Etikett: Ethan Hawke

Publicerat

GATTACA

”Science fiction är en genre inom litteratur och film där bärande element i intrig eller miljö har inslag grundade på vetenskapliga eller teknologiska spekulationer.”

Wikipedia förklarar, jag håller med och således kan man säga att Gattaca är själva essensen av science fiction-begreppet filmatiserat. Wikipedia har även en förklaring till denna films titel! ”Filmens titel utgörs av begynnelsebokstäverna för de fyra DNA-nukleotiderna: guanin, adenin, tymin och cytosin.” Vad gjorde man utan dessa sökhjälpmedel fanns?

DNA var det ja. DNA kan vara bra till mycket, speciellt i en framtidsthriller som denna. DNA kan till exempel säljas till någon annan med sämre uppsättning gener, till någon vars livsdröm som inte kan uppnås annat än genom en annan människas låtsaskropp. Flummigt? Nejdå. Inte så värst faktiskt.

Vincent (Ethan Hawke) föddes med halvdåligt hjärta och lite andra skavanker, han är som vilken vanlig människa som helst alltså. Hans dröm är att fara ut i rymden, något han endast kan göra genom att få jobb på Gattaca och genom att vara genetiskt perfekt lämpad för jobbet.

Jerome Morrows (Jude Law) är genetiskt framställd för att bli elitsimmare men har råkat ut för en olycka och är förlamad från midjan och nedåt. Hans DNA är alltså perfekta för att bli rymdfarare men kroppen säger nej. Vincent får möjlighet att köpa/överta Jeromes DNA och på så sätt bli Jerome men det krävs en ohygglig noggrannhet då det med jämna mellanrum görs kontroller på Gattaca för att säkra identiteterna hos dom anställda. Vincent har påklistrade extra-fingertoppar fyllda med Jeromes blod, han skrubbar sig dagligen fri från ”kroppsrester” (död hud, hårstrån), bär linser och har till och med genomgått en benförlängning för att matcha Jerome i exakt längd. När en högt uppsatt chef på Gattaca mördas hittas något flagrant som kan bli Vincents fall: en ögonfrans.

Jag tycker om den här filmen men jag tyckte ännu mer om den när den kom. Jag tyckte den var betydligt mer spännande då än nu men å andra sidan vackrare nu än då. Minnet spelar mig ett spratt men det gör ingenting. Filmen håller.

Filmens originalmanus är skriven av filmens regissör Andres Niccol som förutom Gattaca även skrivit Truman show, S1m0ne, Lord of war och In time. Han är begåvad och inte så lite klurig den mannen. Jag hoppas att han fortsätter skriva rediga manus från scratch och inte bara regisserar filmer som *host* The Host.

Publicerat

BEFORE MIDNIGHT

Det blev inte bara en natt i Wien för Jesse (Ethan Hawke) och Céline (Julie Delpy). Då, 1995, var dom unga, naiva och oförstörda precis som undertecknad som inte gjorde annat än att plugga på konstskola, titta på film och planera för sommarens bröllop.

2004 träffades dom igen i Paris. Jesse hade skrivit en bok och Céline letade upp honom. Samtalet som började för nio år sedan tar vid och återigen känner jag att dom åldrats i takt med mig själv. Jesse och Céline är inte bara det finaste av alla fina kärlekspar i filmhistorien, jag känner dom ju! Det är mina vänner jag tittar på och lyssnar till, jag får höra om deras tankar, känslor och liv, komma innanför skinnet, krafsa med nageln på båda deras hjärnhalvor, klappa lite på det bultande hjärtat. Ännu en härlig bioupplevelse och precis lika ekande tomt denna gång när filmen tog slut. Jag visste ju inte då att jag skulle få se dom igen. Men det fick jag!

Nu är det 2013, nio år till har gått och den här speciella kärlekshistorien går vidare i ännu ett mysigt kapitel. Nu befinner sig Céline och Jesse i Grekland och vad som hänt i deras liv tänker jag inte berätta, det får dom helt enkelt göra själva.

Manuset bjussar på fler ord per minut än i en Woody Allen-film under hans högglansdagar och det gäller att hänga med. Det sägs nämligen viktiga saker, tänkvärda saker, smarta grejer och jag vill inte missa nåt. Dom pratar med ett tempo som känns helt naturligt och precis lika snabbt som orden flödar lika långsamt filmas det. Det är långa tagningar och få klipp och det sättet att filma har regissören Richard Linklater använt sig av i alla tre filmerna. Städerna är kulisser, Jesse och Céline är verktygen för att orden – huvudrollen – ska få tillräckligt med utrymme.

Att ha sett och tyckt om dom första två filmerna kanske ses som ett måste när det kommer en tredje film men mitt biosällskap hade inte sett någon av föregångarna men tyckte ändå väldigt mycket om filmen. Det förvånade mig lite eftersom jag själv har huvudpersonerna så kära men det säger också en hel del om hur välskrivet manuset är.

Linklater, Delpy och Hawke har tillsammans skrivit manus till denna film och jag skulle vilja uppmana till en stor varm gruppkram med dom alla tre. Jag är mycket nöjd med filmen, jag får mersmak. Jesse och Céline, ses vi igen 2022?

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med ett gäng filmspanare. Klicka på deras namn för att läsa vad dom tyckte om filmen. Har du inte sett den, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Rörliga bilder och tryckta ord.

Publicerat

THE PURGE

Det är ett USA där kriminalitet i princip inte existerar. 364 dagar om året går invånarna omkring i ett snällisland och bara sköter sig. Den 365:e dagen däremot, den dagen är The Purge – utrensningen. Tjugofyra timmar där alla brott är tillåtna utan straff som följd, tjugofyra timmar där det gäller att hålla sig borta från gatorna, låsa in sig, försöka se till att dom närmaste är i säkerhet.

James Sandin (Ethan Hawke) säljer svindyra säkerhetssystem och har blivit rik på sitt arbete. Det svider i ögonen på dom missunnsamma grannarna men det kan familjen Sandin strunta i. Dom har varandra. Pappa James, mamma Mary (Lena Headey), sonen Charlie (Max Burkholder) och dottern Zoey (Adelaide Kane), dottern som i smyg dejtar en lite äldre kille mot pappans vilja.

The Purge verkar som sagt vara en företeelse som enar landet, det känns som om den absoluta merparten av amerikanerna tycker att det är ett bra påhitt. När jag ser filmen tänker jag att det egentligen bara är en sjuk förlängning av rättigheterna och vapenlagarna som finns nu. Blir du påhoppad/anfallen/beskjuten/rånad så får du skydda dig med alla till buds stående medel. Det går att peka på självförsvar bara fel person ringer på dörren om du trodde dig kunna ana ett vapen i fickan eller att en person med uppdragen kapuschong går en promenad genom grannskapet och du ”råkar” skjuta hen till döds. Det är så mycket av USA´s självklara rättigheter som jag ser som ren science fiction och händelser man läser om som borde vara en manusförfattares fantasier och inte den verklighet det faktiskt är.  När jag ser en film som The Purge så får den liksom fler dimensioner än att enbart passera som vilken skräckthriller som helst. Och det är det som gör den så bra.

The Purge är på sina ställen ganska otäck men den har även en handfull lättgenomskådade och icke fungerade skulle-vara-jump-scares-scener. Jag får en känsla av att den inte är riktigt genomarbetad varken i manus, klippning eller regi. Det fattas den där sista stitsen. Det finns inget snöre på det fint inslagna paketet, ingen marmelad till dom nybakade sconesen, ingen mascara trots festsminkning – och det är synd. Och onödigt. För filmen i sig är absolut bra som den är – men – den hade kunnat bli nånting oliiidligt spännande med den där sista växeln ilagd.

Jag är helt solklart stensäker på att det kommer en The Purge 2. Om det är bra eller dåligt får framtiden utvisa men så länge det inte röstas fram en amerikansk president med lägre IQ och EQ än den där ekorren som bestämde förut så borde det inte kunna bli verklighet av filmen. Borde. Man vet aldrig. Det är ändå USA vi snackar om.

Publicerat

Veckans Berenger: TRAINING DAY

En enda gång i mitt liv har jag med mina bara händer, fötter och uppdämd aggression haft sönder en nyinköpt DVD-film. Jag tänker inte skylla mitt beteende på någon annan men jag kan säga så mycket som att 1.  hen visste vilka knappar som kunde tryckas på för att göra mig skitarg 2. jag vet med skön säkerhet att detta aldrig kunna hända nu  och 3. ska jag paja en film så ska jag banne mig göra det med en riktig skitrulle så hey, jag valde rätt!

Jodå, precis så är det. Jag såg filmen i mitten på 2000-talet och tyckte den sög. Den sög på precis alla sätt jag kunde tänka mig. Jag tyckte den var totalt överflödig, den dröp av banal testosteron, jag tyckte Ethan Hawke var lungsiktigt blek och att Denzel Washington tryckt i femmans växel utan att använda koppling, jag nästan skämdes över honom. Att Tom Berenger var med minns jag bara vagt.

Vad är det då som fått mig att tänka om och ge Training Day en chans till, förutom att den platsar i Veckans Berenger-temat? Jo, allt beror på End of watch, på att jag gillade den och att den filmens regissör och manusförfattare David Ayer även skrivit manus till Training Day. Jag är heller inte dummare än att jag fattar att jag kan ändra uppfattning och att det faktiskt är helt okej att göra det – åt båda håll.

Alonzo Harris (Denzel Washington) är inte den schysstaste av människor och inte den ärligaste av polismän. Jake Hoyt (Ethan Hawke) däremot, han är knappt torr bakom öronen (i alla fall i jämförelse med Alonzo) och för honom gör man antingen rätt eller fel, det finns ingen  gråzon. Skulle det framkomma att det finns en gråzon så är det ingenting han accepterar. Han vill bara göra rätt för sig, få sin lön, klättra på karriärstegen och komma hem till frun och lilla dottern på kvällen.Tom Berenger spelar Stan Gursky och jag tycker verkligen att han är med alldeles för lite. Filmen hade tjänat på lite mer Berengersk fägring. Dom flesta filmer gör det.

Training Day är ingen snäll film. Den är mörk och hemsk och som en slags dekadensfest i polismiljö. Jag blir arg som fan men inte så arg att jag bryter sönder ännu en DVD-skiva. Jag kan hantera mina känslor och jag kan tänka det är bara på film fast jag fattar rent logiskt att det inte alls bara är på film. Klart det finns korrumperade poliser precis som det finns dito banktjänstemän, cykelbud, badvakter eller ICA-handlare. Hur som helst måste jag erkänna att det här ÄR en välskriven film, en tät story och att jag hade ganska fel sist.

När jag såg filmen 2005

När jag såg filmen 2012

Publicerat

SINISTER

 

 

 

Månadens val för Filmspanarnas gemensamma film föll för första gången på en skräckfilm.

Få saker är läskigare än att se en riktigt välgjord och fungerande skräckfilm på bio. Fy fan, det är otäckt. Då är jag inte så värstans kaxig hur mycket skit jag än är van med att se. Att jag hört Har du inte sett den-killarnas podcast om filmen och sett Eriks spjärnande framför mig gjorde inte saken bättre.

Sinister är en film som kan få vuxna män att nervöst skratta efter att precis ha lyft en halvmeter från stolen. Sinister är en film som kan få vuxna kvinnor att ligga dubbelvikta över sin pojkväns bröstkorg och snyftade säga ”jagvillgåhem, jagvillgåhem, kanviintegåååååå, jag vill gå heeeeeem”. Sinister är en film som kan få barn att mentalt stanna i växten, därför är det ingen film barn ska se. Alls. Och barn är man tills man fyllt 25. Minst.

Skräckfilm är en genre som lever på klyschor och Sinister är en film som utnyttjar många av dessa men drar dom liksom ett varv till. Jag VET i hela kroppen när det kommer en scen, en kameravinkling som ska få mig att hoppa till så hjärtat stannar och när denna kameravinkling kommer men ingenting händer, det är fan värre än att hoppa och slå huvudet i taket. Den där väntan, den där uppbyggnaden, den där tystnaden när hela kroppen är på helspänn, när ögonen fokuserar på allt annat än det som är i fokus på bioduken för jag tänker tamejfan inte bli lurad här, JAG tänker inte hoppa till, dom ska inte tro att jag går på det här och sen bara HUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHJ, jaha där sket jag på mig.

Det är bara att lägga sig platt på mage på golvet och erkänna sig besegrad. Sinister är en smart skräckfilm, så smart att jag blir glad. Den är klurig, välspelad och har en del scener som är riktigt riktigt jobbiga att se. Första scenen till exempel. Då gäller det gäller att stoppa alla tankar som drar sig mot mitt eget liv, mot mina egna barn, annars går det inte att titta.

Visst finns det en hel del logiska luckor och konstiga småsaker som det går att reta sig på att man vill, men jag vill inte. Jag försöker vifta bort funderingarna på varför författaren Ellison (Ethan Hawke) har beiga mockaskor på sig inomhus, varför han har en handskriven lapp på skrivbordet där det står att husnyckeln är borta fast den inte är borta, varför byns poliser verkar vara så väldigt osugna på att själva lösa gåtan om var den försvunna Stephanie tagit vägen och varför hans fru känns så väldigt distanserad och ganska….tom i bollen. Men det är petitesser. Sinister ger mig rysningar jag inte känt sen jag såg The Others och jag får härliga Seven-vibbar av både musiken och förtexten.

Jessica, Jojjenito-Johan, Joel, Sofia och Filmitch-Johan har också sett filmen. Gillar dom den lika mycket som jag?

 

Publicerat

Fredagsfemman # 43

5. Första advent

På söndag är det alltså första advent. Var det inte midsommar nyss? Nåja. Den här tiden på året är supermysig tycker jag. Piffa hemma, äta så många pepparkakor jag vill (och skylla på att jag äter dom för att bli snäll), lyssna på Dean Martin som sjunger julsånger, dricka glögg, titta på romcoms med fejksnö och thrillers med riktig snö och spraya fönstren med artificiell snö som jag måste anlita en fönsterputsare med RUT-avdrag för att få hjälp med att få bort.

 

4. Sinister

Den här filmen ser jag fram emot. Den har premiär idag men jag tänker vänta lite. Försöka få sällskap, kanske ett helt gäng till och med. Jag hoppas att det går, vi får se. Hallååå filmspanarna, är ni pååååååå nästa lördag?

 

 

3. Lasse B in da house

Jag har gillat Lasse Berghagen i många år och många är dom gånger jag har fått försvara detta i olika situationer. Innan han blev programledare för Allsång på Skansen tyckte dom flesta att jag var lite vriden i skallen som gillade en gänglig melankolisk poetisk snubbe med snedbena men sen fick jag mer och mer förståelse ju större han blev. Det är ju bara att inse, en vuxen man som gråter i direktsändning när han läser sina egenskrivna texter, hur kan man inte gilla det? Imorgon ska jag se honom uppträda. Och Danny. Och hon med luggen, hon med zinkpasta i ansiktet – Loreen. Och en massa andra. Imorgon är det julgala i Friends Arena och paaartääääyyy all night long.

 

2. Historieätarna

För någon som är så usel på att titta på TV som jag så är det en ynnest när jag hittar program som Historieätarna (SVT1, torsdagar 21.00). Det är som att få en stor genomtänkt kreativ och smart present en gång i veckan och jag blir barnsligt glad helt enkelt. Lotta Lundgren och Erik Haag förtjänar alla TV-priser som finns, det här är FANTASTISKT BRA TV!

 

1. På spåret

När ett gammalt gubbprogram som På spåret lyckas att inte bara överleva mediebruset utan att totalt erövra detta då kan jag inte göra annat än att imponeras. Det bloggas och twittras och pratas om detta program och alla har åsikter även om alla inte tycker som jag. Jag älskar På spåret, det är obeskrivligt kul att sitta i soffan och tävla mot dom allmänbildade kändisarna och ibland till och med vinna. Erik Haag & SVT lycka alltså vara med på ett hörn både på första och andraplatsen på min fredagsfemma. Det är stort och det säger mer om SVT än om min lista.

Publicerat

TOTAL RECALL

Det här med att gammal kärlek aldrig rostar tror jag inte ett dugg på. Jag tror att kärlek antingen håller sig konstant som en varm känsla i magen eller mattas av och försvinner i nåt som bäst kan jämföras med likgiltighet. Alla gamla kärlekar fastnar inte lika hårt i medvetandet och det gäller alldeles oavsett om det gäller kärlek till en annan människa eller kärlek till en film.

Med det i bakhuvudet gick jag till Filmspanarnas gemensamma biobesök i lördags. Månadens val var Total Recall, remaken på filmen med Arnold Schwarzenegger som jag tycker så hemskt mycket om och som kan beskrivas som en konstant filmkärlek för mig. Hur skulle det gå? Hur skulle det bli? Hur illa kan det vara liksom? Skulle regissören Len Wiseman slakta min gamla favvo jämns med fotknölarna eller skulle han göra något alldeles eget, något som jag kunde se utan obligatoriska jämförelsegrubblerier i biofåtöljen.

Colin Farrell är Douglas Quaid, mannen som beger sig till Rekall för att få nya minnen inplanterade. Han lever i en dyster värld som består av två länder, Brittiska federationen och på andra sidan jordklotet, Kolonin. Däremellan finns en form av gigantisk hiss, eller högteknologiskt tunnelbanetåg om man så vill, som går genom jordens inre och som kallas The Fall. The Fall tar mängder med pendlande människor till sina jobb i Kolonin och vagnen är i det närmaste identisk den jag satt fastspänd i 1991 i London när jag besökte Alien War.

Nu kan jag välja mellan att antingen försöka förklara storyn eller att inte göra det och jag väljer det senare. Om Total Recall-originalet kan uppfattas som luddigt, snurrigt och totalt ologisk så är det ingenting mot denna film. Jag tror att det absolut smartaste man kan göra om man vill se den här filmen är att låta hjärnan gå på tillfällig semester. Pausa hjärnan och skruva upp synen till max, för det här är en fröjd för detta sinne. Effekterna, världarna, scenografin är superhäftig och jättepåkostad och jag kommer på mig själv med att krysta fram WOW-ljud fler än en gång, fast tyst då för att inte störa. Sen tänker jag även den förbjudna tanken, den där jag skäms lite för men ändå känner måste upp till ytan: Varför gjordes inte filmen i 3D? Den skulle som kanske första film någonsin verkligen göra sig i det formatet.

Skådespelarmässigt känns Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel bitvis mer som statister än som huvudrollsinnehavare. Dom fungerar som skyltdockor för asballa CGI-kläder och gör sitt bästa med att föra den luddiga historien framåt men det är gott så, jag har inget negativt att säga om någon av dom. Kate Beckinsale kan ta mer stryk än någon kvinna jag känner till, Anna Laurell blir tuff som överkokt broccoli i jämförelse. Men hon är cool Kate, hon funkar bra i den här rollen även om hon verkar ha fler liv än en katt och jag hoppades att hon skulle dö snabbt, kvickt och NUUUU under filmens sista halvtimme för det blev bra segt med alla dessa utdragna fajtingscener.

Betygsmässigt pendlar filmen mellan en stark fyra (för det visuella), en trea (för skådespelarprestationer och musik) och en svag tvåa (för den omgjorda historien och för jag sista halvtimmen fick träsmak Ben Hur-style). Samtidigt ÄR det en actionstänkare och alla som inte sett originalet kan nog tycka att det här är nyskapande och fräsigt på många sätt.

För mig blir Total Recall anno 2012 en kärlek som rostar, flagnar och fort glöms bort medans originalet bibehåller sin plats i mitt bultande filmhjärta.

Här är dom andra filmspanarnas tankar om filmen: Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer och DIMDB.

Publicerat

TAKING LIVES

Jag har alltid trott att det är Billy Bob Thornton på postern här bredvid. Angelina Jolie och Billy Bob, det en gång i tiden strävsamma äkta paret.

Jag har sett filmen nu och jag väntade och väntade, tänkte att det var en överraskning att han inte stod med i förtexterna, att det nog är han som dyker upp som gubbmördaren-i-lådan på slutet för varför skulle han annars synas på filmaffischen men…nej, han ÄR INTE MED. Men om han inte är med i filmen och det inte är han på bilden, vem är det då? Jomensåatteh, luska ut DET den som kan.

Taking lives är en film som frammanar Miss Marple i mig. Den känns intelligent som en engelsk deckare och den är läskig i samma stil som Se7en samtidigt som den är en ordinär amerikansk thriller. Kombinationen av dessa tre gör att jag hatar känslan av att bli förd bakom ljuset, jag bara MÅSTE gnugga geniknölarna och ligga i framkant för jag vill inte bli lurad här, jag vill komma på hur allt hänger ihop och vem som är the bad guy och jag vill komma på det INNAN jag får det serverat, innan Billy Bob dyker upp.

Den kanadensiska polisen är en seriemördare på spåren och Angelina Jolie är FBI-agenten Illeana Scott som kallas in för att bistå utredningen. Hon är skitsnygg (såklart), otroligt smart (såklart) och har en närmast läskig förmåga att kunna sätta sig in i mördares hjärnor. Hon har också en integritet utöver det vanliga.

Costa (Ethan Hawke) är en kille som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt. Han ser mördaren och är först på plats vid det senaste brottet och han försöker återuppliva offret, stackarn som fått huvudet, ansiktet, krossat och allt. Tänk så kladdigt det måste vara. Costa blir förhörd om vad han vet och han får rita en fantombild av mördaren.

Jag tror inte jag ska skriva mer om handlingen nu. Det räcker. Jag tycker däremot att du ska se filmen om du inte har nåt bättre för dig nån kväll. Det här är faktiskt en trivsam thriller som till och med är spännande på sina ställen och trots att Ethan Hawke aspirerar på platsen som Fiffis filmtajms nya Ben Affleck så finns det många skådisar i filmen som är riktigt bra.

Angelina Jolie är även här för snygg för sitt eget bästa, vilket måste vara ett I-landsproblem av Guds nåde, men likväl så är det kanske inte enbart av godo att se ut som en Disney-animerad tjej i hennes yrke. Men hon ÄR tuff, hon har cojones och jag gillar det.

Det är inte utan att jag känner mig lite glad. Sevärda thrillers som håller hela vägen växer inte på träd.

Publicerat

Before the devil knows you´re dead

Bröderna Hank och Andy sitter i skiten. Båda är i stort behov av pengar men av lite olika anledningar. Hank (Ethan Hawke) för att han betalar underhåll till en dotter med dyr skolgång och Andy (Philip Seymour Hoffman) för att han försörjer sin fru (Marisa Tomei) och är beroende av diverse droger.

Så Andy kommer på den briljanta idén att dom ska råna föräldrarnas smyckesbutik. Den är ju ändå försäkrad, inga vapen ska användas, snabbt in, snabbt ut, no harm done liksom.

Självklart går det inte som planerat och att deras egen mamma skulle stå bakom kassan var inget dom räknat med.

Before the devil knows you´re dead är ett svart familjedrama där jag som tittar får lägga pussel med handlingen. Det är ett steg fram, det är en tillbakablick som ger mig information, det blir en förklaring som leder ännu lite framåt och en tillbakablick som vänder allt 180 grader igen. Första halvan av filmen känns väl hoppig men sen hittar den sin rytm och det blir en behaglig färd mot slutet.

Filmens regissör Sidney Lumet gick bort tidigare i år och det var en man med en imponerande samling filmer i bagaget. 72 stycken för att vara exakt och många av dom har blivit riktiga klassiker (den här till exempel). Han är otroligt duktig på att hitta en känsla, en nerv, som han tror på och som till en början är ganska neutral men ju längre filmen går så vrider och vrider och vrider han den där nerven så att jag som tittar till slut känner mig som anacondans middagsmål och ormen bara kramar och kramar och kramar tills jag inte längre kan andas.

Det är just precis den känslan som höjer den här filmen en smula från en vanlig medelmåttig familjethriller, den känslan och Philip Seymour Hoffman. Den där mannen är ett unikum tamejfan. Han agerar inte. Han agerar aldrig. Han bara ÄR. Det är som att han smälter samman med sin rollfigur och sen kör han och det är en sån YNNEST att se honom på film att superlativen på nåt underligt vänster tar slut.

Dom andra skådespelarna i filmen är inte fullt så imponerande. Ethan Hawke har inte någon av sina bättre stunder just här och Albert Finney ser filmen igenom ut som en nyfångad gädda som just svalt en jättevobbler. Han är verkligen INTE bra här.

Kvinnan som Marisa Tomei spelar gör mig skvatt galen, dels för att jag inte får kläm på vem hon är och varför hon beter sig som hon gör men även för att hon är ett sånt jävla VÅP. Scenen när hon ska ta sig framåt på höga klackar och har med sig en enkel resväska på hjul gör att jag vrålar högt i soffan. Man behöver inte vara jag-kan-själv-Pippi-Långstrump hela tiden för att vara en självständig kvinna men det finns ett brett spann mellan att bete sig som Pippi och att leka grönsak.

Hur som helst är detta en helt okej stund framför TV:n.