EXPENDABLES 3

Jag känner mig som dom där fem männen i lustiga hattar på julafton, dom som letar efter den starkaste och tuffaste tjuren till tjurfäktningen i Madrid och hittar Ferdinand just som han sätter sig på en humla.

Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Honom ska vi ha!

Jag vet inte hur många gånger jag fick lägga band på mina impulser att brista ut i superlativ under dom dryga två timmar Expendables 3-cirkusen pågick framför mina ögon, men det var många. Jag vet inte hur många tårar som sakta trillade nerför mina kinder trots att jag inte var ledsen en endaste gång. Jag vet inte hur många gånger jag skrattade, jag vet inte hur många gånger jag fnissade och jag vet inte hur många gånger jag la huvudet på sned, log och suckade sakta när ännu en barndomsidol visade sitt mer-eller-mindre-ålderdomsfåriga ansikte på vita duken.

Att Sylvester Stallones närvaro i en biosalong gör mig glad förvånar inte ens en lobotomerad ekorre men i den här filmen är det faktiskt tre andra som stjäl showen rätt rejält från min gamla idol.

För det första, Wesley Snipes. Denna undervärderade skådespelare har inte gjort mycket av filmiskt värde på länge så det var härligt att se honom igen, galen, skäggig och med smittande energi.

För det andra, Antonio Banderas. För såna som jag som håller Dödligt möte väldigt högt var det en kär återträff att se Banderas och Stallone spela mot varandra igen. Banderas karaktär Galgo var minst lika galet excentrisk och sugen på att döda som väl Miguel Bain någonsin var, skillnaden är att Galgo är rolig. Han är jättekul. Han är tokflippad och konstig, pratar oavbrutet och han är perfekt som comic relief, mycket bättre än Dolph Lundgrens Gunnar någonsin varit.

Den tredje skådespelaren som överglänser både Stallone själv och hela den övriga bunten är Mel Gibson. Jäklar alltså, vilken närvaro den mannen har. Vilken blick! Jag vet faktiskt inte varför jag blev överraskad av hans skådespelarinsats men jag blev det. Denna typ av film manar inte direkt fram dom högsta och starkaste förväntningar på just skådespelarprestationer, jag får skylla på det.

Alltså, det är nåt speciellt med det här gänget, uppenbarligen är det det. Det känns som att Sylvester Stallone i och med Expendables-serien uppfunnit en alldeles egen subgenre bland actionkomedier. Jag kan inte med all vilja i världen säga att det är spännande, jag kan inte för mitt liv tycka att dessa överdrivna pang-pang-scener som pågår i det oändliga är underhållande (speciellt inte när alla dummisar alltid dör och snällisarna aldrig gör det, eller ja, sällan i alla fall) men – ja det finns ett men – det märks att dom har roligt tillsammans och det är charmigt som fan. Det finns ett hjärta, det finns en grundmurad tilltro till manlig kramlös vänskap (ja, KRAMlös) och till den i film så populära hämnden som drivkraft. Expendables-gänget är som de tre musketörerna fast sexton och med betydligt mer avancerade vapen.

Att Expendables 3 i mina ögon är den överlägset bästa Expendablesfilmen tror jag man kan tacka regissören Patrick Hughes för. Simon West som regisserade tvåan lyckades helt okej, det blev en godkänd film trots allt men han som regisserade första filmen, vad heter han…Sylvester Stallone, han lyckades med nostalgitrippen men ingenting mer än så. Den filmen är verkligen rutten. Patrick Hughes tar trean till en helt annan nivå, främst för sitt sätt att använda sig av musik – rätt musik, bra musik, cool musik – i många av scenerna men också för att han har fått fason på just skådespelandet. Det känns som att samtliga inblandade faktiskt skärpt till sig.

Jo. En sak till.  Barney Ross (Stallone) erkänner att han blir åksjuk. Världens hårdaste man blir ÅKSJUK! Jag döööör, jag dör sötdöden.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke, jag tyckte han behövde lite hederlig gubb-bio-action i sitt liv efter att jag följt med honom på gubb-gitarr-action a la Neil Young. Så vad tyckte Henke om filmen och om att Neil Young faktiskt var representerad på soundtracket? Klicka här för att stilla din nyfikenhet.

Och Vrångmannen har sett filmen – och gillade den. Och Filmparadiset har sett filmen – och gillade den. Och The Nerd Bird-Cecilia har sett filmen – och gillade den. Det sistnämnda är riktigt jäkla omvälvande! Jag kan förstå om tilliten till min objektivitet och filmsmak är tämligen låg när det vankas Stallonefilm men hey, Cecilia hon är normalt sett inte alls som jag. Det är som om jag skulle ge ett godkänt betyg till en film om djur, typ Babe – Den modiga lilla grisen. Det hade varit lika konstigt. Fast det ballaste av allt var att hon såg filmen med Kellan Lutz´s (Smilee i filmen) stuntman, borlängebon Fredrik ”Frog” Berggren! Klicka här för att läsa Cecilias intervju med honom.

Fredagsfemman #131 – The Expendable Boys

5. Max Drummer

På onsdag smäller det, då är det biopremiär för Expendables 3 och jag kommer sitta nånstans i mitten med haklapp och kippa efter andan när filmen drar igång. Jag undrar om Harrison Ford också gör det, kippar efter andan alltså. Han är inte pinfärsk längre, det kan man inte säga, snarare blir jag lite orolig när jag ser honom i nyare filmer. Ska han minnas sina repliker? Ska han orka hela scenen utan att trilla ihop? Det ser ut på bilden som om hans Max Drummer är mer av en mekaniker än en slugger. Han fick komma med i gänget på ett bananskal när Bruce Willis blev petad och ja, han ser ju glad ut, det gör han.

.

.

.

4. Conrad Stonebanks

Det var Eric Roberts som var bad guy i första filmen, det var Jean-Claude van Damme i tvåan, nu är det Mel Gibson. Har han lite lite dålig-pojke-vibb på affischen här ovan eller är det bara den allmäna uppfattning om snubben som lyser igenom? Jag tror inte ”Stenbankar-Conrad” är en trevlig kille, det namnet klingar inte blombuketter och doftljus direkt.

.

.

.

3. Galgo

Kolla, Glader! Nyskild och en del av detta anabolstinna vuxendagis i monstertrailers, det är klart Antonio Banderas skrattar hela vägen både till och från jobbet. Hänga med kompisarna från förr, vilken ynnest det måste vara. Det är skitisamma om manuset går att hänga i julgranen eller användas som muggpapper, det är en ynnest även för oss filmnördar att se alla dessa actionhjältar på en och samma gång. Och tänk att vara Banderas och se dom LIVE på jobbet VARJE DAG.  Skratta på du Antonio, du ser dessutom svincool ut. Fortfarande.

.

.

.

2. Doc

Åh gode Gud, Wesley Snipes är tillbaka i stan! Schluffs sa det bara och där gled jag ur stolen. Höll jag på att skriva. Eller gjorde jag det, skrev jag det? Jag trodde bara jag tänkte högt. Nu håller jag tummen att denna undervärderade skådespelare inte är så sönderopererad som han ser ut på affischen för det är knappt jag känner igen honom. Det är inte lika makabert som Mickey Rourkes ansikte men ändå, var tog personligheten vägen? Nåja, jag hoppas det beror på en blind fotograf för det känns som ett hallelujah moment att få se honom på stor duk igen. Det var ett tag sen.

.

.

 

1. Barney Ross

Hej där Sylvester. Vilka jävla armar du har. Alltså vilka JÄVLA armar du har. Du har burit många färgburkar i dina dagar, det ser jag det. Jag vet att många tycker jag är fånig som tycker så väldigt mycket om dig men det spelar ingen roll, dom får prata. Dom får ju tycka vad dom vill och jag får tycka vad jag vill. Varje ny biofilm med dig i rollistan känns som julafton för mig och ju äldre du blir desto mer medveten blir jag om att varje film kan vara din sista (så har jag i och för sig känt med Clint Eastwood ända sen Broarna i Madison County 1995).

Vad säger du? Kan jag se fram emot Expendables 15 2034? Du kanske får skippa Harrison då men det finns andra oldies du kan ta med. Ben Affleck, Sam Worthington, Matt Damon, The Rock, Marky Mark, Chris Pratt. Håll dig vid liv bara, det blir inget Expendables alls utan dig.

.

.

Fredagsfemman # 80

5. Det här eländet Windows 8…

Alla dom här streamingtjänsterna, Viaplay, Voddler och allt vad dom heter är ju jättebra MEN jag har inte fått någon av dom att funka på Windows 8. Nu är Windows 8 ett påhitt från nån tämligen masochistiskt lagd programmerare och ett system så fullkomligt ologiskt att jag sliter mitt hår för att lära mig skiten en minismula varenda dag men det jag skulle vilja veta innan jag ansluter mig till Netflix-världen är om det funkar på Windows 8. Nån som vet?

 

4. Nå? Går ni och ser Vittra nu? Seså. App-app-app.

 

 

 

 

 

3. Anna Paquin

Det har fallit sig så att jag den sista tiden sett en hel del filmer med Anna Paquin i rollistan. Helt random alltså, inte nån endaste baktanke med det. Men ju fler filmer jag ser med henne ju mindre bra tycker jag att hon är. I Pianot är hon underbar men då är hon ett litet barn. Bara för att ett litet barn är en bra skådespelare blir hen inte per automatik en toppenskådis när hen blir äldre. Vi är nog många som har utvecklats en hel del sen vi var tio – åt alla möjliga och omöjliga håll. Kanske har även Anna Paquin det? Kanske inte alltid åt det yrkesmässiga toppenhållet? Eller? Är jag helt ute och cyklar nu?

 

2. Heja film-twitter-info!

Bruce Willis skulle ha varit med i Expendables 3. Nu ska han inte det, han är kickad då han enligt Sylvester Stallone själv är ”GREEDY AND LAZY. A SURE FORMULA FOR CAREER FAILURE”. Stallone menar allvar, hey det är STORA bokstäver vi snackar om här. Han tar i från tårna precis som han gjorde i tweetet innan detta: ”WILLIS OUT…HARRISON FORD IN!!!! GREAT NEWS !!!!! Been waiting years for this!!!!” Ordagrant citerat. Det är SÅ ballt att få denna info i realtid av källan själv. Det behövs inga felciterade skvallertidningar, inga paparazzis, inga ”journalister” med löpsedelsfantasier. Twitter är da shit när det kommer till information.

 

 

1. Filmspanarsemestern är över. Yihaaa!

Efter en somrig paus i filmspaneriet är det dags för Filmspanarna att ses igen imorgon. Elysium på bio, middag efteråt, massor med filmprat och jättekul att se alla igen. Som vanligt gäller det att OM du har en filmblogg och OM du vill vara med i Filmspanarna men inte fått någon inbjudan till träffen – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se).

 

RED HILL

En av dom allra roligaste upptäckterna med Twitter var när jag började följa Sylvester Stallone. Satan, det var häftigt! Det är förresten fortfarande häftigt och framförallt är det en svindlande tanke att veta att han sitter där med sin mobil i sin kralliga näve och försöker få till sköna tweets precis som oss andra. Att han skriver som han pratar gör det bara ännu coolare. När han tar i skriver han med STORA BOKSTÄVER så det är superlätt att höra hans röst genom orden.

För ett par månader sedan började han läcka info kring filmen Expendables 3. Det twittrades om Wesley och att han ”calling SEAGAL this morning”. Sånt gör en sån som jag alldeles lycklig. Direktinfo från källan. Inga mellanhänder. Bara…stort!

Sen kom tweetet angående regissören. Stallone  skrev ”The director is an Aussie….” och genast kom det gissningar. Snubbar twittrade in förslag på Phillip Noyce, Russell Mulcahy, Paul Hogan (!?) och Greg McLean. Självklart kunde jag inte hålla mig. Jag måste ju svara.

”Jane Campion? ;)”

Jag vet, det är inte snyggt att skratta åt sina egna skämt men jag tyckte banne mig jag fick till det där. Hade det inte varit spännande om Jane Campion regisserade Expendables 3? Kom igen, säg inte att jag har fel, det hade varit ett filmhistoriskt mirakel om detta skett och en milstolpe i actiongenren. Jag fick självklart inget svar på mitt tweet men jag VET att han läst det, att han tänkt tanken att nåt miffo med flätor och hundnamn gissade på Jane Campion och måste vara efterbliven. Det är stort. För mig är det det.

Hur kom jag då in på detta här och nu? Vad har Red Hill med stallonetwitter att göra? Jo, jag ska berätta. Patrick Hughes är den gemensamma nämnaren. Han har regisserat kortfilmen Signs (finns att se på youtube, klicka här), han regisserade Red Hill och det är alltså han som är ”the aussie” som ska regissera Expendables 3. Ingen Campion alltså men väl en ung snubbe som Stallone handplockat och uppenbarligen tror på. Klart jag måste hyra Red Hill och se vad det är för tjomme och vad det är för film som imponerat så på min stora favvis.

Red Hill är en modern variant på spagettiwestern med skådespelare som pratar med australiensisk brytning. Ganska flyhänt filmat (flyhänt är ett bra ord, det är också ett ord jag inte kunde innan jag lärde känna Sofia), filmen känns ganska fräsch och lätt trots att jag vet att den är motsatsen – precis som yoghurtglass.

Fast jag säger nja. Jag röstar fortfarande på Jane Campion.