Det är den 21 december 1970. Elvis Presley (Michael Shannon) tar tillsammans med sin vän Jerry Schilling (Alex Pettyfer) nattflyget från Los Angeles till Washington (med en pistol i innerfickan). Han, Elvis, skriver ett brev. Det är till USA:s president Nixon (Kevin Spacey) och han, Elvis, vill skriftligen meddela att han önskar bli en hemlig federal agent för att hjälpa till i kampen mot droger och hans mål är alltså att personligen överlämna detta brev till Nixon himself.
Elvis är ingen man säger nej till. Uppenbarligen. Han verkar inte vara så värst van vid motgångar av något slag så han är ytterst framfusig när det gäller att ta sig in i Vita Huset och genomföra sin plan.
Filmen är ”baserad på en verklig händelse”, så verklig detta nu kan vara eftersom ingen annan än Elvis och Nixon var närvarande vid deras möte. Manuset är i vilket fall baserat på två böcker varav den ena är skriven av Jerry Schilling själv och den andra av Nixons medarbetare Egil Krogh och dom båda fanns på plats i Vita Huset när mötet mellan giganterna ägde rum.
För mig spelar faktiskt historien mindre roll, det här blir istället ett möte mellan två skådespelargiganter som får spela ut hela sina register och jag får ynnesten att titta på. Michael Shannon är helt enkelt briljant här (ja, som alltid) men bara hans närvaro i filmen är värd biljettpriset. Regissören heter Liza Johnson och det är en kvinna jag har noll koll på sen innan men efter lite grävande har hon gjort åtminstone en film innan som verkar värd att kolla upp: Hateship Loveship med Kristen Wiig bland annat.
Elvis & Nixon är i vilket fall en liten film och en stor – alldeles samtidigt.
I avsnitt 54 av Snacka om film snackas det en hel del mer om just den här filmen. Bland annat.
