i filmen. En karaktär som omsluter, förklarar, försvarar och förstår.

Gänget bakom They came togehter är snuskigt medvetna om det jag nyss skrev, så pass medvetna att detta blivit en scen i filmen. Förklaringen till hur Joel (Paul Rudd) och Molly (Amy Poehler) träffades är ett samtal mellan fyra vänner, två par, på en restaurang och mötet beskrivs i filmen ”som en såndär romantisk film som utspelar sig i New York”. Precis som den här filmen alltså. Meta så det förslår.

Det här är urtypen av en mysig höst-och-vinter-film. Soffa, filt, kaffe, tända ljus, hela tjofaderittan och sen sällskap av en skönt underhållande superytlig film som inte kan reta någon. Jag skrattade gott och högt flera gånger, filmen är riktigt rolig ibland, men sen satt jag ganska långa stunder och petade naglarna, funderade på annat, tyckte egentligen ingenting. Så kommer det nåt hysteriskt och bryter hypnosen, typ namnet Eggbert som i farten uttalas som Eggfart och då skrattar jag så jag dör en liten stund, eller en chef som behöver gå på toa i maskeradkostym. Att det ÄR så rolig med bajsskämt, jag tröttnar a l d r i g.

Jag tycker om den här filmen, det går inte att göra annat. Betygsmässigt pendlar den mellan en stark fyra och en svag tvåa så att kalla filmen ojämn är ingen överdrift. Det var länge sedan jag såg Paul Rudd i sitt esse men här får han visa precis allt han är bra på, utom att spela bas. Amy Poehler är riktigt bra hon med, dom två känns som ett par jag tror på.

Eggfart?! Hahahaha.

SEX TAPE

I min sons förra klass i hans förra skola hände det ganska ofta att lärarna satte på en film istället för att ha en vanlig lektion. Orsakerna till detta kan vara många och det jag tror och känner behöver inte vara sant, det jag däremot VET är att jag inte skulle ha reagerat hälften så negativt om filmerna som visades hade varit av typen Thank you for smoking, Picassos äventyr, The Cove, Die Welle, Slumdog Millionaire, Forrest Gump eller Free Willy för den delen.

Det finns mängder av filmer som ur en pedagogisk synvinkel skulle vara fullt förståeliga att visa för en sjätteklass – men det finns såklart ett men. Ett ganska stort men. Den film som visades flest gånger var Bad Teacher. En ”komedi” om en talanglös och sexig kvinna (Cameron Diaz) vars stora och enda dröm är att få ihop stålar till en bröstförstoring och för att tjäna dessa pengar jobbar hon som lärare. Jan Björklund, vad säger du om den grejen? Inte så konstigt att kidsen är allmänbildade som skogssniglar, BAD TEACHER, vad fan är det för fel på folk? ”Barnen gillar den”. Tror jag det. Barn gillar polkagrisar till frukost också och att tutta eld på småkryp med förstoringsglas. Och fyrverkerier. Och att reta andra barn. Och att jävlas med lärare som aldrig säger nej. Gosh vad jag retar upp mig nu, så så, aaaaaaandas.

Eftersom sonen av förklarliga skäl kan Bad Teacher utan och innan och jag fick ta med mig sällskap på pressvisningen i måndags så följde han med. Han var varken förväntansfull eller sprudlande glad men han följde med trots att vi båda tänkte samma sak: att Sex Tape skulle kunna vara en fortsättning på Bad Teacher. Cameron Diaz är med igen, Jason Segel är med igen och Jake Kasdan har regisserat båda filmerna.

Dom två största skillnaderna mellan filmerna är att Sex Tape är hästlängder mindre sexistisk än Bad Teacher samt att Jason Segel tappat väldans många kilo i vikt och det ser ut som att han gjort nån form av hakimplantat så han är mer än lovligt lik Jim Carrey i Mina jag och Irene efter att han opererat in en utstående fitthaka för att få lite ”pondus” (exempelbild).

Annars handlar Sex Tape om knulla och ipads och inte ett dugg mer än det. Knulla mycket, knulla lite, knulla överallt, knulla inte alls samt knulla på ipad-inspelad film och sen försöka få tillbaka den inspelade knullfilmen när den sparats i ”ipad-molnet” och därmed överförts till samtliga ipads som pappan (Jason Segel) nånsin gett bort – och han är en man som av nån anledning gett bort måååånga ipads.

Det är fullt möjligt att jag är alltför givmild med betyget nu men den som ensam ordnade att filmen ändå får ett nääääästan okej betyg är *trumvirvel* ROB LOWE! Återigen gör han en birollsinsats utöver det vanliga och ärligt talat, filmen ÄR värd att se enbart för dessa scener.

Vem kunde tro att han var en sån klippa – och med svanktatuering å allt?

 

21 JUMP STREET

Ååååå vad jag trodde att den här filmen bara skulle vara larvig men jag misstog mig. Den ÄR larvig men den har Jonah Hill och Channing Tatum, brains and looks alltså och varenda människa vet att med båda dessa egenskaper kan man komma långt – även om det är fördelat på två individer.

Den gamla TV-serien med Johnny Depp i huvudrollen är avdammad och omgjord till film och istället för att racka ner på bristen på nya idéer (som i och för sig är befogat i filmbranschen) så tänker jag göra tvärtom den här gången. Filmen 21 Jump Streep är nämligen gjord från början till slut med en stor glimt i ögat och det är en glimt jag inte riktigt kan värja mig emot.

En blandning av listmusik med stenhårda basgångar, skönt somrig action, rätt låga skämt (och en hel del ännu lägre), lättsam handling, tacksamt folk att driva med (töntiga och underbegåvade poliser) och – som sagt – en Channing Tatum som fortsätter försörja sig på sin hårdgymmade kropp och Jonah Hill som går från klarhet till klarhet som skådis. Hans version av Eminem – The-Not-So-Slim-Shady – i filmens början är rätt hjärtskärande faktiskt.

Det finns inte mycket att tillägga om filmer som denna. Antingen funkar dom eller så funkar dom inte. 21 Jump Street funkar på mig, förvånadsvärt bra dessutom och vem är jag att gnälla på en sån sak?