FILMÅRET 1978

1978 var jag sex år gammal och visade mig ”bland folk” för första gången. Eftersom jag aldrig gick på dagis var förskolan min första upplevelse med jämngamla kompisar i grupp och det var skoj! Nåt som hade varit nästan lika skoj hade varit om man istället varit tonåring och fått se dessa filmer på bio istället för på knastriga VHS:er men man kan inte få allt här i livet. Nu fick jag göra påskpynt av lättölsflaskor och blommor av kräpp-papp att förvara smågodisar i istället.

10. Piraya
(Piranha, Regi: Joe Dante)
Mmmm….vilka minnen som kommer upp nu. Den där helgen när jag fick hyra  en moviebox inklusive TVÅ filmer och jag valde Rollercoaster OCH Piraya och mina föräldrar tyckte det var en BRA idé. Det var i samma veva som jag inte fick se på Dallas för att ”dom är inte snälla mot varandra”. Det är dom inte i Piraya heller kan jag meddela men det är klart, det är ju djuren som är elakingarna.

.

.

9. Picassos äventyr
(Regi: Tage Danielsson)
Det var några år sedan jag såg filmen men jag minns att jag skrattade som en HÄST förra gången. Så även om jag ser om den och hamnar på ponny-nivå har den en välförtjänt plats på listan.

 

8. Koma
(Coma, Regi: Michael Crichton)
Favoriten från Dead Ringers, Geneviève Bujold, och favoriten från typ jämt, Michael Douglas, i en film skriven och regisserad av Jurassic Park-mannen Michael Crichton men långt innan han var en Jurassic Park-man. Klaustrofobiskt småspännande i annorlunda sjukhusmiljö.

.

.

7. Hajen 2
(Jaws 2, Regi: Jeannot Szwarc)
Okej. Tvåan kommer inte upp ens till knäna på första filmen om man tänker sig att man vadar ut i havet MEN det gör inte tvåan till en dålig film på något sätt. Det är snarare ettan som är FENOMENAL.

.

.

6. Dawn of the dead
(Regi: George A Romero)
Jag tycker att Zack Snyders remake från 2004 är betydligt bättre än originalet men jag tycker å andra sidan att det här är Romeros bästa zombiefilm. Sjukt snygg filmaffisch dessutom.

.

.

5. Tjejen som visste för mycket
(Foul Play, Regi: Colin Higgins)
En söting och en tråking i en film som är väldans charmig.

.

.

4. Katastrofplats Houston
(The Swarm, Regi: Irwin Allen)
Jag har sett två filmer som handlar om bin, denna samt Flyhing Virus. Men precis som jag skrev i min recension, att jämföra Katastrofplats Houston med Flying Virus är som att jämföra en tvååring som gömmer en glaspärla i näsan med Joe Labero. Till Houstons fördel alltså. Finns det nåt mysigare än katastroffilmer från  70-talet?

.

.

3. En fri kvinna
(An unmarried woman, Regi: Paul Mazursky)
Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 39 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu. Den borde definitivt sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt.

.

.

2. Alla helgons blodiga natt
(Halloween, Regi: John Carpenter)
Det finns en del klassiska skräckfilmer som alltid är sevärda och aldrig riktigt rensas ut från ryggmärgen. Här har vi en. Inte en rätt igenom solid film, den har sina svackor men på en årsbästalista är det magkänslan som styr – och magkänslan allena.

.

.

1. Grease
(Regi: Randal Kleiser)
Som musikal är den perfekt, som tidsdokument också. Det finns nämligen ingen chans i världshistorien att en film med detta manus hade kunnat göras i nutid. Att INTE vara okej som man är känns så icke-PK att jag nästan börjar fnissa men hey, det funkar i den här filmen och det funkar ännu bättre när man kan köra lite falsk sing-a-long från soffhörnet. Underbart charmiga Olivia Newton-John och snygga John  ”inte-gay-?-you-could-have-fooled-me” Travolta är ett magiskt filmpar. Se. Se om. Se om igen.

.

.

Mina filmspanarkompisar som också listat filmerna från 1978 är:
Henke
Christian
Jojje
Johan
Mikael
Steffo

Back to the 70´s: EN FRI KVINNA (1978)

Erica (Jill Clayburgh) är sedan sexton år gift med Martin (Michael Murphy) och dom har en dotter som är lika gammal som deras äktenskap. Relationen verkar vara varm och fysisk makarna emellan, sexlivet är kalas och dom skrattar och har roligt tillsammans. Kanske är det därför det kommer som en chock när Martin en dag bryter ihop och berättar att han sedan ett år tillbaka haft ett förhållande med en ung kvinna på sidan om och att han tänker lämna Erica för den unga Patti.

Sen får vi alltså följa Erica genom den första tiden som nyskild med allt vad det innebär av skuldbeläggande, sorg, desperation, längtan, ensamhet och försök att träffa nya män.

Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 38 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu och den borde definitivt kunna sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt. Att just den åsikten är humbug har jag alltid tyckt men det betyder inte att jag inte kan bli uppriktigt förvånad – och glad – när det görs filmer som denna med en komplex mänsklig kvinna i huvudrollen som tillåts vara allt som en kvinna är OCH att den är skriven och regisserad av en man.

Mannen bakom dagens film heter Paul Mazursky och han har även skrivit och regisserat filmer som En ryss i New York och Scener från en galleria. Han blev Oscarsnominerad för manuset till denna film, filmen blev nominerad för Bästa film och Jill Clayburgh fick en nominering för Bästa kvinnliga huvudroll. Synnerligen välförtjänta nomineringar alla tre.

Det här är en riktigt BRA film med skön 70-tals-New-York-feeling. En Erica som agerar BH-lös, med T-shirt, sköna trosor och knähöga strumpor i 30% av filmen och männen är naturligt…håriga. 124 minuter rinner på i ett svindlande tempo, jag hade gärna sett en timme till och jag är jätteglad att jag hittade filmen. Heja teman!

Vill du höra mig prata mer om just denna lilla film, hoppa in i avsnitt 25 av podcasten Snacka om film.