Etikett: Eric Bana

Publicerat

CLOSED CIRCUIT

För en filmnörd som jag har manusförfattaren Steven Knight lyckats göra sig ett namn som borgar för viss kvalitet även om långt ifrån alla filmer baserade på hans manus blivit toppen. Jag måste såklart först nämna Locke, Tom Hardys enmansföreställning bakom ratten, en liiiiten liiiiiten film som satte stort avtryck på mig och där är Mr Knight skyldig till både manus och regi. Samma år, 2013, skrev och regisserade han även filmen Hummingbird med Jason Statham samt skrev manus till dagens film Closed Circuit. Bra år för honom kan man säga. Kanske det bästa i karriären när den summeras framöver?

Om jag ska fortsätta plussa honom lite innan jag går in på dagens film så har han inte bara skrivit filmmanus, han är även mannen bakom TV-serierna Peaky Blinders och Taboo (Tom Hardy igen) och han är aktuell med dramathrillern Serenity som jag VERKLIGEN ser fram emot. Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Diane Lane, Jeremy Strong och Jason Clarke i rollistan plus nämnde Knight som både som manusförfattare och regissör. Vad finns det att inte peppa på?

Dagens film, Closed Circuit, är en film för alla som grundgillar konspirationsthrillers. Nu är det här inte ens av dom bästa i genren men det är en stabil berättelse som börjar med ett terrorattentat i Borough Market utanför London där 120 människor dör av den detonerade bomben. Polisen får ett anonymt tips att det är den turkiske immigranten Farroukh Erdogan som är mannen bakom det hela. Snart blir det en katt-och-råtta-lek mellan MI5, advokater, poliser – och Erdigans 14-årige son.

Även i den här filmen möts vi av en imponerande cast. Rebecca Hall, Jim Broadbent, Ciarán Hinds, Julia Stiles, Riz Ahmed och Eric Bana i huvudrollen som Martin Rose. Rebecca Hall gör sitt jobb otroligt bra. Hon är både ettrig, påläst och trovärdig som försvarsadvokaten Claudia Simmons-Howe, dessutom är hon ex-flickvän till Martin.

Det slår mig i princip alltid när jag ser Eric Bana på film att jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med honom. Alternativ 2 att vara ihop med någon som tittar på mig på samma sätt som Eric Bana tittar på dom motskådespelerskor han har i filmer som han enligt manus är satt att vara förälskad i. Vilket jävla DRAG det är i den blicken! Han ser så hundraprocentigt närvarande ut och det är väl kanske det mest attraktiva som finns?

Filmen som helhet är bra, underhållande, den tappar aldrig fokus. Sen är det inte en historia jag bär med mig någon längre stund men det gör inget. Eric Banas blick får bli den riktiga eftersmaken samt det faktum att Steven Knight är väldigt bra på att tota ihop originalmanus. Betydligt bättre på det än att skriva manus på annan förlaga, som The Girl in the Spider´s Web till exempel.

Publicerat

STAR TREK

Förutsättningarna var dessa:
Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av TV-serien Star Trek. Jag har hört talas om namnen Spock och Kirk och ordet klingon men det är ungefär så långt som mina Star Trek-kunskaper sträcker sig. Jo, det är nåt med fingrarna också, man ska dra isär dom två och två som nån form av….hälsning? Äsch. Jag vetefan. Jag tänker inte gubbgissa på sånt jag har noll koll på.

Anledning till titt:
Jag har hört så himla många prata om ”en viss scen” i Star Trek Beyond där Beastie Boys låt Sabotage används och det är tydligen en scen som är ”out of this world”. Star Trek Beyond är dessutom regisserad av Justin Lin och han känns som en regissör som kan förvåna – positivt. Dagens film är inte Star Trek Beyond – jag veeeeeet – men jag kände att jag borde se dom tidigare filmerna för att kunna se den nyaste och ge den en ärlig chans. Dessutom, dagens film är regisserad av J.J Abrams, jag menar, hur illa kan det bli?

Tankar under filmens gång:
Det är förunderligt hur man kan få så många skådespelare att underprestera samtidigt. Den vanligtvis så stabile Anton Yelchin (RIP) skulle inte kunna övertyga en blind om sina skådiskvalitéer här. Chris Pine är ingen personlig favorit men han brukar inte reta upp mig och det gör han inte här heller, han är bara…blek. Men så har vi Karl Urban, världens kanske nu levande sämste skådis och här slår han ännu en spik i DEN brädan. Och Simon Pegg som så många klagar på när han agerar comic relief i Mission Impossible-filmerna…. Kom igen, HÄR DÅ??? VAD GÖR HAN HÄR??? Varför är han ens med??? Att jag inte riktigt förstår själva manuset orkar jag inte ens bry mig om för filmen är tråkig så jag smäller av. Båååååårrriiiiiiing.

Summering när filmen är slut:
Jag måste ge mig själv en klapp på axeln för den här gången hade mina icke-förväntningar verkligen rätt. Jag har medvetet undvikit den här filmen (fram till nu…) och jag var smart som gjorde det för det här klickade verkligen inte med mig alls.

Tjohooooo, det här var ju lajbans! Nu blire Star Trek Into Darkness!! Mer om den imorgon.

Publicerat

SPECIAL CORRESPONDENTS

Det här är alltså en Netflix-originalfilm skriven och regisserad av Ricky Gervais och med honom även i den ena huvudrollen. Eric Bana har den andra. Bra duo!

Frank (Bana) är en journalist som kanske spetsar till verkligheten en aning för att få till en bra story. Och ljuger, hittar på och går över lik. Typ. Hans ljudtekniker Ian (Gervais) hänger mest bara med.

Frank har ett one night stand med en kvinna (Vera Farmiga) som visar sig vara Ians fru och samtidigt händer det grejer i Ecuador så dom behöver åka dit på uppdrag. Men kommer dom dit? Nixpix. Dom bygger upp nån slags fejkstudio på ett fik i Queens och låtsas vara i Sydamerika. Det går ju fint – ett tag.

Jag har inte så mycket vettigt att skriva om den här filmen och inte så mycket ovettigt heller. Det är en ”helt okej” film med allt vad det innebär av mellanmjölk och noll eftersmak. Samtidigt led jag inte under tiden. Det gick bra att se den utan att vare sig somna eller blir arg men nån prisvinnande recension kan jag inte prestera om den, det får nån annan göra.

JO! Nu kom jag på en grej i sista sekunden. EN scen gör mig redigt irriterad faktiskt och det är när Ians fru drar med sig Frank hem och Frank tittar på en hylla med Marvel-figurer och säger att han ser att hon är gift för ingen kvinna gillar såna leksaker. Idiot!

I avsnitt 39 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen OCH som slutlåt har vi Vera Farmigas fina lilla sång från filmen.

Publicerat

THE FINEST HOURS

Det skulle vara så enkelt att skriva långt och raljerande, ja, till och med humoristiskt om dagens film. En katastroffilm till havs baserad på en verklig händelse men som är så jävla dum att om den vore baserad på sanningen så handlar den bara om en bunt imbecilla män med en jävla tur, helt enkelt.

Jag kan köpa mycket när jag tittar på film, logiska luckor och regelrätta fel, jag hackar i mig det mesta om jag tror på ramhandlingen och får en bra känsla för filmen som helhet. Min gräns går vid regelrätta dumheter och den här filmen bjussar på ett pärlband av sådana som jag helt enkelt förväntas svälja. Som ostron. Ruttna sådana.

Jag kan några exempel. Bernie (Chris Pine) och tre av hans närmaste arbetskamrater är ”hjältarna”, dom ska trotsa stormen och rädda (typ) 32 man på en större båt, fast ute på havet. Det är iskallt, alltså vinter, ändå är det bara en av dessa fyra män som har mössa. En av snubbarna tycker dessutom att det är en bra idé att stå i ett hål i fören med underkroppen inuti båten och överkroppen ovan. Det blåser satan, vågorna är höga och slår in över båten heeelaheeeela tiden, ändå står han där och liksom ”trotsar” helvetet – fast han inte behöver! Han kan vara I båten om han vill, i torrt och tryggt förvar. Men nä. Logiken säger att han borde ha frusit ihjäl efter en timme därframme.

Båten ja. En räddningsbåt. Bernie sitter inne i båten och styr. Det finns dörrar att stänga om sig men nej, låt dom vara öppna för allt i världen. Låt vågorna, det iskalla saltvattnet, skölja in i båten fast ni inte behöver. Mysigt att vara genomblöt och nedkyld. Jättesmart. Men det är klart, ni vet bäst, ni jobbar ju med sånt här. Detsamma gäller när ni ska tuffa er igenom dom GIGANTISKA vågorna. Ni kör rätt in i vågorna, vågorna sköljer över båten, ni är UNDER vattnet med hela båten i flera scener och det iskalla vintervattnet tar sig in överallt på båten MEN ni härligt modiga mösslösa män, era hår är alldeles torra!

Orkar inte mer, orkar verkligen inte! Det här är Disney-bjäfs när det är som allra mest hjärndött. Buuu!

Jag yppar nästan inte ett ord om den här filmen i avsnitt 33 av Snacka om film men Steffo säger desto mer (han tyckte om den). Jag bet mig i tungan så det försvann stora sjok.

Publicerat

DELIVER US FROM EVIL

Sommarskräckisarna är dom bästa skräckisarna, näst efter höstskräckisar och julskräckisar. Vårskräckisar kommer sist. Men att krypa in i biomörkret när solen gassar ute, frossa i ondska och bli skiträdd – finns det nåt bättre? Ja, bada bubbelpool kanske, men that´s it.

Som på beställning sken solen sitt allra varmaste igår (i alla fall med Stockholmssommar 2014-mått mätt) och det kändes både typiskt och perfekt att passa på att se den sommarskräckis jag hoppats på mest. Scott Derrickson är liksom ett namn som förpliktigar. Han har skrivit och regisserat både Besatt (The exorsism of Emily Rose) och skräckfavvisen från 2012, Sinister, det är klart att jag har rätt höga förväntningar på snubben och på filmen. Dessutom spelar Eric Bana huvudrollen, det känns tryggt på nåt vis.

Att Deliver us from evil skulle vara ”based on a true story” trodde jag kanske inte. Manuset är baserat på en bok skriven av polisen Ralph Sarchie (spelas av Eric Bana i filmen), eller EX-polisen snarare, han sa nämligen upp sig från sitt jobb på New York-polisen och började jobba med demonologi, exorcismer och dylika ting.

All before but is bullshit. Så är det. Det spelar ingen roll hur mycket fint man säger om man sedan lägger till ett men och fortsätter med kritik, det är det sista man minns och enbart det. Därför tänker jag utforma min text tvärtom mot denna tes. Jag börjar med skiten och slutar med det som är bra.

Filmen lider av vissa problem. Den blir konstigt nog aldrig riktigt spännande. Kemin mellan Ralph (Bana) och hans fru Jen (Olivia Munn) är till exempel icke existerande, där faller en del av historien platt och även filmmakarnas försök att ge filmen kött på benen. Mitt biosällskap observerade Olivia Munns bländvita tänder, jag missade till och med det, jag tänkte mest på att hennes ögon inte ser snälla ut.

Filmen har logiska luckor som ingen äldre än 16 år kan köpa. Som till exempel när en man står inne hos lejonen på zoo och målar över text på en betongvägg mitt i natten under pågående polisaktion och ingen – ingen – ser honom förrän jättesent. Personalen sa bara ”han har stått där ett tag”, helt lojt. Jag känner dessutom att filmen är ganska så mycket för lång, två timmar är minst tjugo minuter för mycket.

Om filmen inte varit baserad på verkliga händelser hade den kunnat bjuda på härligt kolsvart slut i klass med Seven. Nu blev det inte så, nu blev det Hollywood Ending ända in i kaklet vilket var synd.

Nu har jag skrivit all bullshit. Nu kommer det som är before.

Eric Bana levererar! Han är superstabil och trovärdig och hade han inte varit det eller om hans karaktär spelats av någon sämre skådis hade filmen fallit helt platt för mig.

Ljudet är magnifikt! Paul N.J. Ottosson är mannen, myten, legenden som fått till en ljudbild som får hela salongen att skaka.

Jag ville bli skiträdd och jag blev skiträdd. Filmen hade tre lyckade jump scares, varav en gång så lättade jag flera centimeter från stolen. Dom runt omkring kunde vara glada att jag inte höll en kaffemugg i handen. Det kunde ha blivit en ofrivillig lattesprinkler.

Summa summarum, det är en okej film men inte mycket mer än så. Betygsmässigt velar jag mellan stark tvåa och svag trea men jag väljer att fria hellre än fälla den här gången. Eric Banas närvaro får fälla avgörandet.

Vad tyckte mitt biosällskap om filmen? Jag tror minsann han hoppade till rätt bra han med ett par gånger så klicka här och läs Christians egna ord om filmen.

Publicerat

LONE SURVIVOR

Filmens första kvart innehåller så många närbilder på skägg att om alla inblandade skulle tvångsrakas skulle den sammanlagda hårbollen räcka mer än väl till stoppningen i samtliga hästenssängar på Park Elite Hotel i Växjö.

Det är skäggiga män som gärna flashar sina vältränade kroppar i vardagliga situationer som att vakna i en säng, springa morgonjoggen aka tävlingsrundan och att få ångest för att flickvännen önskar sig en arab i bröllopspresent. Ja, en häst alltså.

Det är juni 2005 och Marcus Luttrell (Mark Wahlberg), Michael Murphy (Taylor Kitsch), Danny Dietz (Emile Hirsch) och Matt ”Axe” Axelson (Ben Foster) ska ut på ett uppdrag. Målet är att tillfångata talibanledaren Ahmad Shah i nåt som kallades Operation Red Wings. Hade allt gått bra hade det antagligen inte blivit varken bok eller film av det här, men ja, nu gick det mesta åt pipsvängen och det är klart att den ensamma överlevaren plitar ihop sina minnen i en biografi med den något tillbakadragna och tämligen enkla titeln ”Lone Survivor: The Eyewitness Account of Operation Redwing and the Lost Heroes of SEAL Team 10”.

Ja, jag skojade alltså. Det finns ingen tillbakadraget över den titeln, den fullkomligt osar slå-sig-för-bröstet-testosteron. Det går att dra en smörkniv över bokens omslag och bre en macka med testosteronet. Eller två. Mackor.

När jag googlar på ordet testosteron hittar jag denna förklaring: Testosteronets effekter kan delas in i viriliserande effekter och anabola effekter. De viriliserande effekterna handlar om utveckling av manligt kön och de anabola om fysisk prestation och uppbyggnad. Jag är alltså inte helt ute och cyklar när det känns som att jag tittar på en film som får Rovdjuret att kännas som en balettlektion med sexåriga flickor i rosa tyllklänningar.

Lone Survivor är macho-overload och det känns ganska jobbigt att veta att det nånstans är sant, verkligt, snubbar på olika ställen i världen gör såhär, ÄR såhär. Det känns så….ovärdigt. Om man bara har ett liv, varför sjabbla bort det på detta sätt? Varför dö sönderskjuten sittandes mot ett träd i en afghansk skog när man istället kan välja att köra buss, deklarera åt andra eller driva ett gym och i samtliga dessa fall pussa sin fru på kvällen?

Regissören Peter Berg har hittat en egen liten nisch i filmvärlden där han jobbar sig igenom olika genres med rätt mediokra resultat MEN han lyckas med EN grej i samtliga dessa filmer. Säga vad man vill om Battleship, Hancock, The Kingdom, Welcome to the Jungle och Lone Survivor men han hittar en STÄMNING som funkar, en känsla av visserligen ytlig men ändå väldigt välgjord film. Han har koll på den biten, mycket bättre koll än han har på casting och personregi (huh!) men i fallet med Lone Survivor räcker det, i alla fall för mig.

Lone Survivor är otroligt snyggt filmad, musiken är stämningshöjande och genomgående fin, skådespelarna gör vad dom ska (men herreguuuuud Peter, sluta casta Taylor Kitsch, jag fattar att han är din polare men han är fucking kass) och när det hettar till, när det krigas, då känns det som att man är där. På plats. Ser kulorna vina. Känner svedan i huden när man blivit skjuten. Det är inga förskönande scener, det är inte oblodigt i onödan om man så säger. Jag tror att Filip Hammar hade uttryckt det som att ”det är som det är”. Det är såhär det ser ut och även om solen strålar snyggt genom bladverket och solen går ner i motljus bakom bergen så går kroppen sönder när vapen används rätt. Och då blör det. Och då gör det ont. Och får man inte hjälp dör man.

Jag avslutar min modesta recension med Shane Pattons egna ord (Alexander Ludwig), när han återigen inte blir uttagen till stridens hetta utan får stanna i lägret och när han i ett peppande tal försöker få fram vilken härlig machostridis han är och det är klart han är härlig, han försöker ju till och med nödrimma lite!

”Been around the world twice. Talked to everyone once. Seen two whales fuck, been to three world faires. And I even know a man in Thailand with a wooden cock.

I pushed more peeter, more sweeter and more completer than any other peter pusher around. I’m a hard bodied, hairy chested, rootin’ tootin’ shootin’, parachutin’ demolition double cap crimpin’ frogman. There ain’t nothin’ I can’t do. No sky too high, no sea too rough, no muff too tough.

Been a lot of lessons in my life. Never shoot a large caliber man with a small caliber bullet. Drove all kinds of trucks. 2by’s, 4by’s , 6by’s and those big mother fuckers that bend and go ’Shhh Shhh’ when you step on the brakes. Anything in life worth doing is worth overdoing. Moderation is for cowards.

I’m a lover, I’m a fighter, I’m a UDT Navy SEAL diver. I’ll wine, dine, intertwine, and sneak out the back door when the refueling is done. So if you’re feeling froggy, then you better jump, because this frogman’s been there, done that and is going back for more. Cheers boys.”

Såhär tycker några av mina filmspanarkompisar om filmen: Movies-Noir, Jojjenito, Fripps Filmrevyer och Flmr. Här kan du läsa Captain Charismas tankar.

Publicerat

DEN ANDRA SYSTERN BOLEYN

Det här är en film som har legat på min ska-se-lista ända sen jag betade mig igenom ett antal filmer med Jim Sturgess inför premiären av En dag. Då fick den stryka på foten men den har liksom petat mig i sidan ibland, hallåååsemigsemigseeemiiiiig och nu kändes det hux flux rätt.

Dom flesta filmer tjänar på det, på att man väntar in exakt rätt känsla. En annan dag, en sämre dag, en dålig dag hade jag antagligen gäspat mig igenom detta kostymdrama men idag gjorde den mig alldeles….häpen. Eric Bana som Kung Henrik VIII, Scarlett Johansson som kungens älskarinna Mary och Natalie Portman som den andra älskarinnan och den andra systern Boleyn, Anne.

Historia var inte ett av mina starkaste ämnen i skolan trots att jag hade utökad studiekurs i detta i gymnasiet. Ibland gör man helt enkelt saker i sin ungdom man inte riktigt kan förklara. Men ibland stöter jag på böcker eller filmer som gör att jag blir vetgirig, att jag vill förkovra mig och förstå mer av sammanhanget. Den här filmen funkade så på mig. Hur tänkte föräldrarna, dom som i princip ”gav bort” sina döttrar som obetalda prostituerade till Kungen med den enda baktanken att dom skulle föda honom en son och därmed bli adlade och rika. Människor var handelsvaror och detta i alla led. Kungen själv var ingen duvunge, han avverkade unga kvinnor på löpande band, allt inför ögonen på Drottning Katarina av Aragonien som inte kunde ge honom ett frisk – och levande – barn.

Filmen petar mig i sidan inte enbart när den ligger på väntelistan, den petar rätt bra på flera olika organ även när jag ser den. Jag mår dåligt över människosynen, jag tycker synd om dom flesta, jag känner med flickorna och jag fascineras över den frustande sexuella manligheten som Eric Bana utstrålar, jag brukar oftast se honom som iskall och plastig. Han och Scarlett Johansson har en speciell scen tillsammans som det blixtrar om och jag tror banne mig att det är en av dom häftigaste filmkyssarna jag någonsin sett.

Det är finfint skådespeleri in i minsta biroll. Jim Sturgess, Juno Temple, Eddie Redmayne, Kristin Scott Thomas och Benedict Cumberbatch hjälper dom tre huvudrollerna att göra detta till en ytterst sevärd film och att verkligheten ofta överträffar dikten är den här historien ännu ett bevis på. Den här filmen hamnade på se-om-listan på direkten.

 

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: HULK

Om man tycker Danny Elfman gått loss på höghastighetstrudilutterna och sagotrummorna med filmmusiken till Tim Burtons filmer och Men in Black så är det ingenting mot här.

Förtexterna till Hulk kan ge en helkroppsförlamad människa spasmiska ryckningar och hos mig sprider sig ett härligt lyckorus åt Marvelloggan sedd genom ett grönt filter. Hela bakgrunden till Hulkens var och varför klaras av i ett huj och jag tror att även någon som inte är insatt i varken historien eller problematiken kan förstå rubb och stubb. Det är inte kvantfysik direkt, eller jo, det är ju faktiskt just det det är.

Att gammastrålning inte är att leka med visade Stan Lee och Jack Kirby när dom skapade serietidningen om den grå (!) varelsen The Incredible Hulk 1962. Nu var Hulken bara grå i ett enda nummer och det tackar jag allra ödmjukast för, han passar ju så bra att vara grön, fast å andra sidan vet jag ju inget annat.

På film&TV har Hulken gestaltats av Bill Bixby (vanlig med hela byxor) och Lou Ferrigno (grön med trasiga byxor) men när han skulle överföras till gigantiskt bioformat blev det Eric Bana som var den första att få äran att spela doktor Bruce Banner (och Edward Norton strax därefter men det hör inte hit, inte just nu i alla fall) i sin mänskliga form och CGI-monster fick ta över dom gröna effektscenerna.

Jag erkänner, jag var skeptisk till det där plastiga, det där överdrivna, den där EXTREMA storleken på Hulken som grön, jag var fullt nöjd med Lou Ferrignos uppumpade biceps och trasiga jeansshorts. Det balla med Hulken ligger inte i extrema jättehopp och att kunna brottas med helikoptrar, det ligger i den där känslan att vi alla har en liten Hulk nånstans inuti oss som vi kan plocka fram mer eller mindre medvetet i krissituationer. Hela min känslohanteringsfilosofi grundar sig i dom många timmar av min barndom som jag tillbringade tillsammans med Bixby-Ferrigno och det är inte den Hulken jag ser i Eric Bana. Jag ser påkostade effekter, jag ser filmbolagets dollargrin och detta gjorde att mitt första sammanträffande med denna film blev om inte en frontalkrock så i alla fall en liten sur skråma.

Hulken heter Bruce Banner i den här filmen, så även i serietidningen. TV-seriens Hulk fick byta namn till David Banner då Bruce ansågs vara ett typiskt och alltför ”bögigt” namn då på 70-talet. Bruce Banners pappa (Nick Nolte) heter David i den här filmen, tydligen tänkt som en homage till Bill Bixby och som litet tack för allt han gjort. Fint tycker jag även om det är fånigt att han inte kunde heta Bruce från början.

Den här filmen kretsar kring kärleksrelationen mellan Bruce (Bana) och Betty (Jennifer Connelly), dottern till general Thunderbolt Ross (Sam Elliott) som är föga nöjd med sin dotters val av pojkvän och dottern är föga nöjd med sitt val av pappa. Att Ross har mer vetskap om eländet med gammastrålningen och Bruces historia än Betty gör inte saken lättare.

Ang Lee är en modig och begåvad man, en regissör med många strängar på sin lyra. Jag blev förvånad när Sam Raimi tog sig an Spider-man men inte i närheten lika förvånad som när det blev klart att Ang Lee skulle regissera Hulk.  Jag hade sett hans filmer Bröllopsfesten, Förnuft och känsla, The ice storm och Crouching tiger hidden dragon och trots att det är fyra filmer som på ytan är väldigt olika varandra så är dom betydligt närmare varandra i känsla än Hulk någonsin kan bli, i alla fall vid första anblicken. Vid den andra märkte jag att jag hade fel.

Det finns en gemensam nämnare i alla hans filmer (även i Brokeback mountain som han gjorde två år efter denna) och det är komplicerade familjerelationer. Det spelar ingen roll om familjen är taiwanesisk, anglosaxisk, sjuttiotalsamerikansk, random-asiatisk, homofobisk eller semitecknad, svårigheterna är dom samma och Ang Lee är mästerlig på att hitta beröringspunkter och trycka på dom. Det han även är duktig på är att göra detta med bibehållen distans till rollfigurerna, han är nästan kirurgmässigt kylig och det är inga varma kramkalas vi bjuds in till direkt. Jag tror att det är där och endast där mitt aber med filmen Hulk ligger.

Eric Bana är ingen Bill Bixby. Eric Bana ger noll procent varmt intryck till skillnad mot Bill Bixby som utstrålade humanism och medmänsklighet ända in i fibrerna av sina denimbyxor. I TV-serien hjälpte Hulken som svaga, dom värnlösa, dom orättvist behandlade, i filmen Hulk hjälper han…sig själv. Han är så olycklig över sin situation att han liksom ”fastnat”, precis som jag själv fastnat i mitt jämförelsetänk mellan det som var och det som är. Allt var inte bättre förr men Hulken var det faktiskt.

Jag tycker inte filmen är dålig och jag tycker inte GB´s Big Pack-burkar med glass är äckliga men let´s face the fact, det är inte Ben&Jerry. Jag retar mig på Ang Lee´s fascination att visa flera filmrutor samtidigt (nej, det ser inte ut som en serietidningssida, det blir bara hattigt att titta på), jag retar mig på att filmen känns lite för lång (127 minuter) och jag retar mig på att det aldrig hettar till mellan Bruce och Betty men bortsett från detta så är filmen oklanderlig. Jennifer Connelly är jättebra som Betty och hon är utseendemässigt lik sin filmiske pappa Sam Elliott (med härligt grov gråsprängd mustasch). Nick Nolte kör sitt ”Nick Nolte-spel” och här funkar det. Han är smutsig, lite äcklig och twistad i skallen och en sådan figur känns som Noltes paradroll.

Så summa summarum så är Hulk en helt igenom BRA film. Snyggt gjord, bitvis spännande, historien håller och jag är glad då denna sjunde tittning av filmen är den hittills bästa.

När jag såg filmen 2003, 2004, 2005, 2006, 2008, 2009:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

CHOPPER

Mark ”Chopper” Read är både en ganska ovanlig och en rätt vanlig man.

Han gör sitt yttersta för att bli en legendar inom kriminella kretsar, hans stora idol heter Al Capone, samtidigt är han en man som tål smärta mer och bättre än någon annan jag förut sett på film.

När filmen börjar sitter Chopper i finkan. Han avtjänar ett 16,5 år långt straff, ett straff som förlängts efter att han ställt upp på en kompis och tillika cellkompis. Denna kompis har nu fått nog och knivskär Chopper brutalt och det är rent vidriga scener som uppvisas här. Jag blir ledsen både till kropp och själ, fy fan för att vara både Chopper och polaren i det läget. Det är blodigt och känslosamt och jag fattar direkt hur jävla tortyr-okänslig han är, Chopper.

Det här är alltså en sann historia om Australiens undre värld i allmänhet och snubben Chopper i synnerhet. Eric Bana gestaltar honom och jag ska villigt erkänna att Bana inte är en skådespelare om får mina handflator att fuktas i normalfall men den här filmupplevelsen har ingenting med normaliteter att göra. Chopper är för Eric Bana vad American History X var för Edward Norton, vad Tjuren från Bronx var för Robert De Niro, vad Copland var för Sylvester Stallone. Här har han fått världens jävla chans att visa hela världen att han KAN AGERA och SOM HAN VISAR DET! Är det då en film som nått den stora biopubliken? Nej, inte direkt.

Jag visste inte om att filmen fanns förrän jag fick tipset av Movies-Noir och vill verkligen säga ett hjärtligt tack för det tipset. Det är alltid härligt att se skådespelare glänsa som en nyvaxad Saab och speciellt när man är så totalt oförberedd som jag var nu.

Eric Bana har växt som en påse krassefrön på en bomullsbädd sen jag såg den här filmen. Jag är innerligt och uppriktigt imponerad av honom och jag ska aldrig mer kraxa ett halvbesviket ååneeeeej när jag ser hans namn på ett filmfodral.

Han måste ha pendlat en 30-40 kilo i vikt i filmen. Lika läskigt tokdeffad som han är i filmens början i fängelsemiljön lika chipssvullen och trött i kroppen är han när han kommer ut. Lika stentuff som han är början, lika sjukt skadad är han lite längre fram i filmen.

En stor man på utsidan med en liten och rädd pojkes insida. På det sättet är han en väldigt vanlig man.

Filmen Chopper:

Eric Bana som Chopper:

 

Här finns filmen.

Publicerat

Filmkrönika: På riktigt grön

 

 

 

 

Det finns ingenting i världen jag avskyr mer än orättvisor. Det finns inga filmer jag känner starkare för än dom som handlar om den lillamänniskan i tjafs med den stora och underdogs som måste prestera mer än dom på pappret klarar av för att rädda någon när och kär.

Jag kan bli frustrerad och ilsk ända in i benmärgen av att se rasistiska idioter i Mississippi brinner, sexköpande äckliga män i Lilja 4-ever, den armbrytande pappan i Over the top, den kämpande mamman i Inte utan min dotter och rookie-advokater som kämpar mot maktfullkomliga storpotäter i otaliga thrillers skrivna av John Grisham.

Jag personligen vet hur jag funkar och varför jag argar upp mig i soffan (fast filmen i sig kanske inte är så bra), men för några år sedan frågade en nyfiken vän mig “varför” och då var jag tvungen att sätta ord på det. Det enkla svaret är: Doktor David Banner.

Som liten tjej var veckans avsnitt av TV-serien Hulken mitt livs höjdpunkt. Jag satt uppkrupen i soffan med ett stort glas mjölk och några gummi-limp-mackor med smör och ost och var sådär på gränsen mellan grymt fascinerad och gråtfärdigt livrädd av den vanlige killen Bill Bixby som förvandlades till Lou Ferrignos gröna Hulk när han blev arg. Han hade ett sånt rättspatos, han tvekade aldrig att gå emellan i ett bråk, han hjälpte dom små, han stod upp för sig själv och andra oavsett situation men var samtidigt så missförstådd och så utanför att jag varenda vecka grät en skvätt till eftertexten när han återigen gick där i vägrenen, mot nästa stad, alldeles alldeles ensam i världen.

Jag är inte vältränad, jag är inte fullbombad med radioaktiv strålning, jag går inte ensam genom livet men bråkar du med mig, beter du dig illa mot någon som inte kan försvara sig och jag är i närheten då blir jag grön, på riktigt grön.

Så tack som fan The incredible Hulk. Oavsett om du heter Lou Ferrigno, Eric Bana eller Edward Norton så är du är inte bara seriehjältarnas seriehjälte, du är MIN hjälte med!

Publicerat

HANNA

Hanna (Saoirse Ronan) bor ensam med sin pappa Erik (Eric Bana) i en stuga någonstans i den finländska vildmarken. Hon lär sig jaga vilda djur, pappan lär henne allt han kan om närstrid, om vapen, om historia, biologi, språk och bröderna Grimm. Han gör allt han kan för att förbereda henne för ett ”normalt liv” men hennes uppväxt har gjort henne till allt annat än en ”normal” 16-åring då hon är specialtränad för att bli den perfekta mördarmaskinen.

Marissa (Cate Blanchett) är en känslokall, hutlös kvinna som jobbar åt nån organisation (CIA?) och är en av dom få som vet om Hannas – och Eriks – existens. Hennes primära mål här i livet är att döda Hanna och det vet Hanna om när hon en dag ”är klar” och beger sig ut i livet. Det är att döda Marissa eller dödas själv som gäller.

Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Jag vet inte vilka den riktar sig till. Är det riktigt unga tjejer så är den way too våldsam. Är den till äldre tonåringar så finns det filmer som är sååå mycket tuffare att se än denna. Är det till såna som jag, såna som suktar efter coola tjejer på film som inte är fullskitna av nervgift och löshår så ja, kanske, men det är inte jättetroligt. Jag vet i ärlighetens namn inte och det är en fråga som gäckar mig (gäckar är för övrigt ett ord som används alldeles för sällan. Det är ett i princip utdöende ord. Synd tycker jag).

Hanna är en MYCKET våldsam film men utan blodsprut vilket filmmakarna antagligen har en baktanke med (för att få en lägre åldersgräns) men det är mycket OUGFF och TJOFF och KABLAAFFS och med The Chemical Brothers tuffa elektroniska ljudmatta och arga hårda trummor så blir det actionscener som får även min halvdöda puls att stegras. Jag tycker om Saoirse Ronan, hon är en fin och begåvad tjej som det absolut kommer finnas plats för i Hollywood för en lång tid framöver och att se Cate Blanchett spela satmara i dräkt och page är en frisk fläkt och jag tänker flera gånger att satana perkele, den där kvinnan är nästan FÖR bra för sitt eget bästa.

Jag hoppas att Hanna blir en kassasuccé, det vore häftigt med tanke på att flera av sommarens blockbusters hittills har känts så väldigt testosteronstinna. Heja Hanna! Banka på gubbsen bara!

Jag håller tummarna men jag tror inte på min egen förhoppning. Egentligen.