Etikett: Faye Dunaway

Publicerat

INCONCEIVABLE

Inconceivable? Unthinkable? Ja, vad tusan heter filmen – egentligen? Inconceivable på Netflix och i original men på svenska IMDb byter den till Unthinkable. Äsch, spela roll?!? Båda orden stämmer bra med filmens handling. Den handlar om en kvinna som inte kan bli gravid, om äggdonation, om mord, svek, luriga baktankar, föräldraskap, äktenskap. att dela boende med sin mamma/svärmor/mormor, lesbisk kärlek, Nicolas Cage som spelar UNDER, Gina Gershon som tacknämligt inte blekt sina tänder och Faye Dunaway som mer och mer ser ut som en buktalardocka.

Alltså, handlingen är så osannolik att den faktiskt blir underhållande (Unthinkable, häpp!) och mycket tack vare iskalla Nicky Whelan och Gina Gershon i huvudrollerna. Den sistnämnda är gravt underskattad kan jag tycka, hon lyckas ofta lyfta roller som kanske inte är dödskul på pappret.

Filmen finns att se på Netflix och funkar som förströelse en varm sommarnatt, men kanske inte till mycket mer än så.

Publicerat

Back to the 70´s: NETWORK (1976)

TV-stationen UBS. Den äldre herren Howard Beale (Peter Finch) har varit nyhetsankare i många många år men på grund av dalande publiksiffror får han plötsligt sparken. Bittert såklart men Howard tänker inte gå lugnt och stilla. I direktsändning berättar han att han om en vecka kommer ta sitt liv med ett skott i pannan – inför TV-kamerorna. Hans fru är död och dom fick inga barn, han upplever sig inte ha någonting att leva för länge när jobbet inte heller finns kvar.

Det är klart att hotet om självmord i direktsändning ger ringar på vattnet. Beale blir en snackis och får löpsedlar samtidigt som han stoppas från att visa sig på TV MEN lång och trogen tjänst hjälper honom och han lovas ett sista inhopp. Han kan dock inte låta bli utan börjar prata om en massa personliga funderingar istället.

Traditionalisterna på stationen får krupp och vill stoppa Beale för alltid men den nyanställde Diana Christensen (Faye Dunaway) ser på händelserna med helt nya ögon. Uppmärksamhet ger reklam gör att tittarna flockas och det blir till ett likamedtecken med en välmående TV-station.

Network är en såndär storfilm, en klassiker, en film som som det pratas om fortfarande, en sån som aldrig riktigt åldras. Den dryper av samhällskritik och frågeställningar kring cynisk kapitalism och visst gillar jag det MEN jag kan inte säga att filmen rockade min värld. 2016 är detta liksom inga nyheter, det är vardag. Tyvärr kanske man ska tillägga.

Filmen fick tio Oscarsnomineringar och vann fyra varav Bästa manliga huvudroll var en av dom. Peter Finch änka Eletha och filmens manusförfattare Paddy Chayefsky tog emot priset och Finch blev därmed den första skådespelare att vinna en Oscar postumt.

Det här är den tredje filmen i temat som är regisserad av Sidney Lumet. Det säger mer om hans storhet under detta årtionde än om min bristande fantasi. Nästa vecka är det sista filmen ut i detta tema och den är inte regisserad av honom. Jag lovar.

Publicerat

Veckans klassiker: TRE DAGAR FÖR CONDOR

Jag känner nånstans att det är kantboll på om det här är en klassiker eller inte men för mig är det det.

Tre dagar för Condor spelar för mig i samma liga som Örnnästet, Kellys hjältar och Kanonerna på Navarone, det är stora kända klassiska filmer som jag som filmätare borde ha sett och kanske även borde tycka om. Jag borde i alla fall kunna se filmiska kvalitéer i dessa. Borde.

Borde är ett ord som jag ganska ofta tänker i samma mening som klassiska filmer. Det finns nämligen många klassiker som inte lockar mig för fem öre och denna ”jag-borde-de-den-tanken” gör mig inte mer sugen direkt, snarare har den precis motsatt verkan. Jag blir Fröken Anti, jag bygger murar, jag sätter upp högerhanden i stoppläge och säger ”äpp, äpp, äpp, nänä, kom inte här och tro att du kan bestämma över mig, jag bestämmer själv om jag ska se en film eller inte – och när!”. Och visst är det så. Ingen kan tvinga på mig eller nån annan att se en film men ibland känner jag att en spark i röven faktiskt kan vara rätt sunt. Det är vettigt att inte fastna, det är befriande att ge filmer jag inte tror på en chans och framförallt är det väldigt skönt efteråt när jag sett en film jag haft fördomar om och sen märker att fördomarna inte stämmer.

Jag har alltid trott att Tre dagar för Condor skulle vara en fnösktorr film. Jag har trott att den skulle vara tråkig, trist och gubbig. Robert Redford är ingen jag sprungit mig svettig efter, Cliff Robertson har jag inte haft någon relation till alls förrän han spelade Peter Parkers farfar i Spider-man, Max von Sydow är visserligen Max von Sydow men jag har inte lyckats fokusera på hans roll i den här filmen och Sydney Pollack är allt annat än en stabil höghöjdsregissör. Den som fick mig att få ändan ur den här gången var Faye Dunaway. Hennes insats i Bonnie and Clyde gav mig mersmak och i den här filmen är hon den enda kvinnliga karaktären. Tyvärr är hon den enda kvinnan och tyvärr har hon inte speciellt mycket manus att jobba med. Kanske gnistrar det lite mellan henne och Redford men det är en gnista jag inte förstår.

Så visst är filmen gubbig, visst är den fnösktorr och visst är den beige (beigare än Tinker tailor soldier spy till och med) men den är inte tråkig. Jag gillar paranoiafilmer och konspirationer och jag ser gärna att jag blir bortkollrad totalt i twister och funderingar som inte släpper fast filmen är slut men Tre dagar för Condor lider av samma skorviga sjukdom som The Parallax View (eller Spy game för den delen) – jag känner liksom för liiiite nojja. Jag vill fundera mer.

Filmen var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara och jag är glad att jag såg den. Ännu en ”måstefilm” är avbockad. Halleluja.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans klassiker: BONNIE AND CLYDE

Oj, oj.

En jättesnygg Faye Dunaway och en lika snygg Warren Beatty filmas i karakteristisk sextiotals-brun-beige-färgskala när den sanna berättelsen om bankrånarna Bonnie och Clyde ska berättas.

Bonnie och Clyde rånade bensinstationer, butiker och tuggummiapparater (!) men dom presenterade sig alltid med orden ”We rob banks” som om det var något att vara stolt över. Clyde känns som en osäker man med storhetsvansinne och liten snopp och Bonnie som ett ryggradslöst våp som gör allt i sin makt för att blidka snygge Clyde och jag retar mig som fan på detta till en början. Jag försöker tänka att hela grejen är så urbota dum att logik och känslor måste kopplas bort för det är en sann historia och den kan reta mig hur mycket som helst, det har likväl hänt. Kom igen, se det här som en FILM, inget annat, lägg inte in en massa personligt trams, skit i psykopati och feminism och offerkoftor för det har inte med saken att göra!

Ibland hjälper det att prata med sig själv. Det händer att jag får bra svar. Det bästa för den här filmen var att jag svarade mig själv med orden ”Okej. Jag ska” och sen gjorde jag just det. Jag såg filmen för precis var den var, en klassisk film om ett klassiskt par som rånade och dödade utan en tanke på morgondagen. Dom höll igång från 1931 till den 23 maj 1934 då dom båda sköts till döds av poliser i Bienville Parish, Louisiana.

Jag fattar att regissören Arthur Penn och resten av gänget bakom filmen har vänt och vridit på storyn en del och antagligen glorifierat verkligheten mer än en liten smula. Min inledande snoppkänsla angående Clyde visade sig stämma ganska bra då han inte bara hade en liten utan en icke fungerande sådan. I filmen är han impotent men i det första utkastet av manus – och kanske även i verkligheten –  visade han klara homosexuella tendenser.

Det är riktigt kul att se Gene Hackman som Buck Barrow. Han var trettiosju år när filmen spelades in och det är ingen större skillnad mot nu rent utseendemässigt. Warren Beatty var bara trettio då och åren har inte riktigt varit lika snälla med honom. Vad gäller filmen så tycker jag att den över lag fungerar. Den har ett bra tempo, den är snygg och trots att jag inte bryr mig nämnvärt hur det går för samtliga inblandade så tittar jag på hela utan tillstymmelse till kisspauser. Så visst är det en klassiker och visst håller den.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: SKYSKRAPAN BRINNER

Världens högsta skyskrapa är precis färdigbyggd och ska invigas med pompa, ståt och vackra människor uppklädda till tänderna.

Festen hålls självklart på den 150:e (översta) våningen och utsikten över staden är magnifik. Nåt som även är magnifikt är paniken som slår till när det börjar brinna på 80:e våningen och branden inte går att kontrollera och skyskrapan – fuskbygget – inte har varken sprinklersystem eller nödutgångar nog MEN den ekonomiska kalkylen höll åtminstone.

Det här är alltså en nästan fyrtio år gammal katastroffilm. Vad kunde 20th Century Fox om maffiga katastroffilmiska effekter 1974 kan man fråga sig? Jo det ska jag tala om, dom kunde MASSOR.

Skyskrapan brinner är något så häftigt som en katastoffilm som är välgjord både in i minsta effektdetalj OCH i vartenda skådespelaruttryck och jag tror receptet på denna framgång heter ”rätt man på rätt plats”. I den här filmen är nämligen toppjobben uppdelade på människor som kan sin del bäst, det vill säga John Guillermin har regisserat filmen och har ansvar för skådespelarnas insatser och Irwin Allen är actionsekvensregissör. Det känns som en smart uppdelning, den fungerar till fullo och borde kanske användas av fler än Måns Herngren och Hannes Holm (Häpp!).

Den viktigaste beståndsdelen i en katastroffilm, förutom pulshöjande effekter, är att jag bryr mig om människorna. Bryr jag mig inte blir filmen inte spännande, resten spelar liksom ingen roll. I Skyskrapan brinner får jag alldeles direkt in känslan mellan arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) och hans fästmö Susan (Faye Dunaway) och brandchefen O’Hallorhan (Steve McQueen) är en sympatisk man som tar sitt jobb på största allvar.

Filmen är fullsmockad med stora namn som Robert Vaughn, Richard Chamberlain, Robert Wagner, Fred Astaire, William Holden och Susan Blakely (som var med i Stallonefilmen Over the top, bara en sån sak!) men det är ändå The Glass Tower som är huvudpersonen. Ett maffigt bygge som ger mig både klaustrofobi, höjdskräckspanik och skickar mina känselspröt till World Trade Center den 11 september och alla dom människor som faktiskt upplevde mycket av detta helvete i verkligheten. Att se människor frivilligt hoppa från fönster på en skyskrapa rätt ner mot en säker död, det är verkligen panikångest i sin renaste form.

Filmen var nominerad till åtta Oscars men vann bara tre. Som regnig-sommardags-matiné har jag svårt att tänka mig nåt mer klockrent. Det här är nostalgi och filmmagi när det är som allra mest katastrofalt, fast på ett positivt sätt. Visst finns det små delar av filmen som hade kunnat göras bättre men dom delarna är så pyttesmå sett till det stora hela att betyget ändå är helt givet.

 

….