Fifty shades of Grey

5. Bam!

Nu är det som så att jag har sett om Fifty shades of Grey, ja tänk för att jag har det. Och wham bam thank you mam jag håller fast vid mitt betyg. Den är skrattretande lökig men absolut värd sina 4/5. Jamie Dornan lär väl aldrig få någon Oscarsnominering för rollen men jag tror han överlever rätt bra ändå. Helikopterscenen är redan en klassiker i min hjärna. [Nu ser jag fram emot att lyssna på Filmmixerns Fifty shades of Grey-specialpod. Undras om man får höra någon av dom nynna Love me like you do med en blyertspenna i mungipan?]

4. Jordskott

Ja för tusan, det här är inte så pjåkigt. SVT dom kan dom. Det är lite suggestivt spännande och konstigt, läskiga barn, en otäck och till synes oändlig skog, maktfullkomliga män, en klotgrill och en mamma som förlorat sin dotter. Måndagar kl 21 på SVT1 eller när som helst på SVTPlay.

3. Game of Thrones i Kungsan

Med start imorgon och fram till onsdag har Westeros intagit Kungsträdgården i Stockholm. Ja, inte bara Westeros förresten, hela Game of Thrones-världen är här i en utställning som dessutom är helt gratis! Såhär står det i pressmailet. ”Denna ”måste-se”-utställning fokuserar på den fjärde säsongen av serien, med en rad nya installationer samt en kollektion på ca 70 originalobjekt från nyckelscener genom serien och utvalda delar från den kommande femte säsongen.” Femte säsongen närmar sig hörrni! Winter is not coming at all, VÅREN kommer, heja, snart är det 12:e april!

2. Flickdrömmar

Jag har sedan länge haft en Plan B om mitt yrkesliv skulle gå helt åt supertokiga pipsvängen, jag skulle börja som vuxenprao hos mina vänner och bekanta. Gå bredvid ett par dagar på varje ställe, se hur mina kompisar har det på jobbet, lära mig en massa nya saker, få inblick i yrken jag är nyfiken på och sådana jag knappt visste fanns. Det skulle vara så JÄVLA roligt att göra detta och antagligen det enda som skulle hamna på pluslistan om jag skulle bli arbetslös och göra en för-och-emot-lista. Calle Schulman verkar ha tänkt något liknande när han i sin podcast Pojkdrömmar samtalar med en hel drös yrkesmänniskor. Korta avsnitt, smarta frågor, intressanta svar, inget svammel. Det var väl den där värdetransportrånaren jag tyckte var lite onödig att ha med, han var lite för bra på att berätta, det lät lite väl coolt kanske. Lite väl mycket av en…pojkdröm.

1. Monica Rolfner is back!

I tidningar och sociala medier står det spaltmeter om Kjell Sundvalls nya film som har premiär idag. I nöd eller lust heter den. Det citeras Dan Ekborg-oneliners från filmen, det skrivs om skådespelarna Adam Pålsson, Magdalena in de Betou, Katarina Ewerlöf och Peter Magnusson. Jag ser fram mot att se filmen, det gör jag, men samtidigt känner jag mig lite trött, så pass trött att jag stampar ner min högerkänga i nåt som spruttar neonblått (tänk Måns Zelmerlöw i Mellon) och det där neonblå formar bokstäver som går att utläsa till ”DET ÄR FAKTISKT MONICA ROLFNERS FILM – OCKSÅ!”. Monica Rolfner har skrivit manus till I nöd eller lust OCH hon skrev manus till Tomten är far till alla barnen och det STÖR mig att det inte står ”MONICA ROLFNER IS BACK!” på någon endaste löpsedel (eller uttalas på TV av någon med glimten i ögat och Arnold-accent). Det är sexton år sedan Tomten kom och vi alla fick en klassisk julfilm att skratta och våndas åt. Blir det bröllopsångest den här gången – och blir det en klassiker till?

När Filmspanarna planerade in februari månads träff på Alla hjärtans dag av alla dagar fanns det inget annat alternativ än att gå all in. Det var aldrig någon tvekan om att filmspanarfilmen skulle bli Fifty shades of Grey, lite hollywoodtillrättalagd BDSM i goda vänners lag kan väl aldrig vara fel?

Jag har inte läst E.L James bok som filmen baseras på och trailern som knappast gått att undvika har inte fått mina förväntningar att slå i taket direkt. Därför satte jag mig på min plats på Grand tom som ett blankt papper inför det som komma skulle.

Anastasia Steele (Dakota Johnson) åker på att intervjua stormogulen och en av USA´s mest eftertraktade miljadärssinglar Christian Grey (Jamie Dornan) när hennes studiekompis Kate (Eloise Mumford) blivit sjuk. Iklädd postorderblommig blus och nåt blått på underkroppen åker hon upp i Grey House-skyskrapans hiss och ramlar in på kontoret med det blankpolerade golvet.

Han är intagande den där Mr Grey. Bruna intensiva ögon som knappt verkar behöva blinka. Anastasia känns ovanligt lugn, hon verkar ta mötet med fattning, känns inte direkt nervös och Mr Grey fortsätter titta. Flirtar han? Uppenbarligen ser han något alldeles speciellt i denna unga kvinna för han kan inte släppa tanken på henne. Intervjun är slut, Anastasia har åkt men bara någon dag senare letar han upp henne.

Jag måste pausa lite här för det dyker upp lite prylar som skaver för mig. Med risk för att jag skriver nåt i texten som kan uppfattas som en spoiler så varnar jag nu.

Har du inte läst boken eller sett filmen och är känslig för spoilers – sluta läs nu.

Anastasia är en student. Åldersmässigt hade jag gissat på att hon skulle spela 18-20 år max men i boken är hon tydligen 22. Mr Grey är en affärsman, en kändis och jag hade gissat på att han var 35 men i boken är han 27. Han är en as-rik svinsnygg hunk som fotograferas i tidningarna, en singelman som jag kan tänka mig är ett villebråd för varenda mer-eller-mindre-framgångsrik och mer-eller-mycket-mer-vacker kvinna i hela USA. Men Mr Grey vill ha den tämligen ordinära tjejen Anastasia och Anastasia själv verkar inte tycka att det är särskilt ögonbrynshöjande. Hon verkar helt enkelt befriande svårimponerad måste jag säga.

Han fotograferas med henne på examensdagen och bilden trycks i tidningen och hon reagerar knappt, hennes rumskamrat fnissar som om Mr Grey vore vilken jämnårig bokmalspojkvän som helst och att han dyker upp på dom mest konstiga ställen för att träffa henne när han samtidigt driver ett företag med över 40000 anställda verkar hon inte tycka är konstigt alls. Dessutom är hon alltså 22 OCH oskuld. Hur mycket köper jag DEN grejen? Inte alls faktiskt. Det blir BARA löjligt. Den informationen har inget värde, inte åt något håll.

Ännu larvigare blir det av att denna 22-åriga oskuld har KANONSEX med Mr Grey redan vid första försöket – men å andra sidan DÅ trillar polletten ner hos mig. Det är för fan en SAGA, det är en fucking fantasi. Det är här det märks att boken startade som Twilight-fanfiction, att Anastasia Steele och Christian Grey från början hette Bella Swan och Edward Cullen.

Det finns liksom lika mycket grundad realism i Fifty shades of Grey som det finns i Twilight, det här är lika mycket en påhittad erotisk fantasi som den att vampyr-Edward knullar sönder både sängen (bokstavligt talat) och Bella (bildligt talat) på deras bröllopsnatt men skillnaden för min egen del blir att jag (jämfört med Twilight) köper den här passionerade historien rätt av.

Varför köper jag filmen trots att jag har en hel del invändningar? Jo det ska jag förklara. Anastasia är en verklig människa och Dakota Johnson spelar henne med den äran. Hon ser ut som en vanlig tjej, hon är inget våp, hon står på sig, har skinn på näsan, hon har en bra personlighet, rediga trosor och hon verkar som sagt föga intresserad av Christians pengar. Christian är en komplex personlighet med dels en total fallenhet för BDSM och dels en öm sida som jag tycker visas riktigt trovärdigt. Han må ha sin böjelse men han går inte över gränsen, det är Anastasia som har kontrollen där, Christian gör inte en enda grej med henne som hon inte själv okejat. Han känns också betydligt mjukare och mer romantisk än han själv vill ge sken av.

Scenerna när dom går i korridoren i hans lägenhet och han tar hennes hand är jättefina, precis som när han gör dom ultimata kärlekshandlingarna: håller bort hennes hår när hon kräks samt flätar hennes hår. EN SNUBBE SOM KAN FLÄTA! *det är en saga Fiffi, en saga. Såna här snubbar finns inte i verkligheten, saga, saga, saaaagaaaaaaa*

Jag kan förstå att flera av den äldre stammens manliga recensenter inte tycker att filmen är bra nog eftersom den inte får det att ”rycka i baguetten”. Men vad får dom att tro att filmen ska lyckas med det? Fokus på filmen är ju en jättesnygg Jamie Dornan med världshistoriens näst snyggaste händer (Benedict leder tämligen ointagligt), en man som fattat grejen att blicken, närvaron, är A och O om man ska lyckas med nåt alls här i livet. Med tanke på hur en stor del av den kvinnliga delen av publiken lät under filmens gång så skulle jag säga att Fifty shades of Grey i alla fall kan få det att rycka i den kvinnliga varianten av franskt bakverk.

För kom igen liksom, Christian Grey, välklädd, väluppfostrad, trevlig, charmig, omhändertagande, snygg, en vän av ordning och reda SAMT kan konsten att hångla upp den han vill ha i en hiss, vilken kvinna faller inte för det? Dom flesta andas tungt bara vid tanken på en man som inte kladdar av snusiga fingrar på byxbenen.

Betygsmässigt är Fifty shades of Grey en spretig film men som alltid är det min magkänsla som till slut får bestämma. Att manuset är en Harlequin-osande lökig 2:a spelar i detta fall mindre roll. Huvudrollsskådespelarna är båda 5:or och filmen känns lyxig och påkostad som en klar 4:a. Soundtracket är förföriskt genomtänkt och helt otippat älskar jag Ellie Gouldings låt ”Love me like you do”.

Vad Twilight är för många andra är tydligen Fifity shades of Grey för mig. Jag kanske ska börja skriva fanfiction om Christian och Ana?

Min kvinnliga intuition säger mig att åsikterna kommer gå vitt isär gällande dagens film. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att läsa vad som tycker.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Den perfekta filmen (podd)

Etikett: Fifty shades of Grey

Fredagsfemman #161