Etikett: filmisk julkalender

Publicerat

LUCKA #24: CHRISTMAS EVE

Då var vi framme vid den tjugofjärde luckan, det är med andra ord….JULAFTON! Här kommer en julhälsning från mig via en julfilm som utspelar sig i staden som är den perfekta kulissen för ALLA julfilmer: New York!

Det är ena mastiga förtexter måste jag säga. Hela filmens premiss läggs upp dom första minuterna och det är riktigt snyggt gjort. Massor med människor presenteras liksom en handfull hissar samt en snubbe i en minivan och det är snubben som är själva katalysatorn till hela historien. Han tabbar sig nämligen i trafiken, kör av vägen och orsakar ett strömavbrott, ett elfel (svårtläst ord när man ser det på pränt men det är alltså el-fel jag menar, inte elf-el) som i sin tur gör att alla dessa hissar vi har fått se stannar.

Jag önskar jag kunde säga att det här är en ny Love actually eller att den i alla fall hade ambitionen att komma i närheten men det är den inte och det gör den inte. Den enda episoden i filmen som berör mig är hissen i vilken den skeptiske läkaren Dr Roberts (Gary Cole) sitter fast ihop med en sjuksköterska och en svårt sjuk ung kvinna. Filmen för övrigt är häpnadsväckande….lam. Det skulle gå att göra så himla mycket mer. Tanken är rätt fascinerande. Okända människor som fastnar i en begränsad yta på självaste julafton, wow liksom, hjärnan spinner ju loss direkt – på mig. Synd att det inte gjorde detsamma hos manusförfattarna.

Hur som helst så önskar jag dig en RIKTIGT GOD JUL samt tid och lust att se en hel massa BRA film i helgen. För egen del är jag rätt glad att detta tema är över och att jag ”slipper” julfilm i minst elva månader nu men… risken är överhängande att det blir en filmisk nedräkning nästa år igen.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla som filmen ger (och allt detta får man under förtexterna):

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #23: ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL

Vad är det som gör att vi aldrig verkar få nog av klumpiga pappor på film? Rudolf Andersson, Gustav Svensson, Clark Griswold och nu senast Rusty Griswold, kärt barn har många namn men jag vetetusan om det är så stor skillnad på dom egentligen. Familjefäder med stora hjärtan som vill väl men det blir fel – hela heeeela tiden. Är det kul? Jag är inte så säker på det.

1989 var det Chevy Chase´s tur att för tredje gången gestalta Clark Griswold, pappa till Rusty (Johnny Galecki), Audrey (Juliette Lewis) och äkta man till Ellen (Beverly D´Angelo). Jag vore oärlig om jag sa att det här är några favoritfilmer hos mig MEN det var väldans länge sedan jag såg dom så jag bestämde mig för att ge denna omtyckta julfilm en chans – till.

Om man, när man ser vissa julfilmer, kan bli lite avundsjuk på stora härligt gapiga familjer som firar jul i fint pyntade jättehus med trappa i jakaranda och nedsuttna soffor så har denna film precis motsatt effekt. Jag vill inte vara med här, alls, faktiskt. Jag tycker inte The Griswolds känns som en direkt skön familj. Pappan är….pappa. Fumlig men snäll och lite trög men verkar dock vara desto klipskare på jobbet. Mamman är den typiska amerikanska frun. Lugn, håller sig i bakgrunden av sin man, är förstående, köper alla knäppisgrejer som maken hittar på utan att bli arg, på sin höjd spärrar hon upp ögonen för en mikrosekund och suckar men mer än så är det inte. Hon är lite som tjuren Ferdinands mamma, fast hon inte är en ko och fast mannen inte är hennes son. Barnen i familjen är som barn mest är och det är väl det som gör dom till det bästa med filmen.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med den nya Ett päron till farsa-filmen som kom förra året, mest för att jag tyckte att den nya var så sjukt rolig. Den här filmen är väldigt mycket mer…välanpassad. Familjevänlig. Kanske en humor som är mer lättillgänglig än under-bältet-skämten som den nya filmen var alldeles härligt fullskiten av? För egen del träffar den nya tidens päronhumor mer mitt i prick än denna äldre variant gjorde och gör. Ändå hade jag inte direkt tråkigt under titten.

Jag såg filmen och skrattade gott ett par gånger men samtidigt, när en trasslig ljusslinga är filmens roligaste scen så vet jag inte om jag kan säga att jag är heeeeelt nöjd. Förtext-och eftertextmusiken är det absolut bästa med filmen. En kanon-jul-låt!

Betyg på filmen:

Julmysmängd:

Publicerat

LUCKA #22: RARE EXPORTS: A CHRISTMAS TALE

En julfilm behöver inte vara überamerikansk kärnfamiljsslisk för att ge upphov till rejäla julmyskänslor hos mig. Die Hard lyckas riktigt bra och Bad Santa, för att ta två exempel, och dessa filmer kan knappast kategoriseras som slisk. Men i dagens lucka dyker det upp en film som är bortom det mesta jag tidigare sett i denna genre. Nu beger vi oss till Finland, till vildmarken och till ett berg som är en begravningsplats för ingen mindre än….Tomten.

2014 gjorde den finländske regissören och manusförfattaren Jalmari Helander filmen Big Game , en film det banne mig är omöjligt att inte tycka om. Fyra år tidigare kom Rare Exports, en film som är baserad på hans egen kortfilm med samma namn (som blev klar 2003). Jag förstår att det har tagit några år att färdigställa den här långfilmen, dels att få finansiering till projektet och dels för att lägga pengarna på rätt saker. Det är nämligen så himla mycket hjärta i den här filmen att den hamnar i samma fack som Big Game – filmer jag gillar för jag kan inte göra nåt annat.

486 meter rätt ner i Korvatunturi-fjället ligger Julgubben begraven. Eller jultomten som vi säger på rikssvenska. Fjället ligger på gränsen mellan Finland och Ryssland och finns alltså på riktigt. På grund av gränsdragningarna behöver man ett specialtillstånd om man vill besöka fjället men för egen del känns det alldeles tillräckligt att se denna film. Rauno och Pietari Kontio (spelas av Jorma och Onni Tommila) säger nog samma sak. Dom har i sina unga år sett saker dom inte bett om OCH jag tror inte dom önskar att det är tomten/julgubben som kommer med julklappar framöver.

Det här är en film som förtjänar mer uppmärksamhet än den fått i julfilmssammanhang och jag hoppas att den kan hitta fram till en ny publik. Alla som är sjukt trötta på Love Actually och Tomten är far till alla barnen till exempel.

Betyg på filmen:

Mängden julkänsla:

Publicerat

LUCKA #21: HAPPY CHRISTMAS

Alltså, helt ärligt, går det att misslyckas med en film som har Anna Kendrick, Melanie Lynskey och Lena Dunham i huvudrollerna? Om man dessutom lägger till att filmen är skriven och regisserad av mumblecorekungen Joe Swanberg OCH att dennes ytterst charmige tvåårige son Jude är med i filmen och får improvisera i en hel del scener. Nej precis, det går inte att misslyckas.

Jenny (Kendrick) har precis separerat från sin pojkvän och behöver nånstans att bo. Hon får flytta in hos Kelly (Lynskey), hennes man Jeff (Joe Swanberg) och deras son Jude och det är ett samboskap som inte funkar alldeles smärtfritt.

Jennys bästa kompis Carson (Lena Dunham) försöker få henne på bättre humör genom att bjuda med henne på fester men av nån anledning urartar det alltid, Jenny blir för full, knullar med nån random dude på toaletten, röker på, gör bort sig och glömmer det hon lovat – något som gör Kelly mer och mer frustrerad. Hon är en ordentlig hemmamamma och klarar inte av en massa knas i hemmet.

Som vanligt när det vankas Joe Swanberg-filmer (exempelvis Drinking Buddies och Nights and Weekends) så är det inga stora yviga jättehändelser filmen kretsar kring, här är all fokus runt relationerna och hur man hanterar dessa. Oftast är det mer än tillräckligt intressant för en hel film tycker jag. Happy Christmas gav mig en mysig stund i TV-soffan men filmen är ändå så pass lättglömd att den inte kan få högre betyg än en stark trea. Inte så pjåkigt det heller, faktiskt.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #20: VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN

Meredith Morton (Sarah Jessica Parker) är en överklassquinna med en pinne uppkörd i röven. Nu ska hon hem till pojkvännen Everett Stone (Dermot Mulroney) och hans stora och vivida familj för första gången och – givetvis – fira jul.

Det är mamma Stone (Diane Keaton), pappa Stone (Craig T. Nelson) och Everetts syskon Amy (Rachel McAdams), Ben (Luke Wilson), Thad (Tyrone Giordano) och Susanna (Elizabeth Reaser), det är även en del äkta makar till syskonen, ett ex som är polis samt Merediths syster Julie (Claire Danes) som kommer dit och fungerar som nån slags….reagens…på hela gänget.

Familjen Stones stora hus är såklart oklanerligt julpyntat och utstrålar så mycket storfamiljshärligheter att jag inte kan värja mig. Jag vill också vara där. Jag vill ha en stickad jultröja med renar och dricka eggnog och tjafsa med idioter jag delar dna med och kramas med framtiden.

Det är det bästa med julfilmer som denna, såna som inte bara är lull-lull och mys utan även har en del scener som gör rejält ont i magen och framkallar en och annan tår trots att den samtidigt är skön, fnissig och rätt oförarglig.

Så vill du titta på något juligt och underhållande men som ändå ger lite tuggmotstånd så är The Family Stone ett perfekt val. Den finns dessutom på Netflix OCH den står och väger mot en fyra. Kanske blir en uppjackning om jag ser om den nästa jul?

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

Publicerat

LUCKA #17: KLAPPJAKTEN

Jingle bells. En trevlig liten jullåt – fram tills nu. Jingle all the way är nämligen inte bara originaltiteln på dagens film, det är även den andra strofen i texten till den däringa jullåten. Och okej att jag har sett den här filmen en gång förut men ibland lyckas hjärnan faktiskt radera information den inte behöver och vetskapen om att man sett Klappjakten behöver man INTE ha. Därför såg jag om den till det här temat. Jag är SÅ dum i huvudet.

Det här är en film som får en att vilja åka till Playa de Varsomhelst för att slippa fira jul på vanligt sätt. Den är så skränig, så gapig, så ojojoj-stackars-pappor-aktig att jag vill spy och då inte i munnen utan rätt ut med fingrarna framför munnen så det blir som en äckel-sprinkler tjugo meter åt alla håll.

Arnold Schwarzenegger spelar alltså pappan Howard som jobbar så hårt och mycket att han hela tiden missar allt han lovat göra med sonen. Och han fortsätter ljuga trots att han vet att han inte kommer hinna till parader, teatrar, sportgrejer eller vad den än är (yada yada yada gäsp). Hemma finns Den Goda Modern Liz (Rita Wilson) som städar undan efter pappans lögner och tröstar den besvikne lille sonen Jamie (Jake Lloyd, ja DEN Jake Lloyd, han som blev Anakin Skywalker med hela världen tre år senare).

Det Jamie vill ha kanske lika mycket som en närvarande pappa är en Turbo Man, en actionfigur som (om man ska tro filmen) hela Amerikas osnutna ungar önskat sig. Pappa Howard har alltså missat informationen från frugan att denne Action Man-figur ska inköpas och tror att det bara är att åka till leksaksaffären på julafton och fixa biffen. Så enkelt är det såklart inte. Man måste överleva 90 minuters tinitusskapande gubbskrik innan figuren är i hamn och julen kan börja.

Den här filmen är för en julälskare vad ren brosk på tallriken är för en köttätare.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla som filmen skapar:

(Fast det är en så uppstressad julkänsla som egentligen inte borde räknas. Alls.)

Vill du höra mig och Steffo battla/munhuggas om den här filmen i podcastformat, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

Publicerat

LUCKA #16: ENSAM HEMMA

”Spyskalle”. Att se Ensam hemma och läsa den svenska textningen ger upphov till en del funderingar. Vad ÄR en spyskalle egentligen? Nån som har en aning? Är det ett ord någon levande människa någonsin uttalat? Jag är skeptisk.

Jag tvivlar på att det finns någon som inte känner till handlingen i Ensam hemma men för dig som bott i ett gryt i skogen och livnärt dig på harsyra och stenlav sedan 1990 kommer här en komprimerad förklaring: 8-årige Kevin (Macauley Culkin) har oavsiktligt blivit lämnad ensam hemma när resten av familjen åkt iväg på semester över jul. Han tvingas hantera situationen och ensamheten på allehanda finurliga vis och när det sen dyker upp ett par inbrottstjuvar som grädde på moset tvingas Kevin bli kreativ på fler sätt än ett.

Den är rätt charmig den här lilla filmen, den är faktiskt det. Urtypen av en familjefilm som levererar på precis lagom nivå för alla åldrar och i kombination med att den utspelar sig under juletid så känns det som en perfekt nödlösning efter en stel julmiddag.

Betyg på filmen:

Mängd julmyskänsla:

Publicerat

LUCKA #15: TROLLTYG I TOMTESKOGEN

Tomtar är bara 15 cm långa – utan luva – och väger endast tre hekto. Trots det är dom sju gånger starkare än en människa. Dom för ett lugnt liv utan huvudvärk och magsår.

Såna bra saker får man lära sig om man tittar på Trolltyg i tomteskogen. Man får också lära sig att den sibiriske tomten Onkel Kostja är extremt törstig på sprit, att Tor är stark och kär och att Lisa är en bra tomte trots att hon kommer från stan. Och trollen, dessa bestialiska varelser, är verkligen precis så otäcka som jag trodde när jag gick på Mulleskolan och såg såna överallt under stockar och stenar. Fjant, det lilla trollet, är dock söt. När han skriker ”HÄR MAMMA!!” som svar på frågan ”Var är Fjant?” blir jag alldeles varm i själen. Nostalgimys har den inverkan på mig.

Trolltyg i tomteskogen har egentligen ingenting med julen att göra annat än att jag minns att den gick på TV i juletid när jag var liten. Sen har tomtarna röda luvor, DET ger julkänsla nog för att filmen skulle kvalificera sig för en plats i julkalendern. Det plus att jag tycker så himla himla mycket om den här lilla filmen. Min blogg, mina regler. Trolltyg i tomteskogen ÄR en julfilm och en TOTAL fullpoängare i sammanhanget!

Betyg på filmen:

Mängden julmyskänslor:

 

Publicerat

LUCKA #14: THE NIGHT BEFORE

Är den ultimata (jul)gåvan en presentkartong som innehåller all världens droger samt en kväll i en Red Bull-limousin tillsammans med bästa polarna? Ja, tydligen är det så. Isaac (Seth Rogen) blir i alla fall glad som en speleman när hans höggravida fru ger honom just detta när han varit ett sånt stöd under hela graviditeten. Så nu hör ni tjejer, det här är vad snubbar önskar sig, inga jävla slipsar och manchettknappar. Olagligt? Skit samma va, det är ju jul!

The Night Before är en orgie i mansmys, extremfula stickade jultröjor, karaoke och infantila drogskämt. Tröttsamt så jag smäller av. Jag sitter och ritar på mitt röda hus med vita knutar som jag vill bygga på månens baksida för att slippa sånt här jävla skit men det hjälper inte, jag måste härda ut tills filmen är slut.

Jag måste dock erkänna att det inte är nåt större fel på skådespelarprestationerna. Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie har bra kemi ihop, Seth Rogen är Seth Rogen och Michael Shannons närvaro gör att jag kan andas en liten stund även om han boffar som en dåre i den där bilen.

Kristen höger eller inte, jag kan inte för mitt liv se det roliga i den här filmen och inte får jag nån julkänsla att tala om heller. Däremot fattar jag ju att massor av människor (*host* Steffo) tycker det här är både mysigt och roligt men som sagt, I really really don´t.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

 

Publicerat

LUCKA #13: UNACCOMPANIED MINORS

Ett gäng mer eller mindre svinjobbiga ensamresande yngre tonåringar fastnar på Hoovers flygplats på självaste julafton då ett hemskt snöoväder sätter stopp för vidare flygningar.

Med en regissör som Paul Feig bakom ratten trodde jag att filmen skulle vara rolig ÄVEN om jag inser att målgruppen ligger runt 8-10-åriga osnutna rackarungar och inte en medelålders mamma som borde få panik över att barnen reser ensamma på julen in the first place.

Men jag får inte panik, inte över barnen, jag får panik över att allt är så mediokert. Humorn till exempel. Bara för att filmen riktar sig till barn så innebär det inte att man kan strunta i kvalitet och finurlighet. Eller jo. Manusförfattarna Jacob Meszaros och Mya Stark kan nog inte stava till något av dessa två ord.

Kidsen gör väl vad som förväntas av dom (vilken inte är så mycket) och för mig är det mest nya ansikten bortsett från Brett Kelly, den rödhåriga killen som gick att beskåda i Bad Santa. Han ser exakt likadan ut här. Tyler James Williams spexar loss och han är säkerligen en skådis man kommer se mer av framöver. Gia Mantegna (ja, Joes dotter) pratar mest om att vara naken….eller…..en gång är ingen gång, två gånger är alltid. Eller?

Nej hörrödudu, det här var inget för mig. Högljutt, bräkigt och trist. Med tanke på medelbetyget hittills i julkalendern, det här med julfilmer kanske helt enkelt inte är min grej? Åsch, vi får se. På´t igen imorgon.

Betyg på filmen:

Julmyskänsla:

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #12: LOVELY, STILL

Fira jul helt ensam kanske inte är sådär jättelockande, i alla fall inte för mig. Fira jul ensam när man är skitgammal känns om möjligt ännu mindre lockande.

Här är det den extremt rynkige åldermannen Robert Malone (Martin Landau) som på ålderns höst förälskar sig i mamman till sin granne Alex (Elizabeth Banks). Mamman heter Mary (Ellen Burstyn) och är typ exakt lika gammal som Robert.

Robert har en chef (?), Mike, som spelas av Adam Scott och han peppar Robert att våga fira jul med Mary, det verkar som om han aldrig firat jul med någon förut. Dom scenerna är rätt charmiga, när Robert beter sig sådär ungdomligt nykär, när han väntar att telefonen ska ringa och är allmänt stissig. Mary är också rätt gullig som går runt och trånar som en liten skolflicka efter den långe Robert. Men det är segt, jävlar va segt det är.

Jag har inte den minsta lust att vare sig bli gammal eller fira jul när jag ser filmen, dansa i snö möjligtvis eller bli tittad på sådär som Robert kollar in Mary men helst med lite yngre ögon än på nån med en fot i graven. Jag måste dock tillägga att jag är lite förvånad över att jag tyckte filmen var SÅ pass svag. Allt jag läst om den har nämligen varit både gott och plus.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

Publicerat

LUCKA #11: THE FITZGERALD FAMILY CHRISTMAS

Familjen. Detta ord som rymmer så mycket utav glädje, gemenskap, sammanhållning, genbank och traditioner men också hemligheter, bråk, öppna sår och tid som aldrig läkerdessa, ångest och annan blandad panik. Och julen är en familjehögtid, eller hur? Massor med mys och skit som kommer upp till ytan i väldigt många hem, inte enbart hos The Fitzgeralds.

Edward Burns har skrivit och regisserat denna lilla film som rymmer så väldigt mycket. Kanske upplevs den jobbig för många som eventuellt känner igen sig, kanske upplevs den som banal för dom som gått genom livet utan tillstymmelse till familjebekymmer. För mig blev den ”bara” en bra film men det är inte kattskit det heller.

Edward Burns spelar själv huvudrollen som Gerry Fitzgerald, den äldste – och vuxne – storebrodern som fungerar som nåt slags nav i familjen. Hans fem (?) yngre syskon verkar se honom som en fadersgestalt, kanske för att den riktiga pappan lämnade familjen för tjugo år sedan och mamman fortfarande inte kommit över det. Och nu vankas det både födelsedag för modern OCH jul OCH den försvunne pappan har mage att leta sig tillbaka – med jobbig information dessutom.

Det är bra skådespelarinsatser rakt igenom men för mig är Connie Britton den starkast lysande stjärnan, vilket hon i och för sig alltid är i dom filmer och serier hon är med i. Förtjänar hon inte betydligt mer cred än hon får, va va va???

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla i filmen:

Publicerat

LUCKA #10: STAR WARS – THE HOLIDAY SPECIAL

Här är dom! Hela Star Wars-ligan är samlade i en ”julig” specialfilm som gör sitt bästa för att få mig som tittar att spy upp julgröten. Redan i filmens början introduceras vi för Chewbaccas fru Malla, sonen Lumpy samt den åldrade och rätt äckliga pappan Itchy – och detta till sämsta sortens Lilla huset på prärien-musik.

Historien kretsar kring att Han Solo och Chewbacca ska försöka hinna hem till Chewbaccas familj i tid för ”julmys”, eller Life Day eller vad det nu kallas. Grejen är bara den att det är en sån fruktansvärd umpa-lumpa-musik i bakgrunden hela tiden så jag får panik i hela huvudet. Och Luke Skywalker har så mycket kajal att en gothkille med Parkinson skulle ligga i lä.

Efter tio minuter funderar jag på att stänga av men tvingar mig att fortsätta se. Resultatet blev migrän samt några av de lägsta betyg denna blogg skådat.

Alltså FY I HELA HELVETE vad det här är undermåligt, på ALLA fronter!

Orkar. Inte. Mer. Och tror du mig inte, litar du inte på att filmen är SÅ dålig, kolla själv vettja. Den finns på youtube, här är länken men du ser den på egen risk. Kom inte hit och gråt sen när du vill ha din timme liv tillbaka.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla? Skojar du med mig???

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #9: TOKYO GODFATHERS

Tokyo Godfathers, vad är nu detta? Jag skulle kunna förklara filmen som ett slags modern Jesus-saga där tre uteliggare hittar ett spädbarn på självaste julafton. Jag skulle också kunna säga att det här är så långt från Disney man kan komma om man ser till teman i animerad film. Det här är ingen barnfilm, det här är inget gulligull. Det närmaste man kommer en prinsessa är en hemlös dragqueen som inget hellre önskar än att bli mamma till en liten flicka.

Filmens huvudpersoner är denne Hana, en semitandlös homosexuell man i kvinnokläder som har känt sig som en outsider i hela sitt liv, det är en skäggig alkoholist vid namn Gin som var tävlingscyklist men förlorade allt han ägde när han började spela om pengar och det är en liten flicka, vad kan hon vara…..11….som heter Miyuki som rymde hemifrån efter ett bråk med sin pappa.

Det är en trio som det är väldigt lätt att känna sympati för och det är en berättelse som känns helt rätt att se i juletid. Man får sig en knäpp på näsan gällande allt det här som julen borde handla om, om att vara tacksam för det man har, om att dela med sig, om att försöka känna sig ödmjuk inför livet och alla krumelurer det för med sig.

Det här är definitivt inte en film för dom allra minsta även om den är tecknad och även om det skulle gå att hitta en alla-talar-svenska-version (jag vet inte ens om det finns en sådan…?). Som vanligt hade jag önskat att jag hittat en alla-talar-engelska version för jag tycker det förtar MASSOR när jag måste läsa text samtidigt som jag tittar på film – och speciellt på animerad film. Det känns som jag missar hur mycket som helst. Men, jag tyckte om filmen och jag är glad att jag har sett den.

Mitt betyg på filmen:

Mängd julkänsla: