Etikett: film

Publicerat

Fredagsfemman #298

5. Filmfestivalplanering

Nu börjar det bli dags att lusläsa programmet för Stockholms Filmfestival och köpa biljetter till filmerna som lockar mest. Här kan du läsa mer.

.

.

.

4. Solo, alltså.

Jahopp, Solo: A Star Wars Story ska alltså nästa års Star Wars-film heta. Den som handlar om Han Solo, en ung Han Solo som ska spelas av Alden Ehrenreich, killen som för mig är mest känd som han som gjorde en av två minnesvärda scener i Hail, Caesar! Den andre är Channing Tatum. Men Solo, alltså. Regisseras av Ron Howard. Är jag den enda på jorden som börjar bli lite mätt?

.

.

.

3. Gåsmamman säsong 3

Då var den slut, den tredje säsongen av Gåsmamman. C More har gjort det väldigt smart i och med att dom släppt TVÅ avsnitt varje torsdag, det har liksom blivit en REJÄL munsbit varje vecka PLUS att säsongen gick att se på en månad istället för två. Jag var otroligt förtjust i dom första två säsongerna men är samtidigt en tänkande människa och inser att det här är en historia som inte håller för att dras i långbänk oavsett hur mycket jag gillar att hänga med personerna. Så, för min del får det gärna räcka nu. Jag ser hellre att minnet av Gåsmamman som helhet ligger på plus än att ännu en säsong krystas ut och allt bara blir urvattnat och långsökt. Mer än 3/5 kan det inte bli. Tyvärr.

.

,

.

2. Se Jätten på SVTPlay eller C More!

Filmen som hamnade på sjätte plats över mina favoritfilmer från 2016 finns att se på SVTPlay nu och ända till 12:e november. Jätten är en alldeles underbar film! Min recension kan du läsa här och klicka HÄR så kommer du direkt till filmen på SVTPlay eller här så kommer du till C More.

.

.

.

1. Grattis Alicia och Michael!

Nygifta, asheta och framgångsrika! Att lägga till ”så levde dom lyckliga i alla sina dagar” är jag alldeles för cynisk för men hey, gifta, GRATTIS, jättekul! Wooooow!!

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

När det blev klart att Filmspanarnas junitema skulle bli Scener ur ett äktenskap tror jag det var Jojje som sa: ”Undrar hur många som kommer skriva om Scener ut ett äktenskap?”.

Han menade såklart filmen med samma namn från 1973, skriven och regisserad av Ingmar Bergman, den med Liv Ullman och Erland Josephson som Johan och Marianne som varit gifta i tio år och vars äktenskap vi ska få se utvalda scener från. 283 minuter svensk TV-historia måste man ändå säga att det var och är (då det var en TV-serie från början) och för mig borde det ha varit en fullkomligt logisk film att ta sig an till detta tema, speciellt eftersom jag inte sett filmen. Men är det kanske lite för logisk? Kanske lite för enkelt? Kanske lite för….tråkigt till och med?

Jag lägger Bergman-idén på hyllan. Fyra och en halvtimme äktenskapsdrama, alltså det krävs ändå en rätt stor portion lust och engagemang för att orka ta sig an det på ett rättvist sätt och hur duktiga skådespelare Liv och Erland än är så känns det i min hjärna lite…mossigt.

Nåja. Jag funderar inte mer på saken men en kväll klickar runt lite på nätet på dom vanliga sidorna jag brukar besöka. Filmsidor, sportsidor, teatrar. Och där! Där ser jag nåt jag aldrig sett förut och jag blir alldeles kvidevittglad! Scener ur ett äktenskap! Med Jonas Karlsson och Livia Millhagen! Som gratisstreamad teater filmad från Dramaten! Jag som älskar att gå på teater, på riktigt, men det här var ju helt otroligt. Hela pjäsen är filmad rätt upp och ner, två timmar och tjugosju minuter, ingen reklam och alldeles gratis. dramatenplay.se har verkligen tänkt utanför lådan och jag lyfter på hatten och säger tack så mycket!

Jag såg Jonas Karlsson och Livia Millhagen tillsammans redan 2003 när dom båda var med i Daniel Lind Lagerlöfs film Miffo. Duktiga skådespelare båda två och det kändes lite ”modernt” att se dom två i rollerna som Johan och Marianne. Det som däremot inte känns så modernt är att jag läser att regissören Stefan Larsson har utgått från Bergmans egen teateruppsättning från München 1981. Varför då, frågar jag mig? Varför vill en nutida regissör inte sätta sin helt egna prägel? I min värld känns det lite konstigt men jag har å andra sidan inget ”Bergmanspöke” att hantera på arbetstid.

Johan och Marianne har alltså varit gifta i tio år och är på ytan rätt….nöjda…med sitt äktenskap. (Jag tycker nöjd är ett rätt underskattat ord, ett ord som i dom flesta fall används med en negativ klang men som egentligen är rätt trevligt ändå. Att vara nöjd är väl toppen? Är det inte?) Men som med dom flesta relationer, skrapas det lite på ytan kommer det fram mindre bra saker, sånt som gör att ordet nöjd inte följs av ordet glad utan av ord som ångestfylld, ledsen och bitter.

Johan och Marianne gör nämligen inte varandra glada. Frågan är om dom någonsin gjort det? Dom träffades ”i brist på något bättre”, gifte sig och fick barn, slutade fundera, dagarna passerade, åren gick och sen stod dom där tio år senare och kunde knappt prata med varandra. Det är en ocean av distans mellan dom även om dom tror sig vara nära. Närhet och sex existerar knappt annat än som ”handelsvara” och ”måsten” och dom beter sig som två dockor som pratar om man trycker dom på magen. Då rapas det upp floskler som helt saknar bäring.

Manuset som Ingmar Bergman skrivit andas väldigt mycket ”sin tid”. Den största skillnaden är den gängse bilden av män/pappor som var tämligen annorlunda 1973 jämfört med nu. Att en pappa lämnar sin familj – inklusive sina två barn – helt vind för våg utan att ens reflektera över delad vårdnad, att han inte vill träffa dom ens det allra minsta, det känns…daterat. Mycket mer ovanligt nu än då. Marianne som kvinna/mamma känns inte heller helt up to date men hon är mer konsekvent än Johan. Konflikträdd, dåligt självförtroende, stukad självbild. Liten, liksom.

Självklart är det Johan som tar hem alla komiska poängerna, såklart, han är ju MANNEN och Jonas Karlsson gör en lysande gestaltning av honom. Men jag sitter och funderar på hur det hade varit om även Marianne fått vara lite skönt svartsynt och cynisk ibland. Nu är hon tenniskompisen som lägger bollen helt rätt över nätet och Johan är den som smashar. Varenda gång. Det hade inte gått att skriva en relationspjäs på det sättet 2015.

Scener ur ett äktenskap var en sevärd pjäs och timmarna gick i ett huj. Jonas Karlsson var – som vanligt – briljant men pjäsen i sig kändes alltför beige för att nå dom riktiga höjderna. Jag vet att man inte får svära i kyrkan men det hade varit spännande att se en uppdaterad version av pjäsen skriven på den typ av svenska som pratas nu och med nutida twist på problematiken.

 

 

.

Jag vet inte hur länge denna pjäs finns på dramatenplay.se men det kommer visas fler pjäser där framöver.
Idag skriver mina filmspanarvänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till inläggen.

Jojjenito
Flmr
Har du inte sett den?
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Publicerat

Fredagsfemman # 74

5. Paul Rudd

En av världens roligaste och charmigaste snubbar heter Paul Rudd. Han är nästan larvigt bra och han är banne mig bra i allt han gör. Idag skulle Prince Avalanche med honom i huvudrollen haft biopremiär men den verkar vara bortplockad från SF´s repertoar, jag hittar den inte i alla fall. Men det gör inget, ingen kommer sakna den. Jag sågade filmen rätt hårt igår och kanske kan man tycka att denne Paul inte förtjänar fredagsfemman-uppmärksamhet i och med det men JO, det gör han. Se I love you man istället så förstår du. Han borde ha en garanterad plats på listan varje vecka, det där Avalanche-skräpet är snart glömt. Slappin´the base! Jaharå!

 

 

4. Sucken när det bara är pengar som pratar

Nu går The Lone Ranger på biograferna. Jag kan gissa att den går för fulla hus. Jag kan också gissa att väldigt få betalande besökare går från bion med ett nöjt leende på läpparna. Alltså, jag brukar sällan dissa filmer osedda men The Lone Ranger är en sån illaluktande money-talks-produkt att jag tänker fortsätta negga och faktiskt vägra gå och se den. Jag har pratat med en del kids om filmen, den som många av dom beskriver som ”Jack Sparrow har blivit cowboy eller indian eller nåt” och den kommer locka dessa kids som fortfarande tycker att Pirates of the caribbean är det ballaste som visats på TV. Men den är 2 tim 29 min lång. Det finns inte en tonåring som har ro nog i kroppen till att njuta ens av en vitsminkad Jack Sparrow så länge. Tror jag. Men jag vet inte. Det är bara en kvalificerad gissning. Lika kvalificerad som dollartecknen i ögonen på filmbolaget.

 

 

3. Liv Ullman

Hon har ”nåt”, Liv Ullman. Det ”nåt” hon har har hon alldeles av sig själv och hon behöver inte relationen med Ingmar Bergman för att vara någon. Så tycker jag. Fast jag förstår också att utan Ingmar Bergman hade hon kanske inte varit den Liv Ullman vi nu känner till. Hönan och ägget, den ständiga frågan som saknar svar. Kanske går det att hitta svar i filmen Liv och Ingmar – A love story som har biopremiär ( i alla fall i Stockholm) ikväll. Jag är sugen på filmen och jag förstår inte riktigt varför. Vad är hönan och vad är ägget i den ekvationen?

 

2. Ove får mig att skratta

Kan inte nån bara göra film på Fredrik Backmans bok En man som heter Ove? Typ….NUUU?

 

 

 

 

1. Tack för allt LOVEFILM!

I nästan hela mitt filmbloggarliv har LOVEFILM varit min sponsor. Jag har fått och postat hundratals hyrfilmer, jag har fascinerats över deras enorma filmbibliotek och många många gånger har jag hittat filmer som inte går att få tag i någon annanstans. Jag har tyckt om att jag fått låna faktiska DVD-och Bluray-skivor, att jag har kunnat se film ”the old fashion way” utan att streama via datorn. Nu lägger LOVEFILM ner sin verksamhet i Sverige, den 10 juli är sista dagen och med det försvinner nåt som blivit en trygghet för mig. Med en ledsen tår i ögat säger jag hejdå och TACK för allt!

Publicerat

Fredagsfemman # 54

5. Full prepp och fix inför oscarsveckan

Nästa vecka kommer ingenting bli sig likt på bloggen, sådär som det har varit varje år veckan före Oscarsgalan. Det är liksom full fokus på nominerade skådespelare, regissörer och filmer och jag har hunnit se samtliga nominerade filmer som jag rimligtvis ”borde” se (utom A royal affair och det STÖR mig). Även nästa fredagsfemma kommer bli oscarsinspirerad. Så glöm inte att vara med i tippa-rätt-vinnare-tävlingen OCH att göra mig sällskap när jag livebloggar hela galan igenom. Det vankas liksom julafton för oss filmnördar. Härliga tider!

 

4. Dags att skrota svenska titlar?

När jag var yngre tyckte jag att svenska titlar på utländska filmer ofta var rena dikeskörningar. Jättekonstiga, ibland helt obegripliga, som om hen som hittat på ”översättningen” inte ens sett filmen i fråga. Sen har det gått många år då jag tyckt att det varit helt okej. Svåruttalade filmer fick en svensk titel men ofta fick originaltiteln vara kvar. Men nu finns det två aktuella biofilmer vars titlar är heeeelt ute och cyklar, titlar som faktiskt förstör känslan av vad filmen faktiskt är. Silver Linings Playbook, ett drama med en del komiska inslag men ändå ett ganska relativt tungt drama, översätts till Du gör mig galen! och The Sessions får titeln Mitt längtande hjärta fast det mer korrekta vore Min bultande penis, Sexterapeuten eller Med stånd i järnlungan. Jag tror det finns en risk att besökare till Du gör mig galen! kommer bli besvikna om dom tror sig få se en tjommig romcom och jag tror att en promille av alla dom som skulle ha sett Sexterapeuten hittar till bion och väljer en film som heter Hans längtande hjärta. Till och med Hans vilda hjärta (från 1993) lät larvigt på svenska trots att originaltiteln är Untamed heart. Kanske är dags att låta filmtitlarna vara, i alla fall som engelska?

 

 

3. Är det nånsin en bra dag för att dö hårt?

Jag var på premiären av A good day to die hard igår kväll och jag var i princip ensam singel på en av nyförälskade-par-fullsmockad biograf en alla hjärtans dag. En intressant upplevelse. Kl 15 publiceras recensionen av filmen och jag gör en lite-lagom-analys av gå-på-bio-ensam-just-den-dagen-experimentet.

 

 

2. När det goda slår tillbaka

Jag har i flera veckor nu sett filmer som varit riktigt jäkla bra. Storfilmer, oscarsfilmer, kalasfilmer, högbetygsfilmer. Det har känts så väldigt lyxigt! Men nu har jag hamnar i nåt slags motsatslimbo. Jag suger i mig filmer som kämpar för att nå B…eller C….stadiet. Gärna slafsiga skräckisar. Gärna med skådespelare som aldrig gjort nåt av värde förut och antagligen inte kommer göra det sen heller. Jag har förstått att jag verkligen behöver båda världarna för att uppskatta helheten. Film kan vara så mycket. Himmel, helvete och allt där emellan. Just nu grottar jag ner mig i sophögar men jag tror det finns pärlor där med. Jag ger inte upp. Inte än.

 

1. Mello Del 3

Jag satt vid bordet bredvid melodifestivalaktuella Eddie Razaz på en restaurang härom veckan och blev inte det minsta starstrucked. Sekunden efter att jag får in min mat stampar Allan Svensson högljutt sönder sin ICA-påse i nån form av okontrollerad aggression några bord bort och då blir jag alldeles wooooooow. Pappan i Svensson Svensson gör alltså större intryck på mig än snygg-Eddie vilket kanske inte förvånar mig – egentligen. Å tredje sidan så är Martin Rolinski med i morgondagens deltävling och äntligen känns det som att tävlingen börjar på riktigt. För ingen kan väl på allvar tro att vi kommer skicka Sean Banan till stora finalen i Malmö?

Publicerat

KRÖNIKA: När livet är som på film

För femton veckor sedan åkte jag på semester till Grekland. Det var det enda jag önskade mig i 40-årspresent. Två veckor av sol, sovmornar, god mat, blått hav, paradisboende och sällskap av min stora kärlek. Jag kände mig lika hoppetossglad som Meryl Streep gjorde på den där grekiska ön i Mamma Mia.  Okej, nu klär jag inte i snickarbyxor sådär som hon, men om jag hade gjort det hade jag lätt kunnat ta på mig såna, hoppa upp och ner i sängen och sjunga sådär charmigt småfalskt till Abba-låtar för den här semestern hade jag verkligen längtat efter i åratal.

If you see the wonder of the fairy tale
You can take the future even if you fail
I believe in angels, something good in everything I see
I believe in angels, when I know the time is right for me
I’ll cross the stream, I have a dream

Fem dagar efter att vi kom hem från Grekland brakade mitt liv ihop. Min stora kärlek, han jag levt tillsammans med i över sex år visade sig vara värsta sortens lögnare. Hela det lyckliga, trygga, kärleksfulla liv jag levde visade sig vara en illusion. Jag kunde titta på mig själv och på mitt liv som genom en filmkamera, med den lilla skillnaden att hade mitt liv varit en film hade jag skrattat åt det illa skrivna och våldsamt överdrivna manuset. Jag hade sagt ”äh lägg av, sånt där händer aldrig, det där är bara på film” och inte ens Harrison Ford i Random hearts hade trott på den fakta som jag tvingades hantera.

Jag har sett mitt liv fladdra förbi i många filmer den här hösten och vintern. Många är dom gånger jag har fått bita mig i kinderna och kladda stopp-å-väx på fingrarna för att inte hänga ut mig och mitt privatliv i recensionerna. Jag har försökt se filmerna så objektivt jag har kunnat och jobbat hårt på att inte väva in min egen skit i betygssättningen. Det har inte varit lätt och det har inte alltid gått bra men det jag kan säga är att min blogg har varit en livboj dom här månaderna. Jag har tvingat mig själv att fungera som innan, att avsätta fritid till att göra sånt jag vet att jag tycker är det roligaste som finns och jag har gjort det även när det stramat som satan.

Jag har svårt att acceptera att det finns människor som kan låtsas älska och vara snälla enbart för sin egen vinnings skull, att det finns vanliga människor som skulle kunna vinna en Oscar för Bästa skådespelare bara genom sitt vardagsagerande och jag har svårt att förstå vad som driver människor till valet att bete sig genuint elakt. Samtidigt har jag sett tillräckligt mycket film för att veta att världen inte är vare sig rättvis eller god. Många kvinnor i världen kan inte skriva sitt eget filmmanus, dom kan inte bestämma hur deras egen film ska sluta, om dom ska spela offer eller hjälte. Det kan jag.

Jag har bestämt mig. Jag är min egen superhjälte. Jag kan leka Meryl Streep hur mycket jag vill, med eller utan jeans. Jag kan dansa på gatorna i spöregn, jag kan köra motorcykel i knallgult skinnställ, jag kan flyga till månen, jag kan baka en amerikansk paj, jag kan fulspringa som Phoebe i Vänner, jag kan rulla köttbullar, jag kan tapetsera taket, jag kan titta på House utan text och jag kan köpa att jag bara fattar hälften. Det är jag och bara jag som bestämmer över mitt liv och mina tankar och nu såhär på årets sista dag sätter jag kanske inte punkt för mitt liv men väl ett redigt semikolon efter det helvete jag gått igenom den senaste tiden.

Ett semikolon är blinket i den glada smileyn men jag var ett semikolon även när smileyn var ledsen och j-ä-v-l-a-r, jag var ledsen. Men det går att välja, det går att lösa problem, det går att gå vidare och det går att skratta åt elände.

Tonight the
Super Trouper lights are gonna find me
Shinin’ like the sun
(Su-p-per Trou-p-per)
Smilin’, havin’ fun
(Su-p-per Trou-p-per)
Feeling like a number one

Imorgon är det 2013, ett nytt år, ett år fritt från gammalt bagage. Jag kliver över till 2013 med en tom väska och jag ser framåt, mot horisonten, mot Sherwoodskogen, mot stjärnfallen, biopremiärerna, rymdskeppen, glassbåtarna, passkontrollerna, mötena och det där som är så spännande, det som kan dyka upp bakom nästa gathörn, det man inte kan förutspå. Det som kan vara både bajs, majs och kastanjetter. Det är ju det som är meningen med allt liksom, det är ju det som är livet – både i den verkliga filmen och den filmiska verkligheten.

G o t t N y t t Å r !