Etikett: Ethan Hawke

Publicerat

STOCKHOLM

Gisslandramat på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm 23-28 augusti 1973 har blivit film. Ja, precis, Norrmalmstorgsdramat. Då var det Janne Olsson, på permission från fängelset, som beväpnad med kpist och dynamit tog tre kvinnor som gisslan för att kräva detta:  att den då fängslade Clark Olofsson skulle släppas och infinna sig på plats, tre miljoner svenska kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler och en flyktbil. Janne och en av banktjänstekvinnorna fattade tycke för varandra och i och med detta myntades uttrycket ”Stockholmssyndromet”.

Men nu har alltså det smått otroliga hänt. Norrmalmstorgsdramat har gjorts The Hollywood Way och den kanadensiske regissören Robert Budreau står både bakom kameran och manuset. Ethan Hawke spelar Janne men heter Kaj i filmen, Mark Strong är Clark men heter Gunnar och Noomi Rapace är Bianca, kvinnan som får en slags relation till Kaj.

Filmen är till vissa delar inspelad i Stockholm och filmteamet har nog gjort allt dom kan för att frammana en korrekt bild av vår huvudstad anno 1973. Googlar man lite hittar man såklart folk som retat sig till tusen på en miljon småfel men i det stora hela störde det inte mig när jag såg filmen. Jag tycker det blev nostalgimysigt. Det jag däremot har en smula problem med är hur jag ska se på filmen. Är det ett renodlat gisslandrama eller Dum & Dummare 3? Det är oklart. Det är också lite störande och det gör det faktiskt rätt svårt att bedöma filmen.

Ethan Hawke är som alltid en klippa, resten av skådespelarna gör (väl?) vad dom kan. Vi får även njuta av en del svenska skådespelaransikten, Shanti Roney som Olof Palme till exempel. Det här är ingen film som kommer gå till historien på något sätt – mer än att det faktiskt blev gjord – men sevärd för stunden är den, och lättglömd efteråt och Noomi Rapace har verkligen HUMONGOUS glasögon!

Publicerat

24 HOURS TO LIVE

Snälle söte lille rare vad lite tålamod jag har med idioti.

Jag hade sett fram emot den här filmen REJÄLT kan jag säga, actionfräs med Ethan Hawke och Rutger Hauer minsann och detta trots att Herr Hawke ser ut som en blandning av Mark Wahlberg och en bergsgorilla på affischen. Det är inte så lätt med photoshop som man kan tro. Uppenbarligen. Det tog dock bara några minuter in i filmen innan kan kände att mjäääää jag ä nog inte mä här riktigt och den känslan höll *kors i taket* i sig ända till det knepiga slutet.

Det pratas om Afghanistan och Afrika men utspelar sig i Kapstaden. Ethan Hawkes Travis Conrad (TRAVIS CONDRAD, VA??) har förlorat fru och son, är utom sig, ledsen, tröstas av svärfar Rutger Hauer och sen vips var HAN ute ur bilden. Travis är visst lönnmördare också och nån mysko tjomme erbjuder honom två miljoner dollar OM DAGEN för att leta upp och avrätta en 26-årig snubbe. TVÅ MILJONER KRONOR. OM DAGEN. Det är ungefär huuuuur o-troligt som helst hur bra prickskytt han än är. Finns ju folk som skulle göra det för en tusenlapp, kom igen, hur svårt kan det vara?

Nåja. Tjommen är ju ledsen, bitter, knarkig och ensam så han säger såklart ja och sen börjar en typ av film som mest liknar ett brainstormningsmöte på ett behandlingshem för schizofrena med extremt dålig smak. Det drar åt hämndhållet, den skjuts en del och sen…..sen…..dör Travis! Och sen vaknar han till liv med ett chips i armen. Ett chips med en klocka som räknar ner. Han har 24 timmar kvar att leva för att nån mysko sjuksköterska sköt honom full med giftigt hokus-pokus-medel och alltihop verkar ha varit okejat av Travis BÄSTA KOMPIS.

Orkar fan inte mer nu. Orkar inte förklara. Förhoppningsvis har min lilla text skrämt dig en smula så du inte – som jag – lägger 49 spänn på Itunes för att kolla in smörjan. Ethan Hawke gör givetvis sitt bästa för att reda upp skiten men inte ens han lyckas den här gången. Den är oräddbar, filmjäveln.

Publicerat

THE PHENOM

Så tittar Ethan Hawke fram igen som den lilla otippade gubben i lådan. Här i en sportfilm, ett lågmält baseballdrama, där han spelar pappan till filmens huvudperson Hopper Gibson (Johnny Simmons).

Hopper är ett pitcher-löfte i Major League, en såndär kille det snackas om, en yngling som förväntas bli en av dom stora vad det lider. Det är dock nåt ”tok” med Hopper, han har svårt med koncentrationen och skapar inte dom resultat klubben önskar. Hopper tvingas gå till en idrottspsykolog, en mental coach, för att få fason på hjärnspökena medans tid är.

Coachen Dr Mobley (Paul Giamatti) är ingen duvunge i sammanhanget, han tar sig an Hopper, frågan är bara om det blir nåt bättre av det hela när Hoppers pappa hela tiden finns där kring honom som en psykiskt misshandlande vuxen.

Klart jag blir glad när jag hittar en film med Ethan Hawke jag inte sett och klart jag blir dubbelt glad när det visar sig vara en sportfilm, en genre som sällan misslyckas helt. The Phenom är dock rätt svag som sportfilm betraktad och det spelar liksom ingen roll hur hårt Hawke spelar byxan av dom andra inblandade när speciellt huvudrollsinnehavaren inte kan matcha honom alls. Det hade behövts en kille, en skådespelare, som fick mig att känna lite mer med honom, något som Johnny Simmons inte lyckas med. Han har helt enkelt inte den utstrålningen filmen behöver.

Ethan Hawke och i viss mån Paul Giamatti räddar filmen men mer än en tvåa blir det inte. Okej för stunden men ingenting som fastnar alls. Tyvärr.

Publicerat

BLAZE

Blaze Foley har inte alltid hetat Blaze Foley. Han föddes 1949 i Malvern, Arkansas som Michael David Fuller och dog trettionio år senare av ett gevärsskott i magen som Blaze Foley. Däremellan hade han gift sig med Sybil Rosen och gjort sig ett namn som countryartist, ja det var väl på´t ungefär det han lyckades med under sin korta livstid. Långsamma singer-songwriter-standard-låtar-av-typen-ledsen-kille-med-gitarr-fast-med-en-ståbasist-och-trummis-som-kompare.pur

Ethan Hawke är mannen bakom den här filmen. Han har regisserat den samt skrivit manus tillsammans med just nämnda Sybil Rosen då manuset är baserad på hennes självbiografiska bok ”Living in the woods in a tree: Remembering Blaze Foley”. Titeln på boken är verkligen på pricken då det var precis just så dom bodde under en lång tid. I skogen. I ett hus som såg ut som en koja, i ett träd. Enkelt, torftigt. Det var som den där sägningen ”man kan inte leva på kärlek allena” fast dom lyckades tamejfan med det. Dom verkade nöjda och tillfreds. båda två.

Det finns mycket att säga om den här filmen och jag vet inte om allt är av godo men något jag gillar är känslan. Färgerna. Värmen. Hela filmen är instagram-vänlig till max och kanske speciellt slow-motion-bröllopsscenerna, dom skulle få sociala-medier-aktiva inredningsintresserade veganhipsterpar i giftastankar att glida ur dom dyra men udda köksstolarna av pur upphetsning. Och så även jag själv, så nu vet jag hur jag ska etikettera mig.

Ett stort minus med filmen är att Ethan Hawke inte är med mer som skådespelare. Han passar ju in som handen i fucking handsken i den här filmen, jag vill se honom, jag vill se mer av honom än bara nacken och bakhuvudet då han är ”intervjuaren”/radioprataren i filmen som håller i samtalet med två av Blaze´s bästa vänner. En som fabricerar verkligheten rätt rejält och en som mest sitter och…glor.

Korta små inhopp med kända skådespelaransikten blir glada överraskningar (hej Sam Rockwell, Richard Linklater, Steve Zahn och Kris Kristofferson), Ben Dickey är bra som Blaze och Alia Shawkat  är detsamma som Sybil. Fint att se i rollistan att verklighetens Sybil spelar Mrs Rosen, dvs sin egen mamma.

Jag hade svårt med koncentrationsförmågan när jag såg filmen, jag kunde inte sitta still, filmen kändes ”liksidigt tempofattig” filmen igenom, den gnatade liksom på med en anti-puls som till slut kändes onödigt sövande. Musiken höll samma långsamma tempo, alla pratade sakta, gick långsamt, kameraåkningarna svepte sömnigt över scenografin, allt var liksom samma lika och detta i över två timmar. Det som egentligen var mysigt och lugnande blev istället uppstressande och irriterande – för mig. Det fanns säkert en historia värd att berätta nånstans därinne men det blev inte så värst mycket av det i slutändan. Blaze Foley var….Blaze Foley och hans liv var tämligen pårökt och enahanda.

Betygsmässigt hamnar filmen på en svaaaaag svaaaaaaaag trea. Den funkar att se men har en hel del förbättringspotential, lösa trådar, obegripligheter och ett – tyvärr – föga medryckande soundtrack.

 

 

 

.

Det här var november månads filmspanarfilm och vi var en bra samling filmspanare som såg den tillsammans i lördags. Här är deras recensioner:

 

.
Sofia
Cecilia
Jojje
Mikael
Henke
Carl
Christian

 

Publicerat

BORN TO BE BLUE

Återigen måste jag ta upp det här med lyckan jag kan känna när letandet efter en sak leder till en annan och hux flux sitter man där och tittar på en film man inte visste fanns, det var inte meningen men det blev bra ändå.

Robert Budreau heter en regissör som precis gjort klart filmen Stockholm som handlar om Norrmalmstorgsdramat. I en av huvudrollerna kommer vi se Ethan Hawke och Ethan Hawke är en skådespelare jag sett mycket av den här hösten. Juliet, Naked, First Reformed, Maudie, han går får klarhet till klarhet hela tiden tycker jag. Han är verkligen en av dom allra största MEN han är också en skådespelare som i mina ögon liksom aldrig får riktig cred för sitt jobb.

Så, i mitt ”forskande” kring filmen Stockholms varande började jag luska lite om regissören och VIPS dök det upp en film från 2015 där han samarbetade med Ethan Hawke i en redig huvudroll. Hawke spelade jazzlegenden Chet Baker i en film som är skriven och regisserad av Robert Budreau. En film jag i ärlighetens namn inte hört talas om men det var ingenting Itunes, 39 spänn och en ledig kväll inte kunde råda bot på.

Born to be Blue är en film som koncentrerar sig på Chet Bakers återkomst till musikscenen på 60-talet efter många år som drogmissbrukare. Att inte betala en langare för knarket man använt kan betyda redigt med stryk och utslagna tänder och det är något Chet Baker får erfara. Både att vara utan tänder OCH att det inte går vidare värst bra att spela trumpet utan garnityr och en fungerande mun. Samtidigt är det problematiska med Bakers drogberoende inte att han är just beroende och att livet därigenom ”går emot honom” utan att han faktiskt VILL knarka.

Han GILLAR att han blir en bättre älskare av att vara påtänd, han njuter av drogerna på ett sätt som kanske kan kännas glorifierande men som – oavsett baktanke – gör att hans liv blir skit. Han kan inte sköta relationer, han sviker, han har inga vänner kvar och om detta blir han smärtsamt medveten när han ligger sönderslagen på sjukhuset och dom enda som hälsar på är hans flickvän sedan fem veckor och hans agent som är där för att säga hejdå och avbryta samarbetet.

Born to be Blue är en jazzig film om en pundarmusiker vars person glider mig mellan fingrarna som slajm och vore inte Ethan Hawke den mästare han är på tyst skådespeleri och förmåga att visa känslor med ögon och kropp hade jag nog tyckt filmen var rätt beige rätt igenom. Istället blir filmen en fin skildring av relationen med den nya kvinnan i hans liv (Carmen Ejogo) och en del scener dom emellan glöder verkligen. Så ser man filmen som ett kammarspel mellan Hawke, Ejogo och deras utomordentliga personkemi blir filmen en angenäm upplevelse.

Född 23 december 1929 fick han 58 år på jorden och på frågan om det var självvalt eller en olycka att han föll genom ett hotellfönster i Amsterdam fredagen den 13 maj 1988 tvistar dom lärde. Ja, alla andra också förresten. Det är nämligen ingen som vet.

Publicerat

JULIET, NAKED

Du vet när man börjar titta på en film och man redan efter några minuter känner att ”FY FAAAAN VA BRA DET HÄR ÄR, LÅT DET ALDRIG TA SLUT!” SÅ bra är Juliet, Naked.

Jag visste ingenting om filmen när jag satte mig i biosalongen på Malmö Filmdagar, inget mer än att den är baserad på en roman av Nick Hornby men då även High Fidelity är det och den filmen aldrig klickat för mig så spelade det liksom ingen roll. Jag var alltså – i princip – helt nollställd.

En huvudcast bestående av härliga Rose Byrne, magiska Ethan Hawke och charmtrollet Chris O´Dowd gör att jag skulle vilja ge en casting-Oscar till teamet som satte ihop denna trio. Sällan har man väl skådat ett gäng skådespelare som är mer självklara tillsammans – trots att dom på pappret kanske inte borde vara det?

Det här är en film för alla oss nördar, det är en film för alla icke-nördar som någon gång varit tillsammans med en, det är en film för alla vuxna som satt barn till världen, för alla som känner sin biologiska klocka ticka, för alla som varit fast i ett förhållande som kanske inte känts hundra, för alla som jobbar med något för att ens föräldrar gjort det, för alla som någon gång drömt för stort, för alla som inte drömt alls, för alla som önskat få till en super-jävla-klockren hämnd på någon som gjort dom illa och för alla som helt enkelt bara gillar en bra film.

Juliet, Naked är mer än en bra film. Det är en ända in i sömmarna perfekt film. Så jävla mysig, rolig, skön, knäpp, fin och på alla sätt underbar film att jag inte kan göra annat än att säga: köp en biobiljett. Gå själv. Umgås med dig själv och dina tankar allena. Ha ett par mysiga timmar i biomörkret, stäng ute vardagen en liten stund. Bege dig in i den här filmen och jag kan LOVA att den ger tillbaka till dig med hull och hår!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. När mina filmbloggarkompisar lägger upp sina texter kan du klicka på länkarna här. Jag törs gissa att jag inte var ensam om att tycka om filmen.
Henke
Jojje

Publicerat

FIRST REFORMED

Lika ojämn som Paul Schrader är som filmskapare lika stabil är Ethan Hawke som skådespelare. I dagens film teamar dom upp, mig veterligen för första gången. Schrader som manusförfattare och regissör och Hawke som huvudrollsinnehavare i rollen som pastor Toller som, som 46-åring, försöker gå vidare i livet efter att unge sonen Joseph stupat i krig och frun lämnat honom.

Man kan tycka att trion Ethan Hawke, Amanda Seyfried och Cedric The Entertainer (i förtexterna utskrivet som Cedric Antonio Kyles) på pappret är en lustiger grupp men i filmen är dom allt annat än. Jordnära, lugnt och fint skådespeleri från alla tre gör denna film till en riktig trevlig upplevelse.

”Even a pastor needs a pastor” säger pastor Jeffers (aka Cedric) och skrockar gott och visst är det så. Även om vi kanske inte behöver just en pastor i bokstavlig mening så behöver vi alla någon att lätta våra hjärtan inför. Pastor Toller sväljer sina känslor och på ytan är han ytterst beskedlig men skrapa det allra minsta på DET skalet och karln exploderar. Ethan Hawke lyckas på ett mästerligt sätt visa det på dom mest subtila sätt. Som att le och visa tänderna fast det ser ut att svida rejält, ibland bara med en ryckning i ögonvrån, ibland ser det ut som att han ska börja prata högt och tydligt men sväljer och tystnar igen.

First Reformed är en film som går att dissekera i detalj, den går att prata om och analysera men den går också ”bara” att se som en helt vanlig film. En film om sorgsna män, missförstådda kanske, om det farliga i att känna sig utanför en gemenskap, om psykisk ohälsa och lite annat smått och gott. Det First Reformed också är är en otroligt BRA film hantverksmässigt. Bra dialog, tempo och skådespeleri. Det som slog mig är att filmen är mycket tyst, det är få biljud och väldigt lite musik men den musiken som hörs är komponerad av den walesiska musikern Brian Williams som i musiksammanhang kallar sig Lustmord. Bra namn, lätt att lägga på minnet. Precis som filmen!

Filmen finns att hyra på Itunes. Väl värd varenda krona. 

Publicerat

MAUDIE

Kanadensiskan Maud Lewis, född Dowley, föddes 1903 och kämpade med svår reumatism i hela sitt liv. Tunn, krum och i perioder i svåra plågor kämpade hon sig igenom ett liv med sorger och bedrövelser men också i vuxen ålder med kärlek och så småningom med stor berömmelse för sin konst.

Filmen Maudie beskriver hennes liv i korta drag men fokuserar mest på den inte helt enkla relationen mellan henne (spelad av Sally Hawkins) och den buttre, inåtvände fiskaren Everett Lewis (Ethan Hawke). En kärleksrelation som började som en anställning som hembiträde hos en ensam man som vägrade släppa in någon på livet men som sedan utvecklades till något mer. Men det tog tid. Och det var ingen självklarhet.

Det här är en film som är både mysig och enerverande. Jag har väldigt svårt för män som Everett, det finns alltför många i hans generation som beter sig som genuina bufflar utan nån som helst koll på normalt socialt beteende och empati. Samtidigt, när man skrapar på ”den karga manligheten” hos en sådan man, som så ofta är en sköld runt dom mest normala manspersonerna, kommer det fram ett varmt hjärta och kärlek – även om det sitter långt inne.

Att se Sally Hawkins som Maud blir som ett öppet sår i mitt mellangärde. Jag har en weak spot för människor som kämpar med sina kroppar, som mot alla odds tar sig framåt trots krångel och smärtor, som sällan klagar och gnäller och hennes skeva uppenbarelse och otroligt vackra vakna ögon är hjärtskärande. I den här filmen ska detta samsas med att bli orättvist behandlad av sina allra närmaste, att bli slagen och nedvärderad och det är klart att mitt hjärta blöder.

Aisling Walsh har gjort en mycket fin film som faktiskt är hennes första sedan The Daisy Chain (2008) men den allra första gjorde hon redan 1988, Joyriders.

Här är ett urval av Maud Lewis härligt färgglada målningar. Filmen finns att se på Viaplay.

Publicerat

MAGGIE´S PLAN

Maggie (Greta Gerwig) vill ha barn. Hon vill ha barn sådär jättemycket att hon gett upp hoppet om att träffa någon ”riktig” pappa utan vill istället lösa problemet genom att fixa en spermadonator. Vilket hon gjort. En gammal bekant/skolkamrat ställer upp och även om han hellre vill ”donera” in the flesh än i burk fixar han biffen och detta även med glädje då han gärna slipper ha någon form av kontakt med barnet.

Det Maggie inte räknat med i sin plan för att bli mamma är att hon ska bli förälskad. För det blir hon. I en gift lärare och författarakademiker vid namn John (Ethan Hawke). John tycker att Maggie är en rätt soft person, i alla fall jämfört med den franska akademikerhustrun Georgette (Julianne Moore) som har både temperament och vilja vilket John inte längre uppskattar. Maggie känns som en sorglös hippie i jämförelse – och dessutom tjugo år yngre. Ett uppköp för John men som sagt inget Maggies originalplan innehöll.

Nåja. Kärleken kan ta sina irrvägar och det påvisar den här filmen. Verkligen. Mycket här i livet går att planera – tror man – men egentligen, går det verkligen? En målsättning, en längtan, är det verkligen samma sak som att ha en plan?

Rebecca Miller har skrivit och regisserat detta lilla indiedrama som passerade medvetandet utan så mycket som bromsa till i korsningen. Sevärd under tiden jag tittade men direkt efteråt mindes jag knappt vad jag sett.

Bill Hader och Maya Rudolph kan ses i små biroller och alla skådisar i filmen gör sina jobb väl. Det är väl bara att historien inte är så….djuplodande. Ibland är det alldeles gott så.

I avsnitt 70 av podcasten Snacka om film snackar jag mer om den här filmen.

Publicerat

IN A VALLEY OF VIOLENCE

Gillar jag westernfilmer? Nej. Gillar jag hundar? Nej. Alla som läst min blogg i mer än en vecka vet detta, det står liksom i pannan på mig. Det är såna uppenbara fakta att det skulle kunna stå på min gravsten ifall nån får för sig att inkludera negationer på nåt så bestående som en sorgsen sten.

Jag adderar en extra fråga här. Gillar jag regissören Ti West? JAA! Jag gillade The house of the devil, The Sacrament och The Innkeepers så mycket att alla tre filmerna faktiskt fått 4/5 i betyg. Enastående högt medelbetyg, faktiskt till och med aningens högre än Jeff Nichols snitt och nu har karlfan alltså gjort en VÄSTERNFILM. Hur ställer man sig till det? Ja…vad gör man? Tittar såklart. Vad annat kan jag göra?

Paul (Ethan Hawke) är en ensam cowboy som rider omkring med endast sin hund som sällskap. När han kommer till en liten gudsförgäten håla hamnar han i jidder med sheriffens son Gilly (James Ransone). Gillys fru och hennes syster Mary-Anne (Taissa Farmiga) jobbar på det lilla lokala hotellet och Mary-Anne har egentligen bara en önskan här i livet och det är att komma bort från stan. Kanske är Paul hennes biljett därifrån?

Sheriffen spelas av John Travolta och det är ju en spännande casting eftersom han är ungefär lika stabil vad gäller kvalitet och prestation som Nicolas Cage nuförtiden. Här har han dock en precis lagom stor roll, han hinner liksom varken briljera eller kalkon-era, han gör det helt enkelt bara bra.

Taissa Farmigas roll och hennes sätt att spela den skulle ha varit perfekt även för Alicia Vikander. Dom är väldigt lika i uttryck. Det ser liksom så himla lätt ut alltihop.

Men den som har filmen på sina axlar är Ethan Hawke. Nääääää, nu skojar jag. Det är Jumpy, hunden. Jumpy spelar Abby, Pauls bästa vän och fattar man det minsta tycke för byrackan så gillar man filmen. Och jag…..JAG….alltså MOI…tokgillade Abby! Ja du hörde rätt. Nu gillar jag TVÅ hundar i världen. Den lille tjommen med stora öron som hoppar i soffan i Husdjurens hemliga liv – och Abby. Jag gillar även filmen. Som tusan faktiskt. Den hade mig i sitt grepp från första stund till sista, precis som Ti West lyckats med i alla sina filmer.

Fattar inte hur han gör men nåt gör han rätt.

I avsnitt 62 av Snacka om film pratar jag och Steffo lite mer om den här filmen och Ti Wests övriga skapelser.

 

Publicerat

REGRESSION

John Gray, en djupt troende man (David Dencik) kommer till polisstationen och erkänner våldtäkt på sin egen dotter (Emma Watson). Han minns dock ingenting. Ingenting alls. Polisen Bruce Kenner (Ethan Hawke) är misstänksam mot alltihop och tar hjälp av en psykoanalytiker (David Thewlis) som via hypnos försöker få reda på vad Gray  egentligen gjort.

Visst låter det bra? Visst låter det spännande? Visst låter det som en sådär film som man kan glida ner i spagat av att hitta för man blir så jävla glad. Kanonskådisar, ett manus som handlar om övergrepp och spännande religiösa saker, ett manus som dessutom är skrivet av Alejandro Amenábar, samma snubbe som skrev Vanilla Sky, The Others, Gråta med ett leende, Open your eyes och Agora och som även regisserade dessa filmer.

Han har regisserat Regression också så jag kan inte skylla på skit bakom spakarna heller. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skylla på för den här filmen FUNKAR VERKLIGEN INTE. Ingenting funkar. Den känns som en B-film, eller…..C. Jättetråkigt är det. Konstigt. Knepigt. Tråkigt. Jag vetefan, men SYND är det. Synd på så goda förutsättningar.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA MANLIGA BIROLL

Robert Duvall — The Judge
.
Innan jag hade sett The Judge trodde jag att Robert Duvalls nominering var ännu en av dom där gäääääsptråkiga hej-och-tack-för-lång-och-trogen-tjänst-nomineringar som man så ofta ser (typ Bruce Dern förra året). Det är givetvis jättekul – på ett helt oironiskt sätt – att äldre skådisar får välförtjänt uppmärksamhet innan som fejdar förbi i en svartvit bild till sorgsam musik i galans obligatoriska in memoriam-inslag men det underlättar ju om dom bjussar på lite av en uppvisning i filmen och inte ”enbart” är…..gamla.
.
Robert Duvall är äckligt bra i The Judge. Han förtjänar sin nominering till hundra procent. Och har du inte sett filmen – gör det. NU!
.
.
.
Ethan Hawke — Boyhood
.
Ethan Hawke surfar lite på samma typ av våg som Matthew McConaughey. Han blir helt enkelt bättre och bättre med stigande ålder. I Boyhood känns det som att han till mångt och mycket spelar sig själv och den känslan förstärks säkerligen av att han åldras tolv år inför våra ögon, tolv riktiga år alltså, inte tolv påsminkade-rynkor-år.
.
Jag tycker Ethan Hawke förtjänar sin nominering men rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans att vinna i år.
.
.
.
Edward Norton — Birdman
.
Visst är Birdman mycket av Michael Keatons enmansshow (och kanske klipparens) men birollerna i filmen bör verkligen inte förringas. Okej att Edward Norton ser ut som Sean Penn på bilden (och typ har seriefigurer på kallingarna, woop! woop!) men den typen av karakär/rollfigur/whatever han spelar är verkligen något helt nytt även för att vara Edward Norton som normalt sett är en kameleontskådis.
.
Om Edward Norton vinner eller inte beror enbart på om juryn vill slam-dunka Birdman till galans stora vinnare.
.
.
.
Mark Ruffalo — Foxcatcher
.
Härliga Mark Ruffalo som extremt trovärdig brottare är skäl nog att se Foxcatcher. Att Channing Tatum egentligen borde vara nominerad han också (för samma film) är en annan femma.
.
.
.
J.K. Simmons — Whiplash
.
Moooookej, nu snackar vi uppvisning här! J.K Simmons är snubben som fastnat i birollsfacket men hans namn får alltid min mage att fjärilshoppa till lite extra när det dyker upp i förtexterna. Det intressanta med den här mannen är att det alltid känns som att han spelar sig själv men bara får chans att visa en sida av sin personlighet i taget och han spelar väldigt ofta pappa, familjefar. Här är han något helt annat. Här är han Fletcher. Trumslagar-fascist-Fletcher.
.
.
.
Jag har ingenting negativt att säga om nomineringarna, alla fem är värdiga vinnare men det finns bara EN vinnare för mig: J.K. Simmons. Jag hoppas verkligen att han kommer att vinna dels för att han förtjänar att få en spotlight riktad mot sig på riktigt nu och dels för att en vinst kommer ge uppmärksamhet till filmen – och DET förtjänar filmen!
.
Även Movies-Noir har skrivit sina tankar om dom manliga birollerna idag, här finns hans inlägg. Imorgon kl 18 presenteras nomineringarna till Bästa kvinnliga biroll.
.
.
Publicerat

PREDESTINATION

Det är klurigt med filmiska tidsresor.  Timecrimes, Looper, 12 monkeys, About time, Timecop, Déjà vu, Primer, Source code, Donnie Darko, Midnight in Paris, jag märker att medelbetyget på tidsresefilmer inte är skyhöga hös mig direkt. Jag är kanske lite tidsresekänslig helt enkelt, jag gillar inte när jag blir totalt bortkollrad av skumma manus som biter sig själva i svansen, när det hoppas mellan tidsperioder så grundhistorien blir som en tärning som ligger under en burk, en burk av tre som någon flink trollerimänniska flyttar runt i ett jävla huj och sen ska man gissa under vilken av burkarna tärningen ligger.

Jag gillar att klura men jag gillar inte att bli lurad. Jag gillar framförallt inte att bli lurad av filmmakare som bjussar på ett konstigt öppet slut av den enda anledningen att dom själva inte lyckades få ihop storyn (både Primer, Timescrimes och Looper tycker jag lider av den åkomman). Predestination går in i varje presumtiv tidsresefälla med öppna ögon och lyckas ta sig ut på andra sidan med hedern i behåll. Snyggt gjort tycker jag!

The Spierig Brothers, Michael och Peter, har skrivit och regisserat denna finurliga tidsresethriller. Den känns påkostad, den känns genomarbetad, det är bra skådespelarprestationer rätt igenom från Ethan Hawke, Noah Taylor och Sarah Snook fast jag trodde genom hela filmen att det var en extremt välsminkad Dane DeHaan som spelade Sarah Snooks roller. Jag satt och gladde mig åt att få se honom Oscarsnominerad i början på nästa år men där fick jag alltså tji.

Betygsmässigt hamnar filmen på en fyra, kanske är det aaaningens högt men den förnämliga musiken (skriven av Peter Spierig) och hela den sköna känslan i filmen gör att en trea känns för lågt.

 

 

 

Det här är oktober månads filmspanarfilm. Vi var en maffig samling filmspanare som intog Zita-biografen i lördags, hade vi suttit tillsammans hade vi nästan fyllt en hel rad. Klicka på blogglänkarna här nedanför för att läsa fler tankar om filmen.

 

Har du inte sett den (pod)

Jojjenito

The Velvet Café

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

The Nerd Bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

BOYHOOD

Har du någon gång varit hemma hos en barnfamilj boendes i ett hus med furutrapp? Har du någon gång gått uppför denna trapp? Har du nån gång tittat på väggen intill dig?

Jag undrar hur många furutrappor i detta land som har en odyssé av inramade skolfotografier i A4-format på väggen? Det börjar med en glad tandlös skit med nedspilld T-shirt, fortsätter med en nyklippt ettagluttare med hängselbyxor till en mellanstadiekille med fotbollströja från nåt europeiskt storlag till en butter högstadiekille med begynnande acne.

Att gå uppför trappan blir som en liten resa, som att få följa med den här inramade människan genom livet en stund. Att se Boyhood ger mig precis samma känsla.

I tolv år har regissören Richard Linklater filmat Ellar Coltrane, från att han var sex år till arton. Han spelar Mason, killen som växer upp mitt framför våra ögon. Även hans mamma Patricia Arquette och pappa Ethan Hawke filmas under alla dessa år och det blir nästan en lika stor wow-upplevelse att se dom åldras sina tolv år som att se Mason gå från knatte till ung man.

Det finns inte mycket att klaga på med den här filmen. Den är fantastiskt mysig, känslosam, annorlunda och härlig på alla sätt och 165 minuter passerar i ett nafs. Ska jag hitta nåt litet som stör mig så är det Lorelei Linklater som spelar Masons syster Samantha. Missförstå mig rätt nu, hon är underbar, hon är jättebra men i en film som känns så verklighetstrogen som denna kan jag inte släppa att jag inte tror på henne som biologisk dotter till föräldrar som ser ut som Patricia Arquette och Ethan Hawke. Föräldrarna har blå ögon och tämligen blonda hår, Samantha har stora bruna ögon och mörkt hår. Jag vill inte tänka att regissören castat sin egen dotter i denna roll för att hon är hans dotter men det är tyvärr så det känns.

Jag har alltid haft svårt för Patricia Arquette som skådespelare. Jag tycker väldigt sällan att hon är bra, oftast överskattad, ibland rent trist. Om jag skulle skriva ner alla mina Patricia Arquette-tveksamheter på små lappar och lägga dom i en stor svart hatt skulle det bli många lappar, det skulle också bli en tämligen svårsmält middag eftersom jag efter denna film skulle vara tvungen att äta upp hattjäveln. Jag tror Patricia Arquette kommer få sin första Oscarsnominering för sin roll som den icke namngivna mamman i den här filmen. Hon är – för att använda en klyschigt uttryck – magisk och jag kommer se på henne med helt nya glasögon från och med nu.

Jag älskar att Richard Linklater drog detta projekt i hamn, jag älskar att det fanns ett filmbolag som trodde på hans idé och som kontinuerligt gav honom pengar fast dom visste att det var många år tills dom skulle få se resultat och – förhoppningsvis – få återbäring på sin investering.

Det vi inte ska glömma i sammanhanget är att vi faktiskt har en svensk variant av Mr Linklater och han heter Bengt Bratt. 1971 skapade han Hem till byn, en TV-serie som pågått till och från ända fram till 2006 och där många av skådespelarna varit med hela vägen. Fast känner jag Richard Linklater rätt har han inte gett upp berättelsen om Mason. Om tolv år får vi säkert se hans liv från 18-30 år. Det ser jag fram emot.

Mycket.

Boyhood var den film som (tror jag) alla närvarande på Malmö Filmdagar ville se. Det var årets riktiga snackis. Och hur mycket förväntningar som än låg i biosalongsluften så tror jag inte någon blev besviken. Det är svårt att bli det med den här filmen. Den är verkligen jättefin!

Såhär tycker mina filmspanarkompisar om filmen (länkar kommer vartefter texterna publiceras).

Fripps filmrevyer

Jojjenito

The Velvet Café

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

FILMITCH ♥ BARA EN DAG

Redan när Filmitch-Johan tog sig an Richard Linklaters Before-filmer i höstas slog det mig att jag faktiskt inte skrivit om film nummer två, Before sunset (Bara en dag). Det slog mig också hur härligt det var att läsa hans sprudlande kärleksfilmsrecensioner då Filmitch kanske mest är känd som den korta-och-kärnfulla-blodigaskräckfilmssågarnas-mästare och som gärna tipsar om formidabla skitfilmer, såna vi båda med hatblandad kärlek lägger vår fritid på att se.

Med facit i hand var det tre filmer och tre recensioner som både på och mellan raderna vittnade om både bubbel i magen och romantiskt mys hemma i Johans TV-soffa men det började kanske inte så bra med den första filmen.

”C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat.”

Men inte ens en hårdhudad slaffsfilmsälskare som Johan kan värja sig mot Jesse och Celines kärlekshistoria. Den liksom gräääver sig in.

”Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två.”

När jag läser igenom Johans texter igen känner jag suget bubbla upp, jag vill se om Before Sunset – igen. En filmblogg som inte har recenserat alla tre filmerna är (väl?) ingen filmblogg att tala om så det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och säga hej till Ethan Hawkes Jesse och Julie Delpys Céline igen.

Nio år efter att Jesse och Céline träffades en enda natt i Wien är Jesse i Paris för att prata om sin nyligen utkomna bok, vars kärlekshistoria är baserad på just på den där enda natten, den som uppenbarligen betydde enormt mycket för Jesse. Bland publiken i bokhandeln ser han Céline och när blickarna möts är det som att jag får en elektrisk stöt i soffan trots att jag sett filmen flera gånger. Jag undrar om det finns två skådespelare som har bättre personkemi än Ethan Hawke och Julie Delpy? Tom Hanks och Meg Ryan är uppe och nosar men Hawke och Delpy är trovärdiga på ett sätt som är bortom skådespeleri. Det går inte att förstå att det står ett filmteam bredvid, att kameror synar dom.

Bara en dag är blott åttio minuter lång på gott och ont. Gott för att det inte finns en enda sekund ”onödig” film, ont för att jag vill se mer. Dom tidigare gångerna jag sett denna film har jag inte vetat att det kommer att komma en uppföljare, det bitterljuva elementet är således lite lugnare nu än då. Samtidigt, nu när jag vet vad som händer nio år till framöver så växer filmen ännu mer.

”Fiction och fantasi flyter ihop och jag börjar fundera över var Jesses och Celines karaktärer tar vid och Hawkes och Delphys personligheter slutar. Frun skrek högt i frustration över ovissheten i slutet av filmen, jag som gillar öppna slut jublade men fick samtidigt trösta henne med att en uppföljare är på väg.”

Jag känner igen den där känslan. Jag har känt den när eftertexterna rullar i slutet på alla tre filmerna. Fast nu finns det ingen tröst, bara ett limbo. Kommer det en fjärde film? Den som lever får se.

Tack Johan för att du fick mig att bänka mig i soffan och återse ett filmpar som är så nära verklighetens vänner som ett filmpar kan bli. Och tack för att du stångar din panna blodig i ditt idoga letande efter udda skräckfilmpärlor. Din filmblogg är en pärla i sig på det sättet.

Filmitch recensioner på Before-trilogin: Before sunrise 10/10, Before sunset 8/10, Before midnight 8/10.

Mina betyg på Before-trilogin: Before sunrise 5/5, Before sunset 4/5, Before midnight 4/5.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.