Etikett: Emily Watson

Publicerat

ON CHESIL BEACH

Jag har haft chans att se den här filmen otaliga gånger på bio, förhandsvisningar och vanliga visningar men samma visa varje gång. Jag valde bort den. Jag såg något annat istället. Jag fick inga bra vibbar av den, den kändes bara beige på något sätt. Men nu, nu när den finns att se på C More klickade jag på play på vinst och förlust, det går ju att stänga av, 25-minutersregeln gäller alltid.

110 minuter senare var filmen slut. Det gick alldeles jättefint att se den, inga problem alls. Det är en ynnest att se Saoirse Ronan på film alldeles oavsett vilken roll hon spelar och att hon kommer bli hennes generation Meryl Streep känns så givet. Billy Howle i den manliga huvudrollen håller inte riktigt samma nivå men då får å andra sidan Saoirse skina desto mer.

Filmen börjar med att nygifta Florence och Edward går över en stenig strand. Dom är på väg till hotellet där dom ska tillbringa sin bröllopsnatt. Det står snart klart att den fyrkantiga överklassflickan Florence och den lite mer frigjorda och ”vanliga” Edward kommer ha en del att jobba med för att få detta äktenskap att funka. Sånt dom kanske inte tänkt på innan eller trott bara ”skulle ge sig”. Som synen på sexualitet till exempel – och sociala koder.

Filmen är baserad på Ian McEwans roman med samma namn och denne brittiska författare är rätt känd när det kommer till filmatiserat skrivet material. Hans romaner Atonement (Försoning) och The Children Act (Domaren) har filmats och han har även skrivit manuset till Ondskans ansikte (från 1993, ja precis, den med Macauley Culkin).

On Chesil Beach är en fin film. Sevärd. Har du C More så ge den en chans.

Publicerat

Fredagsfemman #276

5. Stig

Jag är rätt säker på att jag skrivit om Stig förut här på bloggen men nu är det dags igen eftersom denna fina kortfilm finns att se på SvtPlay fram tom 31 maj. 19 minuter tar det att se filmen och det är SÅ VÄRT. Klicka här får du se.

.

.

.

4. Sana

Nu är säsong 4 av den norska serien Skam igång för fullt och i denna säsong är det coola Sana vi får följa. Tillhör du den promillen av Sveriges befolkning som missat Skam? Det är ett lättlöst problem. Klicka här och kör igång!

.

.

.

3. 11 är det nya 15

Från 1 mars i år får 11-åringar i sällskap av någon som fyllt 18 se 15-årsfilmer på bio. Enligt Statens Medieråd ska denna lagändring  leda till att ”föräldrar får ett större ansvar över vilka filmer deras barn kan se på bio” och skriver även på sin hemsida att ”15-årsgränsen betyder fortfarande att en film bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år, inte att filmen är lämplig att ses av en 11-åring i sällskap med en vuxen. Det är den vuxne som tar med ett barn på en film med högre åldersgräns som ansvarar för skyddet av barnet.” Vad tycker du? Är nya lagen vettig?

.

.

.

2. Emily

Jag har tittat klart på miniserien Kvinna inför rätta (Apple Tree Yard) på C More och Emily Watson är så jättebra i huvudrollen. Jag har aldrig liksom riktigt förstått hennes storhet förut. Serien i sin helhet är väl kanske inte fem plus eller ens i närheten men den var sevärd, fyra avsnitt var precis lagom och den hade sina poänger.

.

.

.

1. Fira det finaste jag vet

Jag är stolt över ganska många saker jag gjort i mitt liv. Att jag sovit bland dödliga smådjur i en sovsäck i Australien, att jag litar på magkänslan när det kommer till svåra beslut, att jag dagligen försöker göra grejer som gör mig glad och att jag aldrig försöker undvika sånt jag är rädd för. Till exempel. Det sistnämnda har dessutom med helgens firande att göra kan man säga. Jag avskyr nämligen sjukhus och jag hatar att inte ha full kontroll, det är en rätt tokig kombo när man ska bli mamma men kanske den ultimata grejen att bli om man ska fejsa alla sina rädslor på en och samma gång? På söndag kl 09.57 är det TJUGO år sedan jag sa hej till min dotter för allra första gången och det är helt ofattbart. Dels minns jag inte hur livet var innan hon fanns, dels känns det som att hon alltid funnits och hur livet skulle vara utan henne kan jag inte ens tänka på utan att behöva andas i påse. Men i helgen tänker jag fira den bästa jag vet OCH jag tänker smygskåla lite med mig själv också. Det är många rädslor, många problem, mycket man behöver lösa och fixa på tjugo år och kontrollbehovet kan man se sig i rumpan efter. Har man barn är det bara att sätta sig i pulkan och åka med. Men den här pulkafärden skulle jag aldrig i mitt liv vilja vara utan. Min dotter är fantastisk och jag är otroligt stolt över henne. Grattis min fina Filippa! <3

 

 

Publicerat

EVEREST

Den isländske regissören Baltasar Kormákur intresserar mig på nåt underligt sätt. Jag har sett nästan alla filmer han regisserat och trots att alla filmer (utom en) hamnat på en stabil trea i betyg så har han ”nåt” jag gillar. Han är helt enkelt…duktig.

Nu när han även har Everest på sitt CV måste jag säga att han höjt sig ännu ett snäpp. Det finns nämligen ingenting filmtekniskt att klaga på med filmen, inte heller när det gäller personregi. Det känns helt enkelt som att anledningarna till att Everest aldrig riktigt lyfter inte beror på regissören, mer på brister i manus, min egen syn på bergsbestigare samt – tyvärr – Kiera Knightley.

På filmaffischen står det att Everest är ”based on the incredibly true story” men filmen är tydligen inte mer baserad på boken Into thin air – skriven av Jon Krakauer (i filmen spelad av Michael Kelly) –  än att författarens namn ”glömts bort” på IMDb. Där står endast manusförfattarnas namn, det yppas inte att manus är baserad på den där ”otroligt sanna storyn” som är Krakauers bok.

I filmens förtexter står det dessutom att 25% av alla som försöker bestiga Mount Everests topp inte kommer ner levande och det är ett rent faktafel. Procenttalet gäller K2, inte Mount Everest.

Nåja. Fakta eller inte fakta, det är klart att Everest bjussar på ett hisnande svindlande äventyr bland syrgastuber, glaciärer, laviner och den där obönhörliga viljan att med alla till buds stående medel vara en av dom få i världen som har tagit sig ända upp på toppen. Och det är den där viljan som gäckar mig. Jag förstår den inte. Jag förstod den inte när jag såg dokumentären The Summit förra året och jag förstår den inte i den här hollywoodrullen heller. Fan, det är iskallt och farligt, åk hem med er!

Nej, jag lyckas aldrig riktigt få till någon känslomässig investering i filmen och närbilder på Kieras Knightley gråtande ansikte under filmens jobbigaste scener hjälpte inte direkt till. Det var dock fler än en som snyftade högt i den fullsatta biosalongen på ”rätt” ställe.

Om jag ska sammanfatta filmen så tycker jag den är sevärd, lite tänkvärd samt antagligen inte prisvärd i 3D.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och här är hans tankar om filmen.

 

Publicerat

CUBIC

[Eftersom jag brukar ha den svenska filmtiteln som överskrift på mina inlägg får det bli så även idag. Filmen är annars mer känd som Equilibrium fast den heter Cubic på Netflix.]

Den här filmen hamnade på plats 1 på Sofias lista över favoritfilmer från 2002, på plats 4 hos Christian och plats 9 hos Filmitch. Hos mig var den ett svart hål, en film jag sett skymta förbi när jag letat sci-fi-thrillers på Netflix men som lockade mig minimalt. Men när tre bloggvänner listar den bland sina favoriter kände jag att jag var tvungen att ge den en ärlig chans. Sagt och gjort. Så fick det bli.

.
I landet Libria är känslor förbjudet. Regeringen har sett till att eliminera dessa och i och med att inga känslor finns existerar varken krig eller kärlek. Allt som kan ge känslomässig input är olagligt – musik, böcker, ja allt.

Det som gör att medborgarna kan stängas av känslomässigt är en medicin, en drog som kallas Prozium. Den måste tas dagligen, det är lag på det. För att hålla koll på invånarna och deras medicinering finns agenter, stenhårda iskalla angivare, som rapporterar avvikelser och ser till att människor som slarvar med pillren avrättas på stubben. Dessa agenter existerar i alla sorters mänskliga skepnader, dom är till och med barn.

Huvudrollen John Preston spelas av Christian Bale och han är precis lika iskall som rollen kräver. För filmen är just det, iskall. Metallisk, betongig, blågrå och visserligen jättesnygg MEN när allt blir sådär kallt precis hela tiden tappar filmen mig lite. Christian Bale är som sagt klockren att spela känslomässigt avstängd men när han börjar fuska med medicinen och därmed bli lite mer ”öppen” och känslosam så är han fortfarande samma gamla isbit. Tröttsam skådis det här.

Jag tycker premissen i filmen är intressant, jag tycker den är visuellt snygg men jag saknar allt som gör att jag blir engagerad och/eller berörd. Personkemin mellan Christian Bale och Emily Watson är inte heller nåt att skriva hem om.

Jag förstår vad mina bloggkollegor ser i filmen men den funkar inte riktigt för mig tyvärr. Men nu är den i alla fall sedd och DET känns skönt!

Publicerat

TESTAMENT OF YOUTH

Det är svårt att visa passion för en påse brasved, till och med om man heter Alicia Vikander.

Vikander är en ynnest att skåda i vilken film hon än är med i men Kit Harrington (ja, Jon Snow), trots att han försöker le och ler med hela munnen så att varenda kvadratmillimeter av garnityret syns så ler han inte med ögonen och därmed känns han ungefär lika livfull som den där torra packen björkved i entrén på någon förorts-Coop.

Det är synd. Kärleken mellan Alicia Vikanders Vera Brittain och Kit Harringtons Roland Leighton är nämligen grundpelaren på vilken Testament of youth är byggd, filmen som är baserad på Brittains memoarer från tiden under första världskriget när hennes enda dröm var att som ung kvinna komma in på en utbildning på Oxford men vars livsuppgift blev att överleva männen som dog runt omkring henne och berätta deras – och hennes – historia.

Veras bror Edward spelas av Taron Egerton (från Kingsman) och hennes vän Victor av Colin Morgan (han som ser ut som Benedict Cumberbatchs lillebror, han som är med i andra säsongen av The Fall) och jag hade önskat att någon av dom bytt plats med Mister Vedklabbe, vilken boost för filmen, vilken handbromsvändning i 80 knyck för kärlek och passion det hade varit!

Testament of youth är – vad man än kan försöka läsa in mellan mina rader – en bra film. 129 minuter film kändes som 129 minuter film och jag hade rätt mysigt hela vägen. Regissören James Kent har fin fingertoppskänsla både i det stora och i det små och Alicia Vikander äger varenda scen hon är med i, vilket är många. Kanske till och med alla.

Publicerat

ANNA KARENINA

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte ”får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.

 

Publicerat

WAR HORSE

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner ett svagt illamående men väljer att bita i kudden och tänka på annat. Ibland är det så. Vissa filmer är ”måstefilmer” för mig, såna som jag vill se för att jag som filmnörd bör ha sett dom, inte för att jag längtar efter dom eller på något sätt är minsta intresserad. Rädda menige Ryan är en sån film. München är en sån film. Purpurfärgen är en sån film.

Hade vi spelat TriBond nu hade detta kunna vara en fråga: Vilken är den gemensamma nämnaren mellan dessa tre filmer? Ja, precis. Rätt svar är Steven Spielberg, samme snubbe som ligger bakom filmen om krigshästen jag just sett.

Ibland undrar jag om Steven Spielberg har en blåsorkester anställd för att ackompanjera honom på muggen. Just idag undrar jag detta mer än vanligt. Det räcker att kolla in filmaffischen: Separated by war – Tested by battle – Bound by friendship. Deltar filmen i en floskeltävling eller vad ääääär detta?

För mig är War Horse Black Beauty goes skyttegrav. Den är som ett dåligt avsnitt av Lilla huset på prärien. Det här är en uuuuurbota tråkig film om man inte är hästtokig in absurdum vilket jag ABSOLUT INTE ÄR och som grädde på moset ser killen Albert (Jeremy Irvine) ut som klippdocka från en gammal Allers mot en dålig bluescreen och neeej, det impar inte på mig. Det finns liksom en gräns för skräp även för en allätare som jag.

War Horse är en skrattretande dålig film. Jag bara väntar på att Laura Ingalls ska komma springande nerför dom gräsiga backarna och snora i volangklänningen eller att Galenskaparna ska dyka upp bakom en husgavel och dra en kuplett med krigstema eller att Albert ska sätta på hästen för så förälskad som han ser ut att vara i detta fyrfota djur kan inte normal människa vara, i alla fall inte i min värld.

146 minuter går fortare hos tandläkaren än dom gör här, även med munnen vidöppen och fullsmockad med bomullspinnar och den där äckliga nu-suger-vi-upp-saliv-mojängen. 146 minuter kinesisk vattentortyr är behagligare. 146 minuter ståendes barfota på glödande kol är skönare. 146 minuter middag med en dejt som är så tråkig att jag käkar upp pinnarna i kycklingspetten för att försöka sätta i halsen och därmed finna en enkel väg ut är roligare.

Att den här filmen är Oscarsnominerad för Bästa film är ett skämt. Hade den varit regisserad av Anna Anka hade den aldrig ens varit påtänkt som hyllvärmare på ÖB även om slutresultatet hade varit precis detsamma.

Det svaga illamåendet jag kände innan filmen har nu övergått till en släng av fågelinfluensa. Eller mul-och-klövsjuka. Eller en hästsjuka som bara en stor bensindriven filmrecensionsmotorsåg kan bota.

Steven Spielberg, jag bara undrar, HUR FAN TÄNKTE DU NU?