Etikett: Erik Johansson

Publicerat

Fredagsfemman #268

5. Målgång för Innan vi dör

Ni har den svenska krimserien Innan vi dör gått i mål efter tio veckor och jag tänkte försöka mig på en liten analys. Tio avsnitt, tio timmar, det är lång tid, mycket speltid. Lika skönt som det kan vara att se en historia som får tid på sig att berättas lika enerverande kan det vara om man upplever att serien stor och stampar vilket TV-serier ofta kan göra nånstans i mitten sådär. Det gäller både svenska och utländska. Jag känner att Innan vi dör kanske hade blivit ännu bättre om den kapats med 1/10, alltså om den klippts ner sammanlagt en timme. Men bortsett från detta är Innan vi dör en helt okej serie. Karaktärer man bryr sig om, snyggt klippt, Adam Pålsson springer nästan lika mycket som Tom Cruise och sista avsnittet var precis det klimax man kan önska sig (även om jag tycker EN händelse, nä okej två, var både otroliga, fåniga och väldigt förenklade). SVT:s tradition med att visa en polisserie på söndagkvällarna är väldigt mysig och jag hoppas dom inte släpper den slotten till nåt annat framöver. (Här kan du se hela serien)

.

.

.

4. Se Mulholland Drive på bio!

På torsdag har du värsta chansen att se en riktig fem-plus-klassiker på stor duk när David Lynchs Mullholland Drive visas på Cinemateket. Här är länk till mer info och här är länk till min recension.

.

.

.

3. Patty Jenkins och tjejorna

Jag har länge varit väldigt pepp på Wonder Woman-filmen (som har svensk biopremiär 2:a juni) och först blev jag rädd när jag såg att Zack Snyder är inblandad i manus MEN när jag såg att Monster-regisören Patty Jenkins skulle regissera lugnade jag ner mig. Den FÖRSTA kvinnan som regisserar en superhjältefilm! Det kommer bli bra. Hur kan det INTE bli bra med Gal Gadot, Robin Wright och Connie Nielsen i samma film? Och Gal Gadot blev mamma igen i måndags. Till en Maya. Tjejor överallt men Patty Jenkins regerar!

.

.

.

2. Svenska skådisars serie-swischaroo

Om man – som jag – följer flera svenska serier samtidigt kan det ibland bli lite knas i skallen om man inte är hundra pigg när man kollar. Som när jag precis hade sett ett avsnitt av Bonusfamiljen och Erik Johansson som vanligt stod och strök trosor (haha) och sen fortsatte med ett avsnitt av Innan vi dör och han spelar en helt annan roll. Detsamma gäller Ida Engvoll som är en norrländsk Lindex-expedit i Bonusfamiljen men i Rebecka Martinsson (på TV4) spelar en norrländska som pratar stockholmska. Niklas Engdahl har i alla fall lyckats pricka in typ samma roll både i Bonusfamiljen och Rebecka Martinsson, den omtänksamma kontors-kostym-killen (det KAN ju ändra sig i RM i och för sig, det har inte visats så många avsnitt än). Det MESTA och BÄSTA med detta och med att det är just dessa tre skådisar jag skrivit om är att alla tre är sjukt jävla bra och jag skulle gärna se dom i allt som görs i detta land. Så det så.

.

.

.

1. Johannes Bah Kuhnke

Kommer Johannes Bah Kuhnke att bli vår nästa big man over there i och med huvudrollen i undervattensthrillern The Chamber? Om jag ska outa mina egna tankar om nämnde mans skådespelartalanger så svarar jag OH YES på den frågan. Jag tycker nämligen att han är helt obeskrivligt bra i allt jag sett honom i, filmer som teaterföreställningar. Nu finns The Chamber både på Blu-ray och VOD och det är ju bara att göra slag i saken och titta på filmjäkeln. Jag återkommer med recension. Tro mig.

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #198

5. Följ Erik Johansson på Instagram!

Alltså, den begåvade svenska skådisen Erik Johansson har ett instagramkonto som är helt jävla störtskönt. Fan vad jag uppskattar hans galna humor och att han bjussar så mycket både på sig själv, sina tillkortakommanden och sitt vanliga svennebananliv. Han är till och med lite modig tycker jag. jerkajohansson heter han på Insta och här är en liten länk.

.

.

.

4. Jag försöker som fan faktiskt!

Ja, ingen ska säga att jag inte försöker, jag KÄMPAR som en gnu för att komma in i andra säsongen av Fargo men det är svårt, det är jättesvårt. Nu är jag inte det som ger upp utan strid så jag kommer definitivt se resten av avsnitten MEN jag erkänner att jag mycket hellre skulle lägga min tid på att se om säsong 1. Det känns som att uppleva True Detective-världen och dess problematik  ännu en gång.

.

.

.

3. Filmkrock

Jag förstår mig inte på filmer som har vanlig biopremiär samtidigt som den visas på Stockholms Filmfestival. Vad är det för vits? Nåja. Efterskalv har premiär idag, ja precis, den där med Ulrik Munther. Den borde man se känner jag.

.

.

.

2. Kulturtantskryssning

Nu närmar sig den årliga kulturtantsresan, litteraturkryssningen med DN på Östersjön som får mig känna mig både intellektuell, beläst, utsövd, mätt, glad och som en jävligt ung fashionista. Att jag får tanka kvalitetstid med min fina kompis gör inte saken sämre. Och Anna Mannheimer är med på båten! Gode gud, jag blir starstrucked redan nu.

.

.

.

 

1. När en önskan slår in

16:e oktober 2013 skrev Filmspanarna om temat Biopics. Jag gjorde en topplista på kända människor jag gärna skulle vilja se en biografi-film om, biopics som borde finnas helt enkelt. Och vet du, IDAG slår min nummer ett-önskan in! Idag har dokumentärfilmen om Malala premiär och det måste väl gillas även om det inte är en spelfilm? Ja det gör det. För mig gills det. Hon är förjävla cool alltså!

Publicerat

HALLONBÅTSFLYKTINGEN

Mikko Virtanen (Jonas Karlsson) är en finsk man som ända sedan barnsben varit i det närmaste besatt av Sverige och allt som är svensk. Han kan citera Per-Albin Hansson och älskar det socialdemokratiska gemenskapstänkandet, han lyssnar på ABBA, han äter Västerås-gurka och nu tänker han ta sitt liv på en Finlandsbåt iklädd en blågul Tre Kronor-hockeytröja. Han orkar helt enkelt inte leva längre, han orkar inte vara finsk längre, han orkar inte vara en del av ett folk som enbart har tre sinnesstämningar: glad, arg och full.

Psykologen Mikael Andersson (Erik Johansson) är en annan resenär på samma Finlandsbåt. När Mikko klättrat över relingen och är i full färd att kasta sig ner i det iskalla vattnet kommer han till undsättning. Det visar sig att inte heller han vill leva längre och när dom båda gett upp hopp-tanken och istället sätter sig i baren och dricker varsin öl kläcker Mikael det strålande förslaget. Han ”ger” sin identitet till Mikko och kan således försvinna. Mikko får allt han har, psykologutbildning och en mamma med alzheimers.

Precis sådär börjar Hallonbåtsflyktingen och vid det laget har jag redan skrattat en handfull gånger. Sen fortsätter det, både filmen, invecklingarna, utvecklingarna och mitt fnissande. Jag har väldigt roligt under visningen och jag mår jättebra efteråt. Jag mår fortfarande bra av filmen. Jag tänker på den. Fnissar till. Ler lite. Ler lite mer.

Filmen är baserad på Miika Nousiainen roman Vadelmavenepakolainen (och jag har ingen aning om filmtiteln är en direktöversättning av bokens titel) och Jonas Karlsson gör huvudrollen som Mikko. Han pendlar mellan att prata ren fiska, prata ren svenska, prata svenska med finsk brytning, prata på finska om svenska och sen ibland hamna i nån mittemellan-accent som kanske inte är klockren om man skulle tokanalysera den men herregud, vem ids när han är så underbar?

Josephine Bornebusch visar återigen vilket synnerligen komiskt geni hon är, hon har en tajming, ett minspel och en förmåga att spela förbannad som jag inte sett hos nån annan än Suzanne Reuter förut, Reuter som faktiskt har en roll i filmen som den gamla mamman Greta vars altzheimerhjärna får en del att jobba med när en helt okänd man dyker upp på sjukhuset och säger att han är Mikael.

Det här är en komedi som tar sig ända in i mitt innersta svennebananhjärta och där får den gärna stanna. Snart ska jag se om den och jag längtar!

När jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar satt jag mellan ett par killar som fnissade rätt friskt, ja dom till och med skrattade och ja, rätt många gånger faktiskt. Efteråt var det dock lite buttrare tongångar, filmen var tydligen inte bra. Personligen tänker jag lite annorlunda där. En komedi som får mig att fnissa, skratta och må prima ÄR bra, den kan inte vara nåt annat än bra i betydelsen lyckad. Jag jämför inte med ”riktig kvalitetsfilm” nu, jag jämför med andra komedier, såna som jag inte fattar alls. Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, Göta Kanal 3 och sånt.

Det ska bli väldigt intressant att se vad dom skrattade filmbloggarkompisarna ger filmen för betyg. Länkar kommer när deras texter publiceras.

Fripps filmrevyer, Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Publicerat

DEN SOM SÖKER

”Men jag vet inte vad jag ska säga riktigt”  säger prästen Olof (Claes Ljungmark) i en scen i filmen och SOM jag håller med honom. Jag vet inte heller vad jag ska säga och än mindre vad jag ska skriva. Min hjärna är liksom helt…blank.

När jag gick i lågstadiet hade vi en stencileringsapparat på skolan, sen sån man satte originalpappret i och sen snurrade mekaniskt med handen på ett handtag så kom det ut kopior med lila text. Jag känner mig som en lila kopia just nu. Det känns sällan svårt och nästan aldrig tungt att skriva blogginlägg men när jag sett en svensk film och jag tycker precis samma sak som jag gjorde om den förra svenska filmen jag såg då är det bra segt. Så jädra enahanda.

Det är samma problematik, samma ”fel” och svagheter som gör att filmen inte funkar. Jag orkar inte ens dra listan igen. Jag önskar bara så himla mycket att det fanns fler regissörer, manusförfattare och filmkonsulenter som vågade tänka utanför lådan. Jag VET att money rules men det är en tröttsam förklaring.

Josephine Bornebusch är filmens ena ljusglimt. Den andra är att den inte var så lång.

Publicerat

SUNE I GREKLAND – ALL INCLUSIVE

Jag brukar dras till svenska familjekomedier som flugor till en sockerbit (eller gödselstack som en del väljer att se på saken). Varför jag inte såg Sune i Grekland när den hade premiär i julas vet jag inte, jag har inget bra svar alls. Den lockade varken mer eller mindre än någon annan film i samma genre och att filmen fick makabert dåliga recensioner på sina håll gjorde mig varken rädd eller förvånad. Klart den får det. Givetvis är det super-o-kreddigt att finna minsta underhållningsvärde i en film som denna och kanske alldeles speciellt när det finns så många (jag själv inkluderad) som älskar Sunes Sommar från 1993 (min hyllning till den filmen hittar du här).

För egen del ser jag ingen anledning till att jämföra filmerna alltför mycket. Det har gått tjugo år, att göra en uppföljare med Peter Haber som pappa Rudolf är en skrattretande tanke då ingen hade köpt en 61-åring i den rollen. Så jag väljer att glömma det förgångna och försöka se Morgan Alling som den nya Rudolf vilket visar sig vara lätt som en plätt. Det mesta med filmen är lätt som en plätt. Det är som att äta mellis, det bara slinker ner. Inget motstånd, inget supermättande, ingen tokig eftersmak bara lagom gott liksom.

När familjen Andersson åker på semester till Grekland så händer det – såklart – en hel drös med dråpligheter. Rudolf har pungat ut med sextiofyra tusen sura slantar för resan, Karin (Anja Lundkvist) har en imponerande mängd tålamod OCH kärlek för sin äkta make, lillebror Håkan (Julius Jimenez Hugoson) har utvecklat sin passion för potatis till att innefatta chips, storasyster Anna (Hanna Elffors Elfström) är aningens mindre killtokig än jag minns henne men Sune (William Ringström) gillar å andra sidan tjejer desto mer. Han flirtar stenhårt, lyckas ibland, går på nitar ibland men släpper aldrig tanken på sin Sophie.

I det stora hela är det här verkligen urtypen av familjeunderhållning som faktiskt fungerar. Det finns en igenkänningshumor som är charmig för dom flesta åldrar (inte minst vuxna) som helt saknas i andra filmer i denna genre, Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult för att ta ett exempel. Jag kan inte säga att jag skrattade så värst mycket eller högt men flabbhumor behövs inte alltid. Sune i Grekland – All inclusive är en harmlös film, en film som inte vill någon nåt illa, en film som kan liva upp en seg söndageftermiddag i vilken familj som helst och som helt saknar mental kardborre-effekt. Det är ingen film som fastnar, ingen film som återkommande gäckar ens tankar. Det är en mysig landet-lagom-film och den ger uttrycket ”helt okej” ett ansikte.

Jag:

15-årig dotter:

14-årig son:

Publicerat

LIVSTID

Nämen NU snackar vi!

Livstid börjar med fem minuters faktiskt spänning. Jag njuter samtidigt som jag räds en smula att den schyssta början snabbt ska blekna och att resten av filmen ska bli lika beige som dom fyra föregångarna (Nobels testamente, Prime time, Studio Sex och Den röde vargen) men min rädsla visar sig vara obefogad. Livstid är en BRA film.

Men vari ligger skillnaden? Varför funkar den här filmen? Varför känns samtliga skådespelare som att dom skärper sig, som att dom hoppat upp ett snäpp? Min enda förklaring är regissören Ulf Kvensler. Han har regisserat en film i serien och det är Livstid och jag kan inte låta bli att fundera på hur resten av filmerna hade varit med honom i registolen. Jag imponeras, jag gläds, fan det GÅR JU att göra spännande film av dom här böckerna, varför görs det inte oftare? Varför ser inte dom andra regissörerna det Kvensler ser?

Livstid är inte en bättre historia än dom andra i serien men överföringen från bok till film har skötts på ett alldeles ypperligt sätt. En försvunnen liten pojke, en skjuten polispappa, en psykotisk mamma, en polis som är vän till familjen hamnar mitt i mordutredningen och den döde polispappan som även är ”känd från TV” har en gloria som snart hamnar på sned.

Jag känner mig glad. Det känns skönt att det femte försöket ÄNTLIGEN bar lite frukt. 89 minuter svischade förbi och jag blev underhållen på precis det sätt som kriminalfilmer som dessa ska leverera. En skönt stund framför TV:n, inga direkta irritationsmoment, en historia som håller, karaktärer som visar känslor som jag faktiskt tror på, befogad musik och en god eftersmak. Härligt. Tack!

Publicerat

PRIME TIME

En känd TV-programledare blir mördad på ett slott i Sörmland. Tio mer eller mindre kända personer är närvarande och en viss journalist vid namn Annika Bengtzon är på plats och lägger näsan i blöt som värsta Miss Marple. Det hade kunnat bli en riktigt skön Agatha Christie-look-alike-film av det hela men nejånejånejåneeeeej det blev det inte. Det blev som man säger – pannkaka.

Pannkaka är gott, jädrigt gott faktiskt. Jag äter mycket och gärna pannkaka men jag äter det helst med nån form av sött tillbehör. Jordgubbssylt, smörstekta kaneläpplen, hjortronsylt, egenplockade trädgårdshallon, glass av något slag, blåbär, bananpengar, lönnsirap, vaniljgrädde – och nu börjar det kurra i magen känner jag – valnötter, hemgjord chokladsås och listan kan göras hur lång som helst. Däremot, om en klåpare steker pannkakor och serverar dessa med ljummet vatten och riven bark då har jag inte svårt att tacka för maten redan innan den ätits upp. En sån pannkaka är Prime time. Urvattnad, smaklös och mycket tråkigare än den borde vara. Det är ju bara att följa receptet, hur svårt kan det vara?

Liza Marklunds bok som ligger till grund för filmen är bra, den är nästan på gränsen till spännande. Jag sträckläste den under en sommardag och tänkte väl inte mer på den efteråt men jag hade en skön lässtund under tiden. Filmen hade kunnat vara detsamma, den hade kunnat underhålla lättsamt och trevligt men utan att bli just sådär smaklös som jag tycker att den är. Den bränner aldrig till. Skådespelarna går på halvfart, det känns som Johnny Bråttom varit både scripta, regissör och klippare och jag retar mig ett tag men inte så mycket. Filmen är liksom inte värd det.

Jag valde, jag såg, jag överlevde helt utan men. Fyra filmer kvar att beta av.

Fyra.

Fyra?

Fyra!

Publicerat

NOBELS TESTAMENTE

”Från producenterna av Millenium-Trilogin”, så står det på filmaffischen, så säljs filmen in. Intressant det där.

När Liza Marklunds första bok Sprängaren blev film 2001 gjordes ett i mina ögon superfatalt misstag: Colin Nutley fick regissera filmen och som ett brev på posten fick Helena Bergström huvudrollen som journalisten Annika Bengtzon. Jag tror alla som har läst böckerna kan hålla med mig om att bokens Annika är väldigt långt ifrån filmens Annika och att Helena Bergströms kändisskap är problemet som ligger där emellan.

Tänk om dom rollbesatt annorlunda redan då, tänk om dom gett en någorlunda okänd skådespelerska chansen och därmed också gjort bokens huvudperson rättvisa. Så blev det inte och två år senare var Nutley/Bergström på´t igen med nästa bok, Paradiset, men efter det tog det slut. Det blev tyst som i graven. Böckerna fortsatte sälja som smör men några fler filmer blev det inte, inte förrän nu.

Fyra filmer kommer under 2012, varav Nobels testamente är den första, regisserad av Peter Flinth. Annika Bengtzon spelas nu av Malin Crépin, ett val som känns betydligt mer klockren än det förra. Björn Kjellman och Leif Andrée i återkommande biroller gör inte heller ont. Just den här boken har jag inte läst och kan alltså inte jämföra historien på detaljnivå men filmen är föga spännande. En kvinna blir mördad mitt på dansgolvet på Nobelfesten bara några meter från Annika Bengtzon och som nån slags nyckelvittne förbjuds hon att skriva om det som hänt. En journalist som inte får skriva är som en sångerska som får talförbud men Annika jobbar på lite ”alternativt” med redaktionens goda minne. Hon kör research, letar upp info om den döda kvinnan och hamnar – såklart – i händelsernas centrum.

Vilka är det då som förväntas se, hyra och köpa den här filmen? Är det Beck-folket? Är det Maria Wern-fansen? Är det dom som idogt väntar på att nåt vettigt ska göras med Camilla Läckbergs romaner? Är det tyskarna? Om jag tänker efter så det knakar, om jag tjongar till med en gissning så vild att mitt hår krullar sig så det ser ut som Elisabet Höglunds, om jag verkligen försöker sätta mig in i situationen att JAG var den som skulle sälja in den här filmidén till konsulenter och sponsorer och då förväntas kunna svara på frågan, alltså helt oavsett anledning så skulle mitt svar inte kunna bli annat än ett ljummet kraxande jag vet inte.

Att böckerna har en stor läsekrets förstår jag, det är relativt välskrivna böcker, skönt enkla att läsa i hängmattan, på flygplatser och den där kvarten innan man somnar en vardagkväll. Men filmerna. Ahuuummmm. Jag vet faktiskt inte.

Nobels testamente har en aura av löpandebandkänsla över sig, precis detsamma som vissa Beck-filmer har. Kanske beror det på att jag ser så väldigt mycket film, kanske beror det på att jag är överkänslig för smitvägar och plastighet, kanske beror det på att manuset inte är välskrivet nog men slutresultatet duger inte. Har man inga som helst krav, tycker man att alla-pratar-svenska i kombination med en ytlig deckargåta är gott nog för en filmkväll – precis som jag kände alldeles nyss – då duger filmen absolut men den behöver glass, latte, skön filt, fluffig kudde och möjlighet att ta en powernap som frivilligt tillval.

Det kommer alltså fem till filmer i serien, jag är inte direkt sådär jättepepp på dom men samtidigt känner jag mig själv. Håll koll efter Studio Sex, Den röda vargen, Prime Time, Livstid och en Plats i solen, dom lär dyka upp här på bloggen vad det lider.