Etikett: familj

Publicerat

MARGOT AT THE WEDDING

Jag gillade Noah Baumbachs The squid and the whale (2005), jag gillade inte Greenberg (2010) och i väntan på hans senaste film Frances Ha (premiär på fredag) passar jag på att se filmen han gjorde 2007 – Margot at the wedding.

Jag har medvetet lagt den här filmen på vänt på gosa-till-sig-hyllan för inväntan av precis rätt sinnesstämning och som vanligt är det en bra idé, jag brukar bara vara så himla otålig att det skiter sig trots mina goda intentioner. Men inte den här gången. Nu blev det rätt, alldeles himla rätt.

Margot (Nicole Kidman) är på väg till sin systers bröllop tillsammans med sonen Claude. Hon har inte pratat med systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) på jättelänge och när Margot beskriver varför så känns det liiite logiskt. När sedan Paulines syn på tjafset kommer fram så känns det också logiskt. Saken är bara den att logik inte riktigt är den här familjens kännetecken, det är inte direkt en fullt funktionell samling människor Baumbach bjuder in oss till men dom är intressanta i all sin knepighet.

Det här är den första film jag sett som jag skulle beskriva som ljuslila trots att den mestadels är brun. Men det är små ljuslila element insmugna i många av scenerna och trots att det inte är en pigg eller ens glad färg så lättar det upp och det är välbehövligt. Filmen dryper av ångest, dåligt mående, vardagsaggressivitet, irriterande uppfostringsmetoder och av vuxna som är oförmögna att ta beslut som i långa loppet är bra för dom. Ändå log jag inombords som jag ofta gör när jag ser en film som fastnar. För det gör den, den fastnar. Jag sugs in i historien och vill helst inte att den ska ta slut.

Nicole Kidman befäster sin roll som en av mina absoluta favoriter ju fler filmer med henne jag ser och Jennifer Jason Leigh gör detsamma fast tvärtom. Jag har oftast väldigt svårt att fatta tycke för henne men här behöver jag inte göra det, här ska hon vara skum, knäpp och världsfrånvänd och om hon är en kvinnohand så är filmen en ljusbrun damhandske. Sen är Jack Black med också. Den manliga varianten av Jennifer Jason Leigh, både i filmen och hur jag ser på dom som skådisar. Men Margot at the wedding är kantboll på en fullpoängare trots att Jack Black har en stor roll. Sug på den du!

Publicerat

THE WAY WAY BACK

Alla har en sommar som förändrar deras liv, så står det på bioaffischen. EN sommar? tänker jag och tänker att 1986 var min första och den sista tänker jag inte ha upplevt än. Duncan (Liam James) är fjorton år och The way way back handlar om hans sommar, den första sommaren som kommer att förändra hans liv.

Hans mamma Pam (Toni Collette) har träffat en ny snubbe, Trent (Steve Carell). Tillsammans med Trents dotter ska dom semestra i Trents sommarhus vid havet. Urtypen av en modern familj alltså, en sån med lite lagom många undanskuffade meningsskiljaktigheter som ligger och gottar till sig under ytan, som pyser och skvalpar men som inte tar sig upp till ytan eftersom alla inblandade är så väldigt rädda för att det ska bli fel/skita sig/ta slut – rädda för att återigen bli….ensamma.

Jag undrar om känslan av ensamhet någonsin blir jobbigare än i en situation där man faktiskt, på pappret, inte är ensam. Som vuxen i ett förhållande som inte är hundra eller som barn när man inte känner sig sedd, älskad och respekterad av sin/sina föräldrar. Den här filmen presenterar ett smörgåsbord av ensamma själar i olika åldrar och med hjälp av ett bra manus, fina skådespelarinsatser och ett stort hjärta bjussar filmen på en upplevelse för hela familjen, precis på samma sätt som Little Miss Sunshine lyckades med.

Det här med att se människor växa, att få vara med på resan och kanske lära sig nåt själv på kuppen, det är bland det häftigaste som finns tycker jag både när det handlar om den filmiska verkligheten och den riktiga. Nästan lika häftigt är det att se en skådespelare som jag vanligtvis avskyr få till en nästan utomjordisk arbetsinsats och faktiskt får mig att se på hen med andra ögon. Ben Affleck lyckades med det nästintill omöjliga i The Town och här är det Sam Rockwell som imponerar stort på mig.

Sam Rockwell har hittills varit lika intressant för mig som ett par ingångna gubbtofflor. Han har pajat filmer som jag borde tycka om med sin blotta svagbegåvade utstrålning (Moon) och jag har aldrig förstått hur han har kunnat landa relativt stora roller i väldigt stora filmer (den som Justin Hammer i Iron Man-filmerna till exempel). Det handlar inte om att han inte är snygg (fast han ÄR inte snygg), det handlar om att han är så likgiltigt genomskinligt beige som skådespelare att automatiska butiksdörrar inte skulle öppna sig i hans närhet. Jag står för min åsikt och håller fast vid den med samma frenesi som jag nu erkänner att han i och med rollen som Owen, ägaren av Water Wizz-vattenland, faktiskt fått en roll som är BULLS-EYE för honom.

Owen är en snubbe med hjärtat på rätta stället men han är samtidigt tillräckligt mycket lillebror för att göra mig irriterad. Han kör med sin loja mañana-mentalitet och charmar sin omgivning för att linda dom kring sitt finger och då speciellt kollegan/flickvännen/underliggande chefen Caitlin (Maya Rudolph). Väx upp, för fan, tänker jag och biter ihop käkarna och ja, han växer upp precis som alla andra i filmen. Owen/Sam Rockwell förvandlas från slemmig larv till liten brun fjäril framför mina ögon och det gör mig så väldigt glad.

Att se Steve Carell i rollen som Trent gör mig inte lika glad. Inte för att han inte gör Trent bra – för det gör han – snarare för att han gör Trent för bra. För enerverande. För oempatisk. För anal. Scenen när familjen spelar brädspel kan nog många känna igen sig i. Allison Janney spelar den inte-så-värst-skåpsupande-grannmorsan Betty och scenerna mellan henne och hennes skelögde lille son Peter (River Alexander) är filmens komiska höjdpunkter.

Det finns inte tillstymmelse till dåligt skådespeleri i den här filmen, speciellt inte från ungdomarna. Liam James utvecklar sin Duncan med myrsteg och inte en millimeters överspel. Han är obeskrivligt och ovanligt ordinär för att vara med i en amerikansk film av någon sort men jag förstår hur filmmakarna tänkt. Vi får följa med på hans resa och han blir också en fjäril, dock inte en brun.

Fripps filmrevyer och We could watch movies har också skrivit om filmen och Deny Everything-Joel har inte skrivit om den (än) men jag tror mig veta att filmen är uppe och nafsar på toppbetyg för honom.

Publicerat

Mors-dag-helg: STOPP! ANNARS SKJUTER MORSAN SKARPT

Det finns många filmer som skulle må bra av ett titelbyte. Det här är en av dom.

Stopp! Annars skjuter morsan skarpt är nämligen ingen larvig svensk översättning från en tuff amerikansk titel, närå, det går inte ens att skylla på det. Stop! Or my mom will shoot heter den nämligen i original och det är en titel som inte ens en mamma kan älska. Inte ens den hårdkokta morsan herself, hon som här spelas av Estelle Getty och som begåvats med en son hon älskar över allt på jorden.

Sonen Joe Bomowski (Sylvester Stallone) jobbar som polis och har lyckats hålla sin överbeskyddande curlande minimala mamma på avstånd i över fem år men så en dag dyker hon upp lilla Tutti, ja hon heter det. Tutti Bomowski. Redan på flygplatsen visar hon stolt upp bilder på Joe som liten med blöjeksem och jag förstår varför Joe inte vill ha henne i sin omedelbara närhet. Hon är helt gränslös, tanten!

Tutti oroas över att Joe fortfarande är singel och kvinnan/kollegan Gwen som han träffar (JoBeth Williams) tror att Joe samtidigt träffar andra eftersom han håller på med skumma telefonsamtal på nätterna och Joe vill inte berätta för Gwen att det är lilla mamma han pratar med och Joe vill inte berätta för lilla mamma om Gwen. Samtidigt är han rätt tuff, ingen standardmes (Hallå! Han är ju Rambo god damn!) och han säger till på skarpen ibland även om det inte alltid når fram. Eller sällan når fram. Eller aldrig.

Joe Bomowski är kanske Sylvester Stallones mysigaste rollfigur till dags dato. Skittrevlig i brun mockajacka och charmig som få, fin tillsammans med jämngamla JoeBeth Williams och rätt skojfrisk för övrigt. Jag har sett den här filmen en handfull gånger och varje gång blir jag lika förvånad. Jag gillar den. De är underskattad på nåt vis. Stallone kan agera även i denna typ av roller och jag tycker det är synd att han inte fick göra fler rena actionkomedier när han var som hetast i slutet på 80-talet.

Publicerat

Mors-dag-helg: MAMMAS POJKAR

Den här helgen med mammainspirerade filmer får börja med en mamma som med facit i hand helst inte bör inspirera någon.

Gunilla (Lotta Tejle) är ortens präst och mamma till dom 35-åriga tvåäggstvillingarna Mats och Lennart, även kallade Thor och Oden (Björn Starrin och Johan Östling). Thor och Oden är ena riktiga drönare, det enda viktiga i deras liv är hårdrock och då främst det kanadensiska bandet Ludor som nästan hade en hit 1984.

Thor och Oden lyckas sabba det mesta som utåt sett har nån bestående värde i livet, jobb, bostad, vänner. Man kan tycka att det skulle bli en vändning när bröderna vräks från sin gemensamma lägenhet och ”tvingas” flytta hem till mamma igen men nejdå, det är inte mycket till självinsikt där inte. Att dom är centrum på jorden tar dom för en självklarhet och även om mamma Gunilla så smått försöker få dom på rätt köl så är det uppenbart att grabbarna fått sin extremjobbiga egoistiska syn av just henne. Hon behandlar dom som bebisar och dom behandlar henne som en dörrmatta och det här är en komedi (väl?) men jag blir bara förbannad. Jag vill bara bitchslappa dom alla tre.

Nu är Mammas pojkar nåt så ovanligt som en film som inte egentligen funkar men som blir fullt njutbar på grund av rätt personer på rätt platser. Det är begåvat folk både framför och bakom kameran, skådespelare som får karaktärerna att växa trots att dom är enfaldiga in absurdum och Ulf Malmros ger filmen ett skönt flyt fast den är rent idiotisk i mina ögon. Dom tre stora manliga rollerna spelas jättebra av Björn Starrin, Johan Östling och Kjell Bergqvist men det är dom kvinnliga skådespelarna som sätter guldkant på filmen. Lotta Tejle ger den överbeskyddande curlingmorsan ett mänskligt ansikte, Mia Skäringer ger white-trash-lärarinnan Jenny trovärdighet och Tuva Novotny är norska Evil Bitch, den trasiga tjejen som helst vill dö.

Jag tycker det är är infantilt, idiotiskt, inte speciellt kul och allmänt bakåtsträvande men samtidigt kommer citat som ”Har du ingen impulskontroll din jävla kladdkaka” och då glimrar det till en smula. Ingen stor smula men en tillräcklig stor en för att filmen nånstans ska bli okej. Eller okej förresten…. Jag vill typ SLÅ nån.

Publicerat

EVERY DAY

Det är nåt visst med filmer som handlar om vanliga människors vardag. Om det här med att vara någons man eller fru, om att ha barn eller vara barn, om att handskas med åldrande föräldrar, med sitt eget åldrande, med att ens barn är gay eller gillar att spela fiol.

När såna här filmer görs på ett bra sätt är dom oftast väldigt trivsamma att titta på. Handlingen passerar som ett rinnande vatten, man känner igen sig eller är tacksam för att man inte gör det. Kanske lär man sig nåt nytt på kuppen.  Men det som slår mig när jag ser Every Day är att det är som att ha sällskap i soffan av en kompis. Det är mysigt, det är lugnt, ingen behöver förställa sig och låtsas vara någon den inte är. Man bara sitter där, pratar lite, kanske fikar lite med en ostmacka eller nåt. Det är harmoniskt.

Att Every Day fungerar så pass bra som den gör tror jag beror mycket på skådespelarna. Helen Hunt som mamman och Liev Schreiber som pappan är ett bra par. Ezra Miller är den homosexuelle storebrorsan och Skyler Forgang den charmiga lillebrodern som ser ut som en liten krullhårig variant av Maggie Gyllenhaal. Eddie Izzard spelar den högljudde och frispråkige chefen och Brian Dennehy en nedkissad, gammal och bitter morfar.

Jag tycker om filmen och jag tycker om alla karaktärerna. Det är ingen hejsanhoppsanslut med ballonger och konfetti, det är inga överdrivna gester eller onödiga twister, det är en fin liten film med fin musik som handlar om det finaste som finns: det vanliga livet, sånt som det är för dom flesta av oss.

Kanske känns betyget orättvist snålt men det är det inte. En stark trea för en film i den här genren är bra. Det är ingen film jag gärna ser om, det är ingen film som förändrar mitt liv men den är stabil och mysig. Alltså en trea.

Publicerat

EVENING

Efter att jag sett Anna Karenina har jag fått nån konstig craving efter lågmälda filmer, gärna där skådespelarnas namn är skrivna med vita små versaler mot svart bakgrund i förtexterna och det är snäll plinketiplonkmusik i bakgrunden. Jag vet inte riktigt var jag fått det ifrån, det är inte riktigt ”likt mig”, men å andra sidan är det alltid spännande att upptäcka nya sidor hos sig själv. Som att denna craving fick mig att nästan hyra Försoning igen, men bara nästan.

Istället klickade jag på Evening, en film jag inte visste ett dugg om. Jag såg Claire Danes namn i rollistan, jag fick en ”Lasse Hallströmsk-känsla” för postern och jag inbillade mig en i sammanhanget perfekt förtext, ibland behövs inte mer än så. Några dagar senare dök filmen ner i lådan och det visade sig att jag hade rätt, den var precis så som jag hade hoppats. Den var välspelad, långsam, mysig och vita små versaler talade om att filmen var fullsmockad med stora namn ända in i minsta biroll.

Ann (Vanessa Redgrave) är gammal och väntar på att dö. Vid sin sida har hon sina två döttrar Nina (Toni Collette) och Constance (Natasha Richardson). I något som döttrarna tror sig vara drömmar berättar Ann om Harris, en man som var hennes ”första misstag” och att hon och Harris dödat någon vid namn Buddy. Döttrarna börjar såklart undra vad det är frågan om och som tittare får jag se just det. Jag får se den unga Ann (Claire Danes) och vad som egentligen hände när hon skulle vara brudtärna på sin bästa väns bröllop. Lila (Mamie Gummer) vill egentligen inte gifta sig, hon är hemligt förälskad i Harris (Patrick Wilson) och hon berättar det för Ann. Förvecklingar uppstår, kärleken spirar, känslorna bubblar över åt alla håll och jag sitter i soffan och bara myser. Sen är det ett stort plus och ett smart drag att ge Meryl Streep rollen som den åldrande Lila. Det blir väldigt träffande och trovärdigt eftersom det är hennes riktiga dotter som spelar den yngre förlagan och dom är lika som två kloner.

Evening är som en försommarkväll när det är perfekt temperatur, varken varmt eller kallt. Det blåser inte, det är inga regnmoln som spökar, det är liksom inget i vägen. Det är ingen film som upprör mig, ingen film som engagerar, den gör mig inte ledsen men heller inte glad, den är enkom mysig och just precis idag var det EXAKT det jag behövde.

Publicerat

THE INDIAN RUNNER

Om du någon gång varit inomhus ett par dagar, kanske varit sjuk eller bara inte känt för att träffa folk och sen går ut, hur känns det då? Tänk att det är lite svalt ute, inte iskallt bara bra mycket kallare än inomhus. Känn i lungorna hur det känns när du tar första andetaget, när utomhusluft blandar sig med den syrefattiga inomhusditon du matat den med timme ut och timme in. Du vaknar. Du lever. Den kalla luften letar sig in i kroppsliga skrymslen du knappt visste fanns och det blir som en kickstart, kallt ända ner i magen.

När jag satt i soffan och precis hade sett klart The Indian Runner gjorde jag precis just så. Jag gick nedför trappan, öppnade dörren och tog ett steg ut i snön i bara strumplästen. Jag andades och kände efter, kände mig glad ända in i levern fast det var ett jobbigt svart familjedrama jag just sett. Men det Sean Penn lyckats med här är att med både manus och regi skapa ett drama med mänskliga män i fokus och såna filmer dräller det inte av.

Storebrodern Joe Roberts (David Morse) är en god man, en polis med en fru (Valeria Golino) han tycker om och liten son han älskar att vara pappa till. Joe är helt enkelt en snubbe som uppskattar dom små värdena i livet, värdena som för människor som har vett att uppskatta dom faktiskt är dom stora. Han lever för sin familj och ställer upp för sina åldrade föräldrar. Lillebror Frank Roberts  (Viggo Mortensen) är motsatsen. Han är den mörka, missnöjda, aggressiva, instabila, han som alltid hamnar i trubbel.

Länge tyckte jag David Morse hade dom snällaste ögonen i världen och här har han verkligen det. En ömsint inkännande blick. Han är glad, trygg och orolig och han vill alla så väl. Joe och Frank har växt upp under samma tak och uppfostrats av samme man och det är pappa Roberts (Charles Bronson) som är anledningen till min promenad ut i snön. Att få se en gammal man på film som beter sig som fullt funktionell äldre man alltid borde göra, det är stort. Han är inte sur, inte grumpy, inte bitter och elak, inte peddo, inte äcklig, inte curlad, inte obegriplig, han är bara…fin. Det är hjärtskärande att se honom kommunicera med sitt lilla barnbarn, att se en farfars stolthet i ögonen och samtidigt ledsenheten över att den yngsta sonen aldrig tycks få ordning på sitt liv.

Men lillebror Frank försöker. Han träffar Doris (Patricia Arquette) och tillsammans försöker dom skapa sig ett liv. Joe slutar aldrig hoppas på att Frank ska få samma trygga tillvaro som han själv och objektivt sett är han på god väg men jag förstår att det kommer gå åt helvete. Domedagskänslan sitter som en smäck i magen från första bildrutan och jag sitter bara och väntar. Hur illa kan det bli?

Det kan bli illa men illa på ett bra sätt, i alla fall för mig som tittar. Filmen har ett annorlunda tempo, en udda känsla, suggestiv musik och ett köttigt sätt att filma. Den har en Viggo Mortensen med nerverna utanpå kroppen, en David Morse nära att brista, en Patricia Arquette som älskar sin Frank så att hon nästan utplånar sig själv och den har Charles Bronson, farbror Charles som jag så jättegärna skulle vilja krama om och viska i hans öra: ”Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra, men jag är ledsen, jag kan inte ljuga”.

Publicerat

THE THING ABOUT MY FOLKS

För ett tag sedan såg jag en film som heter City Island, en bagatell som totalt drog undan mattan under mina fötter. Jag blev våldsamt förälskad i den där lilla filmen och helt naturligt blev jag nyfiken på Raymond De Felitta, regissören jag aldrig hört talas om förut. The thing about my folks är hans tredje långfilm och den kom ut fyra år före City Island.

Dessa två filmer är lika på många sätt. Fokus ligger på familjen, på nära relationer som är långt ifrån okomplicerade, på vardagshumor och på en driven dialog som känns helt naturlig. Manus till City Island hade De Felitta skrivit själv medans manus till denna film är skriven av Paul Reiser som även spelar huvudrollen som Ben Kleinman, den medelålders mannen som befinner sig på en ofrivillig roadtrip men sin gamla pappa (Peter Falk) som precis blivit dumpad av sin fru sedan många år, Bens mamma Muriel (Olympia Dukakis). Det finns inte många likheter mellan den sonen och den fadern.

Det finns mycket att tycka om den här filmen – och mycket att tycka OM. Jag gillar verkligen Raymond De Felitta, jag fattar att han måste vara extremt duktig på det han gör för han lyckas få skådespelarna att prestera det yttersta av sin förmåga i båda dessa filmer. Paul Reiser är ingen Andy Garcia men han är tillräckligt bra och personlig för den här filmen. Peter Falk är ingen gubbfavorit men han växer i takt med filmen, han dominerar, han levererar och till slut lyckas han till och med få mig att tycka om honom. Bra gjort. Borde ha varit en omöjlighet.

The thing about my folks är en sevärd film, jag hade en väldigt mysig stund framför TV:n. Trots att det är en ganska gripande tragikomisk historia så är det är inte den som är filmens starkaste kort, det är skådespelarna. Speciellt en scen (den med en massa löv som underlag) är otroligt fin och en riktig tårframkallare.

Nu ser jag fram emot Married and cheating, De Felittas kommande film där han både regisserat och skrivit manus. Det där är en snubbe jag kommer hålla koll på.

Här finns filmen.