Etikett: Filmbloggare ♥ kärleksfilmer

Publicerat

RÖRLIGA BILDER OCH TRYCKTA ORD ♥ ALLT ELLER INGET

Det finns många aspekter på det här med kärlek. Själv tycker jag att den gemenskap, respekt, lojalitet och värme som finns mellan nära vänner i många fall är mer hälsosam än den ”kärlek” som sipprar ut mellan och runt par som helt klart varit tillsammans för länge.

Jag vet inte hur andra resonerar men jag tycker helt klart att genuin vänskap är en form av kärlek och jag tror dessutom att löftet ”att älska X i nöd och lust tills döden skiljer oss åt” skulle vara betydligt lättare för många att hålla gentemot en god vän än till en äkta hälft. Skilsmässostatistiken är ett knastertorrt bevis för just det.

Jag hittade en film hos Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia som jag minns som perfekt ut vänskapskärlekssynpunkt och genom att ge filmen 5/5 kan jag inte göra annat än anta att Sofia håller med.

Jag läser Sofias recension av Sheffield-dans-drama-feelgood-kärlekskomedin Allt eller inget.

”The Full Monty är inte bara en komedi utan också en fantastiskt fin liten film om manlig vänskap (och mer därtill)”.

Det är det där mer därtill som är så intressant. Männen i filmen framställs som hundraprocent rättigenom empatiska och kärleksfulla människor, inte brölande icke-tänkande öldrickande as. Trots att filmen har 17 år på nacken känns den infallsvinkeln fortfarande fräsch – vilket är vansinne egentligen – och Sofia är inne på samma spår.

”Fokus i The Full Monty ligger naturligtvis på manlighet i alla dess aspekter men det är ett subtilt och finkänsligt utforskande, männen förfaller inte till desperata sexskämt och ölhävande för att kompensera den eventuella manlighetsförlust som dansande innebär.”

För dansa, det kan dom inte men dansa är precis vad ska dom göra för att det inte finns några jobb längre i den gamla stålverksstaden. Kreativitet blir ett måste både för levebrödet och för självförtroendet som för flera av killarna är nere på under nollpunkten. Det där med självförtroendet förgör så mycket men gemenskapskärleken männen emellan är så stark att dom vågar försöka, vågar göra bort sig, vågar visa sig små.

Allt eller inget är en film jag inte kan värja mig emot. På många sätt är den väldigt lik andra brittiska jag-mår-sjukt-bra-av-att-se-dom-fast-jag-inte-i-alla-lägen-förstår-varför (Love actually, Notting Hill), det kritiska tänkandet jobbar liksom stenhårt men har ingenting för det när hjärtat går bananas och hela mellangärdet känns som det är gjort av grillad tomat. Så vill du prompt se EN film med manliga strippor i ditt liv, välj denna, inte Magic Mike.

Jag har Sofias blogg Rörliga bilder och tryckta ord att tacka för så mycket. Jag har följt den sen allra första inlägget och den är utan motstycke den filmblogg som kräver mest tid, koncentration och tankeverksamhet för att läsa. Men den arbetsinsats man lägger ner på läsningen betalar sig i allmänbildning och inlärning av nya svåra ord och det är en glädje som mättar fint till morgonkaffet.

Sofia, du var den första som läste och kommenterade på min blogg. Du var som en liten pannlampa ute i det stora läskiga bloggmörkret när Fiffis filmtajm var alldeles färsk. Du var Läsaren. Att veta att det fanns EN idog människa därute som läste det jag skrev, det var så stort! Du kommenterade ofta på väldigt (för mig) konstiga klockslag så av nån anledning fick jag för mig att att du under en lång period låg inlagd på sjukhus. Jag får inte ihop logiken i hjärnan just nu men jag vet att det var så jag tänkte. Nu när jag känner dig i verkligheten vet jag bättre, att vara morgonpigg är ingen sjukdom, det är bara jag som är avundsjuk för att jag aldrig fått uppleva den känslan.

Sofias blogg, tillsammans med dom sex andra filmbloggar jag skrivit om den här veckan, visar på den enorma bredd som finns inom filmbloggosfären. Självklart finns det många fler som är bra, många fler jag läser, många fler som tillför väldigt mycket men dessa sju filmbloggar visar på sju olika sätt att kombinationen filmintresse och skrivarlust inte enbart behöver handla om torra filmfakta enligt nån form av Bloggformel 1A eller Papperstidningsrecension 2B.

Precis som med allt man gör här i livet gäller det att hitta sin egen grej, krydda det med sin egen personlighet och gå all in. Då blir det bra, då blir det ALLTID bra. Johan, Jessica, Jojje, Steffo, Christian, Henke och Sofia är levande bevis på det.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer – och det sista. Imorgon är det Alla hjärtans dag. Det är lite dumt. Alla dagar borde vara hjärtans dagar.

Publicerat

MOVIES-NOIR ♥ LIVET ÄR UNDERBART

Movies-Noir-Christian är inte den typen av filmbloggare som gjort sig känd för sina mustiga, sprudlande och personligt utlämnande texter. Tvärtom skulle jag vilja säga. Det här är en mycket korrekt man med klara former för bloggens uppbyggnad, betygens kulörer och recensionernas utformning och det är väldigt sällan det bjuds på utflippade ord eller svulstiga känsloyttringar.

Christian är även väldigt sparsmakad vad gäller att dela ut bloggens högsta betyg och som han skriver själv, endast 1% av filmerna han sett har fått 5/5. Därför blir jag inte bara handsvettig när jag läser Christians recension av It´s a wonderful life, jag blir banne mig euforisk. Tänk att små små ord på i rätt ställe i rätt sammanhang kan göra sån skillnad.

”Vad kan man säga? När man ser en sån här film är det nästan så tårarna kommer fram. Man är lycklig, sorgsen för att bli lycklig igen.”

Så börjar hans text om denna romantiska klassiker. Det tog tre meningar för mig att förstå att det här är en film jag bara måste sätta tänderna i. Vad är det för film som lyckas med konststycket att få den annars så luttrade Movies-Noir att känna sig lycklig, sorgsen och nästan gråta på en och samma gång? Vad har den som så många andra filmer – dom flesta filmer – inte har? Ja…. framförallt har den James Stewart.

Okej, jag erkänner, att James Stewart innehar en huvudroll ger mig inte per automatik hjärtklappning men när eftertexterna rullar och filmen är slut är jag så betuttad i snubben att jag funderar på att tatuera in namnet George Bailey i svanken. Det är nästan löjligt hur bra han är här. Om det är skådespeleri han sysslar med borde ordet i det här fallet ha en prefix som påvisar något utomjordiskt, något extraordinärt, något….magiskt.

”Filmen växlar på ett mästerligt sätt mellan romantiskt drama och sorgligt drama, där James Stewart är så bra att man nästan gråter med honom och hans känslor. Varje gång han kramar sin kvinna får man rysningar, varje gång han är sorgsen känner man samma känslor. Det är inte många filmer som lyckas med det, men den här gör det.”

Jag förstår att Christian åker berg-och-dalbana med Baileys (Stewarts) känslolägen, jag gör nämligen detsamma. Han är så tveklöst mänsklig filmen igenom, det går inte att värja sig, JAG kan inte värja mig. Det är som att dra på duschen, ställa sig under den och behöva ett såntdär pensionärshandtag i metall fastsatt på väggen att hålla sig i för att inte riskera att spolas ut i avloppet. Och handtaget behövs. Det är över två timmar film vi snackar om och även om tiden går fort så hinner det hända mycket grejer.

Här är Christians recension av Livet är underbart i sin helhet, fina ord om en fin film. Ett högt betyg för en film som verkligen förtjänar det. För mig är det väldigt nära en femma, det är bara millimeter ifrån.

Men den som får högsta betyg av mig är du Christian för att du visar att du kan, att det personliga och känslosamma lyser igenom bokstäverna och mellan raderna bara filmen är bra nog. Jag håller tummen att jag får läsa fler såna recensioner från dig, att fler fullfjädrade femmor passerar dina ögon.

Det är tio år sedan du gav ut en femma senast och det sällsynta är ibland värt att vänta på (även för en icke tålmodig människa som jag) men jag väntar verkligen med spänning på vilken film som blir den första från 2010-talet att kamma hem full pott hos dig.

Till exempel.

Jag vet ju att du inte sett Movie 43.

Än.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

FLMR ♥ NATHALIE

Det är inte lätt för en film att blidka Flmr-Steffo sådär till max.

Jag har läst igenom alla filmer Steffo gett 5/5 och det var snabb läsning må jag säga. Endast fjorton filmer har förärats med högsta betyg och av dom fanns det bara två som hade passat in i detta tema – om jag inte redan hade skrivit om dom (Blue Valentine och Upp). Men jag gav mig inte. Jag letade mer. Jag visste att jag skulle hitta en kärleksfilm som platsade här och jag vet att när Steffo ger 4/5 så är han på riktigt bra humör OCH att det är film han tycker väldigt mycket om.

”Kan man börja leva igen fast man förlorat allt hopp och glädje? Nog så svår fråga att ta ställning till, speciellt om man aldrig haft anledning till det. Och framför allt, kan man hitta kärlek igen?”

Det är klart att dessa meningar ger filmen med den svenska titeln Nathalie (originaltiteln är La Délicatesse, den engelska titeln är Delicacy) frikort direkt in på detta minitema. En kärleksfilm som inte enbart är duttidutt och pussipuss är väl (?) alltid intressantare än en rätt igenom sötsliskig historia som ingen människa äldre än 1,5 år kan tro på. Det tycker i alla fall jag och börjar titta på Nathalie med stora ögon.

Nathalie (Audrey Tautou) är en färgsprakande levnadsglad ung kvinna som dessutom är jättekär i sin kille – och han i henne. Därför blir såklart fallet desto högre när han så olyckligt går bort. Åren går och Nathalie jobbar på, framgångsrik i sitt yrke och frivilligt ensam. När hennes svenske (!) (?) kollega Markus Lundell (François Damiens) visar intresse för henne efter att hon själv fått nåt ryck och kysst honom bara sådär (?) på arbetstid (!) öppnar sig en liten lucka i hennes hjärta som väldigt länge varit stängd. Men Markus är en tönt, han visar sig vara feg och svensk (?!) och backar trots att han tycker väldigt mycket om Nathalie.

”Här finns både humor och sorg intill varandra, och det fascinerande är att det ena inte tar ut det andra. Om historien börjar i kärlekens bubbliga uppsluppenhet, slutar den i samma lite stukade kärleks förtroliga och försiktiga framtidstro. Med en av de bästa slutmonologer (och slutbilder) jag upplevt på film om kärlek och livet faktiskt.”

För mig är Nathalie en slags modern Skönheten & Odjuret, fast utan musikalnummer, inte animerad och på franska. En ganska komplex film alltså. Lite mysig, lite konstig, lite som livet är och en del som livet kanske inte är. Markus Lundell till exempel, i verkligheten hade aldrig fått en tjej som Audrey Tautou på fall.

Steffo är en av dom filmbloggare jag följer som är mest bjussig och personlig i sina texter och han får alltid ihop långa välskrivna engagerade recensioner. Så jag passar på att tacka Steffo så mycket för detta filmtips, för en underhållande och jättebra blogg och för att du alltid skriver så man förstår vad du menar.

Steffos recension av filmen kan du läsa här.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

JOJJENITO ♥ IN THE MOOD FOR LOVE

A hitta kärleksfilmer som fått högsta betyg hos Jojjenito är inte lätt, det är inte enkelt ens när man är nere på betyget 4/5. Men jag vill inte ge mig, jag vill ha med Jojjenito i detta tema och får helt enkelt tänka lite utanför lådan.

När har jag hört Jojje prata med en unik entusiasm om någon film? När har känslorna runnit över? När har den annars så lugna och tålmodige mannen gått bananas och flippat helt på grund av nån form av kärlek till filmkonsten?

Malmö!! Jösses, Malmö!! Poletten trillade ner. Jag såg ju Jojje vandra runt, hoppa av frustration och besvikelse efter att precis ha sett The Grandmaster på Malmö Filmdagar, när han nästan höjde rösten och blev lite arg, när irritationen inte gick att gömma, när kroppsspråket var så övertydligt att det var rent härligt att beskåda. När jag kom på detta var det enkelt att leta upp den film som fick symbolisera Jojje i detta tema.

Det var regissören Kar Wai Wong som gjorde honom besviken i Malmö och det är Kar Wai Wong som gjort In the mood for love. Det här är en film som berättar mer om man försöker se det som inte filmas än om man bara tittar på filmen rätt upp och ner, precis som att Jojjes recension säger mer mellan raderna än på. Jag får nämligen känslan av att Jojje sprudlar av känslor för filmen men han är lika bra på att dölja dom som filmens Mrs Chan (Maggie Cheung) och Chow Mo-wan (Tony Leung).

Filmen utspelar sig 1962 i Hong Kong. Mr och Mrs Chan och Mr och Mrs Chow har precis flyttat in i ett hyreshus och blir grannar. När Mrs Chan och Mr Chow får reda på att deras respektive är otrogna börjar dom själva umgås. Det ligger en slags attraktionsmatta mellan dom och på hela filmen, man anar, man tror, man funderar men ingenting visas med tydlighet. Det hela är mycket subtilt och snyggt gjort och trots att filmen pratar med små bokstäver från början till slut blir det aldrig tråkigt. Tvärtom. Det här är en underbar liten film!

Den ödesmättade musiken, den jättefina Maggie Cheung, den snygga Tony Leung, blickar som är så specifika att ord inte behövs. Otroligt snyggt genomfört av samtliga inblandade.

Det var spännande att gå igenom Jojjes blogg i jakt på den perfekta kärleksfilmen och det kändes som att det var meningen att jag skulle ramla pladask över en film som jag visserligen sett för länge sedan men knappt mindes alls. Nu såg jag om den, jag tyckte om den och jag förstår vad Jojje ser hos Kar Wai Wong.

Så tack Kar Wai Wong för att The Grandmaster var så skitdålig och tack Jojje för att du visade att du blev förbannad. Ibland är även filmiska vägar outgrundliga men till slut brukar man hitta fram – och i detta fallet även rätt.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

THE VELVET CAFÉ ♥ THE DEEP BLUE SEA

”Love. What do we put into this word? Friendship? Passion? Sex? Security? Trust? Is it reasonable to expect a marriage to last a lifetime? Is it possible to love someone who doesn’t love you without losing your mind?”

Jag läser Jessicas text om filmen på hennes blogg som heter The Velvet Café och jag behöver inte leta längre. Både Jessica och The Deep Blue Sea har en given plats i detta minitema och inte enbart för att Jessica gett filmen 4,5/5 i betyg och att hon skriver sin blogg på engelska och faktiskt – utan att överdriva – når ut med sin syn på film över hela världen på ett sätt en svenskbloggare som jag aldrig kan göra. Det är orden som biter sig fast i mig. Vad betyder ordet kärlek egentligen? Kan jag genom att se denna film kanske bli lite klokare?

”Can you put up resistance when you’re about to fall head over heels in love with someone? Should you at least try? Or do you owe it to yourself to go with the flow, embracing the surprises life has in preparation for you?”

Jag har sån tur att filmen finns lättillgänglig på Viaplay. Jag har sån tur att min gamla favorit Rachel Weisz och min nya favorit Tom Hiddleston har huvudrollerna. Jag har sån tur att jag har några lediga timmar som jag utan minsta dåligt samvete kan tillbringa i soffan, jag har sköna raggsockor på mig och en kardemummalatte väntar bredvid mig. Jag har helt klart bra vajbs på hela tjofaderittan vilket visade sig vara välbehövligt.

Jag försöker ofta vara en storsint filmtittare, en som inte ger upp i första taget, en som aldrig spolar och som enbart i absoluta nödfall trycker på stopp. Tjugo minuter in i The deep blue sea var jag väldigt nära på att stänga av. Det var bland de tradigaste inledningar på en film jag någonsin sett. Som grädde på moset används en lins som upplevs smutsig, det blir en distans mellan mig och filmens karaktärer som känns väldigt skum, det är som att titta in genom ett illa blåst gammalt fönster eller ja…..ett dåligt putsat sådant. Dessutom hoppar historien fram och tillbaka i tiden så jag har svårt att hänga med trots att det går i tämligen sakta mak.

Men….jag gav inte upp och som om jag är glad för det! Det passionerade triangeldramat mellan den äldre domaren Sir William Collyer (Simon Russell Beale), hans fru Hester (Rachel Wiesz) och hennes älskare, piloten Freddie Page (Tom Hiddleston) är nämligen alldeles utsökt såhär med facit i hand. Starka inbundna känslor, stor utlevd passion, rädslor, sorg, glädje, ensamhet, tvåsamhet, ingen samhet alls. Det är som en bergochdalbana av känslor och jag har inga problem att hänga med i turerna.

Den här trion av skådespelare är nåt alldeles extra. Tom Hiddleston växer i mina ögon var gång jag ser honom (och ännu mer när han inte agerar på film), han verkar vara en satans trevlig prick. Rachel Weisz är Rachel Weisz, underbar och begåvad och jag undrar när bomben ska brisera, när det är hennes tur att *booooooom!* bli TOKSTOR på riktigt överallt. Men kanske är det lite otippat Simon Russell Beale som stjäl showen, i alla fall är det hans rollfigur som bäst lyckas förmedla via små små uttryck allt stort han känner inombords. Fenomenalt skådespeleri av dom alla tre!

”Sometimes it´s difficult to see when you´re caught between the devil and the deep blue sea”, säger Hester och jag förstår vad hon menar. Jag förstår vad Jessica menade med sina frågor i början också, jag har däremot inga nykläckta och smarta svar.

Tack Jessica för att du ifrågasätter, belyser, vänder och vrider på både vanliga och ovanliga frågor på din blogg och ofta skriver med personliga infallsvinklar som vid första anblicken inte alltid har med filmen du skriver om att göra men till slut skruvar du ihop allt. Jag tycker om att du gör det. Det är inte alltid vi håller med varandra, varken om filmer eller annat, men det är ju inget som säger att man måste göra det. Vi är lite lika men olika, liksom.

Här kan du läsa Jessicas egen recension av filmen i sin helhet.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

Publicerat

FILMITCH ♥ BARA EN DAG

Redan när Filmitch-Johan tog sig an Richard Linklaters Before-filmer i höstas slog det mig att jag faktiskt inte skrivit om film nummer två, Before sunset (Bara en dag). Det slog mig också hur härligt det var att läsa hans sprudlande kärleksfilmsrecensioner då Filmitch kanske mest är känd som den korta-och-kärnfulla-blodigaskräckfilmssågarnas-mästare och som gärna tipsar om formidabla skitfilmer, såna vi båda med hatblandad kärlek lägger vår fritid på att se.

Med facit i hand var det tre filmer och tre recensioner som både på och mellan raderna vittnade om både bubbel i magen och romantiskt mys hemma i Johans TV-soffa men det började kanske inte så bra med den första filmen.

”C:a femton minuter in i filmen vill jag täppa till truten på Jesse och han pretentiösa pladder om döda mormödrar och annat tjafs. Efter trettio minuter känner jag att jag håller på att storkna i tv-soffan över paret som pratar så saliven yr över Wiens gator. Ingen normalt funtad tjugoåring har denna makalösa svada om sina inre tankar och känslor – åtminstone delar man inte med sig av dem. Jag kan för sakens skull upplysa er om att det gör inga 47-åringar heller. När man börjar citera dikter i tid och otid känner jag att snart är måttet rågat.”

Men inte ens en hårdhudad slaffsfilmsälskare som Johan kan värja sig mot Jesse och Celines kärlekshistoria. Den liksom gräääver sig in.

”Det går några dagar och konstigt nog vill inte filmen lämna mitt sinne ifred.  Jag börjar fundera mer över premisserna för paret som regissören Linklater satt upp. Dunkla vrår vaknar till liv i min hjärna och jag börjar minnas så smått om hur det var att vara tjugo och ju mer jag tänker på filmen desto bättre blir den. Om man köper konceptet att Jesse måste ta sitt flyg på morgonen blir historien med ens mer känslomässigt dramatisk. De två har mött sin tvillingskäl genom en slump. Då de vet att mötet är begränsat i både tid och rum och att de två troligen aldrig kommer att träffas igen vågar de vara mer öppna mot varandra, därav den något osannolikt ärliga dialogen mellan de två.”

När jag läser igenom Johans texter igen känner jag suget bubbla upp, jag vill se om Before Sunset – igen. En filmblogg som inte har recenserat alla tre filmerna är (väl?) ingen filmblogg att tala om så det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och säga hej till Ethan Hawkes Jesse och Julie Delpys Céline igen.

Nio år efter att Jesse och Céline träffades en enda natt i Wien är Jesse i Paris för att prata om sin nyligen utkomna bok, vars kärlekshistoria är baserad på just på den där enda natten, den som uppenbarligen betydde enormt mycket för Jesse. Bland publiken i bokhandeln ser han Céline och när blickarna möts är det som att jag får en elektrisk stöt i soffan trots att jag sett filmen flera gånger. Jag undrar om det finns två skådespelare som har bättre personkemi än Ethan Hawke och Julie Delpy? Tom Hanks och Meg Ryan är uppe och nosar men Hawke och Delpy är trovärdiga på ett sätt som är bortom skådespeleri. Det går inte att förstå att det står ett filmteam bredvid, att kameror synar dom.

Bara en dag är blott åttio minuter lång på gott och ont. Gott för att det inte finns en enda sekund ”onödig” film, ont för att jag vill se mer. Dom tidigare gångerna jag sett denna film har jag inte vetat att det kommer att komma en uppföljare, det bitterljuva elementet är således lite lugnare nu än då. Samtidigt, nu när jag vet vad som händer nio år till framöver så växer filmen ännu mer.

”Fiction och fantasi flyter ihop och jag börjar fundera över var Jesses och Celines karaktärer tar vid och Hawkes och Delphys personligheter slutar. Frun skrek högt i frustration över ovissheten i slutet av filmen, jag som gillar öppna slut jublade men fick samtidigt trösta henne med att en uppföljare är på väg.”

Jag känner igen den där känslan. Jag har känt den när eftertexterna rullar i slutet på alla tre filmerna. Fast nu finns det ingen tröst, bara ett limbo. Kommer det en fjärde film? Den som lever får se.

Tack Johan för att du fick mig att bänka mig i soffan och återse ett filmpar som är så nära verklighetens vänner som ett filmpar kan bli. Och tack för att du stångar din panna blodig i ditt idoga letande efter udda skräckfilmpärlor. Din filmblogg är en pärla i sig på det sättet.

Filmitch recensioner på Before-trilogin: Before sunrise 10/10, Before sunset 8/10, Before midnight 8/10.

Mina betyg på Before-trilogin: Before sunrise 5/5, Before sunset 4/5, Before midnight 4/5.

Det här är ett inlägg av sju i minitemat som heter Filmbloggare ♥ Kärleksfilmer.

 

Publicerat

JAG ♥ PERSONLIGA FILMBLOGGARE ♥ FILMER OM KÄRLEK – En nedräkning till Alla hjärtans dag

Med start idag och en vecka framåt kommer min blogg att få ett kärleksfullt minikvällstema.

Nästa fredag är det (som bekant) Alla hjärtans dag och jag har tänkt uppmärksamma det på mitt eget vis. Jag har gått fram som en slamsug bland filmbloggarna jag följer mest frekvent och försökt leta mig fram till:

1. En film om kärlek som filmbloggaren ifråga gett ett jättehögt betyg

2. Det ska vara en film jag själv inte skrivit om på min blogg, således en film jag måste se/se om

3. Recensionerna jag hittat om filmerna ska helst på nåt sätt ”stå ut”. Jag ska få en kick, en personlig känsla av filmbloggaren bakom texten och hens kärlek för filmen. För det är väl det filmbloggeriet handlar om – egentligen? En kärlek för film, för att se film, för att skriva om film och – i alla fall för mig – att läsa om film.

Kl 19.00 sju dagar framöver – med start idag – kommer det dyka upp ”kärleksspecialare” här på bloggen plus det vanliga morgoninlägget såklart, inte istället för. Dubbelt så mycket bloggande hela veckan alltså och sju filmer om kärlek som sju fenomenala filmbloggare genom sina skrivna ord fått mig att vilja se. Lovebombning i filmbloggsform alltså. ♥ ♥ ♥

 

Fredag: Filmitch ♥ Bara en dag

Lördag: The Velvet Café ♥ The deep blue sea

Söndag: Jojjenito ♥ In the mood for love

Måndag: Flmr ♥ Nathalie

Tisdag: Movies-Noir ♥ Livet är underbart

Onsdag: Fripps filmrevyer ♥ Stadens ljus

Torsdag: Rörliga bilder och tryckta ord ♥ Allt eller inget