Säger nån ”Old sport” en gång till så skriker jag!
I boken The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald säger Gatsby detta 94 gånger. I boken alltså, vi snackar skriftspråk nu. Att läsa ”old sport” är inte samma sak som att höra Leonardo DiCaprio säga det som slutkläm i varenda mening filmen igenom och redan efter en timme kände jag precis det jag skrev här ovan. Jag skriker, jag gör fan det! Säger han det EN GÅNG TILL så vill jag tvångssöva mig själv fram till eftertexterna. Har jag nån eter i handväskan? Sömngrus? Gummiklubba? NÅNTING? Självklart var det dömt att misslyckas, det var bara att bita ihop och härda ut.
Den store Gatsby var alltså månadens filmspanarfilm. Ett givet val signerat The Velvet Café-Jessica som hade fullt veto denna gång. Jag kände mig alldeles lagom neutralt pepp på filmen, trailern lockade knappt alls men Baz Luhrman är en skojig regissör och kan få till riktiga flippar (Moulin Rouge, Strictly Ballroom) när det vill sig väl. Okej, han har gjort floppar med (Australia) men det fokuserade jag inte på nu. Nu var det denne Gatsby som gällde, med öppna objektiva ögon som flankerades av välanvända 3D-glajjor.
Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på hispan. Livet har gjort honom trasig, det är uppenbart. Nu är det Tobey Maguire jag ser, alltså är det inte lika uppenbart att känslorna han försöker förmedla når ut till samtliga tittare vilket gör att regissören Baz sejfar, han fipplar till en voice over – Tobey själv – som ska guida oss genom vad som händer. Not so good. Tobey Maguire har ingen bra berättarröst. Smått irriterande dålig faktiskt.
Han berättar i alla fall om en man vid namn Gatsby, en man som förändrat hans liv, en man som verkar vara något alldeles hyperspeciellt och som får denne Nick att skriva en bok till och med. The Great Gatsby, Jay Gatsby (DiCaprio), mannen, myten, legenden, rikisen, gentlemannen, drömmaren, klassklättraren och på sitt sätt den evige romantikern.
För fem år sedan förälskade sig Jay Gatsby i Daisy (Carey Mulligan) men livet ville annorlunda och Daisy gifte sig med den rike Tom Buchanan (Joel Edgerton) istället. Daisy och Tom får en dotter, dom bor i en stor herrgård, dom omger sig av lyx och flärd men Tom är en man som har ofantligt svårt att hålla snorren på plats i sina egna byxor. Daisy fattar otroheten, hon mår inge vidare och när Gatsby återigen kommer in i hennes liv har hon svårt att tacka nej till all den uppmärksamhet och kärlek han öser över henne.Varför skulle hon tacka nej? Varför skulle hon inte välja en man som sätter henne på pidestal, som köpt ett slott bara för att komma henne nära, som shoppar upp en blomsteraffär och stadens lager på macrons bara för att han – genom Nick – ska få bjuda henne på fika och impa ner henne i nakenbrygga?
Min ex-mans farmor sa ofta (på bred skånska): de rige di kan. Dom rika dom kan. Allt har ett pris men dom rika kan köpa vad dom vill, kan dom även köpa människor? Känslor? Äkta kärlek? Jay Gatsby försöker och han försöker stenhårt. Hela förmögenheten, allt han gör, har gjort, investerat, funderat och engagerat sig i har han gjort för att vinna tillbaka Daisys hjärta. Det skulle kunna kännas fint, det skulle kunna vara romantiskt så man dör, det skulle kunna kännas i varenda cell i hela kroppen när man sitter i salongen och bevittnar sån innerlig kärlek men nej, för mig blir det platt fall här. Leonardo DiCaprio försöker och försöker men Carey Mulligan är kall som en glaciärstalaktit. Hon pysslar med posering, inte skådespeleri och det förvånar mig. Jag gillar ju henne. Hon är en av dom bästa. Men när hon ler nån form av snett 20-talsleende som visar en halv centimeter av ena framtanden och ska låtsas vara proppfull av undertryckt passion så köper jag det inte. Det är bara yta utan innehåll.
När vi filmspanare pratade om filmen vid den efterföljande middagen diskuterades det att filmen var bitterljuv. För mig måste en relation både i verkligheten och på film vara rätt igenom äkta och sann för att den ska kunna sluta som bitterljuv. Bara en natt är en bitterljuv kärlekshistoria som fungerar på alla plan. Det sprakar om personerna, både jag och dom vill inget hellre än att dom ska få varandra på slutet men det går inte, det gör ju bara inte det. Gatsby och Daisy är i samma situation men jag kunde inte bry mig mindre.
Daisy är ingen kvinna jag tycker om, jag visas ingen anledning till varför jag skulle gilla henne. Hennes man Tom har inga positiva sidor alls och Gatsby – old sport – må vara en kreativ och härlig livsnjutare men när det kommer till kritan behandlar han Daisy som en ägodel på samma sätt som Tom.
Visuellt är filmen en beige variant av Moulin Rouge. Samma typ av utzoomningar och inzoomningar, Luhrman använder sig av modern musik i gamla miljöer, det är bitvis skönt färgglatt och hysteriskt men som sagt, det är peanuts jämfört med den galna färgsprakande bordellmiljön som fanns i Moulin Rouge. Jag älskar den filmen och hade helt enkelt väntat mig mer av Gatsby.
“I hope she’ll be a fool, that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool” säger Daisy och syftar drömmande på framtiden för sin egen dotter. Medvetet eller inte så syftar hon även på sig själv. Daisy är ett vackert våp som får det liv hon förtjänar. Frågan är om Gatsby får det, eller Nick?
Är allt och alla till salu? Går det att köpa äkta kärlek? Titta på filmen och bedöm själva. Läs även mina filmbloggande vänners tankar om filmen. Jag tror åsikterna går isär rätt rejält den här gången. Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Fredrik on film, The Velvet Café, Har du inte sett den och Moving landscapes.
