Etikett: Fabrice du Welz

Publicerat

SOUTH IS NOTHING

Som av en händelse är det här tredje filmen på raken på bloggen som behandlar ämnet ”hur en pappa beter sig när en son försvinner”.

I måndags var det James Stewart som skulle fixa biffen i westernmiljö, igår var det en indisk pappa och idag en italiensk dito (Vinicio Marchioni) som sörjer sin sons död och ska försöka vara en bra pappa till dottern Grazia (skådespelerskan med det italienskt klingande namnet Miriam Karlkvist). Fast till skillnad från dom första två filmerna är det inte pappan som är i fokus här, det är dottern.

Grazia är en ”pojkflicka”, en tonåring tjej med ett sådant pojkaktigt utseende att inte ens klasskompisarna är säkra på vad som gömmer sig i underbyxorna. Grazia själv verkar bry sig föga, hon kör sin moppe, jobbar extra i pappans fiskaffär och mår allmänt dåligt. Hon skär sig, försöker dränka sig men en ”vålnad” i brodern Pietros gestaltning dyker alltid upp och räddar henne. Pietro försvann liksom bara, en dag var han borta och ingen berättade nåt för henne, allra minst pappan. Han försvann han med på sitt sätt, blev tyst och inbunden och Grazia tvingades till en ensamhet endast hennes farmor kan rädda henne ifrån.

South is nothing är den andra filmen vi såg på Peace&Love Filmfestival och regissören Fabio Mollo fanns på plats för en trevlig Q&A. Innan filmen pratade han en kortis om att filmen var väldigt tyst och att den på nåt sätt skulle beskriva maffians metod att använda tystnad som maktmedel. Han berättade även att filmen inte var en lågbudgetfilm utan en NOLLbudgetfilm. Jahaja, tänkte jag lite bittert, det här blir ju lajbans. Ett torftigt och tradigt drama med underliggande maffioso-symbolism, fy fan, jag kan hålla mig för garv här. Lätt.

Men.

Men.

Det här var jättebra! Vilken film! Färgerna, ljuset, musiken, tempot, historien, skådespelarna, det går inte att förstå att dom unga skådespelarna är helt novisa i sammanhanget, ingen har skådespelat förut, det är helt obegripligt! Och då det inte fanns en enda budgeterad sekin till att fixa artificiellt ljus så har det tänkts kreativt och använts befintligt ljus på sätt som skulle få mindre begåvade filmarbetare att bli gröna i fejset av avund.

En av filmens bästa scener utspelar sig på ett nöjesfält – bland radiobilarna – och Fabio Mollo berättade om inspelningen, att det är improviserat, att det är inspelat rätt upp och ner på tjugo minuter med musik från hans Iphone och att det är en av dom första scenerna (kanske DEN första?) Miriam Karlkvist gjorde framför kameran. Om vi säger såhär, denna Miriam kommer vi att få se i MÅNGA filmer framöver.

South is nothing är på många sätt en typisk ”filmfestivalfilm”. Det är en ganska smal film som antagligen inte skulle hitta sin publik om den gick upp på ”vanliga biografer”, samtidigt är det synd för jag unnar verkligen både filmen och Fabio Mollo alla framgångar han kan få.

Jag satt och tänkte på regissören Andreas Öhman under filmens gång, att han och Mollo är samma typ av filmskapare. Båda skulle kunna göra en bra och stämningsfull film med hjälp av en lök och en femhunka och DET är det banne mig inte många som skulle klara av.

Såhär tyckte min 15-årige gästbloggare M om filmen:

Jag fattar själva grejen men filmen var för komplicerad….för skum för mig. Det var en massa olika scener, olika personer som bara dök upp helt utan anledning, eller det fanns säkert en anledning men jag förstod inte den. Sen var hennes ansikte i profil och närbild säkert hundra gånger, varför då liksom?

Det jag förstod av filmen var hennes syn på alltihop, men jag vet inte om jag förstod det heller förresten, jag kanske bara tror att jag förstår? Äsch det här blev inge bra.

Publicerat

VINYAN

En man går på stan i trasiga jeans, för små sandaler och långt tovigt hår. Skägget är inte ansat sen Palme styrde Sverige och han pratar högt för sig själv utan att ha en snäcka i örat och en affärsbekant i I-phonen. Hur tänker du när du möter honom?

En docksöt azerbajanska entrar scenen på Eurovision Song Contest. Hon ser ut som att hon precis slutat skolan, hon har en klänning som visar mer ben än tyg, skor som gör henne två decimeter längre än hon är barfota och ögon stora som brunnslock. Hon har fått en ballad specialskriven till sig av en känd svensk musikproducent och hennes röstomfång lirar inte på en fläck med låtens tonlägen. Ser du henne eller hör du henne?

Markus Schenkenberg dansar i Let´s Dance med bar överkropp. Vad fokuserar du på? Att han rör sig som en lyktstolpe eller det faktum att han glömt tröjan?

Detta kan kanske kännas som tre knepiga frågor i början på en filmrecension men för mig är dom alldeles självklara. Filmen Vinyan får mig nämligen att ifrågasätta en hel del av mina fokuspunkter. Titta på affischen här ovan. Vad ser du?

Jag vet vad jag ser.

Emmanuelle Béart är en fransk skådespelare som gjort fina nedslag i mitt filmtittarliv ända sedan mitten av 80-talet då jag såg Jean de Florette – Manons källa för första gången. Vad jag minns har jag alltid gillat henne. Hon är enormt begåvad, jättevacker, hon väljer roller och filmer som känns skönt spretiga och icke-ängsliga, ja, jag har rätt höga tankar om henne helt enkelt. Så fick jag för mig att jag skulle hugga tag i Vinyan, en skräckfilmsdramathriller som legat högt uppe på ska-se-listan ett bra tag nu och med den Emmanuelle Béart i en huvudroll.

Personligen har jag inget problem med att det dyker upp rynkor och annat krafs med stigande ålder men jag har vant mig vid busskrocken jag ser i spegeln varje morgon. Däremot förstår jag att det kan vara jobbigt att åldras om man är übervacker som ung. Om man dessutom är offentlig person, om man förväntas vara felfri på tidningsomslag, i reklamsammanhang, på TV och film så är det klart att pressen på perfektion kan bli så hård att det är svårt att stå emot genvägar i form av kroppsförbättrande åtgärder medelst skalpell, implantat och injektioner. Emmanuelle Béart är beviset för att dessa åtgärder kan ha totalt motsatt effekt och det är inte bara min åsikt, hon tycker likadant själv. Så sent som i mars i år berättade hon i Daily Mail om problemen som kan uppstå med en plastikoperation som går snett men jag tror inte att hennes syn på problemet är detsamma som mitt.

Jag som filmtittare tycker att en skådespelares främsta uppgift är att gestalta känslor. I Emmanuelle Béarts fall är det något som hon förr gjorde med den äran men nu inte längre klarar. Kajsa Anka skulle aldrig kunna vinna en Oscar men hon jobbar heller inte som skådespelare, hon har förstått att hon gör sig bäst som tecknad i tidning. Béart borde också fundera på en mer endimensionell framtid då hennes ansikte inte längre gör sig på film. Skrattar hon? Gråter hon? Är hon förvånad, upprymd, skräckslagen, trött, fundersam, galen? Fråga inte mig för jag har ingen aning. Hon har ETT uttryck i ansiktet och det uttrycket är konstant hela filmen genom.

Detta är alltså en film som handlar om en mamma (Béart) och en pappa (Rufus Sewell) vars son försvunnit i den thailändska tsunamin och dom beger sig till Burmas djungel för att leta efter honom. Burmas djungel är ingen mysig plats. Vinyan gör lika mycket för den burmesiska turistnäringen som Hostel gjorde för den slovakiska och jag känner att soffan är min favoritplats på jorden. Jag känner också att filmen hade varit S Å mycket vidrigare, jobbigare och bättre utan ett näbbdjur i huvudrollen. Jag stör mig nåt så överjävligt på Béarts fejs att jag inte kan tänka bort det. Jag funderar på den där trasiga uteliggaren och hans höga röst som livligt diskuterar med sina egna demoner, jag tänker på den falsksjungande barbiedockan och på Marcus Schenkenbergs sixpack och jag inser att hur mycket jag än VILL tänka bort ytan så kan jag inte det. Det funkar inte. Ytan är en del av helheten hur banalt det än låter och i en film alldeles speciellt. Vinyan är ingen dålig film men den hade varit tusen procent bättre utan detta känslolösa plastansikte i huvudrollen.

Att försörja sig som skådespelare och att göra ingrepp i ansiktet är en kombination som väldigt sällan blir lyckad. Melanie Griffith, Meg Ryan, Mickey Rourke och Nicole Kidman är fyra exempel men det finns fler . Vilken skådis vinner på att inte kunna uttrycka känslor?

Skulle en målare frivilligt steloperera penselhanden? Skulle en skidåkare betala stora pengar för att byta ut något fungerande mot en benprotes? Skulle Emmanuelle Béart vilja ha sin munoperation ogjord. Mitt tips: nej, nej och ja.

Här finns filmen att hyra.