Etikett: Fiffis filmtajm funderar

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: DET HÄR MED ATT TITTA PÅ FILM HEMMA, DET ÄR INTE ALLTID SÅ ENKELT SOM DET LÅTER

Att gå på bio och titta på film är enkelt. Mobilen stängs av eller sätts på ljudlös och försvinner ner i fickan eller väskan. Poff. Borta. I samma sekund som filmen börjar försvinner även livet omkring mig. Jag hamnar i bubblan. Det är jag och filmen, allt annat är sekundärt för just där och då kan jag inte göra ett skit åt det som eventuellt händer i resten av världen. Jag är på bio, det är min fristad från allt och mitt fokus är således hundra procent på filmen.

Men hemma då, hur funkar det hemma? Hur tittar jag på film då? Går det att vara lika koncentrerad och lika inne i filmen när jag sitter i soffan? Hur mycket kan man ”fippla med annat” och ändå tycka att man sett filmen så pass ordentligt att det går att skriva en fullvärdig recension om den?

I ärlighetens namn, om jag krävde av mig själv att vara lika fokuserad när jag tittar på en film hemma som när jag är på bio så skulle jag antagligen inte kunna se så värst många filmer. Om jag bara tillgodoräknade mig filmer sedda hemma med avstängd mobil och utan övriga störningsmoment så skulle jag få lägga ner bloggen. Det funkar så för mig med det liv jag har. Jag har inte möjlighet att stänga av och koppla bort delarna i mitt liv som inte är filmrelaterade även om jag ibland skulle vilja.

Jag har tonåringar som är på vift, jag har ett jobb där jag behöver kunna bli nådd även om jag är ledig, jag har vänner och släktingar som knappast skulle köpa att jag hade mobilen avstängd på min fritid. Samtidigt vill jag hinna och kunna se på film. Jag vet att jag har en simultankapacitet som stundtals nästan är omänsklig (och som kräver biobesök ibland för att jag inte ska koka över) men jag känner att jag kan bli ledsen över att filmer som är bra hade förtjänat ett bättre öde än att visas på en TV-apparat framför bläckfisken Fiffi som försöker lösa sju problem samtidigt. Ändå känner jag sällan att jag missar nåt med filmerna jag ser, att jag inte hängt med eller inte gett filmen en rättvis chans. Att all film är bättre på bio vet jag ju redan.

Såhär tänker jag angående att se film hemma:

* För att skriva en recension av en film och lägga upp den på bloggen så måste filmen vara sedd i sin helhet, det är min grundförutsättning.

* Det ultimata är även att filmen ses i ett svep, alltså inte uppdelad på flera dagar med frivilliga/ofrivilliga sömnpauser emellan. Ibland lyckas jag inte med den här punkten. Verkligen inte.

* Ser jag film ihop med någon annan i hemmiljö har jag inga problem med att det pratas litegrann under filmens gång, motsatsen till på bio alltså.

* Störningsmoment jag inte kan förutse är precis just det, oförutsedda störningsmoment. Det är ingenting jag kan göra något åt. Jag tror det kallas livet.

* Jag använder inte mobilen aktivt under filmens gång men jag har den på och kollar av den ibland om den gör ljud ifrån sig.

* Det är okej att pausa för toabesök, påfyllning av kaffe, annat småjox. Att det är okej att pausa även för större jox som hämta barn i handbollshall, hämta barn på fotbollsplan, glömt att tanka bilen, hämta tvätt i tvättstugan, tömma diskmaskinen, jobba hemma, ja, det måste jag tycka annars funkar ingenting.

Hur tycker och tänker du? Är du benhård mot sig själv när du väl tryckt på play eller har du filmen på i bakgrunden medans du dammsuger? Är det okej att säga att man sett en film om man slumrat till då och då? Håller du på med mobilen under filmens gång?

Det vore jättekul att höra sin åsikt om detta.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på A-märkning och Bechdeltest

Det pratas mycket om A-märkning nu, stämpeln som filmer som klarar Bechdeltestet kommer att få.

Enligt A-märkningens sajt är detta en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den klara Bechdeltestet, det vill säga  innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män.

Alison Bechdel tecknade serien Dykes to Watch Out For och 1985 publicerades serieavsnittet The Rule som ligger bakom den svenska namngivningen av detta test. På engelska heter den Mo Movie Measure efter seriens huvudperson Mo.

Ända sedan jag började blogga har detta test mer eller mindre figurerat som en ”snackis”. Första gången jag hörde talas om det var på Sara Bergmark Elfgrens nu tyvärr insomnade blogg Glory Box och jag erkänner att jag inte fattade grejen, inte alls faktiskt. Spelar det någon roll om det finns två namngivna kvinnliga karaktärer med i en film? Om ja, spelar det någon roll vad dom pratar om? Är det väsentligt för filmens kvalité? Har det nåt med jämställdhet att göra? Skulle jag avstå från att se en film som inte klarar testet? Skulle jag välja att se en film enbart för att den klarar testet? Då hade jag svarat nej, nej, nej, nej, nej och nej på samtliga dessa frågor och det intressanta är att jag även idag skulle svara precis samma sak. Jag tycker nämligen inte att Bechdeltestet är det minsta bevis för någonting alls och jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag tycker att det finns för få starka kvinnoroller på film. Jag tycker att det finns för få kvinnliga regissörer. Jag tycker att det finns för många kvinnliga totalt meningslösa våp-roller och jag tycker det är synd att det fortfarande satsas så mycket pengar på filmer där kvinnor är mer eller mindre statister (läs: hajmat i bikini). Det finns mängder av historier att berätta där kvinnor spelar stora roller, viktiga filmer där kvinnor har en framträdande plats men som inte skulle bli godkända av detta Bechdeltest. Winter´s Bone är ett exempel. Spring Lola ett annat. Starka kvinnor, kvinnor som tar plats, kvinnor som löser problem men som i Winter´s Bone-fallet inte pratar om nåt annat än män och i Spring Lola-fallet inte har tillräckligt många namngivna kvinnor representerade för att klara testet. Iron Man 3 däremot, det är en film som skulle få en A-stämpel och detta trots att det enbart är män i fokus och att Pepper Potts i mångas ögon fortfarande ses som en bimbo men hon pratar med Maya (Rebecca Hall) om dennes jobb under en scen i filmen och det räcker för att klara testet.

Vad skulle A-märkningen ha för mervärde för filmer som Iron Man 3?  Skulle A-märkningen få fler tjejer att se filmen? Skulle A-märkningen få fler killar att se filmen? Skulle A-märkningen bevisa nånting mer än att filmen i ett par sekunder klarar ett test som inte spelar någon roll? Spelar det inte en större roll ur jämställdhetssynpunkt  (i Iron Man 3) att det är Pepper som räddar Tony Stark i en scen än att hon är kapabel att prata jobb med Maya?

Hur jag än vrider och vänder på den här frågan hamnar jag på samma ståndpunkt: A-märkningen är inte relevant. Baktanken med märkningen, att medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film är jättebra men det har ingenting med Bechdeltestet att göra. En ”godkänd” sekund eller två i en för övrigt mansdominerad film (säkerligen även regisserad av en man) gör absolut ingen nytta alls ur jämställdhetssynpunkt.

Om något hade jag velat se en DOER-märkning på film. Kvinnor som tar tag i sina liv, som gör nytta, som själva ser till att det blir en förändring om det är en förändring dom söker, som oavsett om dom pratar om män eller inte, oavsett om dom pratar med någon annan namngiven kvinna eller inte lever självständiga liv. Jag tycker detta är viktigt. Viktigare. Viktigare än om det är en film med många kvinnor i rollistan, viktigare än könet på regissören. Och det viktigaste av allt är att det finns filmer för tjejer och kvinnor att identifiera sig med, filmer som kan inspirera till utveckling, till förändring, till stordåd.

Fucking Åmål, Thelma & Louise, Tjenare Kungen, Blommor av stål, Hungerspelen, Terminator, Pippi Långstrump, Stekta gröna tomater, Modig, Kick-ass, Timmarna,  Bitchkram, Vera Drake, Alien, Så vit som en snö, Milleniumfilmerna, Kill Bill. Det finns drösvis med filmer med starka kvinnor i fokus, filmer som förändrat (och förändrar) kvinnors självförtroende till det bättre i decennier. Samtliga mina exempelfilmer är regisserade av män och inte alla skulle klara Bechdeltestet. En A-märkning är alltså lika lite en kvalitetsstämpel som avsaknaden av en bevisar att nånting är ”fel” ur kvinnlighets- eller jämställdhetssynpunkt. Jag har således bestämt mig för att A-märkning inte är något jag kommer ägna mig åt på bloggen.

Det finns massor att läsa om A-märkning och Bechdeltest på nätet, det är bara att googla loss.