Susan Sarandon, Christopher Plummer, Max von Sydow och Gabriel Byrne, är det inte en samling skådisar som får det att vattnas i munnen så säg. Här får vi möta dom i ett drama som handlar om att göra upp med det förflutna, kanske sätta punkt, sluta älta och gå vidare. I alla fall är det vad David (Christopher Plummer) önskar.
David är gift med Melanie (Sarandon) som har starka minnen av att som barn ha suttit i ett koncentrationsläger. Han är megatrött på hennes ältande och att hon till mångt och mycket har fastnat i det förflutna. I koncentrationslägret träffade hon Christoffer (Gabriel Byrne) som var jämngammal med henne samt den äldre killen Jakob som räddade livet på henne.
Nu, 40 år senare, har hon bjudit hem Christoffer och Jakob (Max von Sydow) till sin gård i Quebec och det blir både kära och jobbiga återseenden och David är allt annat än nöjd med mycket. Han kan inte ens säga att han älskar Melanie fortfarande, han är mest bara grympy.
Det är nånting som gör att den här filmen förblir tämligen ointressant från början till slut och det irriterar mig en smula. Jag undrar nämligen om det är jag som missat nåt väsentligt eller om det är filmen som kör sin lunk från A till B och det är tillräckligt så. Utan dessa fina skådespelare skulle jag nog ha stängt av filmen i förtid, nu lät jag bli. Jag satt och lät mig förföras av stort skådespeleri istället för spännande handling och god regi vilket är två ingredienser som jag tycker filmen saknar.
Det filmen har som ligger på plussidan är vackra vyer och en trivsam känsla av höst. Det är liksom vuxenmys fast lite jobbigt och med kläderna på.
