Etikett: Emma Roberts

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE RIOT CLUB och BILLIONAIRE BOYS CLUB

När jag vaknar en morgon och känner ett brutalt sug efter att se The Riot Club, en film jag faktiskt inte tänkt en nanosekund på sedan 2014 när den kom (och jag inte såg den pga totalt osugen på att se överklasskillar bete sig illa), ja då finns det inget annat att göra än att glida in på Itunes och hyra den.

Precis innan jag tryckte på ”hyr” dök det upp en annan film på TV:n, en nyhet bland hyrfilmerna, en film som försvann i den allmänna #metoo-oredan då Kevin Spaceys namn finns i rollistan: Billionaire Boys Club. Hmmmm, tänkte jag. Unga överklassbritter versus dito överklassjänkare, undras om jag skulle ”unna mig” en overload av brats denna lediga dag? Undrar om filmerna går att jämföra? Grundtanken är väl lite densamma, väl? Välklädda, belevade, snygga pojkar med pengar som tror att dom kan bete sig hur som helst pga hög status, generationer tillbaka som gjort detsamma och pappas pengar?

The Riot Club tar oss till Oxford University där vi först blir introducerade till Lord Riot, en ung man som inte har något emot att sätta på sin lärares fru. Som tack för det blir han mördad av nämnde lärare (givetvis med en lång kniv alt kort lans i magen). Denne unge mans namn skulle aldrig bli bortglömd i denna snäva universitetsmiljö då The Riots Club startades i hans namn. Sedan klubben startades har den alltid bestått av tio studenter, alla med ungefär samma bakgrund och samma kvalitéer vad gäller att klara av inträdesritualerna. Detta är nämligen en klubb du inte kan ansöka till, du måste bli nominerad och det är vad klubbens åtta medlemmar gör i starten av den nya terminen, nominerar två nya medlemmar och vips är dom tio igen.

Miles (Max Irons) är en av dom nya i klubben. Redan första dagen i skolan fattar han tycke för Lauren (Holliday Grainger) och dom båda känns som ett gulligt och avslappnat par utan allt för många issues. Miles fick förresten sitt namn efter att föräldrarna lyssnat på just Miles Davis när han blev till och Lauren är glad att hennes föräldrar inte resonerat på samma sätt för då hade hon hetat Gary Barlow.

När dom nya medlemmarna är ”nollade” klart med allt vad det innebär av allmän förnedring, drickandes larver och annat väntar en middag på The Bull´s Head, en orgie i supande och vedervärdigt uppförande. Oklanderlig klädsel och välkammat hår hjälper liksom inte, dom beter sig som riktiga svin. Servitrisen försöker lägga sordin på dom högljudda boysen inför restaurangens övriga gäster, lägger huvudet på sned och hänvisar till den trötta ”Boys will be boys-mentaliteten”, det var så det var och så det fortfarande är i viss mån, även om bara tanken känns trött och mossig.

När det visar sig att den rituella middagen bestående av ”tio fåglar i en” (dvs tio småfåglar instoppade i en fågel av kalkon-typ) bara innehöll NIO fåglar börjar det ta hus i helvete. Promillehalten är hög och lättkränktheten når oanade höjder. Den sympatiske Miles backar, det känns som han fått nog, Alistair (Sam Claflin) har filmen igenom en mycket obehaglig blick och den blir inte mysigare nu, Harry (Douglas Booth) ringer in en prostituerad tjej (Natalie Dormer) som förväntas suga av dom alla tio runt matbordet. Viftandet med pengar och ännu mer pengar, alla går att köpa. Människosynen är verkligen vidrig.

Det knyter sig i magen. Vidriga jävla as. Ungdomar som fötts med guldsked i munnen och aldrig behövt lyfta ett finger för någon annans skull. Som totalt saknar empati. Fy fan. ”Är det det här ni lär er på privatskolorna?” Den berättigade frågan ställer restaurangägaren till pojkklubben som får övriga gäster att överge borden utan att betala notorna och pojkarna svarar stolt ”JA!”. Jag dricker mitt morgonkaffe och får hämta Samarin. Sitter i soffan och blir förbannad på riktigt. Det här gänget skulle man skicka en vecka till Aleppo eller till barnen som bor bland soporna i Bangladesh. Jag hatar dom så himla mycket.

The Riot Club är en film med män om män men den är skriven och regisserad av två kvinnor. Kanske är det därför kvinnorollerna som ändå finns faktiskt är själva centrum i filmen. Det är kvinnorna pojkarnas liv kretsar kring trots att dom säkert inte skulle hålla med om just det. Och svårigheten jag har med att uppskatta Sam Claflin som skådespelare blir inte enklare här (även om jag inser att han faktiskt är otroligt bra som lyckas porträttera sin Alistair så jäkla bra, han är helt enkelt FÖR bra på att spela osympatisk). Max Irons å andra sidan, kan han ha Hollywoods snällaste uppsyn? Ett sånt himla trevligt fejs. Att han spelar filmens (enda?) snällis hjälper såklart till, det är omöjligt att inte känna sympati för honom.

Jag håller på att KOKA FUCKING SÖNDER HÄR! Men på´t igen. Nu åker jag till USA och fortsätter min resa bland dekadenta rikis-ungar.

I Billionaire Boys Club får vi lära känna två killar som lärde känna varandra när dom gick på *trumvirvel* The Harvard School for Boys. Dean Karny (Taron Egerton) gled runt på silverfatet med pengar, uppbackning hemifrån, snyggaste tjejen och en klar målbild, Joe Hunt (Ansel Elgort) å andra sidan, han hade inga pengar MEN han var smart som fan. När skolan är slut går Dean runt med högvis med kontanter i kavajens innerficka försöker Joe ta sig fram med hjälp av bra idéer allena. Det går inge bra. Money talks och det är något han inte har.

Dean bjuder med Joe på ett födelsedagskalas och dom hamnar i epicentrum av gräddan av dom tätaste skitungarna i stan, dvs deras gamla klasskamrater från Harvard. Han lär även känna affärsmannen Ron Levin (Kevin Spacey) som är en riktig höjdare som umgås med gräddan av kändisar, Andy Warhol till exempel. Denne Ron Levin bör du inte googla om du inte redan känner till honom, i alla fall om du tänkt se filmen.

Billionaire Boys Club är nämligen baserad på en sann historia, en historia som du tjänar på att inte veta någonting om när du ser filmen. Alternativet är kanske att läsa ALLT innan, bara för att, vad vet jag?

Den stora skillnaden mellan The Riot Club och Billionaire Boys Club är att i den sistnämnda filmen finns rika unga människor som ändå lockas av framgång och som i viss mån är villiga att jobba en del för att hamna där. I The Riot Club har killarna redan så mycket pengar att dom i princip kan köpa sig sin utbildning och senare i livet sin uttänkta arbetsplats, dom känns således ÄNNU mer douche-iga än sina amerikanska ”bröder”.

”Sometimes the truth is the best lie” säger Ron Levin i filmen och jag kan inte låta bli att tänka att det är Kevin Spaceys egna ord när han spänner ögonen i Joe Hunt och yttrar detta. Det här kan vara sista gången vi ser Kevin Spacey i en stor roll i en (kunde ha blivit) stor film och även om han är bra i denna film (som så ofta annars) känner jag att det knappast kommer bli tomt filmvärlden utan honom. Till slut kommer ens beteende och biter en i svansen, det spelar ingen roll om man är en svennebanan, medlem i en fiiiiin Oxford-klubb eller om han heter Kevin Spacey.  Som man säger, karma´s a bitch, Kevin.
.

THE RIOT CLUB (2014)
(alt titel: POSH)
Regi: Lone Scherfig
Manus: Laura Wade (efter hennes egen teaterpjäs)
Härlig (och utstickande) låt på soundtracket: Wild Boys med Duran Duran

(Kantboll på full pott. Det är verkligen en JÄTTEJÄTTEBRA film det här!)

.

BILLIONAIRE BOYS CLUB (2018)
Regi: James Cox
Manus: James Cox och Captain Mauzner (baserad på en verklig historia)
Härliga låtar på soundtracket: Relax med Frankie goes to Hollywood, Let´s Dance med David Bowie, This must be the place (Naive melody) med Talking Heads och Only you med Yazoo.
Trivia: Denna historia filmades redan 1987 som en 3h 20 min lång TV-film med namnet Billionaire Boy Club med Judd Nelson i rollen som Joe Hunt och Ron Silver som Ron Levin.

(Nära en trea. Okej film för stunden men noll eftersmak)

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE BLACKCOATS DAUGHTER (2015)

Som om det inte var nog med skräckfilm varje söndag hela året här på bloggen, nu är det ju dags för den årliga SKRÄCKFILMSVECKAN också! I samarbete med Johan (Filmitch filmblogg) och Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord) kommer det dyka upp skräckfilmer på alla dessa tre bloggportaler hela veckan lång. Allt för att du ska få tips (och anti-tips) om vilka filmer du kan bulla upp med inför Halloween.

Eftersom jag försöker blanda filmer från olika länder på söndagarna bestämde jag mig för att göra en annan sorts tema just denna vecka. Skräckfilmer med TJEJER i fokus. Så nu blir det tjejer och kvinnor av alla möjliga och omöjliga slag som hamnar i diverse oegentligheter och otäcka situationer ända till på söndag. Länkar till Johan och Sofias filmer finns längst ner i varje inlägg.

Nu kör vi!

The Blackcoats Daughter, eller The Devils Daughter, eller February som den också heter, är en film regisserad av en viss Osgood Perkins som nuförtiden helst verkar kalla sig Oz. Han har regisserat två filmer, dagens samt Netflix-originalaren I am the pretty thing that lives in the house. Även den en skräckis.

Dagens film handlar om två flickor som blir kvar insnöade på en internatskola när deras föräldrar inte kommer och hämtar dom. En väldigt enkel story och tempomässigt klassas den nog som en slowburner för vissa och som ett sömnpiller för andra. Jag själv hamnar nånstans mitt emellan där då jag uppskattade att historien berättades utan snabba klipp men jag tyckte aldrig riktigt att det brände till mot slutet.

Kat (Kiernan Shipka) är den yngre av dom kvarglömda flickorna. Hon är rädd, hon tänker på om föräldrarna omkommit på vägen. Rose (Lucy Boynton) är lite äldre och det visar sig att hon ljugit för sina föräldrar och att hon faktiskt VILL vara kvar ensam på skolan. Hellre det än att åka hem. Samtidigt rymmer en annan ung tjej, Joan (Emma Roberts), från ett mentalsjukhus och hon verkar vara på väg mot skolan, den där skolan som verkar ha ett och annat gömt i skuggorna.

Som så många andra skräckfilmer tror jag denna uppskattas sent på natten endast i sällskap av några tända värmeljus och ett gäng uppskrämda kompisar i 14-17-årsåldern. Alltså egentligen ingenting för mig.

Johan och Sofia skriver om helt andra skräckfilmer idag, jag gissar på att Sofia sett en italiensk skräckis och Johan kanske den nya Halloween (med lite tur?). Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

NOAH

Noah är en svårbedömd film. Den är visuellt vacker – ibland. Den är svintråkig – ibland. Den är storslagen – ibland. Den är skrattretande – ibland. Russel Crowe som Noah är mer lik Ulf Lundell än Ulf Lundell själv – ibland.

Filmen är så lång att jag tvivlar på att den någonsin kommer ta slut och det är stenmonster som ser ut att vara gjorda av Ray Harryhausen himself, alltså något som var modernt i början på 70-talet och för att vara based on a true story tror jag ungefär noll procent på historien.

För mig precis som för många andra spelar det roll att filmen är regisserad av Darren Aronofsky. Härliga Darren med filmer som Requiem for a dream, Black Swan och The Wrestler i bagaget, självklart är det intressant att se vad han kan göra med en biblisk historia som den om Noah och hans ark. Eller? Nä, precis, SÅ himla intressant var det nämligen inte. Jag struntade i att se den på bio till och med, ungefär SÅ pepp var jag, men hade det inte varit Darren Aronofsky bakom spakarna hade jag aldrig valt att se den, inte frivilligt i alla fall.

Filmens plus är påkostade effekter och bitvis riktigt bra skådespelarinsatser. Emma Watson, Logan Lerman och Russel Crowe sticker ut ur mängden.

Filmens minus är resten. Handlingen, meningslösheten i att skriva ett manus om detta och slöseriet med pengar att filma skiten samt – för egen del – slöseriet med tid att titta på´t.

Visst är det modigt av Darren Aronofsky att köra storslalom mellan filmgenres och visst, nu kan han bocka av bibliskt actionäventyr i sin anteckningsbok (och inte skämmas alltför mycket för slutresultatet) men jag ser fram emot nästa film, vad ska det bli? Nåt härligt, knasigt, udda, oberäkneligt? Ja. Troligtvis. Det är ju Darren vi snackar om.

Publicerat

PALO ALTO

Avslutningsfilmen på Peace & Love Filmfestival var en riktig andra-generationens-filmarbetare-film. Eller tredje generationen också förresten.

Palo Alto är regisserad av Francis Ford Coppolas barnbarn Gia Coppola, huvudrollerna innehas av Eric Roberts dotter (och Julias brorsson) Emma Roberts och Val Kilmers son Jack Kilmer och manus är baserat på en bok av James Franco, son till Spaniens förre diktator Fransisco Franco. Näääää, det sista var ju inte sant men resten är det.

Normalt sett tycker jag det är onödigt att dra in äldre släktingar i  yngre ditons slutresultat men ibland – som här – är det faktiskt relevant. Det känns nämligen som svågerpolitik all the way baby. Det känns som att det är enbart med hjälp av släktingar, vänner och bekanta och efternamnen på dessa som denna film blivit av. Det känns också som att James Franco fick mersmak på småtjejer efter Spring Breakers och att han sålt rättigheterna till sin bok för en garanterad (vuxen) huvudroll. Om det stämmer vet jag såklart inte, men lukten av peddogubbe sticker i näsan. Val Kilmer gör ett litet inhopp som styvpappa till April (Emma Roberts) och han har sett fräschare dagar.

Jag blir inte klok på den här filmen. Å ena sidan har den flera vid första anblicken bra tjejkaraktärer i fokus men varenda tjej framstår till slut som totalblåst och när dom blir kallade bitch reagerar dom inte ens. Killarna å andra sidan är douchebags hela bunten och vi förväntas skratta när hyperidioten Fred (Nat Wolff) drar fram en motorsåg och kapar ett träd bara sådär. Han känner för det, alltså gör han. Det gäller detsamma för bus, för brott, för sex, för behandla kompisar som crap, för att rita snorrar i barnböcker på bibblan, för att kröka och röka på.

Och självklart… *gäspar käkarna ur led*…då filmen är baserad på ett verk av James Franco borde således marijuana stå som första namn på rollistan. Det är ett jävla gräsrökande hela tiden! Jag struntar i om jag blir kallad ”kristen höger” nu (igen) men det är precis lika tröttsamt att se folk röka weed hela filmer igenom som när folk dricker öl eller sprit, mängden har liksom inget filmiskt värde i sig. Jag fattade redan efter tio minuter att det här är (ännu) en väldigt drogliberal film, det blir inte tydligare för att rökat dras fram i varenda scen och att alla tonåringar och alla vuxna röker på.

Bortsett från ovan nämnda irritationsmoment, bortsett från James Francos uppenbarelse, bortsett från att fotbollstjejerna har tofsar som är knutna med vita  SIDEN-FUCKING-BAND (!!!???!!!) och bortsett från Nat Wolffs fruktansvärda rollfigur så tycker jag filmen är okej. Emma Roberts skötte sig, Jack Kilmer ”går genom rutan” och filmen flöt på. Det är ingen stark trea jag delar ut men ändock en trea, Godkänt men inte mycket mer än så.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Filmen började direkt efter prisutdelningen och Erik Lundqvist vann priset som Bästa skådespelare, han var Tom Knutsson i superfilmen Hemma. Jag kallar honom Kung Erik. Mamma tyckte jag skulle gå ut och prata med honom men det kändes pinsamt. Han är alldeles för cool, jag skulle inte veta vad jag ska säga. Han höll sitt tal på engelska också, det var bra gjort.

Palo Alto känns som en ”tråkig söndagsfilm”, en film som funkar att se när man inte har nåt annat att göra. Det är en medelfilm, jag hade inga förväntningar heller så jag är inte besviken. Den var helt okej. Emma Roberts passade bra i huvudrollen, hon har ett bra utseende för att spela skygg och lite ensam tonårsflicka. Han som spelade Teddy var faktiskt också bra. Han såg ut som en helt vanlig kille, han såg snäll ut, agerade snällt men gjorde ändå lite fel saker. Mamma frågade mig om jag tänkte på att dom rökte weed hela tiden men det gjorde jag inte, jag tänkte inte på det alltså.

The Nerd Bird-Cecilia såg filmen samtidigt, såhär tyckte hon om den.

Publicerat

FAMILJETRIPPEN

Jag börjar med en tungvrickande mening. Är Jason Sudeikis Ben Afflecks mammas bortadopterade son?

Jag har aldrig sett likheten mellan honom och Ben Affleck förut men här är den graverande, iögonenfallande. Vad beror det på? Att Sudeikis här tillåts att spela över? Ja, kanske. Jag vet inte. Jag vet bara att det irriterar mig en smula, jag brukar gilla Sudeikis.

Familjetrippen visades redan på Malmö Filmdagar och trots att jag inte hade en tanke på att trycka in den i det redan fullsmockade filmschemat så hade den nog varit ett skönt avbrott bland alla biopics. För det här är nämligen allt annat än en baserad-på-en-verklig-historia-historia, får man HOPPAS i alla fall.

En knarklangare har blivit bestulen på alla sina pengar, pengar som The Big Knarkboss skulle ha haft. För att kunna återbetala skulden får han i uppdrag att åka husbil ner till Mexico med en låtsasfamilj i släptåg för att köra över en massa knark över gränsen. David (Sudeikis) tar med sig sin strippande granne Rose (Jennifer Aniston), en ung tjej som är på rymmen (Emma Roberts) och en tonårskille (Will Poulter). Grabbens största kvalifikation är att han kan texten till TLC´s Waterfall som ett rinnande vatten.

Alla med EN fungerande hjärncell inser att det här inte är en film som förändrar någons liv. Ingen kan någonsin tro något annat än att filmen är gjord för att ytligt underhålla en stund och jorå, den går absolut att se som tidsfördriv men se till att göra något annat samtidigt. Sticka, virka, lös sudoko, laga mat, spela Candy Crush, dammsug, tryck pormaskar. Du kommer hänga med i filmen ändå utan problem och kanske känns inte tiden fullt lika bortkastad som om du enkom ser den rätt upp och ner.

Publicerat

CELESTE & JESSE FOREVER

Lily Allens Littlest thing släpper loss till förtexterna och det är gulligt så man dör.

Det kan också upplevas så gulligt att man stänger av för det känns som att dricka flytande Milda. Det kan också upplevas så gulligt att man sätter sig på bussen och åker till närmsta katthem bara för att få klappa en liten hårig gynnare och kanske ta med sig en hem. Det kan även kännas så äckligt gulligt att man trycker på stopp och ställer sig i duschen.

För egen del fick jag se en helt ny sida av mig själv vilket kan vara spännande såhär dryga fyrtio år efter att jag såg den första. Fötterna började röra på sig och jag sjöng med. SJÖNG MED! Lily Allen, hallååååååå! Mullenull liksom. Som att sitta på en jättepuff gjord av rosa bomull och dingla med benen.

Det roliga är att filmen fortsätter precis i samma stuk fast är kanske inte lika glatt hela vägen. Rashida Jones är wohooo, jättebäst, skitrolig, supermysig och hon spelar inte bara huvudrollen, hon har skrivit manus och är även filmens producent. Om det krävs att hon fixar biffen själv för att få fler stora roller så hoppas jag att hon fortsätter på den inslagna banan för hon förtjänar att synas. Hon är lysande helt enkelt.

Andy Samberg (som jag tycker bör heta Adam av nån anledning) funkar fint som Celestes man Jesse. Fast man, jag vet inte, är han det? Dom är nämligen separerade – men fortfarande gifta – och ska försöka bibehålla en vänskap fast dom dejtar andra.

Jag är lite impad här fakiskt.  Dialogen är skön och filmen är rolig på ett bra sätt. Inte flabb-rolig men må-bra-rolig. Som en pruttkudde på´t ungefär.

”What the hell is a Baby Björn?”

”It´s a very tiny Swedish man.”

Publicerat

Scream 4

Första gången jag hör en rolig historia (som på riktigt ÄR rolig, vilket inte är så många) så skrattar jag. Andra gången jag hör den kanske jag fnissar igenkännande. Tredje gången drar jag lite på munnen, nickar lite, säger ”jaja, den var ju kul FÖRSTA GÅNGEN” och fjärde gången är det som att plocka upp en redan urtuggad Hubbabubba från trottoarkanten och stoppa i munnen.

Visst är det roligt att återse Neve Campbell som Sidney Prescott för fjärde gången men jag skulle lika gärna se henne i någon ny roll. Fast hon är samtidigt smart. Jag antar att lönen hon fick för denna film gör henne tillräckligt ekonomiskt oberoende att hon kan tacka nej till en massa annat, till exempel roller som faktiskt kräver något av henne som skådespelerska.

Emma Roberts är en mänsklig tjejig Disneykaraktär personifierad, jag tror banne mig hon suttit modell för Rapunzel i Trassel. Courteney Cox ser precis ut som hon gör i Cougar town: uppstramad, fullbotoxad och ganska olik en ”svennebananig” 47-åring. Hon kommer närma sig Cher-looken ju äldre hon blir, tro mig. Vad hon sett i David Arquette har jag aldrig förstått mig på och här spelar han Dewey Riley, igen, med samma töntiga mustasch och det är en rollfigur som aldrig varit särskilt kul.

Nu kan man ju tycka att jag är aningens snäv i mitt synfält eftersom jag fokuserar mer på skådespelarnas utseende än på filmen men HERREGUD, VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Filmen är ju CRAP!

Filmens tagline är ”New decade. New rules.” Ingenting kunde vara mer rätt. Det här decenniet har jag bestämt mig för att aldrig, eller enbart i yttersta nödfall, se en film som är del 4 eller högre i en filmserie där redan del 3 började balla ur och denna regel har kommit till enbart tack vare Scream 4.