Etikett: Eric Ericsson

Publicerat

STÖRST AV ALLT

Att jag lyckas se och skriva om en film som har fjorton år på nacken samtidigt som en stor svensk serie med exakt samma titel har premiär på Netflix, det är faktiskt bara en slump. Och jag HAR sett serien också men någon text om den får du inte läsa här på bloggen. Det får räcka med filmen. 

”Du är en baddare på att glömma just det du behöver glömma”, säger filmens Gunnar (Sven-Bertil Taube) till sin arbetskamrat, Den Socialdemokratiske Store Fackföreningsbossen Aron P. Johansson (Sven Wollter) på dennes sista arbetsdag.

Anna Vass (Frida Hallgren) är journalist på Aftonbladet och försöker få en intervju med Aron direkt efter avslutningen och beteendet denne man påvisar känns i skrivande stund som ytterst gammaldags, gubbig, ”Dramaten-osmaklig” om man så vill. Han är verkligen ingen trevlig man och kvinnosynen har en hel del att önska. Men Anna ger inte upp. Anna är 28 år och har precis fått reda på att den man hon trodde var hennes far inte är det – det är Aron.

Den här filmen har blott fjorton år på nacken men det känns  verkligen som en helt annan tid. Både Sven Wollter och Sven-Bertil Taube var 71 år då och trots den högaktningsvärda åldern är det liksom inget snack att dom båda är i arbetsför ålder och att Aron Johansson dessutom är på väg mot vidare jobb i Bryssel.

Men vad vi än tycker om #metoo och ”rabiata feminister” och patriarkatets varande eller inte, det går inte att titta på en film som denna utan att i samma sekund tänka herregud vad det hänt grejer! Herregud, det går FRAMÅT!

Filmen är ingen teknisk höjdare, manuset känns svepande och stapplande och skådespeleriet är ibland beklämmande stelt. Samtidigt, filmen har nåt. Jag tittar med intresse och noterar både viss nostalgikänsla, sorgsenhet och irritation. Den funkar för stunden och jag får mig en tankeställare men att den är bra eller godkänd som helhet tycker jag nog inte. Å andra sidan, en rejäl tankeställare ska man inte förringa.

PS. Kan det vara Sven-Bertil Taube som har IMDb´s snyggaste profilbild? Ja det kan det.

Publicerat

BECK – UTAN UPPSÅT

Mamman Manuela Svensson (EvaMaria Oria) hittas död nedanför en trapp i familjens radhus. Manuela bor där tillsammans med den lilla dottern Maria (Snöa Ryytty) och dom lever under skyddad identitet då ex-maken och pappan Fredrik (Eric Ericsson) gjort sitt bästa för att göra deras liv till ett helvete.

Fredrik är en utåt sett rätt slemmig jävel med en smått episkt kladdig lugg men han verkar ha börjat nåt slags ”nytt liv” med den nya frun Catharina (Louise Ryme). Manuela hade en ny kärlek i sitt liv, den enligt vännerna genomsnälle Bernt (Johan Gry) och han är förkrossad. Han är så ledsen att han börjat supa igen. Och Manuelas chef verkar ha haft ett gott öga till henne, liksom hennes bästa väninna. Men hur som helst, Manuela är död och inte tusan kan det väl ha varit en olyckshändelse?

Utan uppsåt är en Beck-film som faktiskt har lite av Agatha Christie i sig för sällan har jag sett en Beck-film med fler trådar och fler presumtiva mördare. Jag tycker det är snyggt ihopsnickrat och man får sig en tankeställare att varken filmen eller verkligheten inte sällan är som man tror, att det finns många bottnar i människor.

Utan uppsåt tar även den röda-Beck-tråden vidare och fördjupar konstellationen Steinar Hovland (Kristofer Hivju) och den nya mellanchefen Alex Beijer (Jennie Silferhjelm) och Martin Beck (Peter Haber) förpassas ännu mer in i bakgrunden. BRA för serien, på alla sätt och vis!


Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

SÅ OCK PÅ JORDEN

Det har gått elva år sedan Kay Pollak gjorde braksuccén Så som i himmelen.
1 158 415 biobesökare såg filmen 2004 vilket gjort att den legat i topp vad gäller svensk film och publikstatistik sen dess, ända tills Hundraåringen körde om den 2013.

Elva år har alltså gått sen sist men när Så ock på jorden börjar har det bara gått nio månader. Daniel (Michael Nyqvist) dog där under elementet på toaletten i Österrike och Lena (Frida Hallgren) var precis så gravid som hon sa sig vara efter deras första natt tillsammans. Där behövdes ingen Clearblue för att bli säker inte, hon bara visste.

Nu ska barnet födas, Lena är ensam och ledsen över att ha mist sitt livs kärlek och hon verkar försörja sig på att sjunga i ett coverband bestående av ett gäng av byns män, Arne (Lennart Jähkel) inkluderad. Mitt under en spelning går vattnet och med arton mil till närmaste BB blir det en intensiv och lång första scen. Farsartad till och med. Slapstick? Ja, så kan man nog se på saken. För egen del kändes det mest….mustigt. Mycket liksom. Allt på en gång. Sorg, glädje, snor, en glömd sko, fyllisar, räddisar, snällisar, liv, död, snö, blod, svett och tårar.

Frida Hallgren drar ett stort lass och hon gör det bra. Hon behöver ingen världsberömd dirigent för att klara biffen och i min värld är hon en betydligt bättre feministisk förebild än Ingrid Bergman någonsin är eller var (syftar till min text om filmen Jag är Ingrid).

Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl. Det är en såndär floskel alla ungar får höra när dom ska ge sig in i tävlingsmoment för allra första gången och jag skulle vilja säga just detta till Kay Pollak. Du vann inte men du kämpade på bra i alla fall. Det var ingen jävla Jante i vägen mellan dig och slutprodukten, du bara körde på och jag gillar det lika mycket som jag hatar jantejäveln! Full fräs från början och in i mål och trots att det finns massor (MÄNGDER!) med om/men/fel/brister i den här filmen så kan jag inte ge den annat än godkänt.

Jag hade inte tråkigt trots att filmen var för lång, jag skämdes inte trots att det ibland överspelades å det grövsta (hallå, Björn Granath måste ha kunnat använda sina inspelningsdagar som aggressionsterapi), jag tycker människorna känns vanliga och mänskliga trots att jag vet att många tycker dom är karikatyrer. Arton år i en liten håla gör att man känner igen inskränkta kärringar, män utan ryggrad och religiöst mumbo jumbo utan att det känns särdeles påhittat eller påklistrat. Sånt fölk finns att hitta i varenda liten svensk by.

Så jag väljer att fria hellre än att fälla, jag sväljer alla mina aber med filmen och går på känslan jag hade i magen när filmen var slut. Fan, den var helt okej ju! Så kändes det då och så känns det fortfarande och därmed är betyget givet trots att trean inte är stark alls.

Vi var fler filmbloggare som såg filmen tillsammans på Malmö Filmdagar. Jag fyller på med länkar när deras recensioner är publicerade.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

JOHAN FALK 11: DE 107 PATRIOTERNA

Det uppstår skottlossning i en park mellan två gäng. Mitt emellan hamnar – som vanligt känns det som – helt oskyldiga människor, däribland en pappa (Eric Ericsson) med sin lilla dotter. Flickan blir skjuten och dör.

Frank Wagner (Joel Kinnaman) har en gång för alla bestämt sig för att byta liv, lämna landet och satsa allt på den sista och kanske enda chansen han har att få tillbaka Marie (Ruth Vega Fernandez). Samtidigt har Örjan (Johan Hedenberg) flyttat tillbaka till Sverige efter att ha bott många år utomlands och han vill träffa sin dotter Nina igen. Nina är Heléns (Marie Richardson) dotter, Johan Falks styvdotter. Seth Rydell (Jens Hultén) har bara dagar kvar av sitt fängelsestraff och börjar känna lukten av frihet.

Det är många småsaker i den här filmen som bevisar för mig hur annorlunda den här polisserien är jämfört med dom flesta andra. Dessa filmer väjer inte för något. Dör ett barn så får man se det. Om någon skjuts så blöder det. Det gör ont, det är smutsigt, det är liksom rejält alltihop.

Manuset är välskrivet men pratigt. Lite…svajigt. Ojämnt tempo filmen igenom. Dessutom kan jag bli lite trött på allt nassesnack och användningen av n-ordet. Jag förstår vad rasistidioterna vill säga, det skrivs lite onödigt mycket på näsan.

Första filmen i serien som får lägre än en trea i betyg. Otroligt!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson