Om man nu ändå ska bli mördad kan jag tänka mig värre öden än att bli det till tonerna av Rammsteins Sonne. I´m so excited med Pointed Sisters hade varit värre, Lambada med Kaoma likaså.
Om jag hade varit den kände tyske skådespelaren Udo Kier hade jag kunnat tänka mig bättre roller att tacka ja till än den i Fear dot com. Stephen Dorff däremot, han high-fajvade nog sig själv i spegeln varje morgon på väg till det här jobbet.
Folk dör lite på löpande band efter att ha besökt sajten fear.com och polisen Mike (Dorff) ska försöka luska reda på varför. Som vanligt i denna typ av film är det en sjuk manlig hjärna som ligger bakom eländet, en man som kanske önskade att han hade samma kreativa fantasi som manusförfattarna till Saw-filmerna men som inte kommer i närheten.
Manusförfattarna till Fear dot com då, vad önskar dom sig? Jag vet inte. Kanske ingenting. Det är väl inget större fel på manuset, det är mer stämningen, känslan, som inte funkar på mig och i skräckfilmer är det A och O och allt där emellan.
Världens simplaste story kan räddas av en otäck stämning, det är nåt många filmer i den här genren har bevisat för mig. Fear dot com har ingenting av ”det”. Det enda den här filmen har som räddar den från sågningsdöden är en liten blond flicka med långt rakt hår som skrämmer skiten ur mig. Ett par tre fungerande scener alltså men det duger inte så värst långt.
