Etikett: Fiffi blogs Oscar

Jag har allt inom armlängds avstånd. Jag vet att det kanske inte kommer finnas tid att ens fylla på kaffe, än mindre ta kisspaus, det är lika bra att organisera ordentligt.

Kaffe, vatten, läsk, smörgåstårta, kladdkaka, Remikakor, en oengagerad skål med ruccola och mandlar som jag trodde mig vara sugen på, dator, back-up-dator, mobilen och en lista över alla deltagare i Oscarstävlingen och deras gissningar. Jag hade dragit fram fåtöljen så jag satt mitt framför TV:n med perfekta kuddar uppbullade i ryggslut och fotpall framför. Chattprogrammet var up-and-running, allt funkade, nu kunde Oscarsgalan börja!

Och det gjorde det. Oscarsgalan började. Neil Patrick Harris ställde det blå skåpet mitt på scenen och där stod det kvar. Tyvärr fick man se för lite av det, det var alldeles för lite av NPH. Underutnyttjad skulle jag säga. Jag tycker alla hans skämt satt som en smäck även om publiken inte alltid var med på noterna. Publiken var dock med på noterna när jag inte var det. Det gräts så tårarna sprutade åt det musikaliska numret Glory från filmen Selma och jag vet inte om det beror på att jag inte sett filmen eller om jag helt enkelt är en iskall jävel men jag berördes inte alls.

Det var lite mer stående ovationer än vanligt också, till och med Lady Gaga lyckades få en när hon helt oironiskt framförde ett potpurri av sångerna från Sound of Music. Jag fattade ingenting. Varför gjorde hon inte sångerna till sina, varför stod hon bara där och….sjöng? Gillade att hon hade en ”gäddhängstatuering” av en trumpet, eller ja, den satt där gäddhänget brukar sitta – om man har sådant.

Över lag var dom musikaliska delarna av galan under all kritik. Sömnmedel bättre fungerande än Valium och vi som ihärdigt chattade försökte göra vårat bästa för att hålla ångan uppe under dessa dötrista pauser samt under reklampauserna då vi slungades till en SVT-studio med fyra pratande och frenetiskt klädbytande kvinnor (nåja, bara två av dom om man ska vara ärlig) och det var sju resor värre än alla John Legendsballader i världen.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska komiskt med kvinnor. Där sitter fyra kvinnor och diskuterar hur pass upphetsade eller inte upphetsade dom blir av Benedict Cumberbatch. Vad hade hänt om fyra män suttit där live och samtalat i exakt samma ordalag om exempelvis Scarlett Johansson? Jag behöver inte ens svara på meningen, den är självklar. Det hade höjts röster om kroppsfixering och alla möjliga grejer, sånt som tydligen är irrelevant när det är kvinnor som håller i taktpinnen.

Jag försökte in i det längsta att tänka att SVT-panelen inte var en del av Oscarsgalan men ju längre in på morgonkvisten vi kom och ju mer bubbel-som-inte-bubblade det dracks i studion och ju mindre tålamod som fanns kvar i min från början gigantiska ork-burk desto mer förbaskad blev jag. Jag saknade Filip och Fredriks närvaro så himla mycket men jag inser också att vilka som än sitter i en uppesittarpanel av detta slag så kommer dessa få skit. Massiv skit. Det går inte att blidka alla. Frågan är om någon blidkades igår.

När det kom till prisutdelningarna kändes det som en noll-skräll-kväll. Jag hoppades in i det längsta att Boyhood skulle knipa statyetten för Bästa film men där gick jag bet. Jag hoppades även att Patricia Arquette (som såg så skönt rasslig ut på röda mattan) skulle vinna Bästa kvinnliga biroll och hålla ett fylletal världen sällan skådat men där fick jag både rätt och fel. Hon vann och hon höll ett bejublat tal som handlade om kvinnors rätt till lika lön.

Det var många tacktalare som spräckte sin tidsgräns. Musiken började, jag skruvade på mig, musiken blev högre, musiken tystnade och började om och mannen på scen fortsatte orera, inte sällan glada och charmiga men vafan SLUTA PRAAATAAA MÄNNISKA!

Eddie Redmayne höll ett känslosamt och lyckligt tal, J.K Simmons repriserade sitt tal från Golden Globe och BAFTA där han pratade om sina ”above average children”, Julianne Moore var så värdig och så glad över att ÄNTLIGEN få ta emot en statyett hon borde ha fått för många många år sedan och Graham Moore, vinnaren av Bästa manus baserad på annan förlaga för The Imitation Game, höll det finaste talet av alla.

Det känns alltid tomt när den här natten är över. Så mycket förberedelser, funderingar, förväntningar och sen bara *poff* borta. Att sitta och blogga/chatta sig igenom galan är otrooooligt kul och jag vill verkligen tacka alla som var med under natten, alla ni som var med från början till slut och alla ni som ”bara” var med i bakgrunden och hade vårt ”prat” som sällskap.

Vi får se om det blir Fiffi blogs Oscar the old fashion way nästa år eller om chattminglet blir på en annan plats, det är hur som helst otroligt mycket enklare att hålla sig pigg, fräsch och vaken under en tämligen långsam gala om man fler än om man sitter ensam.

Till sist, ett STORT grattis till Ann-Margret Holmgren i Arvidsjaur som vann Oscarstävlingen. En av få som prickade in Birdman som Bästa film. Vinsten kommer som ett brev på posten.