En ladylike sommar: 3 MEN AND A LITTLE LADY

1987 fick tre mörkhåriga män i svincool lägenhet (med hiss ända in!) en liten dotter tillsammans, eller ja, inte tillsammans men dom skötte om henne tillsammans. 1990 kom uppföljaren och nu har lille Mary blivit lite större men dom bor fortfarande kvar i lägenheten, nu även tillsammans med Marys mamma Sylvia (Nancy Travis).

Ted Danson, Steve Guttenberg och den MAGNIFIKA Tom Selleck får en del att hantera när Sylvia träffar en ny man och får för sig att flytta. Och ja, hon tänker ta Mary med sig. Såklart.

Det är en jättefint återseende det här, en film från brytpunkten mellan 80- och 90-tal i allt vad frisyrer, färger, musik och Tom Sellecks bröstkorg innebär. Och mustasch.  Jag tycker så himla mycket om hela gänget. Varför har dom inte fortsatt? Det hade väl gått att göra åtminstone ett par till uppföljare på denna story? Vad blev det av Mary? Bor dom tre snubbarna fortfarande tillsammans, det är väl seniorboende som gäller nu och Mary är ju 32!

Jag tycker det här är mysigt, regissören Emile Ardolino gjorde ett bra jobb (han regisserade även Dirty Dancing och 1993 dog han, endast 50 år gammal) och även om man fattar exakt hur den ska sluta ville jag inte riktigt att filmen skulle ta slut. Ett bra betyg, väl?

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

BACK TO THE 80´S: DIRTY DANCING (1987)

.

.

.

Nu sparar jag inte på krutet, bättre än såhär kan inte 1987-dagen börja. Dirty Dancing är en klassiker i dess mest sanna bemärkelse. Det är en film ”alla” har sett och även dom ”alla” som inte sett den vet precis vad det är för film.

”Alla” vet vad man inte gör – Nobody puts Baby in a corner. ”Alla” vet sångtexten till I´ve haaad the tiiime of my liii-i-iiife no I nee-eever felt like this befooore, yes I swear it’s the truth and I owe it all to yo-o-o-ooou. ”Alla” vet att Patrick Swayze var kriminellt snygg som Johnny Castle, att Jennifer Grey var underbar med all sin naiva Baby-charm och ”alla” som inte kan dansa önskar att dom kunde när dom ser filmen.

Det här är en film jag ser om ungefär vart femte år och varenda gång blir jag lycklig. Filmen håller! Historien balanserar fint mellan lättsam underhållning och småtung problemlösning, jag tror det är därför jag gillar den så mycket. Den bjuder på visst tuggmotstånd sin enkelhet till trots, den är lite lite jobbig att se samtidigt som den är smittande härlig. Lite som filmisk medicin när man är förkyld. Lite som en kram när man känner sig ensam. Lite som en filt när man är frussen.

Filmens regissör Emile Ardolino dog 50 år gammal i AIDS 1993, Patrick Swayze dog i cancer 57 år gammal 2009 och Jennifer Grey har plastikopererat sig nästintill oigenkännlighet (kolla här får du se). Bortsett från dessa tråkigheter är det precis såhär jag vill minnas både Patrick Swayze och Jennifer Grey, det här är deras livs roller. En perfekt symbios på alla sätt och vis.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer det två filmer till från 1987. Går det att bräcka detta eller är det full fart ner i träsket nu?