Etikett: Eric Stoltz

Publicerat

SINGLES

Cameron Crowe har gjort många bra filmer, men det är ett tag sedan. Flaggskeppet Almost Famous kom 2000 och innan dess var det Cruise/Zellweger/Gooding Jr i Jerry Maguire 1995 och dagens film som kom 1992. Efter Almost Famous kom Tom Cruise och Penelope Cruz i Vanilla Sky 2001, Kirsten Dunst och Orlando Bloom i Elizabethtown 2005, djurparksfilmen med Matt Damon, En ny start, 2011 och trion Cooper/McAdams/Stone i Aloha 2015.

Det finns således ett visst bäst-före-datum när det gäller Cameron Crowe – tycker jag – och det datumet inträffar under 2000.

Singles är en film jag såg på VHS när den kom och den har en scen som blivit smått ikonisk i mitt filmtittarliv. Ja, det är faktiskt en scen som jag lärt mig nånting av. Filmens Linda (Kyra Sedgewick) har haft Steve (Campbell Scott) på hemsläp och han har glömt en T-shirt i lägenheten. Den använder hon när toaletten ska tvättas ren. Jag undrar hur många T-shirts jag gjort av med skrubbandes toaletter genom åren. Jag vet inte hur många men det har varit – och är – ett kärt sätt att få ett tråkigt måste gjort. Det har liksom känts lite…lyxigt. Som att jag ÄR Linda Powell sittandes på toalettgolvet och städar sånt som städas bör.

Nog om detta.

Singles är en film som kretsar kring några singlar i Seattle på 90-talet. Janet (Bridget Fonda) och Cliff (Matt Dillon) är dom andra två som vi får umgås med mest. Jag slås av hur BRA Bridget Fonda är och hur mycket jag saknar henne på vita duken. Hon slutade filma helt 2002 när hon gifte sig med kompositören Danny Elfman. Den naturliga följdfrågan ”Varför?” har jag inte lyckats få något bra svar på trots idogt googlande. Den enda information jag hittar är att hon hjälpte till att ta hand om Elfmans barn från ett tidigare äktenskap och att dom fick en gemensam son, Oliver, 2005. Jag har dock hittat annan nödvändig information om henne. Att hennes gudfar var Larry Hagman till exempel och att Cameron Crowe specialskrev rollen som Linda i Singles med henne i åtanke.

Singles är en film som handlar om helt vanliga människor som gör helt vanliga saker i en helt vanlig stad. Den är inte överdriven eller twistad, den är inte fotad med balla vinklar och färgglada vyer. Det här är urtypen av en 90-tals-grunge-film med rutiga skjortor och lockigt hår i lös tofs. Om jag skulle välja EN film som ser ut som 90-talet kändes så skulle jag nog välja Singles.

Bra film. No more. No less.

Publicerat

5 TO 7

En film kan bygga upp nästan vilken värld den vill och jag köper den så länge den är konsekvent inom dess egna ramar.

Låter det flummigt? Ja, kanske, men jag tror att du förstår. Om inte, låt mig förklara.

I den här filmen spelar Anton Yelchin Brian. I filmens inledande minuter presenteras Brian av en berättarröst – hans egen – som förklarar att Brian är en enstöring, en ung man som föredrar sitt eget sällskap framför vänner, som egentligen är ointresserad av allt bortom böckernas och skrivandets värld. Han drömmer om att bli publicerad i en tidning, skickar in texter, blir ständigt refuserad men ger inte upp. Däremot har han frivilligt gett upp ett socialt liv med allt vad det innebär då han är helt dedikerad tills sitt ”kall” och i det stora hela endast håller sig inom hemmets fyra väggar.

Allt är fine så långt. Jag förstår vem Brian är, inga problem.

Men en dag är Brian ute och går. På andra sidan gatan ser han den vackraste kvinna han någonsin sett. Brian själv är ingen skönhet och knappast någon van flirtare men han går i alla fall över gatan och ställer sig bredvid den rökande mörka kvinnan och vips halar han fram en cigarett ur jackfickan och röker den som om han aldrig gjort annat.

Berättarrösten förklarar att kvinnans cigarett doftar av ett spanskt eller franskt märke och eftersom han inte kan spanska så tilltalar han kvinnan på franska. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT. Och kvinnan svarar. Och flirtar tillbaka. Åmar sig och kråmar sig och ser man till personkemin så känns Brian som en tonåring och kvinnan Arielle (Bérénice Marlohe) som en världsvan och mogen dam, ändå klickar det – tydligen – och Brian känns helt….lugn. SOM OM HAN ALDRIG GJORT ANNAT.

Själv sitter jag i soffan med en pinne i röven och väser app-app-aaaaaapppp! ALDRIG I LIVET att jag köper det här!! Hela historien står och faller med att den värld filmen utgav sig för att vara inte är konsekvent. Det är helt olika vintergator här. Jag köper inte kärlekshistorien för fem öre, eller vad det nu är, för dom pratar mest, det är inte så väldans mycket action, inte framför kameran i alla fall.

E.T är mer trovärdig som film än denna.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: MASK (1985)

.

.

.

Mask var en av dom första filmerna jag spikade till detta tema. Det var väldigt många år sedan jag såg den, DVD:n stod på hyllan och samlade damm och jag tyckte väldigt mycket om den när jag var ”liten”.

Så började jag titta på filmerna jag valt ut, jag såg 80-talsfilm på 80-talsfilm på 80-talsfilm, betade av årtal efter årtal och Mask liksom tittade ner på mig från sin plats mellan Mary Poppins och Matrix.

Jag började hitta på bortförklaringar för mig själv, jag var för pigg, för trött, jag vill se nåt med action, nåt läskigt, nåt jag inte redan sett, nåt roligt, nåt med Rob Lowe, nåt dansant, nåt med benvärmare, nåt romantiskt, nåt annat, nåt som inte var en ganska sorglig verklighetsbaserad historia om en tonåring vid namn Rocky Dennis som lider av en ovanlig form av skelettsjukdom  – craniodiaphyseal dysplasia – som innebär att kalcium toklagras i kraniet och att huvudet växer tämligen onormalt. Sjukdomen kallas även Lejonsjukan då ansiktet får formen av ett lejon, eller som att han har en… mask.

Jag förstår ju varför jag drog mig för att se om den här filmen. Den är jättebra men den är samtidigt jättejobbig. Jag blir upprörd och jag blir ledsen, samtidigt blir jag glad att Rocky har sin stentuffa mamma Rusty (Cher) och ett helt motorcykelgäng av kompisar bakom ryggen. Och så Gar, mammas nygamla haff som spelas så det sprakar om det av Sam Elliott. Rocky själv spelas med den äran av Eric Stoltz, en duktig skådespelare som tyvärr verkar ha fastnat i TV-serie-biroller-träsket.

Sist jag såg den här filmen hade jag inga barn, då kunde jag se filmen tämligen objektivt, ja, som ”bara en film”. Nu går det inte. Jag har väldigt lätt att sätta mig in i mammans situation, hopplösheten, paniken, sorgen, ensamheten och samtidigt finns den där, den där otvivelaktiga kärleken till sitt barn som en varm vetekudde runt allt det jobbiga.

Mask är en väldigt sevärd film och den har åldrats fint. Jag är glad att jag till slut såg om den.

Den här filmen är en del i temat Back to the 80´s, den tredje och sista för idag. Nästa tisdag tar jag tempen på tre filmer från 1986.

Publicerat

Veckans Berenger: A MURDER OF CROWS

Cuba Gooding Jr spelar i en liga som ganska få skådespelare befinner sig i. Ligan heter ”Absolut Överspel” och han är en klar topp-fem-kandidat där. På  nåt sätt lyckas han alltid spela exakt samma karaktär (sig själv?), det spelar ingen roll vilken film det är. I Jerry Maguire passade det som handen i handsken och han fick en Oscar för bästa manliga biroll för sin insats, ja, det var väl det. Han lyckades till och med spela över under prisutdelningen men det är svårt att värja sig, det är ju så charmigt med glada människor.

Lawson Russell (Gooding Jr) är en advokat som försvarar en mördare som han vet är skyldig. När samvetet sätter in beslutar han sig för att avsäga sig målet och i och med detta blir han utesluten ur advokatsamfundet. Han reser bort för att vila upp sig en smula och för att börja skriva en bok. I samma veva träffar han på Christopher Marlowe, en man som skrivit ett bokmanus som handlar om advokater som mördas på diverse vis, A murder of crows.

Tänk dig 80-talsmusik direkt skriven för en begravning. Denna musik går som ett gammaldags pärlband filmen igenom och det retar mig till vansinne. Det här är alltså en thriller men det kan lika gärna vara en spoof-film, jag vet inte vad jag ska tro. Jag såg filmen när den var ny men minns ingenting av den och nu förstår jag varför. Det tar över fyrtio minuter innan Tom Berenger visar sig och under tiden fram till dess har mitt ansikte fått femtiosju nya rynkor. Satan så tråkigt! Det händer ingenting och det som händer är så oengagerande att jag är nära att stänga av. Så kommer Tompa med jeansen och jag låter filmen vara på. Hans närvaro hjälper filmen att halka på ”rätt sida” det lägsta betyget men mer än så är det inte. Jag tror inte han är stolt över sin arbetsinsats. Cuba Gooding Jr däremot, han gjorde precis som vanligt, fick sin paycheck och gick hem, glad i hågen att ännu en gång bara behövt spela sig själv.

Publicerat

ANACONDA

Jag undrar hur mycket stjärt filmmakarna var tvungna att sälja för att få Jon Voight, Jennifer Lopez, Eric Stoltz, Ice Cube och Owen Wilson att tacka ja till medverkan i Anaconda.
Det var säkerligen tusentals kilo välpumpad skinka och litervis med rövsmör eller ja, det kan också ha varit en stor kappsäck med dollars, det kan ha varit så.

Jon Voight spelar Paul Sarone, en galen jägare som fått världens största anaconda på hjärnan. 13 meter lång och fullkomligt livsfarlig finns den nånstans i Amazonas mörka flodvatten. På samma vatten finns båten med ett filmteam bestående av resten av kändisarna.

Ja, det är klart att filmteamet träffar på jägaren.
Ja, det är klart att hela gänget träffar på ormjäveln.
Ja, självklart dör några.
Ja, jag är en idiot som tittar på sånt här när jag lider av extrem – EXTREM – ormfobi och inte kan ta ner fötterna från soffan och ner på golvet när jag sett klart filmen och efteråt ser jag ormar i tvättkorgen och i diskmaskinen och på balkonggolvet och i bilen och i sängen och nej, jag vill inte fatta att dessa panikattacker har något som helst sammanträffande med filmen jag just såg för jag gillade ju filmen. Den är nämligen inte i närheten av så dålig som man skulle kunna tro.

Anaconda är något så härligt som en schysst, spännande djuractionrulle. En välspelad nagelbitare som jag gärna ser och ser om.

Jon Voight blev en liten favvo för mig i Den sista färden men på senare år tänker jag bara på hans bil när jag ser honom. Undrar varför?