Etikett: Fernando Meirelles

Publicerat

BLINDNESS

Jag såg en norsk film häromsistens som heter Blind. Sofia skrev en kommentar på det inlägget och frågade om jag hade sett Blindness. Det hade jag inte – då, men nu har jag det.

Det var inte särskilt svårt att ta tag i den, en snabb koll på IMDb visade att Mark Ruffalo, Julianne Moore och Gael Garcia Bernal hade huvudrollerna och att manuset var baserat på José Saramagos roman Ensaio Sobre a Cegueira (Blindheten på svenska). Ja precis, samma José Saramago som även skrivit romanen The Double som blev mindfuckfilmen Enemy. Behövde jag tänka längre än två sekunder om den var värd 29 kronor på Itunes? NEJ.

Filmen börjar vid en stor vägkorsning i (vad som känns som) en stor stad. Alla bilar har stannat för rött, det blir grönt men bilen som står först i en av filerna åker inte. Otåliga bilister tutar, gångtrafikanter tittar och snart har 3-4 män gått fram till bilen för att se vad som hänt. Inne i bilen sitter en förtvivlad man (Yûsuke Iseya) som precis blivit blind! Synen bara försvann och allt han ser är vitt, som om all världens lampor tänts samtidigt. En av männen erbjuder sig att köra hem den blinde mannen och han gör faktiskt det. Hjälper honom till och med upp i lägenheten. Att han passar på att sno lite grejer  samt bilen är kanske en annan femma.

Den nyligen blinde mannen får hjälp av sin fru att ta sig till en ögonläkare men denne läkare (Mark Ruffalo) ser inget konstigt. Ögonen borde vara felfria. Det hela verkar mycket mystiskt och han berättar detta för sin fru (Julianne Moore) när han kommer hem. Morgonen efter är läkaren också blind.

Är det en slags epidemi? Hur smittar det? Vad kommer det ifrån? Det är nämligen fler och fler som blir smittade och staten upprättar en karantän-zon i ett övergivet mentalsjukhus och det dröjer inte länge förrän det blir nåt slags Flugornas herre-samhälle därinne. Det idkas byteshandel med mat och kvinnokroppar och avdelningarna utser sina ledare, den ena mer maktgalen än den andra.

Rädda människors beteende i grupp och under stress är verkligen intressant att beskåda. Kom inte å säg att vi inte är djur!

Sofia har också sett filmen. Här är en länk till hennes recension.

Publicerat

The constant gardener

Jag vet inte hur det kommer sig men jag har alltid trott att Clive Owen spelade huvudollen i den här filmen. Tittar man snabbt på filmaffischen så inte fan går det att se att det där är Ralph Fiennes? Jo, möjligtvis på den suddiga bilden i bakgrunden men snubben i fokus är inte lik Ralph. Inte alls.

Hur som helst, hade jag haft denna informationen fräsch och uppdaterad i min filmhjärna så hade jag sannorlikt inte varit lika sugen på att se filmen men nu blev det ett litet syntax error och med facit i hand så blev det rätt bra ändå till slut.

Den strame inåtvände diplomaten Justin (Fiennes) blir kär i Tessa (Rachel Weisz) som är en energisk och extremt utåtriktad revolutionär med starka åsikter och rättspatos – och bra mycket yngre än sin blivande man. Dom har precis träffats när han får jobb i Kenya och det snabbar på äktenskapet då Tessa så gärna vill följa med honom på utlandstjänsten. Och det gör hon, hon följer med till Kenya och när Justin sköter sina åtaganden torrt och exemplariskt kör Tessa sitt eget race. Hon lär känna folk, hon ifrågasätter, hon gräver i frågor hon anser vara fel, hon försöker hitta lösningar och framförall: hon blundar inte för något alls. Hon blir nära vän med en svart läkare som många i hennes omgivning tror att hon har ett förhållande med (däribland Justin) och hon blir snabbt gravid.

Det är när Tessa kommer på att nånting är tok-konstigt med ett läkemedel som delas ut till den fattiga befolkningen som problemen drar igång på riktigt. Konspirationsteorier, missförhållanden, ingrodd rasism, orättvisor, läkemedelsindustrin som kämpar för att utåt sett ”göra gott” men som i själva verket inte gör ett jota utan att dollargrina samtidigt,  The constant gardener sätter fingret på många brännheta spisplattor men ändå, trots detta, så är mitt enda bestående minne av den här filmen Ralph Fiennes aristokratbleka skinntorra nakna kropp.

Det finns ingen nu levande manlig skådespelare som jag blir så äcklad av att se i kärleksscener som Ralph Fiennes. Om jag ätit något som gjort mig matförgiftad så är det sällan jag blir sugen på just den rätten igen utan att känna den där fantomsmärtan i magen som säger ”jag kommer snart att kaskadspy och det finns ingen återvändo om jag ska slippa det här onda”. Jag tror att min aversion för Ralph Fiennes i all form av älskare-roller bottnar i min upplevelse av filmen Den engelske patienten, eller anti-upplevelse snarare. Hans kritvita konkava kropp med dom där fjuttiga kolsvarta brösthåren, fy satan, hela han är icke-manlig från hjässan till fotsulorna och jag vill INTE se honom utan kläder. Jag vill inte. Hela min kropp skriker neeeeeeeeeeeej när den där scenen dyker upp i filmen och jag försöker fokusera på fina Rachel Weisz men det går inte. Jag får för mig att Ralph Fiennes nakna kropp luktar golvpolish och att han sandpapprar handflatorna för att vara så oantastelig och ren som bara han kan. Gud så osexigt och usch så ointressant och bläääh, jag vrider på mig i soffan som en orm som doppats i saltsyra för det här är otäckt på riktigt trots att det bara rör sig om sekunder av en hel film.

Om jag försöker ta stora luktsuddet och sudda bort dessa bilder från näthinnan så är The constant gardener en väldigt vackert filmad film. Fina färger, skön stämning, ett Afrika som porträtteras med både sina dåliga och bra sidor. Rachel Weisz strålar som Tessa, hon är jättebra och jättesöt och jag vill se mer av henne, hon förtjänar verkligen ett massivt genombrott. Ralph Fiennes har jag egentligen inte så mycket emot som skådespelare – så länge han behåller kläderna på.