BECK – SISTA DAGEN

Martin Beck (Peter Haber) har fått nog och i den sista filmen för året tänker han lämna in sin avskedsansökan.

Han droppar informationen muntligt för den nya polischefen Mats Hedvall (Niklas Engdahl) men hinner inte säga upp sig i skrift innan han får en otäck polisskjutning på halsen.

Det finns en hel del som är sevärt och bra med den här filmen. Simon J. Berger som kepsprydd pistolinnehavare till exempel och Kristofer Hivju fortsätter att dominera auraligan.

På minussidan finns dock en tokjävladum scen som jag faktiskt inte förstår varför den ens fick vara med. Poliserna letar efter någon och tror sig ha fått honom på bild på övervakningskamera vid en bensinstation. Polisen Oskar pratar med kassörskan. Hon ”kände igen bilen för att hennes mamma har en likadan”. Polisen frågar om han ”bara handlade” och kassörskan svarar: ”Ja, en kaffe och en Daim”. ”Betalade han med kort?” frågar polisen Jenny och kassörskan svarar: ”Nej, kontant. Men jag har kvittot. ”

Så tar hon fram kvittot som hon då uppenbarligen och av någon helt obegriplig anledning sparat och haft liggande bredvid sig på disken sen igår kväll. VARFÖRDÅ? Vilken butik sparar ett kontantkvitto då en kund köpt en kaffe och en Daim? Jag fattar faktiskt inte och jag fattar inte att någon i själva produktionen kunde säga ”app app, det räcker att du säker nej, kontant. Sluta där. Say no more.”

Well, bortsett från lite dumskallighet och en del överspel på vissa håll så är det en fullt godkänd Beckfilm. Underhållande under åttiofem minuter och snyggt korsklippt. Och ja, jag längtar efter fler filmer, det gör jag.

BECK – FAMILJEN

En ljusskygg gangsterboss blir skjuten i sitt hem mitt framför ögonen på frun, svärfar och dom små barnen. Det är inte första gången någon försöker ha ihjäl honom men det är första gången det lyckas (nähääää?). Varje gång har dock resten av familjen klarat sig utan fler men än dom psykiska.

Polisen har svårt att klara upp fallet och Martin Beck (Haber) och hans superteam blir inkallade. Det är konstigt, jag får aldrig känslan av att det är nåt superdupermegasmart team det där men dom har en uppklarningsfrekvens som är imponerande.

I den här filmen får två av dom kvinnliga birollerna lite mer plats, poliserna Jenny Bodén (Anna Asp) och Ayda Cetin (Elmira Arikan). Jag gillar båda två jättemycket, deras karaktärer är trovärdiga och dom båda spelar kvinnor som är välbehövliga i denna typ av filmserie. Poliser som råkar vara kvinnor helt enkelt, inte inkvoterade kvinnoroller som funkar som reagens på dom manliga.

Överlag känns det som att det hänt ”nåt” med Peter Haber och Mikael Persbrandt i denna film, ”nåt” som i betydelsen ”något positivt”. Det känns som att dom tycker det är roligt på jobbet. Det är schyssta vajbs mellan dom, ögonkontakt som klaffar, det är banne mig riktigt härligt. Den förr ständigt så grumpiga Gunvald Larsson har taggat ner ett par knop och här visar han till och med prov på lite äkta känslor. Vad än regissören Mårten Klingberg gör så gör han uppenbarligen helt rätt.