Vissa filmer bör förpackas i malpåse och förslutas med dubbelknut nåt halvår efter premiären. Ett oanständigt förslag är en sådan film. När den kom 1993 var den lite..vågad, nu är den i det närmaste skrattretande blajig.
Tankebanorna kring om alla går att köpa bara summan är rätt var lite spännande, det var dessutom en äldre man (Robert Redford) som hade linnebyxorna fulla med både ståfräs och stålars, det var dåtidens heting Demi Moore han ville köpa och det var en glasögonprydd och lite nördig Woody Harrelson som var den svartsjuke pojkvännen som sa ja till den där natten. Och pengarna. Satan vad dom lockade. En miljon dollars för en natt med flickvännen. En enda jävla natt. What´s the big deal? Hon var ju med på det också såklart. Det var en affärsuppgörelse, ingenting annat. Ingen kärlek, inga känslor, bara sex.
Hela filmen är en uppvisning i superdaterad lökighet. Dialogen, musiken, kläderna, skådespelarna, alltså jag kan inte hålla mig för skratt när Woody spelar över i sin frustration, när Demi ska leka sval/svår och oberörd över vad den där natten satt för spår och Herr Redford, satan vilken slemmig jävel.
Filmen står och väger mellan en etta och en tvåa men min respekt för Adrian Lyne som regissör gör att jag väljer att vara hygglig. Men det svider lite, det gör det.
