Jag vet inte hur mycket jag ska fokusera på känslan av att vara lurad. Jag vet inte ens om det är en väsentlig känsla i sammanhanget men likväl är det så jag känner mig just nu.
Normalt sett när jag ser en filmatisering av en bok jag tycker mycket om kan lurad-känslan handla om att mina visioner, mina fantasier inte stämmer med filmens bilder, att jag helt enkelt inte känner igen mig. När jag ser Hundraåringen fascineras jag av hur exakt Felix Herngren lyckats få till stämningen, hur jag mentalt lyckas hamna inuti boken fast jag sitter på en biograf och det är kanske därför jag känner mig lurad. Handlingen i boken utspelar sig nämligen i mina hemtrakter men filmen gör det inte.
Min morfar har legat på ett ålderdomshem i Malmköping, kanske till och med samma hem där Allan Karlsson (Robert Gustafsson) på sin hundraårsdag bestämmer sig för att strunta i den specialbeställda prinsesstårtan och istället öppna fönstret, klättra upp, kliva ut och bege sig iväg på en tur som börjar med tofflorna i penséerabatten och slutar på andra sidan jorden.
Det var speciellt att läsa boken, jag kunde följa Allan på dom sörmländska vägarna, känna lukten av dom gröna bussarna med visserligen rena säten men tyget såg ut som inspydda heltäckningsmattor från Ålandsbåten och jag hör den där gnälliga dialekten som ger mig nostalgiska men ganska kalla kårar. Jag kände lukten av mandelkubb och gamla människor i pyjamas mellan raderna, jag mindes känslan av att inte veta hur pass dålig morfar egentligen var och jag såg Malmköpings busstation lika klart framför mig som om det var igår jag var där – vilket det inte var. Men i filmen är Malmköping Munkedal. Tågstationen i Munkedal är pimpad med en fejkskylt som det står Malmköping på och jag känner bara nejnej, det här är felfelfel. Det gör nästan lite…ont. Larvigt kan tyckas och jag kan hålla med, samtidigt är känslan av att känna sig lurad inget man bråkar med.
Men det är klart som korvspad utan svartpepparkorn och lagerblad att Hundraåringen kommer bli en flipp på bio. Den kommer spela in sjuka mängder pengar, den kommer få folk att vallfärda till biograferna och den kommer få folk att må ganska så bra där dom sitter i biofåtöljerna och njuter av Robert Gustafsson som gör Allan Karlsson precis så bra som Allan Karlsson förtjänar att göras. Att det knappt går att höra vad han säger när han som berättarröst tar oss genom sin livshistoria kunde ju ha gått att lösa med undertexter men det är som vanligt en dröm att stilla bedja om när det gäller svensk film på bio.
Annars är filmens stora tillgång alla okända ansikten som både i talroller och som statister får denna saga att på nåt sätt kännas verklig. När Johan Rheborg dyker upp i en liten roll som Tage Erlander vill jag bara att scenen ska vara över även om han gör det bra. Jag vill helt enkelt inte påminnas om att det är skådisar som jobbar tror jag. Så på det sättet är även Mia Skäringer, Jens Hultén och Iwar Wiklander lite för kända ansikten för filmens bästa. Samtidigt gör dom sina karaktärer rättvisa så varför klagar jag? Det känns onödigt på nåt vis.
Filmen har en liten balkaninfluerad trudilutt som jag gillar och jag ser i eftertexterna att det är Matti Bye som skrivit musiken. Annars är effekterna och ljudet två av filmens andra stora tillgångar. Kanonljud genom hela filmen, det exploderar både högt och maffigt och jag hoppar till några gånger av pur överraskning.
Hundraåringen som film gör mig inte besviken, jag känner mig som sagt bara lurad på vad jag trodde skulle bli en liten egen resa på stor duk tillbaka till igenkänningens jaktmarker. Men trots denna sordin vet jag att den inte påverkar min syn på filmens kvalitéer. Det är en BRA film. Den är underhållande, charmig, knasig och annorlunda för att vara en svensk familjefilm. Jag tror väldigt få biobesökare kommer känna sig besvikna när dom går ut från biografen, snarare precis tvärtom. Kanske kommer någon till och med att våga öppna ett eget fönster och kliva ut? Vem vet vad som väntar bakom nästa krök? Kan Allan Karlsson så kan väl jag, eller du?
Jojjenito har också sett filmen.
Det här är en film som självklart aldrig hade blivit gjord om inte Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann hade blivit en sån formidabel succé. Men som så många gånger förut är ett framkrystat uppföljarmanus inte den bästa huvudkudden för ännu en framgång Jag hoppas att sagan om Robert Gustafsson i gammelgubbemaskering är slut nu och jag hoppas det för samtliga inblandades skull.
Filmen finns att se på C More. Som tur är finns det MASSOR med andra filmer att se där – också! Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.
