ODÖDLIGA

Alla som är äldre än sjutton år kan nog känna igen sig i känslan att inte passa in. Att vara för dålig, att vara för duktig, att vara för lagom, för högljudd, för tyst, för snygg, för ful, för smal, för tjock, för lång, för kort, för mycket ompysslad och påpassad eller för bortglömd och lämnad vind för våg.

Det går att vara för mycket eller för lite av vad som helst egentligen, med det dom flesta av oss har gemensamt är att tanken på tonårstiden skaver. Jag tror att det vassa, grogrunden för skavet, karvar ut den vi är, den vi blir, ja den vi blev när vi ser tillbaka och summerar litegrann. Jag tror också att det är på grund av detta skav som filmer om ungdomar och unga vuxna är så lätta att ta till sig. Även om man inte känner igen sig helt i rollfigurernas problem så kan man tänka in sitt eget, det man själv brottades med, och därmed känna mer förståelse för filmens huvudpersoner.

I Odödliga får vi under några sommardagar lära känna Isak (Filip Berg) och Em (Madeleine Martin). Två olika personligheter men lika ensamma själar träffas – som så ofta – av en slump och dras till varandra som magneter. Em ska ta sig till Torneå (tror jag det var) för att stjäla en cello till sin syster och Isak som inte har nåt bättre för sig än ett enahanda sommarjobb på Grönan sjukskriver sig. Dom snor Ems föräldrars gamla SAAB och så tar resan sin början.

Odödliga är en roadmovie som skulle kunna visas som reklamfilm för Sverige på turistbyråer utomlands. Maken till vackra vyer över solnedgångar, övergivna byggnader, öppet vatten, skogar, vägar, skyltar har jag aldrig sett, det är verkligen fantastiskt fint fotat!

Filip Berg och Madeleine Martin har en personkemi som gör att jag tror på dom som kärlekspar och det känns som A och O för filmen.Torkel Peterson som Isaks pappa levererar om möjligt än starkare än han brukar och Fanny Ketter (som spelade Andrea i Bitchkram) är befriande allvarlig i sin roll som Felicia, Ems syster.

Allt detta sammantaget gör att jag är helt inne i filmen från början till slut. Jag köper historien även om den svajar till för en stund här och där och jag gillar att den både är klassiskt berättad och känns sprudlande fräsch. Jag tyckte speciellt mycket om en scen med kepsar, snusnäsdukar och en bensinstation i centrum, en scen som ackompanjerandes av Staffan Hellstrands Lilla fågel blå. Inte helt tippat i en film från 2015. Soundtracket är överlag smakfullt och alldeles på pricken, precis som det varit även i Andreas Öhmans tidigare filmer.

När jag gick från visningen kände jag filmen i hela kroppen. Jag var sorgsen, jag var glad och jag var hoppfull. Hur jag tolkar slutet tänker jag inte skriva här men det är ett smart slut, så mycket kan jag säga.

Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö.

BITCHKRAM

Två gånger i vuxen ålder har jag önskat att jag var tonåring igen. Första gången var en novembereftermiddag 1998 och andra gången var tisdagen den 28:e augusti 2012, kl 11:50.

Första gången var när jag precis hade sett Fucking Åmål och satt och både svor över och önskade att jag hade sett filmen när jag var fjorton, så mycket enklare allt hade varit då. Min tonårstids storfilmer, Filmen G, Ingen kan älska som vi och PS Sista sommaren kändes som fossiler i jämförelse. Vilken WOW-grej det här var, fan, jag vill va ung igen!

Strax efter frukost den 28:e augusti satt jag i biosalongen på Malmö Filmdagar och skulle precis börja titta på filmen Bitchkram. Dagen innan var jag med på ett seminarium där filmens regissör Andreas Öhman också var med och vi hann prata lite om filmen, om att det alltid är svårt att göra en uppföljare till en film som blivit omtyckt och om att Andreas själv var väldigt nöjd med slutresultatet. Så jag satt där i salongen och var lite rädd. Tänk om jag skulle tycka att filmen var apdålig? Tänk om jag skulle behöva ta fram motorsågen. Ja. Tänk om. Tänk om det var som en bal på slottet då? Tänk om filmen var bra, kanske lika bra som I rymden finns inga känslor till och med? Ja, som sagt, tänk om.

Kl 11:50 är filmen slut. Jag vänder mig mot Julia som sitter bredvid och säger: ”Jag måste hitta Andreas innan jag åker hem”. Hon tittar på mig och svarar:”Vill du ha en näsduk?”

Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få en stor kram av Beppe Wolgers, att bli bjuden på den perfekta jättekoppen varm choklad, att ha på sig en randig onepiece när det är 30 grader kallt ute, rimfrost på rutorna och ha en osedd TV-serie-box som ligger och väntar. Att vara tonåring och se Bitchkram måste vara som att få ett mentalt jätteplåster som är indränkt i ångestdämpande medicin, Red Bull och Coca Cola, att få en stor jävla hästspruta med självförtroende, framtidstro och pirr-i-magen injicerad rätt in i solar plexus. Bitchkram lyckades få mig att säga orden som jag säger så sällan och egentligen inte vill: ”Tänk om jag var 16 år igen. Vad lycklig jag skulle vara då.”

Fast jag ÄR ju lycklig. Fyrtio år och svinlycklig. Jag är toklycklig över att vara vuxen och kunna ta till mig den här filmen på detta sätt. Jag är lycklig över att tårarna rinner ikapp med snoret och att Andreas stod vid den där lyktstolpen utanför bion och att jag faktiskt sa till honom precis vad jag tänkte: Du är fan bäst i hela jävla världen!

Andreas Öhman har med Bitchkram lyckats göra något som känts som en omöjlighet i svensk film: få till en helt igenom supernaturlig dialog. Jag har inte varit med om det (heller) sedan Fucking Åmål. Det är så mycket som är bra med den här filmen. Musiken används helt perfekt, klippning, typsnitt, scenografi är klockrent, skådespelarna är rätt igenom helt grymma och det är med stor glädje jag ser Fanny Ketter, min favorit från TV-serien Bron, i en av huvudrollerna. Den andra huvudrollen görs av Linda Molin från Apflickorna men till skillnad mot i den filmen har hon ett kanonmanus att jobba med här. 

Filmen är annorlunda, rolig, tokig, galen, känslosam, igenkännande, snygg och sorglig samtidigt. Alla ingredienserna är varsamt nedhällda i en fin gammal soppskål, en soppskål som jag likt Emil i Lönneberga vill trä över huvudet för att kunna slicka i mig dom sista dropparna. Jag gick från bion med en längtan efter att se filmen igen, att samla ihop alla jag känner och vallfärda till biografen för en gemensam stund av filmeufori. För det här är eeeuufooooooooria för mig. Svensk film när den är som allra allra bäst.

Bitchkram har biopremiär 19 oktober.