FAR FROM THE MADDING CROWD

Är den här filmen det ultimata beviset för att ingenting på film är säkert? Även om det är rätt man och rätt kvinna på till synes rätt plats så kan slutresultatet bli allt annat än tillfredsställande.

Kolla här bara.

Den brittiske författaren Thomas Hardy skrev 1874 boken Far from the Madding Crowd. Det översattes till svenska 1920 och hette då Fjärran från vimlets yra. Det var även den svenska titeln på den första filmatiseringen som kom 1967, regisserad av John Schlesinger med Julie Christie, Peter Finch och Terence Stamp i huvudrollerna. Nu är det alltså dags för en remake. SOM vi längtat! Det har verkligen varit ett ekande tomt HÅL i världens filmproduktion som just den här historien hade kostym nog att fylla. Inte? Säger du det?

Den charmige En dag-författaren David Nicholls sätter sig ner och skriver ett manus till filmen, ett manus som den duktige danska regissören Thomas Vinterberg av nån anledning (som jag inte har kunnat googla fram) blir sugen på. Den begåvade skådespelaren Carey Mulligan castas till den kvinnliga huvudrollen som den självständiga Bathsheba Everdene som var rätt före sin tid i sin strävan att klara sig själv och att inte se ett äktenskap som den naturliga vägen till lycka och trygghet. Männen runt henne blir den belgiske karaktärsskådespelaren Matthias Schoenaerts och Michael Sheen som är med typ överallt men jag minns honom sällan.

Hittills har jag inte kunnat hitta EN ENDA punkt som skaver, som gör att filmen borde kunna bli det oengagerade iskalla sömnpiller som det är men….MEN….det fiffiga på film – liksom i verkligheten – är att personkemi inte alltid kan förutspås. Människor som på pappret borde vara både vackra och spännande tillsammans (typ Mulligan och Schoenaerts) blir till könlösa pappfigurer i varandras närhet. Schoenaerts utstrålar IQ hamsterbur och Mulligan….ja….Carey Mulligan…. Hur ska jag förklara? Jo! Jag drar en liten jämförelse till mig själv.

Mina barn säger att jag blir ”som en fjortonåring” när jag tittar mig i spegeln för att fixa till håret. Dom säger att jag putar med munnen som om jag vore en selfiebimbo men själv fattar jag ingenting för jag tänker inte på det. Carey Mulligan gör preciiiiis samma sak varje gång hon är i bild. Hon putar med munnen på nåt sätt, ”stramar till sig” som att hon försöker skärpa sig eller nåt och det blir rätt konstigt i längden. Att hon dessutom verkar ha gått på en diet bestående av vatten och bröd men utan bröd en längre tid gör inte saken bättre. Hon är otroligt smal här. Om jag formar mina händer till en ring skulle den nå runt hennes midja.

Jag vet inte om baktanken med att göra en remake av denna film just nu är att den ska ha nånting med kvinnokamp och jämställdhet att göra, om Bathsheba ska ses som nån form av feministisk ledstjärna? OM baktanken är detta skjuter filmen förbi målet rejält. Om baktanken är att alla dessa inblandade personer som normalt sett är väldigt bra på sina jobb helt enkelt ville göra filmen för att dom TRODDE den skulle bli bra, ja, jo, så kan det också vara. Den skjuter dock precis lika snett i såna fall.

Att filmen klarar tvåan beror på filmfotografen Charlotte Bruus Christensen. Hon jobbade även med Vinterbergs Jakten och hon är väldigt duktig på att skapa stämning i bilderna.

Den här filmen har gått upp på ett par biosalonger i Stockholm. Ex Machina gick inte upp på någon. Jag förstår ingenting.