Etikett: Felicity Jones

Publicerat

EN KVINNA BLAND MÄN

För en gångs skull får en amerikansk film en svensk titel som är både sann och relevant. On the basis of sex fick på svenska heta En kvinna bland män och mycket kan man säga om Ruth Bader Ginsburg men hon VAR en kvinna bland män. Allt som oftast en ensam kvinna bland många män.

Ruth Bader (Felicity Jones) föddes 1933 och var en av dom allra första kvinnorna som tilläts studera juridik vid Harvard. Hennes man Martin Ginsburg (Armie Hammer) studerade redan där och när Ruth börjar sina akademiska studier har dom båda en liten dotter tillsammans. Hela hennes liv – och arbetsliv – har gått i jämställdhetens tecken, att få lagar att gälla både män och kvinnor på samma sätt, oavsett kön och hennes man har genom hela denna resa varit hennes starkaste och mest lojala stöd. 1993 nominerades hon till en plats i Högsta Domstolen av Bill Clinton och har sedan dess verkat där.

Det finns väldigt mycket att läsa om RBG och en av dom mest intressanta artiklarna fann jag här. Det gjordes även en dokumentär om henne förra året som heter just RBG, en film jag inte fick in i schemat på Malmö Filmdagar men som jag är väldigt sugen på att se nu. Hon är en fascinerande kvinna och äktenskapet mellan henne och Marty känns som goals i sammanhanget. Dom var jämställda på riktigt och detta innan ordet jämställdhet blev modernt.

Att den här filmen har svensk biopremiär på internationella kvinnodagen är ingen slump. Se den, alla ni som krigar i det lilla och tysta och se den, alla ni som inte krigar alls. Ni som tar rättigheter för givna. Ingenting kan nämligen tas för givet. Som sagt, det är inte SÅ länge sedan kvinnor inte ens fick studera det dom ville.

Publicerat

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY

Star Wars är en filmfranchise som varit väldigt viktig och stor för mig. Jedins återkomst var filmen som redan 1983 fick igång mitt filmintresse på riktigt och sen dess har jag hängt i den där galaxen far far away ohyggligt många timmar sammanlagt. Med detta sagt, min grundinställning är att jag tycker om Star Wars-världen men utan att nuförtiden ha sjukt höga förväntningar på filmerna. Det är rätt skönt och kanske till och med lite sunt.

Rogue One är alltså en fristående Star Wars-film, en historia som utspelar sig i en del av galaxen som inte har med Luke Skywalker och Han Solo att göra.  Här är det istället Jyn Erso (Felicity Jones) som är huvudperson. Redan i filmens Inglorious Basterds-inspirerade första scen får vi se hur hennes mamma dödas och hennes pappa Galen (Mads Mikkelsen) förs bort och hur hon själv som liten flicka lyckas gömma sig från Orson Krennic (Ben Mendelsohn) och hans mannar.

Denne Krennic känns verkligen som en Hans Landa-Christoph Waltz-karaktär tycker jag och precis som Waltz verkar ha fastnat lite i evil man-facket så lär det inte vara sista gången vi ser Ben Mendelsohn i en sånhär iskall roll framöver. Han är nämligen riktigt bra här och riktigt stilig i sin vita cape.

Diego Luna har en stor roll som Cassian Andor, Riz Ahmed är Bodhi Rook, Forest Whitaker är Saw Gerrara och Fares Fares skymtar förbi lite snabbt men resten av manuset tänker jag faktiskt inte skriva om. Däremot skulle jag vilja skriva några rader om hur härligt det är att titta på den här filmen och känna i kroppen att det är 1983 igen. Rogue One känns nämligen som en riktig retro-Star-Wars i allt från skitighet till klippning till knasiga rymdfigurer till ljudeffekter, AT-AT:arna och musiken, trots att det inte är John Williams som är huvudkompositör längre utan Michael Giacchino.

Jag hittar inte något alls att klaga på med filmen, inte det allra minsta faktiskt, men varför rockar den inte min värld? Varför bryr jag mig så lite? Varför känns den inte spännande? Asch, alltså, jag blir trött på mig själv.

Felicity Jones är fullständigt klockren i sin roll, en modern actionkaraktär, nån som småtjejer kan se upp till. Härligt ju. Det gör mig glad. Filmens ljud gör mig också glad. Vi satt på bakersta raden (på en 2D-visning givetvis) och hade en högtalare precis ovanför oss, det var lite extra-allt måste jag säga. Jävlar vad det mullrade och small och exploderade. Urskönt.

Betygsmässigt då, var hamnar filmen? Egentligen, om jag enbart ska sätta betyg med hjälp av magkänslan (så som jag alltid gör) så kommer filmen inte upp i mer än en trea. MEN, jag tänker plussa på magkänslan med mitt intellekt den här gången för intellektet säger ”Fiffi förihelvete skärp dig nu, filmen har så många plus, skit i magkänslan och var lite smart för en gångs skull” och jag vill faktiskt vara smart. Också. Inte bara en känslomänniska. Det är jobbigt att vara det, man bölar så jäkla mycket hela tiden. Samtidigt är film inte matematik. Det finns inga rätt eller fel. Rogue One har alla rätt men är ändå fel.

Orkar jag bege mig in i den här vinkelvolten nu? Nä jag gör inte det, inte nu. Så jag säger bra jobbat till Gareth Edwards och bjussar på en sista fundering: Var inte Forest Whitaker hårlös i trailern?

I avsnitt 68 av Snacka om film pratar jag, Steffo och vår gäst Frippe jättemycket mer om den här filmen.

Publicerat

Fredagsfemman #253

5. Felicity Jones i rymden

På onsdag smäller det, då är det premiär för Rouge One: A Star Wars Story. Min pepp är sval men jag kommer givetvis att se filmen. Dock kommer jag inte kunna se den på pressvisningen på tisdag som för övrigt hade den längsta lista av vaktinformation/konfiskera mobiler/embargo/lova att inte skriva på sociala medier förrän 14/12 kl 00:01 som jag sett sen Skyfall. Men om jag säger såhär….ju mer embargon och tystnadslöften som filmbolag kräver – ju mindre litar dom på filmens kvalitéer. Det är i alla fall min erfarenhet. En riktigt bra film har allt att tjäna på att recensenter skriver/pratar/buzzar om en film, en dålig…ja…då vågar dom kanske inte chansa? Nåja. Det lär säljas biljetter som smör oavsett vad vi recensenter tycker och tänker.

.

.

.

4. Snart är det Lucia

Ville bara påminna om det ifall nån nu missat det? Dessutom, apropå att vi har så fjuttiga problem i Sverige att vi gör en jättegrej av en reklambild från Åhléns, 2008 fick en bäver i Karlstad vara Lucia utan att internetdrevet gick helt twistat bärsärk. Bävern blev vald med motiveringen: ”Jämställdhetsfrågor är alltid aktuella. Det är viktigt att föra fram dem i alla led. Bara för att någon har fyra tassar, päls och enorma kindpåsar betyder det inte att de är mindre värda än en blond ung vacker flicka. Jag tycker det känns som en självklarhet att man inte ska skilja på gnagare och människor i någon fråga”. Läs mer om bäverlucian här. För övrigt tycker jag att alla som vill vara lucia ska vara det. Klä ut er i nattlinne, lys upp tillvaron för dom runt omkring er, sjung en sång. Behöver det vara svårare än så?

.

.

.

3. Insiativet

Vanligt fölk som leker superhjältar för att försöka få fason på skit som händer i samhället, bli symboler för nånting gott. SVT´s senaste tillskott i mys-skoj-serie-facket är Insiativet, typ 15-minuters avsnitt som med lätthet kan avsmakas kvällstid när man vill se nåt lagom hjärndött men ändå snällt. Christoffer Nordenrot, Happy Jankell och Madeleine Martin har stora roller och Thobias Hoffmén och Christoffer Sandler är regissörer. Och jag är mest bara glad för det här gillar jag skarpt! Här finns avsnitten.

.

.

.

2. Jorden runt på 6 steg

Ibland kan jag känna ett sug efter Äventyr så det nästan blir en fysisk längtan. Jag kan vilja sätta mig i en taxi ut till Arlanda, köpa första bästa biljett ut i världen och se var jag hamnar. Det är nåt speciellt med att inte ha allting superbokat och färdigpacketerat från hemmaplan utan att ta varenda minut som dom kommer. Snacka om att man lever i nuet dessa stunder och snacka ännu mer om att man (dvs jag) gör sånt alldeles för sällan nuförtiden. Att se Filip och Fredrik kuska runt världen i TV-serien Jorden runt på 6 steg är en sån jävla YNNEST. Dom här programmen kokar ihop allt det där härliga med resor, slumpen, möten med människor, upplevelser, känslor, värmeslag, turbulens och undermåliga toaletter. Dom första tre avsnitten kan ses på Dplay redan nu (här) men vill du hellre se dom på TV med ännu mer reklam så börjar det på tisdag kl 21 i Kanal 5. Jag kan speciellt rekommendera avsnitt 3 när killarna ska hitta Pamela Anderson. Världsklass-TV, så mycket kan jag säga!!

.

.

.

1. ♥ H Å K A N ♥

2016 är året då jag kommer att se Håkan live TVÅ gånger! Och jag kräks på mig själv för att jag sammanlagt lagt en rejäl månadslön med extra allt på biljetter till dessa två konserter av andrahandsbiljettförsäljningsföretag men vad gör man inte för att ge sig själv exakt det man vill ha (plus dottern både studentpresent och julklapp). Imorgon smäller det, det gör det. Min tid kommer! Håkan i Globen och det bubblar i magen!

 

(Nä jag har inte ätit kålpudding. Kom igen.)

.

.

Publicerat

INFERNO (IMAX)

Försök att se det här framför dig.

Två parkbänksfyllon sitter bredvid varandra. Båda pratar samtidigt, gestikulerar yvigt, försöker förklara och argumentera, vill få den andre att förstå. Det ena fyllot pratar om kvantfysik, om våg-partikeldualiteten, om Heisenbergs osäkerhetsprincip och det andra har gett sig på musikteori genom ett antropologiskt perspektiv. Lägg därtill att båda under sina nyktra perioder i livet ansökt om medlemskap i Mensa och båda nejlade proven utan att blinka. Tillsammans, nu, simultant, med åtta promille i kroppen och olika infallsvinklar försöker dom alltså komma fram till meningen med livet OCH hårkvalitén på Donald Trumps tupé.

På en liten pall framför dessa drängfulla men intellektuellt överlägsna individer sitter du med stora ögon. Informationen fullkomligt hälls över dig, som om du sitter i en sopbil när en container töms. Ingenting makes sense. Du försöker tänka logiskt, bena ut och analysera men hur du än gör sitter du där och tänker: ”fan alltså va dom är fulla av crap!”

Så tänker jag när jag ser Inferno. Fy fan vad detta manus är fult av crap. Fan vad det lurar oss att tro att det är smart och vattentätt bara för att det pratas om gamla klenoder, göms viktiga grejer i små benbitar och bjuds på porr för dom som tänder på europeiska muséer.

Samtidigt, Tom Hanks är Tom Hanks och jag tror på honom när han nu spelar Robert Langdon för tredje gången. Det enda som räddar filmen från det lägsta betyget är Hanks närvaro, Ben Fosters skägg, Hans Zimmers musik och Felicity Jones charmiga framtänder.

Undrar du vad jag tyckte om Da Vinci-koden och Änglar och demoner, som jämförelse? Jag gav Da Vinci-koden 3/5 och Änglar och demoner 1/5. Jag såg dessutom dagens film på IMAX-biografen i Solna – UTAN 3D! Jättebra upplevelse! Superlyxigt att se den på en sån gigantisk duk. Mer icke-3D i Solna tack!

Publicerat

TRUE STORY

Christian Longo (James Franco) sitter bakom lås och bom, anklagad för mord. Denne Longo har tagit sig namnet Michael Finkel, ja, snott hela denne Finkels identitet och vem är då han? Jo, Michael Finkel (Jonah Hill) är journalist, bosatt i New York och inte så jäkla glad över att denne buse kallar sig för hans namn. Han vill såklart veta varför och Longo har såklart en baktanke. Men vilken? Och varför?

Det här är James Francos och Jonah Hills film och vad man än tycker om dom i andra filmer så tycker JAG att dom är riktigt bra här. Jag tror på dom båda, rollfigurerna tar över dom kända skådisnamnen och det imponerade på mig.

Filmen True story är precis vad den heter, en sann historia. Detta har hänt och precis som vanligt är det vettigare att INTE läsa om historien INNAN du ser filmen. Läs efteråt istället.

Och se filmen. Den är bra.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Marion Cotillard — Två dagar, en natt
.
En panikslagen arbetslös belgisk kvinna knackar dörr för att få sina arbetskamrater av avstå årsbonusen och därmed själv på chansen att behålla sitt själv. Marion Cotillards närvaro är alltid ett mervärde för en film och så även här. Men det räcker inte.
.
.
.
Felicity Jones — The Theory of Everything
.
När det görs en påkostad biopic om en av världens ballaste personligheter, Stephen Hawking, görs den med frun Janes biografi som grund och med frun Jane i centrum. Felicity Jones gör sin roll bra men jag retar mig på att hon inte åldras i filmen. Bra är helt enkelt inte nog när en Oscarsstatyett finns inom räckhåll.
.
–
.
Julianne Moore — Still Alice
.
Still Alice handlar om Alice Howland, en lingvistikprofessor som drabbas av Altzheimer. Det är – kors i taket – ingen biopic. Julianne Moore har alltså fått en Oscarsnominering för att hon gestaltar en sjuk person som inte funnits i verkligheten vilket är en bedrift i sig. Att hon dessutom är LYSANDE i den här filmen är föga förvånande men inte desto mindre härligt att se. Julianne Moore är i mina ögon en av världens modigaste skådespelare.
.
.
.
Rosamund Pike — Gone Girl
.
Okej, nu ska jag vara snäll. Rosamund Pike är inte det sämsta med Gone Girl men hon är heller inte så outstanding att hon förtjänar en Oscarsnominering. Nej, herregud, nej.
.
.
.
Reese Witherspoon — Wild
.
Till skillnad mot fröken Pike här ovan är Reese Witherspoon det bästa med Wild. Hon är det ENDA med Wild. Hon ÄR Wild. Reese Witherspoon spelar Cheryl Strayed i filmen som är baserad på Cheryl Strayeds memoarer. En biopic alltså. Wohoooo så UNIKT i detta sammanhang.
.
.
.
.
I det här gänget finns det – som jag ser det – två supertotalt jättevärda vinnare: Julianne Moore och Reese Witherspoon. Trots att jag inte tycker att alla nominerade verkligen borde vara där kan jag inte – hur mycket jag än klurar – hitta någon mer värdig kombatant. Jennifer Aniston för filmen Cake skulle kunna vara en, Essie Davis för The Babadook en annan men jag vet inte… det STÖR MIG att det inte finns fler kvinnliga – intressanta – huvudroller bra nog för att Oscarsnomineras.
.
Movies-Noirs tankar om denna kategori kan du läsa här. Imorgon kl 18 skriver jag om nomineringarna för Bästa regi.
.
.
Publicerat

THE THEORY OF EVERYTHING

Stephen Hawking känns som ett man som dom allra flesta av oss känner till. En skinntorr glasögonprydd rullstolsburen liten varelse som kommunicerar genom en röstmaskin är kanske det man ser framför sig och ja, det stämmer. Stephen Hawking fick ALS som ung och gavs endast några månader kvar i livet, nu är han 72 år och har överbevisat läkarnas kolsvarta framtidsutsikter många gånger om.

På nåt sätt är Stephen Hawking även det ultimata beviset för att en människas insida och utsida inte nödvändigtvis behöver harmoniera för att bli bra. Den där hjärnan alltså! Han – ensam – har kommit på grejer hela forskarlag inte skulle komma i närheten av på månadslånga brainstormingskonferenser.

Filmen The theory of everything fokuserar på kärlekshistorien mellan Stephen och Jane, kvinnan som kom att bli hans fru under många många år. Eddie Redmayne är Stephen, ett skådespelarval som skavde i mig under filmens första kvart men som sen kändes så naturligt att jag ibland glömde att det var en film jag såg. Felicity Jones spelar Jane och hon går verkligen från klarhet till klarhet med hela sin superbrittiska uppenbarelse. Mitt enda lilla problem med henne är när hon ska spela äldre, hon har ett ansikte som ser ut som en oförstörd fjortonåring och det krockar lite för mig.

Boats-filmer (based on a true story) kan ofta vara lite kluriga. När dom är som bäst får man en helt ny inblick i en annan människas liv och jag blir känslomässigt helt sönderrockad. I sämre stunder blir filmerna ett visserligen intressant men ändå ett litet jaha. Jag har svårt att avfärda någon boats som ren skräp då det alltid finns nåt att ta till sig av i en annan människas levnadsöde, man kan se det som en filmisk historialektion, som att gå i skolan en stund. The theory of everything är just precis så, en lektion i mänsklighet som kan lära oss alla en hel del men som film når den inte ända in i mig. Det finns egentligen ingenting att klaga på, filmen är flawless och ett jaha. Komplex, precis som Herr Hawking himself.

 

Publicerat

THE INVISIBLE WOMAN

Du vet den där känslan när du är i samma rum som en hel massa människor och någon speciell står en bit ifrån dig, det pratas, skrattas, donas och fixas och hux flux möter du den specielles blick, ni tittar på varandra och det är alldeles självklart att ni förstår varandra och på nåt oförklarligt sätt är på samma våglängd och liksom ”hör ihop”. Det ligger en laddning i luften som ingen uppfinning i världen kan mäta men den som hittar på en fungerande ”personkemimätare” skulle sannolikt få Nobelpriset.

Det är den där laddningen som är själva kärnan i romantisk film tycker jag. Känner jag den, ser jag den, lyckas skådespelarna visa den utan att det blir för övertydligt? Om ja, då köper jag i stort sett vilken kärleksrelation som helst. Om nej, då funkar filmen inte alls, då blir den alldeles platt.

Lördagens filmspanarfilm var The Invisible Woman, en film regisserad av Ralph Fiennes som är baserad på en bok med samma namn skriven av Claire Tomalin (som verkar ha gjort till sin grej att skriva biografier om verkliga personer). Historien handlar om den brittiske – och gifta – författaren Charles Dickens och hans unga älskarinna Nelly Ternan (eller Ellen Lawless Ternan som hon egentligen hette. Lawless…ett sånt jävla bra namn!).

Charles Dickens var ett riktigt praktarsel! Han var en man som jag skulle kalla ”gubbsnopp” om jag mötte honom nu, en såndär som sitter i en fåtölj, pillar sig i naveln och tror att världen kretsar kring honom och hans extraordinära person allena. Om jag ska utveckla ordet ”gubbsnopp” så kommer det ifrån kissfläckarna fram i kalsongen (att det är fläckar bak ser jag som en självklarhet). Men står man och kissar och samtidigt har hybris vad gäller storlek på organ samt dåligt tryck i urinröret så blir det gult och varmt i dom till anklarna neddragna – och lite för stora – kalsongerna.

I filmen beskrivs Dickens som en man som har varenda svindålig egenskap en snubbe/gubbe/man kan frambringa – utom möjligtvis en smula barnslighet vilket kan vara ett plus – samt att han faktiskt i en scen TRÄFFAR RÄTT I POTTAN! Han är egocentrisk, utstuderad, elak och han är ful. Han är konflikträdd, illojal, på gränsen till pedofil och han har kalla intetsägande ögon. Det finns alltså ingenting med Charles Dickens som person som får mig att förstå vad den unga vackra Nelly ser hos honom. Vänder man på steken så misslyckas filmen även där, Dickens är en sån kall man att inte ens hans ”passionerade-eller-vad-dom-nu-är” känslor för Nelly når ut. Det är helt enkelt iskallt mellan dom och i en film som denna där A och O är personkemi måste jag se det som ett stort misslyckande.

Filmen har dock tre saker på pluskontot.

Ett: scenografin. Allt är galet snyggt, genomarbetat och känns autentiskt.

Två: alla scener som inkluderar fru Dickens, Catherine (spelas med den äran av Joanna Scanlan). Jag hade mycket hellre sett en film om Dickens med hustrun som huvudperson. Hur var det att vara gift med denne gubbsnopp? Hur kändes det att bli brädad av ett tonåring? Hur mår man när man föder barn i parti och minut, mannen jobbar 24/7 och när han kommer hem är han ”roliga pappan” en stund, hoppar på ett ben, får barnen att skratta och tycka att han är den rolige och mamman mest trist? Och var det så att hon faktiskt inte kunde läsa?

Tre: det var roligt att se att Catelyn Stark igen.

Hur som helst, en film som handlar om en kärlekshistoria men som inte lyckas förmedla en gnutta kärlek kan inte få godkänt. Vad tyckte mina filmspanarvänner om filmen? Klicka på länkarna och läs vettja: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord och Har du inte sett den.

.

.

.

.

Publicerat

THE AMAZING SPIDER-MAN 2

Jag tillhör den stora skara som tyckte väldigt mycket om Sam Raimis Spider-man-filmer med Tobey Maguire i huvudrollen.

Jag tillhör även den stora skara Raimi-Spider-man-fans som knorrade rätt högt när det snackades om en remake/reboot/what-not bara tio år efter den förra första filmen. Jag gick alltså till biografen den där sommardagen 2012 och såg The Amazing Spider-man med en lätt fnysning i näsborrarna och hade jag varit en superhjälte hade jag lugnt kunnat titulera mig Miss Skeptico.

När jag gick från visningen skämdes jag. Jag skämdes för att jag kände mig som en inskränkt gammal nucka, för att jag blivit någon som tyckte att ”det var bättre förr” utan att ge det nya en chans. Det är ingen trevlig sida, ingenting jag är stolt över hos mig själv och således är det något jag försöker jobba bort.

När datumet för premiären avThe Amazing Spider-man 2 närmade sig beslöt jag mig för två saker. 1) Att försöka minnas den härliga magkänslan jag hade efter första filmen och inte låta en dålig trailer lägga sordin på mina förväntningar och 2) Inte blunda men ändå strunta i vad andra tycker om filmen.

Det förstnämnda visade sig vara väldigt enkelt, det sistnämnda kanske inte fullt så lätt. Av tjugo tweets om filmen var nitton negativa, det var dom krassa siffrorna. Men matematik är inte min bästa vän och logik är bra trist att förlita sig på så jag knallade till biografen glad i hågen för att få fira påskafton med Spidey, Gwen, Harry Osborn, Electro, Aunt May och en fånig Rhino.

142 minuter är långt för att vara vilken film som helst men 142 minuter superhjältefilm kan vara alldeles åt pipsvängen för långt om det vill sig illa. Det kan också vara alldeles….alldeles….alldeles…..uuunderbaaart.

The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill.  Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.

Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.

Denne Dane DeHaan förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag tycka. Utseendemässigt ser han ut som en blandning av Leonardo DiCaprio och en mycket ung Brad Pitt men han har även Willem Dafoe-drag vilket gör att hans Green Goblin blir som en slags youngster-homage till Dafoes Goblin i Spider-man. Men jag såg nånting mer hos honom den här gången, jag såg nåt som liknade James Dean! Och vad ser jag när jag kollar upp honom på Imdb? Jo, att han ska spela James Dean i Anton Corbijns film Life! Cirkeln är, som man säger, sluten.

Det är många cirklar som sluts i den här filmen och många scener där jag sitter och gapar och ibland faktiskt kippar lite guppyaktigt efter andan. Jamie Foxx visade sig vara perfekt castad som Electro, eller Max Dillon som han heter när han går till jobbet som en vanlig-tämligen-osynlig-och-mycket-bitter-på-livet-man. Jag tänker att filmen är från 11 år men om småttingar går och ser filmen utan vettigt sällskap så kommer nog Elecros röst att hemsöka dom nattetid under en lång tid framöver.

Jag såg filmen med en femtonåring och det var många tankar som snurrade i hans huvud efter filmen, tankar som aldrig någonsin dykt upp efter en kväll i sällskap av Thor, Daredevil, Captain America, Batman eller Tobey Maguires Spider-man för den delen. The Amazing Spider-Man 2 är helt enkelt en av dom djupaste filmer jag sett i den här genren. Lägg därtill att den är betydligt mer välgjord än trailern skvallrar om och att samtliga skådespelare utom Paul Giamatti imponerar stort.

Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut.

Samma känsla som efter förra filmen alltså.

Det är ett bra betyg för en uppföljare.