Etikett: Erland Josephson

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

När det blev klart att Filmspanarnas junitema skulle bli Scener ur ett äktenskap tror jag det var Jojje som sa: ”Undrar hur många som kommer skriva om Scener ut ett äktenskap?”.

Han menade såklart filmen med samma namn från 1973, skriven och regisserad av Ingmar Bergman, den med Liv Ullman och Erland Josephson som Johan och Marianne som varit gifta i tio år och vars äktenskap vi ska få se utvalda scener från. 283 minuter svensk TV-historia måste man ändå säga att det var och är (då det var en TV-serie från början) och för mig borde det ha varit en fullkomligt logisk film att ta sig an till detta tema, speciellt eftersom jag inte sett filmen. Men är det kanske lite för logisk? Kanske lite för enkelt? Kanske lite för….tråkigt till och med?

Jag lägger Bergman-idén på hyllan. Fyra och en halvtimme äktenskapsdrama, alltså det krävs ändå en rätt stor portion lust och engagemang för att orka ta sig an det på ett rättvist sätt och hur duktiga skådespelare Liv och Erland än är så känns det i min hjärna lite…mossigt.

Nåja. Jag funderar inte mer på saken men en kväll klickar runt lite på nätet på dom vanliga sidorna jag brukar besöka. Filmsidor, sportsidor, teatrar. Och där! Där ser jag nåt jag aldrig sett förut och jag blir alldeles kvidevittglad! Scener ur ett äktenskap! Med Jonas Karlsson och Livia Millhagen! Som gratisstreamad teater filmad från Dramaten! Jag som älskar att gå på teater, på riktigt, men det här var ju helt otroligt. Hela pjäsen är filmad rätt upp och ner, två timmar och tjugosju minuter, ingen reklam och alldeles gratis. dramatenplay.se har verkligen tänkt utanför lådan och jag lyfter på hatten och säger tack så mycket!

Jag såg Jonas Karlsson och Livia Millhagen tillsammans redan 2003 när dom båda var med i Daniel Lind Lagerlöfs film Miffo. Duktiga skådespelare båda två och det kändes lite ”modernt” att se dom två i rollerna som Johan och Marianne. Det som däremot inte känns så modernt är att jag läser att regissören Stefan Larsson har utgått från Bergmans egen teateruppsättning från München 1981. Varför då, frågar jag mig? Varför vill en nutida regissör inte sätta sin helt egna prägel? I min värld känns det lite konstigt men jag har å andra sidan inget ”Bergmanspöke” att hantera på arbetstid.

Johan och Marianne har alltså varit gifta i tio år och är på ytan rätt….nöjda…med sitt äktenskap. (Jag tycker nöjd är ett rätt underskattat ord, ett ord som i dom flesta fall används med en negativ klang men som egentligen är rätt trevligt ändå. Att vara nöjd är väl toppen? Är det inte?) Men som med dom flesta relationer, skrapas det lite på ytan kommer det fram mindre bra saker, sånt som gör att ordet nöjd inte följs av ordet glad utan av ord som ångestfylld, ledsen och bitter.

Johan och Marianne gör nämligen inte varandra glada. Frågan är om dom någonsin gjort det? Dom träffades ”i brist på något bättre”, gifte sig och fick barn, slutade fundera, dagarna passerade, åren gick och sen stod dom där tio år senare och kunde knappt prata med varandra. Det är en ocean av distans mellan dom även om dom tror sig vara nära. Närhet och sex existerar knappt annat än som ”handelsvara” och ”måsten” och dom beter sig som två dockor som pratar om man trycker dom på magen. Då rapas det upp floskler som helt saknar bäring.

Manuset som Ingmar Bergman skrivit andas väldigt mycket ”sin tid”. Den största skillnaden är den gängse bilden av män/pappor som var tämligen annorlunda 1973 jämfört med nu. Att en pappa lämnar sin familj – inklusive sina två barn – helt vind för våg utan att ens reflektera över delad vårdnad, att han inte vill träffa dom ens det allra minsta, det känns…daterat. Mycket mer ovanligt nu än då. Marianne som kvinna/mamma känns inte heller helt up to date men hon är mer konsekvent än Johan. Konflikträdd, dåligt självförtroende, stukad självbild. Liten, liksom.

Självklart är det Johan som tar hem alla komiska poängerna, såklart, han är ju MANNEN och Jonas Karlsson gör en lysande gestaltning av honom. Men jag sitter och funderar på hur det hade varit om även Marianne fått vara lite skönt svartsynt och cynisk ibland. Nu är hon tenniskompisen som lägger bollen helt rätt över nätet och Johan är den som smashar. Varenda gång. Det hade inte gått att skriva en relationspjäs på det sättet 2015.

Scener ur ett äktenskap var en sevärd pjäs och timmarna gick i ett huj. Jonas Karlsson var – som vanligt – briljant men pjäsen i sig kändes alltför beige för att nå dom riktiga höjderna. Jag vet att man inte får svära i kyrkan men det hade varit spännande att se en uppdaterad version av pjäsen skriven på den typ av svenska som pratas nu och med nutida twist på problematiken.

 

 

.

Jag vet inte hur länge denna pjäs finns på dramatenplay.se men det kommer visas fler pjäser där framöver.
Idag skriver mina filmspanarvänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till inläggen.

Jojjenito
Flmr
Har du inte sett den?
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Publicerat

Veckans klassiker: HÖSTSONATEN

Nu kommer jag till ännu en film i raden som jag blev sugen på efter att ha sett Bergmans video på SVT. Jag har aldrig varit med om maken till bra filmtipsarprogram.

Ingrid Bergmans sista långfilm innan hon gick bort i cancer är en tungt familjedrama som utspelar sig mellan överklassmamman och konsertpianisten Charlotte Andergast (Bergman), hennes kuvade dotter Eva (Liv Ullman) och hennes andra dotter Helena (Lena Nyman) som är svårt handikappad och bor hemma hos Eva och hennes man. Helena är något av en väl förborgad hemlighet, ett barn Charlotte medvetet försökt förtränga i alla år. Nu har Charlottes man avlidit och hon hälsar på sin dotter för första gången på många år och det river upp latenta känslor vill jag lova.

Ja, herregud vad känslor. Det är som Kilimanjaro vore fyllt av förtryckt hat, ledsamhet, sorg, aggressioner, översitteri och dåligt självförtroende och så borrar man ett hål i berget och hela tjofaderittan fullkomligt exploderar ut. Det gäller att känna sig skapligt mentalt stabil när man tittar på Höstsonaten. Jag tror nämligen att det här är en film som kan gräva sig ner under huden om man är på ”fel” humör. Eller rätt. Välj själv. Filmer som lyckas engagera varenda cell i kroppen är givetvis bra filmer men det kan kännas som ett heltidsarbete att se dom och det är inte alltid jag orkar med det. Fast den här gången orkade jag, jag lyssnade på språket, på  artikulationen, det som jag först stämplade som överspel men som jag sen förstod inte var det. Första tjugo minutrarna var som att gå naken i motvind i trettio minusgrader men sen tittade solen fram och jag hittade både underkläder, byxor och en varm tröja.

Att det här är en klassiker är solklart och att det är skådespeleri på hög nivå likaså. Att filmen inte får ett bättre betyg kan jag bara förklara med magkänslan, den jag lyssnar på men som alla andra kanske inte förstår.

Här finns filmen.

Publicerat

VARATS OLIDLIGA LÄTTHET

Det är någonting efterblivet över Daniel Day-Lewis.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på men för mig spelar det ingen roll om han spelar indian som i Den siste mohikanen, irländsk fängelsekund som i I faderns namn, CP-skadad som i Min vänstra fot eller hypersexualiserad tjeckisk hjärnkirurg som i den här filmen – han känns alltid aningens…bakom.

När jag såg Varats olidliga lätthet på bio 1988 var det ett himlans ståhej kring filmen. Vågade kärlekscener, vår egen svenska Lena Olin i en ENGELSKSPRÅKIG film (Hallelujah!) och halvnaken i hatt dessutom, en egensinnig regissör (Philip Kaufman), en Daniel Day-Lewis som var i ropet (efter att ha gjort Min sköna tvättomat och Ett rum med utsikt), en jättesöt Juliette Binoche, ett manus baserat på en bok av Milan Kundera (som DÅ var poppis som tusan åtminstone i min gymnasieklass) och sen som grädde på moset Stellan Skarsgård och Erland Josefsson i rollistan. Det var en film som måste ses och en film som på nåt vrickat sätt även måste gillas, i alla fall om man såg sig själv som nån slags kulturell varelse (som jag gjorde på den tiden).

Jag har inte sett filmen sedan 1988 och det enda jag minns är Lena Olins hatt. När jag sätter mig tillrätta i soffan för att se om detta högkulturella alster – som dessutom är begåvad med filmhistoriens kanske vackraste engelska titel – är jag fullt förberedd på totalkrasch rätt in i bergväggen. Jag tror inte alls jag kommer gilla filmen, inte alls som jag gjorde förra gången. Ingen del av mig är densamma då som nu och jag var bra mycket mer kulturtant 1988 än jag är 2012.

Filmen utspelar sig i Prag 1968. Tomas (Day-Lewis) är som sagt hjärnkirurg på dagarna och en kvinnornas man på nätterna – OCH på dagarna OCH på arbetstid. Han har inga svårigheter att få av sina narkossköterskor kläderna eller att flirta upp okända kvinnor på stan eller att underhålla sin sexuella relation med den vackra Sabina (Olin).  I en simhall får han syn på Tereza (Juliette Binoche) som han blir våldsamt förtjust i. Tereza känns väldigt annorlunda mot resten av kvinnorna han ligger med, hon är mer söt än vacker, hon är yngre än dom andra, hon har platta skor och hoppar hoppsasteg när hon springer, hon är väldigt glad och yvig och hon petar näsan på ett sätt som får mig att utbrista ett ”Åååååå” i falsett.

Tereza har det inte lätt med Tomas kvinnohistorier. Hon drömmer mardrömmar om hans otrohet och hon känner på sig – hon vet – att hon inte är den enda för honom mellan lakanen och hon fejsar honom med sanningen, hon blundar inte trots att det är jobbigt.

Tereza och Sabina hittar varandra i nån slags naken ménage-a-trois-vännine-relation med kameran som tredje part, inte Tomas.

Varats olidliga lätthet är högkulturellt på ett sätt som är ganska enkelt att ta till sig – om man inte tänker efter för mycket. Varför ligger det två klementiner på en tallrik bara sådär? Varför tittar Tomas på en kaktus som ser ut som två små taggiga penisar? Ibland är det lätt att glida iväg på analyserandets mörka stigar fast det kanske egentligen inte behövs. Bilderna kanske inte har någon baktanke, dom kanske bara finns. Jag vet inte hur det ligger till, jag bara konstaterar att jag tror att man kan se den här filmen på tre sätt.

1. Dissa den direkt som kulturtantskrafs utan att se filmen.

2. Se filmen för vad den är och lämna hjärnan tillsammans med plånboken i El Segundo

3. Analysera den in absurdum och kanske komma på svar på frågor ingen ställt.

Jag går på linje 2 och försöker se filmen för vad den är. 1988 valde jag linje 3 men blev inte klokare. Om tjugo år kanske jag väljer ettan, vem vet?

[Tips på små konstigheter jag sprang på när jag googlade om filmen: 1. Den här kvinnan översatte Milan Kunderas bok till svenska. Hennes efternamn gäckar mig. 2. Jag undrar om inte Daniel Day-Lewis har Imdb´s mest underliga porträttbild.]