Etikett: Ewan McGregor

Publicerat

OUR KIND OF TRAITOR

Perry (Ewan McGregor) är på semester med sin fru Gail (Naomie Harris). Den primära orsaken till resan är ett försök att hitta tillbaka till varandra, uppenbarligen på grund av Perrys mångbottnade ”snedsteg” att både vara otrogen och att som lärare ha en romans med en elev. Gail jobbar som advokat och är den som drar in The Big Bucks till familjen och läser jag mellan raderna verkar Perry mest känna sig som en drönare i sammanhanget.

Kanske är det på grund av det sista jag skrev som gör att Perry nånstans blir smickrad när den store ryssen Dima (Stellan Skarsgård) inte bara bjuder honom på fest utan även frågar honom om hjälp. Han behöver någon som kan smuggla in information tillbaka till Storbrittanien och snart befinner sig Perry – och Gail – mitt emellan den ryska maffian och hemlandets Secret Service.

Filmen var spännande som tusan till en början när den röda tråden fortfarande var höljd i dunkel men sen tappar filmen både i tempo och intensitet även om det kastas in lite actionscener här och där för att få en att vakna till.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på utom möjligtvis Damien Lewis som med sina glasögon och torrt pratande krockar lite i min hjärna då hans Bobby Axelrod i TV-serien Billions är så aktuell för mig. Regissören Susanna White gör även hon ett gott hantverk. Kanske är det manuset som är baserat på en roman av John le Carré som inte riktigt håller hela vägen? Eller vadå håller hela vägen förresten? Filmen är okej,  inget snack om saken, det känns bara som att den hade kunnat vara och bli bättre.

Jag såg filmen på C More, det kan du också göra om du vill. Eller så ser du någon annan bra film istället, det finns MASSOR att välja mellan. Här kan du få en gratismånad!

Publicerat

T2 TRAINSPOTTING

Redan i första scenen får jag ståpäls. Förra filmen började med att det sprangs rätt rejält och även denna uppföljare börjar så, dock på ett heeeeelt annat sätt. Musiken pumpar på. Lust for life med Iggy Pop som är så karaktäristisk (om man tänker på Trainspotting från 1996) har fått en modern remix och Renton (Ewan McGregor) ser aningens fräschare ut än han gjorde för tjugo år sedan. Frågan är: är han så pigg som han verkar?

Sen kommer dom som på ett pärlband, Begbie (Robert Carlyle), Spud (Ewen Bremner) och Sick Boy (Jonny Lee Miller). Vad har det blivit av dom? Vad har livet gett dom? Vad har livet tagit? Jag tänker inte spoila någon del av handlingen här men så mycket kan jag säga att regissören Danny Boyle bjuder oss alla på one hell of a movieride! Dom tokiga kreativa scenlösningarna som Danny Boyle är en sån MÄSTARE på!

Och färgerna! Och tempot! Och musiken! Alltså… MUSIKEN! Soundtracket är precis lika helgjutet som i förra filmen (om inte snäppet ÄNNU vassare). Visst kändes det som ett liiiiitet antiklimax när låten Born Slippy med Underworld användes flera gånger under filmens gång – men BARA introt. Jag satt som på nålar för att få höra lite längre, för att låten skulle komma igång men nä, det blev aldrig så. Synd på så goa…clementiner. För övrigt anser jag att det här inte är en film man ska läsa om, den ska UPPLEVAS på stor duk och med högt ljud!

Nu har jag inte sett sketamånga filmer från 2017 men av dom jag sett är T2 Trainspotting garanterat den hittills bästa. Jag är helt kär i den här filmen och jag längtar efter att se om den. Jag ville se om den direkt efter att eftertexterna började rulla – SÅ härlig tycker jag att den var. Så tycker du att Trainspotting var det minsta bra, se den här filmen. Se den och njuuut!

[Här är mina tankar om Trainspotting från 1996]

Vill du höra mig prata om filmen kan du lyssna på avsnitt 79 av Snacka om film.

Publicerat

AMERICAN PASTORAL

Har alla kids som glider runt på stan på kvällar och nätter föräldrar som inte bryr sig? Kan ”perfekta” föräldrar få riktiga skitungar till barn? Jag vet inte om det är riktigt DEN frågeställningen American Pastoral vill trycka in i hjärnan på mig som tittar men det är där jag hamnar. Föds barn onda? Hur mycket ansvar har föräldrar för elände ens barn tillskansar andra och när det hemska händer, hur går man vidare, som en familj? Är det ens möjligt?

Swede Levov (Ewan McGregor) är så nära på en perfekt snubbe man kan komma. Duktig idrottsman, framgångsrik handsfabrikör, blond och snygg, kanske den vackraste juden i stan och sen gifter han sig med en skönhetsmiss också! Visserligen är Dawn (Jennifer Connelly) inte judinna men hon lyckas övertala Swedes principfasta far att få gifta sig med hans son ändå. Trots allt. Trots att hon krävde att deras eventuella framtida barn skulle döpas. Hon var alldeles för dock-lik för att den framtida svärfadern skulle kunna säga nej.

Dottern Merry (Dakota Fanning) blir inte så vacker som sin mor och heller inte lika smart som sin far, det känner hon. Hon griper efter halmstrån för att synas och glänsa, en psykolog tror till och med att Merrys grava stamning beror på en känsla av underlägsenhet. Att Merry vill få sina föräldrar att känna sig obekväma. Att hon inte kan tävla mot föräldrarna och därför tar till andra trick.

Merry är en arg tonåring, frustrerande förbannad, hela hela tiden. Hon är högljudd och politisk engagerad, starkt emot orättvisor och Vietnamkriget och hon är inte rädd för att säga sina åsikter. När det lokala postkontoret sprängs och en person dör i attentatet visar det sig att det är Merry som placerat bomben  – och sen försvinner hon.

Det är fem nominerade till Bästa kvinnliga biroll på Oscarsgalan om några veckor och Dakota Fanning är inte en av dessa. Det är jättekonstigt tycker jag. Hon gör något stort av den lilla roll hon har. Jennifer Connelly och Ewan McGregor sköter sig också, det är stabila skådespelare så jag är inte förvånad. Kanske är jag mest förvånad över att Ewan McGregor valt att göra just denna film som sin regidebut.

Filmen är exemplariska en timme och fyrtioåtta minuter men borde kanske ha varit lite längre och DET är det inte ofta jag tycker. Utan att ha läst boken som filmen är baserad på så känns det tydligt att många delar är bortplockade och jag tror filmen hade vunnit på att vara lite…mastigare. Mustigare. Lite MER helt enkelt. Nu är den mest fokuserad på pappa-rollen vilket kanske är naturligt med tanke på regissören men det finns fler karaktärer i historien som hade kunnat få ta mer plats. Men hur jag än vänder och vrider på allt så tycker jag det är en BRA film.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD III – MÖRKRETS HÄMND

Jag är framme vid den sista episoden av dom senaste tre – Revenge of the Sith.

Om jag säger såhär: hade jag inte bestämt mig för att göra ett ”tema” av dessa omtittningar hade jag stängt av efter första kvarten. Inledningen av denna film är nämligen bland det mest sömnigt enahanda jag sett i en science fiction-film av någon sort. Nån form av extremt luddig rymdstrid med Obi-wan Kenobi (Ewan McGregor) och Anakin (Hayden Christensen) som stridspiloter och en jävla massa effekter som säkert var påkostade men som NU känns extremt daterade. Dom känns nästan som….80-tal. Fast sämre. Mycket sämre.

Anakins 80-talsfrilla och uppsyn påminner om en ung Janne Schaffer och det gör inte saken ”bättre”, detta trots att jag är ett stort (nostalgiskt) fan av filmer från det årtiondet. Men här känns det mesta bara….fel.

När jag såg den här filmen första gången tyckte jag den var svagast av dom nya och jag är beredd att hålla med även här. Anakin kämpar med det onda och det goda och hela hans resa från att födas som den oskyldige Anakin Skywalker till att förvandlas till filmhistoriens största badass Darth Vader ÄR intressant MEN inte gestaltad av Hayden Christensen. Jag hade hellre sett en piassavakvast i den rollen.

Jag förstår ju att det händer så mycket mörka saker, elände och vansinniga handlingar liksom ”bakom kulisserna”, sånt man inte får se i en film med åldergräns 11 år och DET ÄR SÅ SYND! Jag tänker på scenen med barnen, slaktade Anakin barnen? Han gjorde det va? Det känns som att varenda stake (uttalas på engelska, det blir ett väldigt syftningsfel om man säger det på svenska) går förlorad i och med att det är en barnfilm. Att det här var den första Star Wars-filmen som fick PG13-rating i USA säger kanske också en hel del. Det behövde helt enkelt bli en kassa-ko av den här filmen och man kan säga att George Lucas och kompani lyckades rätt väl med det ändå.

Scenen med den brinnande Anakin och resten av speltiden fram till slutet är dock jättebra tycker jag och det är trots allt den eftersmaken som hänger i när filmen ska betygssättas. Jag kan liksom inte toksåga den. Det går inte.

Betyg när jag såg filmen 2005:

Betyg när jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

STAR WARS: EPISOD II – KLONERNA ANFALLER

Nedräkningen inför Star Wars: Episode VII – The Force Awakens fortsätter. Nu har jag sett om film nummer två i sagan.

A long time ago in a galaxy far far away… Även 2002 känns långt bort. Jag såg den på premiären i en salong i Stockholm nästintill fullsatt med utklädda biobesökare. Det kryllade av hemmasnickrade säckvävstunikor och lasersvärd i plast och stämningen var svettig, för att inte säga kvalmig och jag hade svårt att inte tycka om filmen. Det är ett sånt himla plus för (i princip) alla filmer att ses under såna omständigheter. Stor duk och upphetsade tokpeppade filmgalningar i salongen, ALLA filmer upplevs som snäppet bättre än dom kanske egentligen är.

Precis som med första filmen så ser jag denna under aningens andra omständigheter. Hemma. Ensam. Utan någon bredvid vars säckväv som kliar på armen. Lite plus, lite minus, ungefär som vanligt.

George Lucas har regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med en snubbe som heter Jonathan Hales vars främsta framgång på CV:t (förutom denna film) är att han hittat på historien till The Scorpion King (MEN inte skrivit manuset).

Nu har Anakin Skywalker växt upp och är inte längre en charmig orädd tioårig spillevink utan har transformeras till nån som Hayden Christensen tror sig kunna gestalta. Fi fan för denna skådespelare. Han är dålig, han är jättejättedålig. Mycket sämre än jag mindes honom som.

Men det som slår mig direkt i början av filmen är att den känns betydligt sämre gjord än den förra. Hela introt med inflygande farkoster och landningsbana känns otroligt tecknat och ”människorna” som man ser än mer än lovligt osnyggt gjorda. Sen sprängs ett….fordon….och själva sprängningen med eldsflammor och dylikt ser ut som i en andra klassens reklamfilm för halsbränna (aningens överdrivet). Känslan av ”snabbproducerad uppföljare” hänger dock med ända till slutet. Episod II känns superblek rent estetiskt även om man jämför med äldre filmer som Blade Runner (1982) och Total Recall (1990).

Amidala (Nathalie Portman) har blivit senator och hon ser betydligt äldre ut här än den treåriga åldersskillnaden det är i verkligheten. Ewan McGregor har ett skägg hipsterkillarna i SOFO skulle betala en månadslön för att kunna grooma till och Christoper Lee (som Count Dooku/Darth Tyranus) visar att han är en GIGANT i dom scener han är med i.

Nej det här var erbarmligt trist. Snark.

Betyg när jag såg filmen 2002:

Betyg när jag såg filmen 2015:

Nästa vecka kommer ännu mer Hayden Christensen. Hurra!

Publicerat

STAR WARS: EPISOD I – DET MÖRKA HOTET

 

Den 16:e december har den sjunde delen i Star Wars-sagan premiär på svenska biografer. Jag tänkte ge mig på lite av en nedräkning fram till dess genom att varje lördag skriva litegrann om dom tidigare filmerna i serien.

Jag skriver litegrann för det är så det kommer bli, jag kommer inte bila ner mig jättelångt under skorpan utan hålla mig lite uppepå, flytande och helt enkelt ”flumma ner” mina tankar om filmerna precis som dom dyker upp när jag ser om dom.

För det är ju så att det här är omtittar som både stör och berör. Det finns filmer i serien som jag levde med under hela min barndom och det finns filmer – och rollfigurer – som retar mig till max. Det här är dessutom sex filmer som jag inte riktigt längtat efter att se om. Alltså, det är verkligen inte så att jag tyckt någon av filmerna varit rätt igenom dålig men jag känner mig helt enkelt ganska mätt på hela franchisen och är inte speciellt pepp på film nummer sju, i alla fall inte just nu.

Men, herregud, mirakel har skett förr, blinda har fått synen tillbaka och nu beger jag mig ut i George Lucas rymdfantasi och så får vi se vart mitt rymdskepp landar.

Idag börjar jag med film nummer ett, den med originaltiteln Star Wars episode 1 – The Phantom Menace. George Lucas skrev manus och regisserade. Sommaren 1999 kom den till Sverige och jag såg den i Vimmerby av alla ställen på jorden efter en heldag på Astrid Lindgrens värld (kanonställe btw!). Fullsatt, varmt och en småländsk förväntan i luften – och barnvakt! En härlig kväll!

Nu när jag ser om den ser jag den själv. På datorn. Med hörlurar. Allt är annorlunda. Jag är annorlunda. 1999 känns som hundra år sedan. Effekterna i filmen som jag tyckte nästan var FÖR snyggt gjorda då känns faktiskt ganska bleka nu. Och sen är det den där jävla Jar Jar Binks. Jag retade mig på honom även 1999 men nu har jag noll tålamod med den fan. Noll.

Anakin Skywalker (Jake Lloyd, som även han blivit sexton år äldre) var liten, söt och typ synsk. När jag ser honom köra podracet minns jag hur det sög till i magen när jag såg filmen på bio, nu är det nästan lite gäspvarning (14 minuter lång). Den scenen känns som den är tagen ur vilket rea-på-rea-TV-spel som helst. Att Pernilla August spelade hans mamma Shmi Skywalker var ju också stort – då. Alltså väldigt stort! Det där med att hon spelat både Ingmar Bergmans och (soon to be) Darth Vaders mamma på film är rätt kaxigt ändå.

Natalie Portman var bara arton år när hon spelade Padmé/Queen Amidala och hon ser verkligen ut som ett barn men hon är bra i rollen. Ewan McGregor passar bättre som Obi-Wan Kenobi än jag mindes och Liam Neeson är Qui-Gon Jinn och duktig på att hålla blicken på rätt green-screen-punkt. Han pratar med hittipåfigurer i väääldigt många scener.

På plussidan måste jag säga att LJUDEN är extraordinära. Alla små ljud från maskiner, farkoster och robotar, sånt gör mig jätteglad. Ljuden som kommer ur R2D2 tar sig rätt in i hjärtat. Sen tycker jag om all sand. Och förtexterna och musiken såklart, jag får rysningar även om jag försöker hålla emot.

Men det roligaste med att se om Det mörka hotet är att den känns lika ”retromysig” som jag tyckte att dom första filmerna kändes 1999. Det kanske HAR gått hundra år?

Betyg när jag såg den 1999:

Betyg när jag såg den 2015:

Nästa lördag är det dags för episod 2. May the force be with you tills dess!

Publicerat

MORTDECAI

”Att kyssa en man utan mustasch är som att äta ett ägg utan salt”. Såna sanningar får man sig till livs när man uthärdar hundra minuter i den brittiske aristokraten Charlie Mortedecais sällskap.

”Det ser ut som du har en vagina i ansiktet. Gå och stoppa upp en madrass med den där.” Det kan inte vara lätt att vara Johanna, fru Mortdecai. Hon avskyr sin äkta mans nya håriga överläppskompis som pesten. Så mycket att hon får hulkningar när hon försöker kyssa honom och han blir förpassad till gästrummet.

Ewan McGregor ser ut som William H Macy när han har lösmustasch. Den såg man inte komma.

 

Som i så många filmer i denna genre är det en fullständigt obegripligt ocharmig man i fokus (*host* Sunes sommar) och denne man har alltid en vacker, härlig och resonabelt intelligent fru vars smak man verkligen inte förstår.

Olivia Munn, Jeff Goldblum och Ulrich Thomsen ses i små friska biroller men jag undrar varför filmens roligaste karaktär, Paul Bettany som Mortdecais ”manservant” Jock, inte har fått en egen poster. Vad finns det för rättvisa i världen egentligen? Han är ju svinbra här! Jag skulle kunna droppa ett tiotal scener i filmen när jag skrattade högt och i flertalet av dessa – alla? – är han med.

Efter att ha sett trailern till Mortdecai ungefär femton gånger på Malmö Filmdagar förra sommaren och velat spy i en påse alla gångerna måste jag säga att jag dels är förvånad att jag ens fick för mig att se filmen (måste tacka Flmr-Steffo för peppen!) och dels att den är så pass bra som den faktiskt är. För filmen ÄR rolig. Den är smågalen. Det är en barnslig och underhållande larvig liten film som det inte går att ta på allvar men å andra sidan – varför skulle jag göra det när den inte ens tar sig själv på allvar?

Publicerat

DECEPTION

Den torra och försynta revisorn Jonathan McQuarry (Ewan McGregor) får en ny kompis på jobbet när den världsvana snyggingen Wyatt Bose (Hugh Jackman) haffar honom på kroken. Jonathan blir glad åt att få en vän och ser upp till Wyatt, hans flådiga leverne och alla vackra kvinnor som verkar flockas kring honom.

Det där med ligga känns som en aktivitet som Jonathan har lagt på hyllan till förmån för studier och årsredovisningar så när han och Wyatt av en slump blandar ihop sina mobiltelefoner och Jonathan inte kan låta bli att svara när en tjej ringer börjar en resa han inte riktigt hade förväntat sig.

Wyatt är medlem i en exklusiv sexklubb där vackra och rika träffas för kravlöst sex och hux flux är Jonathan indragen i detta, i Wyatts namn. När han möter S (Michelle Williams) blossar äkta känslor upp och han kan inte släppa henne.

Deception är en såndär film som är bra att ta till om man vill ha känslan av hög kvalitet i kombination med noll insats vad gäller engagemang och hjärngympa. Man behöver inte tänka, bara titta. En perfekt fredagskvällsfilm med andra ord.

Publicerat

EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY

Violet Weston (Meryl Streep) är en såndär übermatriark som ger en ångest (om man har en egen mamma med liknande drag), som ger en panik (bara av tanken på att det finns liknande kvinnor) och som ger en en sabla lust att höja handflatan skrika ”HÅLL BARA KÄFTEN KÄRRING!” och ge henne en riktig jävla högerkrok över kindbenet. Respektlösa människor förtjänar ingen respekt, inte ens om det är ens egen mamma.

Violet är Barbaras mamma (Julia Roberts) och hon har fått nog. Visserligen åker hon till sitt barndomshem för att trösta och fixa när pappan Beverly (Sam Shepard) plötsligt försvinner men hon tar ingen skit från sin åldrande pillerknaprande muncancerpatient till mamma. Hon ger tillbaka med samma mynt.

Med sig till huset i Oklahoma har Barbara maken hon separerat ifrån (Ewan McGregor) samt den fjortonåriga gräsrökande dottern Jean (Abigail Breslin). Barbaras systrar Ivy (Julianne Nicholson) som alla tror är lesbisk och singel och Karen (Juliette Lewis) kommer också när mamman kallar. Karen är nyförlovad med en man med det tacksamma namnet Steve Huberbrecht (Dermot Mulroney) men Steve verkar mer intresserad av unga Jean än av sin blivande fru.

Det här är alltså upprinnelsen till ett kolsvart familjedrama, alltså ett K-O-L-S-V-A-R-T familjedrama. Fy fan. Jag känner mig som en välanvänd boxboll efter den här visningen. Magen är alldeles blå. Vissa scener är svinjobbiga att se och jag har hört – och förstår – att en del händelser sätter igång känslostormar a la svår ångest hos många som känner igen sig och har varit med om liknande.

Meryl Streep är såklart jättebra som matriarken och hon många anser att hon bara behöver hosta i rätt film för att bli Oscarsnominerad. Det kan ligga en poäng i det men jag tycker hon är SÅ väl värd sin nominering just i år. Julia Roberts med för den delen. Här spelar hon arg, frustrerad och förbannad filmen igenom och med en helt annan kroppsform och klädsel än man är van att se henne i.

Benedict Cumberbatch har visserligen en liten roll som ”little” Charles men när han i en scen tittar på Ivy och säger några väl valda och fina ord är det som att tiden stannar. Vilken närvaro han har!

Jag tror August: Osage County är en film som växer vid en omtitt och jag hoppas jag orkar se om den nån gång. Just nu känns det dock ganska avlägset.

Filmen har biopremiär 28 februari.

Publicerat

INCENDIARY

Den unga namnlösa mamman (Michelle Williams) säger hejdå tills sin son och sin man som ska gå på en fotbollsmatch tillsammans en helt vanlig söndag. Ja, jag tror det var en söndag. Det kändes i alla fall som en söndag.

Sedan en tid tillbaka träffar den unga mamman Jasper (Ewan McGregor) som får henne att känna sig glad, kvinnlig och levande till skillnad mot den sönderstressade, genomtrötta, livrädda bombteknikern till man hon har hemma.

Det blev söndag och fotbollsmatch och den unga mamman får en eftermiddag i ensamhet, perfekt för en träff med Jasper. Nakna i soffan med TV:n på i bakgrunden ser mamman nyhetsflasharna, en bomb har detonerat på en fotbollsarena och det är många många döda. Ja, lille sonen och den trötta mannen dör. Den unga mamman blir ensam kvar.

Incendiary har en alternativ titel: Blown apart. En titel som beskriver filmen alltför bra. Den blownar apart precis allting, den är som dom där runda fåglarna i Angry Birds, dom som gör att grejerna sprängs på rätt – eller fel – ställe. Man trycker och trycker på skärmen och ibland blir det bra men oftast dåligt.

Filmen hade kunnat vara bra men är det inte. Den är spretig som ett bortglömt påskris. Varken Michelle Williams eller Ewan McGregor kan göra ett jota åt det.

Publicerat

Veckans klassiker: TRAINSPOTTING

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag äger bara en hink. Det är bra.

Jag har skjutit upp att spackla klart en bit av taket, ain´t gonna happen anymore. Det finns ingenting min kropp är så besatt av att min hjärna slutar fungera. Och det här med att bajsa ner sängen i sömnen på första dejten och inse att helvetet faktiskt är på max för man ligger inte ens i sin egen säng mellan sina egna lakan. Alltså, nej, fy fan. Roligare kan man ha det.

Regissören Danny Boyle bjuder hem oss till killarna Renton, Spud, Sick Boy och Begbie och deras allt annat än glamourösa liv i 80-talets Edinburgh. Det knarkas friskt i det här gänget och det är inte snyggstilat direkt, nej här snackar vi knarkets redigt smutsiga baksida, inte kokainlinor på hippa inneställen.

Renton (Ewan McGregor) har en bästa vän i världen och den heter Heroin. Dom har blivit så tajta att Renton börjar inse att han inte kommer överleva med heroinet i kroppen och han försöker klara av att avgifta sig själv. Igen. Det är inte första gången men varje gång tror han att det är den sista. Den samling vänner han har omkring sig befrämjar inte drogfrihet direkt, alla är inne på samma bana och Renton är rätt ensam i sin vilja att bli ren. Men precis som en del vuxna säger till sina barn – din vilja sitter på en sten i skogen – så är Rentons vilja inte vatten värd när polarna knackar på. Det är kanske inte enbart knarket Renton borde rensa ut ur systemet, kanske även vänskapskretsen?

Kan man vara glad åt Trainspotting har man mycket att vara glad åt. Dom allra flestas liv är MTV Cribs i jämförelse och det är ofantligt lätt att känna tacksamhet över det jag har när jag ser filmen. Varmvatten. Fullt kylskåp. God hälsa. Arbete. Noll drogberoende. Sköna vettiga vänner. Levande barn. Såna här filmer är så jäkla bra på det viset, tvärtomtankarna fullkomligt sprutar. En sån fullkomligt jävla misär Trainspotting är, från Iggy Pops Lust for life-start via exempel som Temptation med både Heaven 17 och New Order och ända till slutet, Born Slippy med NUXX.

När jag såg filmen 1996 var den världsomvälvande för mig, det är den inte riktigt längre även om jag fortfarande tycker det är en extremt bra film. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett Trainspotting och om en sak tycker vi lika: det ÄR en klassiker, om än modern. Klicka här för att komma till Sofias recension.

När jag såg den 1996:

När jag såg den 2013:

Publicerat

THE IMPOSSIBLE

Julhelgen 2004. Det var ganska många år sedan nu men nånstans känns det som igår.

Jag minns rubrikerna i tidningen, en tsunami hade dragit in över Thailand och aldrig hade jag kunnat tänka mig vilket helvete människorna på andra sidan jorden behövde ta sig igenom, jag satt ju och drack glögg.  Jag hade julmys när semesterfirarna, svenskarna som rymde från julen för att få ett par lediga veckor i det thailändska paradiset, kämpade för sina liv. Så många som 300000 kan ha dött i den där outsägligt otäcka flodvågen och över fem miljoner människor blev hemlösa.

Det är klart att jag förstod att den här tragedin skulle bli film på ett eller annat sätt, historier som denna är för ”bra” för att glömmas bort och tsunamivågor för tacksamma att göra i effektstudios. Jag hoppades bara att filmerna som gjordes skulle göras på rätt sätt, med respekt för alla inblandade.

The Impossible är den sanna historien om familjen som i filmen heter Bennett och är amerikaner men som i verkligheten heter Belon och är spanjorer. Maria (Naomi Watts) och Henry (Ewan McGregor) semestrar på Khao Lak med sina tre söner, Lucas (Tom Holland som ser ut som en ung Vincent Cassel), Simon (Oaklee Pendergast) och Thomas (Samuel Joslin) när katastrofen är ett faktum. Familjen splittras men Lucas och mamma Maria träffar på varandra i ett sammelsurium av smutsigt vatten, skenande bilar, döda kroppar, trädgrenar och panik. Tillsammans försöker dom överleva, ett andetag i taget.

Jag tänker inte gå händelserna i förväg, jag tänker inte spoila något som eventuellt kan framstå som överraskningar, jag tänker inte peta på dom få parametrar i filmen jag inte gillar, jag tänker helt enkelt bara lyssna på hur min kropp reagerade när jag såg filmen. Jag fick sån panik och dödsångest att det visslade när jag andades. Jag grät så att det kändes som att tårkanalerna genomgick nån form av klinisk rensning.

Jag hade så väldigt lätt att sätta mig in i deras situation, jag tyckte mig känna i varenda cell hur sjukt vidrigt det måste vara att förlora en son, en dotter, en man, en fru, en vän – fast jag inte har nån aning. Och jag är glad att jag inte har nån aning. Jag är så tacksam över det att jag gråter en stund bara av lättnad, av nån slags ömhet inför livet, av den där kärleken jag känner för mina barn och den ångestladdade vetskapen om att jag faktiskt kommer att skiljas från dom en dag –  men förhoppningsvis inte under kubikkilometer havsvatten. Men den dagen är inte idag. Andas. Torka snoret. Kasta den där högen av använda näsdukar. Annandag jul 2004 var Den dagen för så många att det räcker och blir över. Livet blev aldrig mer detsamma för dom och det är historier som bör berättas.

Det viktiga i livet är inte att ha den nyaste bilen, det största huset, det flashigaste köket, den dyraste klockan, den coolaste mobilen, dom korrekta märkeskläderna. Det viktiga i livet är när allt kommer omkring en sak och en sak allena: människor. Att vara tillsammans, att bry sig om, att finnas, att uppleva saker ihop med andra, att kramas, att vara trygg, att existera i ett sammanhang och att kunna känna oförställd glädje av att äta en mandarin. Det är inte svårare än så.

 

Publicerat

HAYWIRE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haywire är på pappret en av årets absolut mest intressanta filmer. Idel sköna lirare på rollistan (med Michael Fassbender som geléhallonet på mjukglassen), en stentuff tjej i huvudrollen och Steven Soderbergh bakom kameran. Klart det låter toppen det här, klart jag slickar mig om munnen, klart mina förväntningar har klättrat före på en repstege upp till månen.

Så sitter jag här efteråt med en knappnål i handen och en stor trasig ballong på golvet framför mig. Vilken film i världen kan leva upp till detta? Många skulle jag tro men inte Haywire. Jag har varit med om många filmiska antiklimax i mina dagar men jag vet inte om det här inte tar priset. Jag har inte bestämt mig än. Kanske.

Det pris Steven Soderberg definitivt tar/får i och med Haywire är utmärkelsen för Mest förnedrande åskådarnedvärdering. När man planterar små smarta klurigheter i film, när ett klädesplagg eller en pryl liksom blir en del av svaret på gåtan så låter dom flesta filmare planteringen vara just en plantering. Filmaren kräver en smula koncentration av sin tittare och får den allt som oftast. Det är kul att klura ut hur det ligger till, försöka hitta lösningar, förekomma twister, sånt är bra, hjärnan får arbeta och jag blir på ett sätt interaktiv-men-ändå-inte med filmen. Det som inte är bra när man lägger ut filmiska planteringar är att 1. zooma in den viktiga prylen (ja, jag seeeeeeer, herreguuuud jag är inte BLIND!) eller 2. zooma in och sedan genom återblickar ”fräscha upp” vårat minne som vore vi lobotomerade guldfiskar. Sånt gör mig förbannad. Det är så infernaliskt onödigt och faktiskt rätt klantigt. Soderbergh är ingen rookie, det här är sånt som inte borde få hända en veteran som han.

Sen har vi det här med handlingen. Handlingen är en rätt viktig del i en film tycker jag då, kräsen som jag är. Den här handlingen är SVINDUM. Den är larvig, konstig och alldeles för enkel. Hela manuset är otroligt icke-välskriven, jag vet inte om jag hörde några ord yttras som kändes äkta eller rätt i sammanhanget. Det är som om alla dessa stora skådespelare som dyker upp i samtliga roller ska agera lockbete,  ögongodis eller få oss att stänga av all form av fokus och visst, ibland funkar det för jag kommer på mig själv att flera gånger tänka ”det är inte möjligt, det kan inte vara såhär dåligt som det känns, jag måste ha missat nåt, Michael Douglas skulle aldrig ha tackat ja till det här om det verkligen var såååå uselt”. Sen tänker jag på Ocean´s Twelve, regisserad av samma Soderbergh och då nickar jag för mig själv. Jorå, det går, det går att lura även Hollywoodstjärnor till vad som helst, det gäller bara att locka med en tillräcklig stor klump ihopvikta dollars.

Det kanske känns spännande i Steven Soderberghs värld att göra en ”actionfilm” med en kvinnlig ”actionhjälte”/slagskämpe/snygging i huvudrollen och jag antar att han har den positionen i filmvärlden att han kan göra lite som han vill. Jag tycker inte han förtjänar den positionen, i alla fall inte nu längre. Det är inget fel på Gina Carano som gör sitt absolut bästa av huvudrollen men när hennes ballaste scen är när hon visar att hon behärskar den ädla konsten i att backa snabbt med bilen i skogsterräng då undrar jag vad jag håller på med, vad jag tittar på, varför jag inte bara försöker rädda världen eller nåt istället på min fritid.

Michael Fassbender och Michael Douglas kan båda få mig att vilja se en film helt oavsett handling. Så är det fortfarande, det har Haywire inte förstört. Jag tror bara inte att någon inblandad kunde ana hur skunkig slutresultatet skulle bli.

Publicerat

LAXFISKE I JEMEN

 

 

 

 

 

 

 

Många stora regissörer har en förmåga att lägga in en viss känsla i sina filmer alldeles oavsett historia. Clint Eastwood och Steven Spielberg är ypperliga exempel på detta, det går att analysera en film och komma fram till att dom regisserat utan att egentligen veta. Lasse Hallström är också en sån regissör. Det märks på två röda om en film är ”Hallströmsk” och Laxfiske i Jemen är inget undantag. Är man totalt okritiskt lagd kanske det är något positivt men surkärringen bakom denna blogg har en liiiten annan åsikt.

Dejtar man snubbe på snubbe på snubbe (eller tjej på tjej på tjej) som visar sig vara psykiskt ostabila eller kvinnomisshandlare eller deprimerade eller alkoholister eller vad det än må vara så kommer man förhoppningsvis till en insikt så småningom att det kanske inte är snubbarna det är fel på, det kanske är nåt hos en själv som är trasigt och som gör att dessa människor dras till en. Lasse Hallström har nått den gränsen tycker jag. Vad är det som gör att ganska ytliga romcomshistorier gång på gång letar sig fram till just honom? Vad är det som gör att kända ansikten vill ha roller som dom sen inte riktigt kan (eller får hjälp att) förvalta? Vad är det som gör att Lasse Hallströms samtliga filmer (kan finnas nåt undantag men jag kommer inte på nån just nu) börjar som en helt okej fyra för att sen sjunka till en ganska gäspig trea, en svag trea, en på gränsen till tvåa och slutklämmen är ändå rätt mysig och betyget blir en medioker trea. Det blir liksom inte bättre än så. Det blir aldrig bättre än så. Varför?

Jag ska inte gräva ner mig i detta alltför mycket, det är ett ganska larvigt I-landsproblem, hallå, det är ju inte som om killen är arbetslös eller saknar bostad direkt, men när jag sitter och funderar på detta istället för att njuta av filmen så är det nånting fel och jag inbillar mig gärna att det är på filmen.

Kan man plantera in lax i Jemen? Det är själva grundfrågan filmen ställer sig. Tror jag. Finns det nåt som heter lojal kärlek? Det är en annan fråga. Kan en butter och beige man förändras och bli vivid och uppknäppt och måste det till en skilsmässa för att han ska nå dit? Det är en tredje fråga. Kan den där laxen rädda Storbrittaniens anseende i arabvärlden? Klarar Kristin Scott Thomas av att spela bitsk kärring? Det är en fler frågor och det tar inte slut där. Filmen handlar om så många saker att trots att jag tar fram karta, kompass och förstoringsglas så hittar jag inte röda tråden. Bryr jag mig ens om tråden eller är letandet viktigare än filmens baktanke?

Fasiken vad frågor och usch så få svar. Varför kan jag inte bara se Laxfiske i Jemen som ett filmiskt lullilull, som nåt som lika gärna hade kunnat packeterats i rosa bomull eller en sönderklippt slalomoverall från 1982?

Därför att jag är kritisk OCH ganska trött på att ge betyget tre.

Publicerat

BEGINNERS

När man är liten tror man att allt som händer inom hemmets dörrar är normalt. Bor man med en mamma och en pappa som är gifta så är det normalt. Bor man med en pappa och en pappa så är det lika normalt. Bor man med en ensamstående mamma eller pappa, en mormor, fosterföräldrar, whatever,  allt är lika normalt. Ett barn som är uppfostrad och vårdad av en bergsget skulle säkerligen tycka att det var normalt och det av en enda anledning: man vet inget annat.

Själv trodde jag att jag växte upp i en familj som alla andras och det var inte förrän jag blev vuxen ordentligt i huvudet som jag insåg att så nog icke var fallet. Nåja. Vad som än hänt i ens barndom så har man två val: 1. acceptera det jag inte kan förändra, lära mig nåt av det och gå vidare eller 2. älta detta in absurdum på psykologdivanen och skylla alla livets misslyckandet på taskig barndom.

Oliver Fields (Ewan McGregor) står även han inför ett vägval när hans pappa (en tandblekt och fräsch Christopher Plummer) kommer ut som gay vid 75 års ålder. Mamman är död och föräldrarna var gifta över fyrtio år. Vad säger man i det läget? Grattis pappa, bättre sent än aldrig. Ner i brygga och kör på dom år du har kvar eller Eeeeeeeeh, vadå, älskade du aldrig mamma?

Självklart ger det upphov till funderingar, speciellt eftersom pappan är svårt sjuk och träffar en ung pojkvän (Goran Visnjic, Armansky i The girl with the dragon tattoo). Själv möter Oliver fina Anna (Mélanie Laurent som var så fantastisk i Inglorius basterds) och deras förhållande är av det mer intressanta slaget.

Filmen som helhet är också intressant men ändå inte lika intressant som jag trott och hoppats. Christopher Plummer gör en minnesvärd insats som pappa Hal, en mer classy bög får man leta efter och Oscarsnomineringen för Bästa manliga biroll satt givetvis som gjuten. Mélanie Laurent är en personlig favorit som jag sett på tok för lite av och hon är toppen här. Filmens svagaste kort som jag ser det är Ewan McGregor. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hans nakna underkropp i The Pillow Book och har lite svårt med koncentrationen i hans närhet men sen tänker jag på Obi-Wan Kenobi och då går det över.

The Velvet Café hade betydligt fler superlativer över för den här filmen medans Movies-Noir tyckte ungefääääär som jag.