Etikett: Filmspanarna

Publicerat

Fredagsfemman #215

5. Lenny Abrahamson

Att Lenny Abrahamson är en egensinnig regissör kändes tydligt i filmen Frank, hans nyaste film Room är betydligt mer vanlig. Eller vanlig, den är inte vanlig på en fläck MEN den har inte en snubbe i huvudrollen som har ett papier machéhuvud på sig genom hela filmen. Room är den minsta av filmer med den största av handling och jag önskar att alla som trycker på play för att se trailern får sig en elchock så hela kroppen rister. GÅ TILL BION MED DIG! GÅ NU! BARA GÖRT!

.

.

.

4. Brie Larson

Hon som är född Brianne Sidonie Desaulniers men kallar sig Brie Larson fick alltså en Oscar för ett par veckor sedan för huvudrollen i filmen Room. Jag tycker det är extra roligt när skådespelare som lyckas vara ”kameleonter” vinner priser för dom vinner alltid på grund av prestationen, aldrig på sitt namn. Brie Larson har du sett i filmer som Trainwreck, Short Term 12. The spectacular now, Don Jon, 21 Jump Street, Scott Pilgrim vs The World, Greenberg och The Gambler och jag förstår om du inte kan placera henne, jag känner samma sak. Hon är alltid bra, alltid stabil men får inte rollerna man minns. Förrän nu. Rollen som mamman i Room kommer alla som sett filmen att minnas. För alltid.

.

.

.

3. Jacob Tremblay

Lille herr Tremblay var med på Fredagsfemman redan för några veckor sedan när jag gjorde reklam för hans Instagramkonto. Nu är han med för att han utan tvekan gör den mest minnesvärda långsfilmsdebuten sedan….det vetefan…Haley Joel Osment i Forrest Gump? Skillnaden är dock den att Jacob drar värsta lasset alldeles själv i Room,  jag är tveksam om man ska se hans insats som en biroll. Hade han inte varit så magisk som han är så hade filmen inte blivit den smäll-i-magen som den blev. Grabben är 9,5 år och är det gulligaste barn jag vet (mina egna inkluderade) och det skulle förvåna mig om han inte blir den snyggaste mannen på jorden när han växer till sig.

.

.

.

2. Säsong 2 av Bosch

Så MYSIGT att vara tillbaka i Bosch-världen igen och få följa Harry Bosch (Titus Welliver) arbetsdagar som polis i Los Angeles. En sån underskattad serie det här är. Kom igen nu, teckna en gratismånad på HBO Nordic och toktitta på båda säsongerna!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det mars månads filmspanarträff och då är det Fredrik on film-Fredrik som är herre på täppan och bestämmer film. Skönt att bara behöva köpa en biljett och slippa tänka. Vi ses imorgon filmspanare!

.

.

.

Publicerat

THE FOREST

När man har som nyårslöfte att gå mindre på bio och infinner sig på en biograf för tredje gången på en vecka ja, då känner man sig rätt misslyckad ÄVEN om veckans tidigare biobesök visat sig vara exemplariska både vad gäller film och publik. Men ingen lycka varar för evigt.

Visningen av månades filmspanarfilm, skräckfilmen The Forest, visade sig nämligen bli precis så piss-och-skitstörig som dom flesta biobesök varit senaste åren och som alltså är anledningen till mitt nyårslöfte in the first place.

Jag ska försöka att inte fokusera min recension på dessa rövhattar som sitter med mobilerna i högsta högg genom i princip i hela filmen, som pratar med sitt sällskap i normal samtalston genom i princip hela filmen och som ihärdigt försöker ”slå in ett paket” med (vad det lät som) en tom chipspåse genom hela filmen, för att inte tala om idioten som (lät det som) satt och slog med en enkrona på armstödet genom en del av filmen eller att det projicerades dels en grön och dels en gulorange ruta på duken från projektorrummet. Det sista tämligen irriterande eftersom stora delar av filmen utspelade sig nattetid.

Men att tro att man kan stå över dessa störningmoment och se filmen enbart för vad den är…det GÅR INTE! Jag kan det inte i alla fall. Det finns inte en enda film som vinner på att ses ihop med respektlösa scumbags. Men. Så. Nog rantat om detta. Nu till filmen.

Jag hade inga förhoppningar om att filmen skulle förändra mitt liv, ens att den skulle vara speciellt bra MEN då den kändes mest intressant av veckans premiärfilmer så valde jag den. En skräckfilm som utspelar sig i en japansk skog dit invånare går som vill ta sitt liv, kan den vara helt värdelös? Nej, det kunde den inte. Inte helt värdelös. Det är nämligen en tvillingfilm och tvillingfilmer gillar jag allt som oftast.

Sara (Natalie Dormer) bor i USA med sin pojkvän medans tvillingsystern Jess (Natalie Dormer) flyttat till Tokyo för att jobba som lärare. Men systern är försvunnen efter en utflykt i Aokigaharaskogen som är belägen nordväst om berget Fuji, en plats som inte enbart besöks av självmordsbenägna personer utan som även enligt japansk mytologi kryllar av demoner. Sara hoppar på flyget till Japan för att försöka hitta sin syster för även om japanska myndigheter slutar leta efter 48 timmar då dom ”räknar med” att personen lyckats ta sitt liv om den inte kommit tillbaka så känner hon i kroppen att tvillingsystern lever.

Ett plus kan man ge The Forest och det är att filmen lyckas med sina jumpscares. Jag hoppade och flaxade med armarna flera gånger och jag tycker det är rätt härligt med den där skrämselhickan man får i hjärtat av att sitthoppa en halvmeter. Men därifrån till att säga att filmen är bra är steget långt. Jag tyckte om hur Natalie Dormer lyckades göra systrarna rätt olika (inte bara med olika sminkningar) men jag tycker inte hon är en….solid….skådespelare. Hon har inte så värst många uttryckssätt så hon har inget annat val än att överanvända dom hon har. Det funkar bättre i Game of Thrones än här om man så säger.

Jag säger helt enkelt NJA till filmen, NEJ till att se film på Filmstaden Sergel och JA till filmspanarträffar.

 

 

 

Vi var inte så många filmspanare som såg filmen men några tappra var det. Här är deras tankar om filmen.

The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

FILMSPANARTEMA: UDDA YRKEN

Eftersom jag till yrket inte bara är filmbloggare utan även använder mina alldeles vanliga dagar till att vara färgsättare, företagsledare, lokalvårdare, taxichaufför, hejaklacksledare, kock, målare, studievägledare, poddare, psykolog, budgetansvarig, diplomat, kreativ konsult, webansvarig, tapetserare, tvätterska, telefonist, fasadexpert, designer, massör, lagerskötare, personalchef, copywriter, frisör, brandsläckare, projektledare, bankomat, dekoratör, sportagent samt ensam(ena)stående tonårsmamma så har min hjärna kokat över till detta tema – och jag låter det vara så.

Jag fick inte ihop nåt, jag hade helt enkelt inte tid att fundera tillräckligt den här gången.

Men just nu sitter jag på ett hotellrum någonstans i Sverige och hoppas få läsa mina bloggkamraters finurliga texter om ämnet. Här är länkar till deras inlägg:

Rörliga bilder och tryckta ord
Filmitch
Fripps filmrevyer
Jojjenito

Publicerat

Fredagsfemman #197

5. Bring Scrat Home

Känner du för lite fredagsmys med en animerad sötis? Känner du för fem minuters trailerpaus på jobbet men vet inte vad du ska se? Mitt tips är denna: Cosmic Scrat-tastrophe. Klicka här för att komma till filmen.

.

.

.

4. Madonna på Tele2

Alltså, imorgon är hon är så nära att jag skulle kunna sniffa på henne. Madonna. På Tele2 Arena. Det hade varit väldigt VÄLDIGT kul att se. Biljetten låg liksom i min hand men nej, inte den här gången, jag tittar bort, jag har nämligen lite annat att göra imorgon. Viktigare saker. Roligare saker (se punkt 1). Time goes by so slowly for those who wait, no time to hesitate. Those who run seem to have all the fun, I’m caught up, I don’t know what to do.

.

.

.

3. Kicka igång julstämningen med ett KABOOM?

Känner du för att göra just det, gå på bio och se En underbar jävla jul! Jag pratar om den i veckans Snacka om film och på söndag kan du läsa min recension. Eller så struntar du en hel hög i vad jag tycker och bildar dig en egen uppfattning genom att titta på filmen. Och SEN går du hem, sätter upp ljusslingor på balkongen, bakar lussebullar och väntar på tomten. Fan vad mysigt det är med jul ändå va?

.

.

.

2. Danskjävlar

Jag vet inte riktigt hur det gått till men en episk krock kommer gå av stapeln imorgon kväll. Det är inte bara en Madonnakonsert jag missar, Sverige möter Danmark på Friends Arena också i årets viktigaste match. Och jag har annat att göra (se punkt 1). Kan man sitta med radiosporten och hörlurar på sig på bion? Om man lyssnar tyst? Jättetyst? Och sitter längst bak? Det går bra? Visst?

.

.

.

1. Filmspanarna goes SFF

Så är det dags för den årliga HELDAGEN med Filmspanarna på Stockholms Filmfestival. Vår filmfestivalgeneral Henke har sett till att vi har ett digert och skönt spretigt filmschema framför oss med hela fyra filmer för dom som är med hela vägen. Vi ses imorgon filmspanare!

.

.

 

 

Publicerat

Fredagsfemman #193

5. Martina Haag. Igen.

Det är bara tre veckor sedan Martina Haag var med på Fredagsfemman men jag kan bara inte blunda för henne denna veckan.  Jag fick hem hennes nya bok i måndags, boken med titeln Det är något som inte stämmer. Jag plockade upp den från hallgolvet, satte mig i soffan och började läsa. Två timmar senare hade jag läst klart. Boken var slut och jag hade glömt både ICA-påsarna i hallen och att laga middag. Otroligt bra bok! Wow alltså. Hon tar igenkänning till en HELT ny nivå och jag kommer se Historieätarna med aningens andra ögon efter detta.

.

.

.

4. Boys

Serien Boys på SVTPlay är inspirerad av Sex and the city, fast en ”killig” variant. Den handlar om Victor och Leo och deras framfart bland tjejer, musikdrömmar, fester och passionerade nätter med försök till jämlikt sex. Med Adam Pålsson, Armand Mirpour, Nanna Blondell, Nour El-Refai och Matias Varela i dom stora rollerna bjussar Boys på någonting riktigt sevärt trots (eller på grund av?) att serien är det hipstrigaste av allt hipstrigt man kan hitta. Och ja, jag har sett ALLA avsnitten så för en gångs skull vet jag vad jag pratar om (till skillnad mot Ängelby som jag efter tredje avsnittet kommer släppa helt).

.

.

.

3. JAG SÅG BENEDICT CUMBERBATCH IGÅR!

ALLTSÅ MÅSTE BARA SÄGA DET. MED STORA BOKSTÄVER. HÖGT. FÖR DET ÄR FANIMEJ OTROLIGT! FYRA TIMMAR HAMLET MED DENNA FANTASTISKE MAN PÅ SCEN. OKEJ ATT SCENGOLVET VAR I LONDON OCH JAG SATT PÅ BIO RIO MEN…..MEEEEEEN….DET VAR LIVE! LIVESÄND TEATERFÖRESTÄLLNING. FY FAN VAD JAG ÄLSKAR TEKNOLOGI! OCH HERR CUMBERBATCH!

.

.

.

2. Det stora på! På bio!!

Under många veckor senvåren 2014 använde jag minst en timme om dagen till att mejla/ringa runt till allehanda filmdistributörer/filmbolag/producenter/biografer för att dels försöka få reda på vem som har visningsrättigheterna till Det stora blå och dels få till en offentlig biovisning av nämnda film. Till slut gav jag upp. Det blev ett Moment 22 av alltihop, det gick helt enkelt inte att få reda på vem som satt på rättigheterna till filmen. Men nu, NUUUU, verkar det som att drömmen gått uppfyllelse! Torsdagen den 5:e november visas Det stora blå – Director´s Cut på Cinemateket! Har du inte sett filmen eller har du inte sett den på stor duk – passa på! Det här är en film som SKA ses på stor duk OCH det är dessutom den enda film jag någonsin sett som fått betyget 6/5 av mig. Här köper du biljett och du kan inte investera 70 ynka spänn och en torsdagkväll på ett bättre sätt, JAG LOVAR!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det Jojjenito som väljer film, det kommer bli bra. Bio är bra, filmspanarna är bra, gå ut och käka är bra, träffa vänner och gå på bio är alltid bra. Och Tom Hiddleston är också bra. Och Guillermo del Toro. Och Jessica Chastain. Kan bli en bra lördag!

.

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #188

5. N.W.A

Alltså, jag var ju så jäääävla neggig. I fredagsfemman den 5 juni dissade jag den kommande filmen Straight Outta Compton rätt hårt men samtidigt rättvist, jag tyckte verkligen precis som jag skrev. Det VAR en usel trailer och jag höll på att snarka sönder mig bara jag skrev dom där fjuttiga raderna. Ungefär SÅ pepp var jag på filmen. Sen blev den insatt på visningsschemat på Malmö Filmdagar i sista stund och den visades på en tid när den inte krockade med någon annan film så….jag såg den. Såklart. Man SKA aldrig dissa filmer osedda, men man kan ha högre eller lägre förväntningar på den. Mina var låga och det var skönt för filmen var JÄTTEBRA! Hör ni det? JÄTTEBRA! Jag tar tillbaka allt jag skrev. Se filmen! Du behöver inte alls gilla musiken innan du ser den men du kommer definitivt gilla den efteråt! (Och imorgon ska jag se den IGEN!)

.

.

.

4. Frukost med iransk skräckfilm

Nu på söndag (13/9) kan du äta lång-filmfrukost på Bio Rio samtidigt som du tittar på den iranska skräckfilmen A girl walks home alone at night. Känns som en supermysig grej att göra en ledig söndag tycker jag! Här kan du läsa mer om filmfrukosten.

 

.

.

.

3. Delat land

Niklas Källner är en finurlig typ av journalist. Han är trevlig. Han har en genomsnäll framtoning. Det är smart. Han får fram precis lika mycket genom att prata som genom att inte göra det. För han lyssnar och han är tyst och det som sägs mellan raderna i dokumentärserien Delat land är det allra mest intressanta. Han reser runt i landet och tar tempen på vad som egentligen händer i den del av Sverige som inte bebos av ”surdegsbakande balkongbiologer”. Det är rysligt att se. Jag blir arg och jag blir rädd samtidigt som jag inte blir förvånad. Jag tycker den här serien förklarar en hel del av – till exempel – varför ett visst riksdagsparti vinner mark. Mycket sevärt är det (ja, det är en klickbar länk direkt till programmet)!

.

.

.

2. Filmspanarträff

Månadens filmspanarträff är bara tvåa den här veckan! Stoppa pressarna, vad tusan är det som händer? Ja, ibland händer det saker som får till och med den trevligaste av happenings att halka ner en smula men jag är STENSÄKER på att Carl väljer en kanonfilm till imorgon och väljer han inte en kanonfilm så blir det trevligt ändå. Win-win, liksom. Som alltid dessa lördagar.

.

.

.

1. SOF-podden is in da houuuuuuuuse!!!

Sigfried och Roy hade sina vita tigrar, Mulder och Scully löste övernaturliga konstigheter, Berg och Meltzer åkte på bilsemester genom USA och Roy och Roger hade en mack. Men från och med igår finns det en annan duo att räkna med, en duo som har en alldeles ny FILMPODD ihop, en podd med det kreativt utflippade namnet Snacka om film! Vill du höra Flmr-Steffo och undertecknad tjöta om filmrelaterade ytligheter, klicka här. Följer du med oss på äventyret? Vi bjussar på ett nytt fnissigt avsnitt varje torsdag, från Norrköping-Stockholm-and-beyond.

Publicerat

THE MAN FROM U.N.C.L.E

Två aurabefriade manliga skådespelare och en svenska som just nu erövrar världen i en film som baseras på en TV-serie från 60-talet som knappt någon har koll på och som dessutom är regisserad av en grymt överskattad man.

Det var premisserna som gällde i min hjärna när jag valde The Man from U.N.C.L.E som månadens filmspanarfilm. Hade det funnits något annat och bättre alternativ hade jag antagligen valt det men just denna vecka kändes lite skral sett till biopremiärer, denna sommarblockbuster fick helt enkelt ”duga”.

Och ja, den visade sig duga ganska bra, i alla fall jämfört med dom låga förväntningarna jag hade. Sladdar man in på biografen efter att precis ha avslutat en 58-timmars arbetsvecka får man vara glad om man lyckas hålla sig vaken och *kors i taket och ta i trä* jag var inte i närheten av att slumra till en endaste gång. Så cred till filmen för det! Samtidigt….jag kan inte med all vilja i världen säga att det är en BRA film, men den är tillräckligt bra och underhållande nog för att ändå kännas….godkänd.

Jag vet att jag är snäll nu och att flera i mitt biosällskap hade svårt att se något försonande alls i filmen MEN jag tänkte ge mig på att lista filmens plus. Alla minus struntar jag i just nu, det finns alldeles för många.

+ Henry Cavill, aka Stålmannen, aka prins Carl-Philip (i vissa vinklar) visade sig klara biffen betydligt bättre än jag hade trott. Han lyckas få sin Napoleon Solo att bli en trovärdig överklass-spion med både utseende-manér-och-uttalsmässiga likheter med Roger Moore.

+ Armie Hammer som KGB-agenten Illya är till en början blek och skrattretande underlig i första scenen….Stoppa en bil med fötterna? Tror han att han är superhjälte? Eller terminator? Men han växer in i rollen/filmen och framförallt lyckas han frammana nån tom av liv – glimt(!!) – i ögonen, vilket jag trodde var en omöjlighet. Samspelet mellan honom och Cavill funkar över förväntan och alla känslor han har åt höger och vänster (som han tvingas lägga locket på) visar han med sköna små uttryck.

+ Alicia Vikander, vilken hjältinna! Manuset till hennes rollfigur Gaby är grundare än regnvatten på byggplyfa, hon har fan INGET att jobba med annat än tidstypiska kläder och accessoarer men jag tycker hon klarar sig bra. Hon är jättebra i hela första scenen inklusive biljakten i Berlin och i dansscenen känns hon skönt avslappnad. Dock känns det som att hon försvinner under sista tredjedelen av filmen och det är riktigt synd.

+ Det är ett plus att filmen faktiskt har en regissör MEN det är synd att det är Guy Ritchie. Okej, det blir lite minusskriverier i alla fall märker jag. Jag tror nämligen att någon annan än Ritchie på ett bättre sätt hade kunnat få ihop dessa efter varandra staplade coola scener till en helhet, för det är DET som är filmens stora minus. Det känns inte som en solid film, det känns som ett intro till en franschise (som kanske inte blir av) eller som en lång pilot till en TV-serie.

Men jag ska inte in där och gröta, jag ska torrt och enkelt konstatera att filmen funkade – för mig – som underhållning för stunden, helt utan motvind och tuggmotstånd. Ljummet vatten, mellanmjölk, kalla det vad du vill men jag har sett tusentals filmer som är sämre än denna och betyget kan därför bara bli en trea även om den är vääääldigt svag.

 

.

.

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på namnen så får du se.

Sofia
Jojje
Henke
Carl
Fredrik

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SEMESTER

Semester. Vad är det? Närå, jag är inte bitter över en sommar med minimal ledighet, jag undrar mest sådär överlag. Vad ÄR semester, vad betyder det?

Jag roade mig med att googla ordet och hittade till ett forum där just detta diskuterades. Förutom ordets innebörd fick jag en del andra svar.  ”Jag ser semester som att vara hemma och ha skoj och spela utan att göra något annat än det.” ”Ledighet, sol, rehab, och o -kontakt med arbetet.” ”Mobilen används sparsamt”. ”På semestern vill man kunna ladda batterierna (bildligt talat och inte tjänstetelefonens batterier hehe) och det man gör skall kännas avstressande, avkopplad från jobbet.”

Jag inser att jag inte kommer någon vart. Semester för mig verkar inte vara vad semester är för många andra så jag lägger ner tanken på att få fram nån slags universell sanning. Istället beger jag mig in i filmens förlovade land och ser några filmer som handlar om just semestrar, fast på lite olika sätt.

 

What We Did on Our Holiday (2014)
Regi: Andy Hamilton och Guy Jenkin

Jahopp. Det där gjorde Abi (Rosamund Pike) och Doug (David Tennant) och deras asjobbiga barn på sin semester. Dom vuxna betedde sig som pissdåliga soon-to-be-separerade föräldrar, barnen var uppenbart skadade av föräldrarnas agerande och nu ska dom på besök hos en cancersjuk morfar (Billy Connelly) som vägrar säga att han är sjuk i en film så svintråkig att jag hellre vill jobba ihjäl mig än ha ledig tid att använda till filmtittande som gör mig halvsidesförlamad av uttråkning.

.

.

The Wackness (2008)
Regi: Jonathan Levine

Luke Shapiro (Josh Peck) har precis gått ut High School. Han försörjer sig som knarklangare och tycker det är rätt piss att inte ha nån skola att gå tillbaka till. En hjälp blir att prata med terapeuten Dr Squires (Ben Kingsley), en man som nyttjar droger öppet och utan att skämmas. Dr Squires har en styvdotter vid namn Stephanie (Olivia Thirlby) som Luke kärar ner sig i men det är inte riktigt ömsesidigt.

Om man har två miljarders semesterfilmer att välja mellan så väljer jag två på raken som är rent usla. The Wackness klarar livhanken på grund av Ben Kingsleys närvaro men det är knappt han orkar ro den lilla båten. Framförallt blir jag förbannad på mig själv som tänkte att det var en spännande film jag hittade eftersom den var regisserad av mannen som gjorde När lammen tystnar. Är jag född igår eller??? Det enda Jonathan Levine har gemensamt med När lammen tystnar-regissören är att dom har samma förnamn. Han heter Jonathan Demme.

 


Länge leve Bernie (Weekend at Bernie´s, 1989)
Regi: Ted Kotcheff

Jag tänkte om här. Min plan var att se Alfonso Cuaróns film Din morsa också! (Y tu mamá también) som tredje film till temat men jag var så jävla trött på skitfilmer att jag fick smått panik. Nu är det visserligen ingenting som tyder på att just den filmen ÄR dålig men jag vågade inte riktigt chansa. Vad skulle jag se istället?

Jag fick ett tips, ett tips på en film som kan ”göra en hel sommar”. En semesterfilm som handlar om ett par snubbar som hamnar riktigt i skiten när dom blir bjudna till chefens sommarställe över en helg och ingenting går som planerat, vare sig för grabbarna eller deras chef Bernie. Så jag såg den och jag skrattade och det var så JÄVLA befriande skönt att se en film som är hundra procent icke bajsnödig, som tillåter sig vara tokig, galen, pinsam, dum, överdriven och helt enkelt skitrolig.

Så jag håller med tipslämnaren om att filmen är ett ”hysteriskt skrattanfall i sommarnatten”. Jäkligt skön semesterfilm även om man, som jag, inte haft nån semester att tala om.

I avsnitt 41 av podcasten Snacka om film snackar jag och Steffo om just denna film.

Eftersom dagens filmspanartema är SEMESTER så har en hel del av mina filmspanarvänner skrivit om samma sak. Klicka dig vidare in på deras bloggar för att se hur dom närmat sig ämnet.

Jojjenito
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Movies-Noir
Har du inte sett den
Absurd Cinema

 

Publicerat

SELF/LESS

Jag tycker om The Cell, jag tycker riktigt mycket om The Fall och jag blev väldigt positivt överraskad av Snövit-filmen Spegel Spegel. Alla dessa tre filmer är regisserade av Tarsem Singh, liksom dagens film, vald som månadens filmspanarfilm av Sofia.

Om Tarsem Singh börjar bli en av mina favoritregissörer så måste Ryan Reynolds vara en skådespelare som svalnar mer och mer för varje film jag ser honom i. Han var visserligen toppen i Buried och Just friends men dom två senaste filmerna jag sett honom i, The Captive och Kvinnan i guld (recension kommer nästa vecka), där är han riktigt jävla rackig. Jag skulle vilja använda ord som börjar på U och slutar på SEL. Så illa är det.

Så tack vare min något ljumma inställning till Ryan ”den just nu mest kända ekorren sen George W Bush försvunnit från rampljuset” Reynolds satte jag mig i biosalongen och hade väldigt modesta förväntningar på filmen, Singh till trots.

Ben Kingsley spelar Damian, en något åldrad man med långt framskriden cancer som givits max sex månader till av leva. Han är väldigt framgångsrik, tät som en troll och bor i en lyxig våning med utsikt över Central Park (om nu guldig inredning är detsamma som lyxig….jag tycker inte det men jag förstår vad herr Singh menar). Han har en dotter som han knappt har kontakt med, han verkar vara en ensam man vars främsta tillgång – förutom bankkontot – är en businessintelligent hjärna.

Nu har han fått nys på något nytt, ett sätt att leva vidare i en yngre friskare kropp. Innehållet i hans hjärna flyttas helt enkelt över till en annan man och kroppen av Damian den äldre dör. Den nya mannen, den nya Damian, tvingas äta mediciner för att hålla minnen och dylikt i schack men annars ska det vara en harmlös ”operation”. Kroppen som övertar den döendes hjärna är enligt uppgift framställd i ett labb och Damian tycker det hela verkar vara en bra idé. Han har ju pengarna och vem tusan vill dö så han kör. Damians nya kropp är i skepnad av Ryan Reynolds och mer än så tänker jag inte berätta.

Self/less är underhållande, den är välgjord, den är riktigt smart på sina ställen och lite väl enkel på andra och det finns några scener när jag verkligen känner att det är en Tarsem Singh-film och då spritter det till i mungiporna lite extra. I resten av filmen önskar jag att Singhs visuellt speciella stil skulle få liiiite mer plats men jag antar att det inte är ”den typ av film” som ”ska” vara färgstark och spektakulär men samtidigt – varför inte? Han är ju svinbra på sånt, varför inte utnyttja det? Det finns tusentals regissörer som kan göra en okej thriller och Singh kan det också men han kan göra så himla balla filmer och Self/less kommer inte i närheten av någon av dom tre filmerna jag nämnde i början, inte visuellt.

Annars gillade jag Self/less som helhet. Jag tokgillade alla scener med Ben Kingsley, han är överjävlabra när han sätter den sidan till och jag fick nypa mig i armen när jag efter halva filmen tänkte den smått otänkbara tanken: vad bra han är, Ryan Reynolds. För det är han, han är riktigt bra här! Jättekul att se!

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Klicka på deras namn så får du se.

Sofia
Jojje
Johan

Publicerat

JURASSIC WORLD

”Om du kollar på trailern till Jurassic World, kolla Jessica Chastains frisyr, precis SÅ vill jag klippa mig.”

Jobbkollegan beskrev det så bra för mig, jag förstod precis vad hon menade, hur hon ville se ut. Den meningen tillsammans med reaktionen från flera av filmspanarmedlemmarna efter visningen bevisar även problematiken med att casta en skådis som är sjukt lik en annan STÖRRE skådis men som inte alls är lika bra på sitt jobb.

”Jag satt och tänkte på det hela filmen, vad ÄR det som inte stämmer med Jessica Chastain? Vad har hon gjort, det är…NÅT….alltså?”.

Ja. Det där ”nåt” är lättförklarat eftersom det är inte Jessica Chastain som spelar den kvinnliga huvudrollen i Jurassic World, det är Bryce Dallas Howard. Den sistnämnda känns i sammanhanget som en billigare (rent lönemässigt) variant av Chastain OCH en betydligt mer aurafattig och det blir såklart ett problem om man fastnar i vinkelvolten och tänker på detta istället för på handlingen.

För egen del skulle denna recension lätt ha kunnat bli en raljant text om Bryce Dallas Howard, om hennes tomma ögon, om dom där förbannade högklackade skorna, om vita kläder som håller sig alltför vita alltför länge och om ett manus som Bryce Dallas (för det är två förnamn va?) inte kan hantera utan att jag är på gränsen att fnissa i byxan varje gång hon öppnar munnen. Men nu blir det inte den typen av text. Nu blir det nånting heeelt annat.

Om jag hör Forrest Gump Theme av Alan Silvestri så spelar det ingen roll om jag är jätteglad, nollställd eller känner mig melankolisk, jag får en klump i halsen och vill börja gråta. Precis samma fysiska strängar spelar John Williams Jurassic Park Theme på. Jag behöver bara höra en strof för att mentalt transformeras tillbaka till 1993 och den utomkroppsligt starka upplevelsen det var att få se LEVANDE DINOSAURIER för allra första gången och därför….därför……dääääääärför fick jag även denna gång ståpäls och tårfyllda ögon när båten närmade sig Isla Nublar.

Att Jurassic World återanvänder originalmusiken så pass mycket och så pass tidigt i filmen är verkligen supersmart. Jag är fast alldeles direkt och jag tror inte att jag är särskilt unik i det fallet. Filmen har mig i sin hand i princip från första scenen till den sista, undantaget en stund mitt i filmen när linserna krånglade och jag ofrivilligt var tvungen att blunda en stund. Och ja….jag zonade ut och ja….jag erkänner….jag slumrade till. Fasan att rycka till, vakna och inte veta om jag missat ett par minuter eller halva filmen, det var ångestfyllda sekunder. Men det kan inte ha varit så farligt. Nån minut film försvann. Max.

Manusmässigt tycker jag att Jurassic World fått till en uppdaterad och faktiskt riktigt tankeväckande historia (om än med vissa brister och logiska luckor som jag helt enkelt väljer att blunda för just för att filmen är så härligt underhållande och inte har några ambitioner att vara mer än så). Det är EN sak att framställa DNA-klonade dinosaurier (som i Jurassic Park), en helt annan sak att modifiera arterna för att passa in i nöjesparkens koncepttänk, att göra dom ännu större, ännu mer läskiga och monstruösa för att dra ännu mer publik till parken (och fler biobesökare till biograferna) och – på sista raden – för att ägarna ska tjäna ännu mer pengar. Det är svindlande häftigt att få se parken (flygscenerna!!) uppbyggd sådär som man kunde ana att John Hammond (Richard Attenborough) drömde att det skulle se ut när han uppfann Jurassic Park för över tjugo år sedan.

Hur den i princip okände regissören Colin Trevorrow med endast en (indie)långfilm i bagaget lyckades knipa detta åtråvärda jobb skulle man kunna spekulera en hel del om. Men sanningen var att Steven Spielberg sett denna enda långfilm (Safety not guaranteed), gillade den så pass mycket att han ringde upp Trevorrow och sa att han fått jobbet*.

Hur Chris Pratt kunde få jobbet som huvudrollen Owen känns betydligt mer självklart. Vem annars undrar jag? Trevorrow återanvände Jake Johnsson, sin leading man från Safety not guaranteed, till att vara kontrollrums-comic-relief i den här filmen och han är kanon. Både välbehövlig och på pricken. Det var både skönt och smart att lägga det ”roliga” hos någon annan än Chris Pratt, även om han är charmig som få hade det inte funkat med en one-liner-ståuppare som Starlord i skinnväst här.

Dom obligatoriska ”Spielbergbarnen” finns givetvis med, här i form av Zach (Nick Robinson) och Gray (Ty Simpkins, ja precis, lillkillen i Insidious 1 och 2) och det är deras rödhåriga moster som springer omkring i tiocentimetersklackar när hon blir jagad av höghusstora köttätande bestar. Idiot.

Alltså, det finns en del rätt unkna och omoderna delar av manuset att gräva ner sig i om man är på det humöret men det är uppenbarligen inte jag idag. Jag är alldeles för betuttad i detta effektfulla dinosauriefyrverkeri för att nitpicka.

Jag är helt enkelt som en mänsklig variant av Indomnius Rex –  jag sväljer hela skiten med hull och hår, only because I can!

 

 

.

*Läs gärna hela MovieZines mycket intressanta intervju med Colin Trevorrow här.

Många av mina filmspanarvänner har också sett filmen och jag tror mig ana att omdömena kommer skifta en smula. Klicka på bloggnamnen för att komma vidare.

Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den? (blogg)
The Nerd Bird
Filmitch

Publicerat

THE WATER DIVINER

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det insäljande argumentet att en film är ”inspirerad av sanna händelser”. Vad fan betyder det – egentligen? Det kan ju vara preciiiis vad som helst.

Typ: Jag såg fyra daggmaskar komma krypande. Det kändes som om dom var en liten målinriktad klunga eller nåt. Vad vill dom göra, leta mat eller vadå, rädda världen? Det görs en film som heter Worms och den skulle då kunna kallas ”inspirerad av verkliga händelser”? Eller? Inte så troligt men det finns ändå nåt litet uns av logik här.

The Water Diviner av och med Russell Crowe är också inspirerad av verkliga händelser men har hans rollfigur Connor funnits i verkligheten? Har han haft tre söner som samtliga tog värvning och försvann vid slaget vid Gallipoli? Eller är inspirationen så pass lös att den bara handlar om att första världskriget existerade och att det faktiskt var ett slag vid den turkiska halvön Gallipoli där många australiensare faktiskt stred?

Börjar jag tänka ordentligt på denna fråga känner jag galenskapen i huvudet stiga som tidvatten. Det är som att tänka på rymden och universum, jag blir tokig. Samtidigt, allt det jag tyckte var helt okej eller till och med bra med filmen går liksom upp i rök när jag börjar känna mig…lurad. Ja, faktiskt. Jag känner mig lite blåst på konfekten.

Russell Crowe vill att jag ska engagera mig känslomässigt i historien, han vill så uppenbart få mig att förstå honom, få mig att känna med honom, få mig att uppröras och heja på honom när han tar sin tremånaders båttur från Victoria i Australien till Istanbul i Turkiet för att leta efter sönerna som aldrig kom hem. Samtidigt, just detta har aldrig hänt. Det är påhittat. Inspirerat av nåt som kunde ha hänt i verkligheten javisst, men likväl är det fiktion.

Istanbul anno 1920 visas upp som rent och snyggt. Det ”billiga” hotellet Connor bor på skulle kunna vara en en mysig B&B direkt filmad från det nutida feelgodmyset Ernst i Toscana. Den turkiska hotellanställde Aysche (Olga Kurylenko) som borde vara rätt utsatt både ekonomiskt och socialt som ensamstående mamma till en son vars pappa stupat i kriget glider omkring i skrynkelfria klänningar, ser ut som en porslinsdocka och verkar inte ha några värre problem än att intala sig själv och andra att hon ”fortfarande är gift” och att den där biffiga australiensaren med hundögonen inte är det minsta attraherande trots att han har himla god hand med sonen.

Nu har jag två alternativ: antingen fortsätter jag lista alla knepigheter jag inte får ihop med filmen eller så gör jag det inte. Jag väljer det senare. Filmen är ändå helt okej medan jag ser den. Jag somnar inte, den är habilt gjord, det finns några minnesvärda scener. Hellre fria än fälla? Ja, kanske. I alla fall om jag vill undvika att skriva världens längsta gnäll-recension.

Jag tycker Fredrik valde en bra film så till vida att ingen av oss antagligen hade sett den på bio utan Filmspanarnas dragningskraft. Och trots att filmen kändes som en ljummen trea direkt efter visningen kan jag bara inte ge den godkänt. Jag är alldeles för uppretad nu. Det känns som att Russell Crowe nedvärderar sina tittare, som att han inte tror att vi kan vara sunt kritiserande av det vi ser. Eller så är han själv så förblindad av det viktiga han vill berätta att han inte kan se historien objektivt. Han är lite för ”inspirerad” helt enkelt.

 

 

 

Nu ska vi se vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen.

Jojjenito

Fredrik on film

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

Fredagsfemman #171

5. Vad säger du? Lite Tom Hardy på listan kanske – som omväxling?

Va fan ska jag göra då? Han är ju superaktuell på bio med sin gestaltning av den tossige Mad Max. Aldrig förr har så många sett hans fejs på bio samtidigt. The Dark Knight Rises räknas inte, då hade han en 6-cylindrig motor över hela ansiktet. Imorgon kommer min recension av filmen.

.

.

.

4. Amy Schumer

Den 14:e augusti går filmen Trainwreck upp på biograferna. Bill Hader är med, Brie Larson är med och en viss Amy Schumer har huvudrollen. Vet du inte vem hon är, kolla in den här fenomenala under-bältet- stand-up-showen eller kolla här när hon roastar Charlie Sheen!

.

.

.

3. Happyish

Den bästa lilla charmigt-roliga-men-ändå-med-en-twist-av-allvar-serien som går just nu heter Happyish. Huvudrollerna spelas av Kathryn Hahn och Steve Coogan men det går även att skymta en fining som Ellen Barkin på ett hörn. Skrattet fastnar lite i halsen och jag vill renovera kontoret, göra det 300 kvadratmeter större så det ser ut som Coogans arbetsplats. Och sen vill jag att Kathryn Hahn ska bli jättekänd för hon är typ bäst.

.

.

.

2. Sthlm Italo Disco Parteeeyyyyy

Koto, Vince ‘Scotch’ Lancini, Shanghai/Rex, Ken Laszlo och Fancy, ja precis, Slice me nice-Fancy, Chinese eyes-Fancy, Bolero-Fancy, faaaaan-va-bra-han-vaaaaa-Fancy! Tänk, alla dessa ska jag få se på Nalens scen ikväll och imorgon. Det ska bli kul. Det ballaste för mig ska bli att få se och höra Shanghai igen då en av mitt livs största konsertupplevelser var Shanghai på Amazon i Flen 1985. Jag grät i två veckor efteråt, tänkte att ”nu kan jag dö, nu har jag varit med om allt jag behöver se och göra”. Och nu TRETTIO år senare inser jag att jag hade fel. Jag ska ju få se dom IGEN!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Allt man vill göra hinner man med. Det är min fasta övertygelse och nåt jag försöker leva efter även om det fanimej inte är lätt alla gånger. Imorgon är det både jobb, filmspanarträff och discoparty men jag ska försöka pussla ihop det. Det kommer funka. Allt jag vill hinner jag-mantrat går på repeat mellan öronen.

.

.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: DET GÅR ÅR HELVETE

Det kan gå åt helvete, vara ett helvete, kännas som ett helvete, bli ett helvete, lukta som ett helvete, smaka som ett helvete, se ut som ett helvete, handla om ett helvete och man kan befinna sig i ett helvete.

Månadens filmspanartema lämnar den stora dörren öppen till den filmhelvetiska snaskfabriken och det är bara att greppa tag i en skopa och välja smak. ”Det går åt helvete” kan ju handla om precis vad som helst. Så jag valde att se om en film som jag tyckte var helvetiskt dålig första gången jag såg den men som jag av nån anledning är helvetiskt sugen på att se om för att den har en skådespelare i huvudrollen som jag normalt sett tycker är helvetiskt rolig och som just i denna film faktiskt bor i Helvetet och har Satan själv till pappa.

Ja just det. Precis. Klockrent va?

LITTLE NICKY (2000)

Adam Sandler är allså Nicky, Little Nicky, skapelsens ”krona” med en pappa som är Satan själv (Harvey Keitel). Han fick en smäll i huvudet när han var lite yngre och är nu lite skev, typ halvsidesförlamad. Men han har en välkammad synthlugg. Alltid nåt på pluskontot.

Nicky bor i Helvetet tillsammans med bröderna Cassius (Tommy ’Tiny’ Lister Jr) och Adrian (Rhys Ifans) och det är inte någon demonstrationsvideo i hjärtlig syskonkärlek vi får se här. Nä, dom beter sig rätt illa mot varandra to say the least. Även Djävulen har kommit fram till detta då han efter ett familjeråd (då han skulle avslöja vem av bröderna som fick ta över tronföljden) valde att tillsätta sig själv – igen – i ytterligare 10000 år.

Adrian och Cassius blir tokiga och beger sig upp till jorden för att göra det till ett riktigt helvete istället, nånstans måste dom få härska, dom är ju trots allt män med helvetisk hybris. Men lilla Nicky tar rygg på dom och ska försöka ställa allt tillrätta tillsammans med sin pratande hund med nithalsband, Beefy.

Little Nicky är en riktigt rutten film. Den är som en grabbig studentikos fars med för mycket budget. Allt jag mindes med filmen stämde, den är vidrigt dålig.

Så min idé gick bokstavligt talat åt helvete. Jag trodde jag sett filmen under helt fel omständigheter första gången men det hade jag inte eftersom inte ens rätt omständigheter hjälpte. Inte ens skådespelare som Patricia Arquette ger guldkant till filmen. Ingenting funkar. Jag ger upp. Två gånger med Little Nicky är egentligen två gånger för mycket men sett till temats titel måste jag ändå klappa mig på axeln och känna mig rätt nöjd.

 

 

 

Idag skriver mina filmspanarkompisar också om hur det går åt helvete på lite olika sätt.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

Filmitch

Jojjenito

Flmr

The Nerd Bird

Har du inte sett den?

 

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: WESTERN

När det bestämdes att april månads filmspanartema skulle bli Western tänkte jag ”ooooh noooooo”.

Det är första gången sedan vi började med temainlägg i juli 2012 som jag känner tristess, apati och nästintill leda för att tänka ut en infallsvinkel och skriva om det.

Jag brukar säga att krigsfilmer ligger längst ner på min intressanta-genrer-lista men jag undrar om inte westernfilmer borde ligga ännu längre ner. Krigsfilmer har ändå ofta något historiskt viktigt att berätta, westernfilmer, vad har dom? Ridande tysta män med pickadoller som dödar i deras ögon onda män utan att någonsin behöva fejsa ett straff.

Westernfilmer är i mina ögon en andefattig genre. Menlös, i princip helt onödig. Jag skulle inte sakna den det minsta om den *poff* bara försvann. Men nu får jag strunta i det, jag har ett tema att sätta tänderna i och banne mig om jag inte ska göra det ordentligt.

Så….eftersom jag inte har ett dugg att göra på dagarna har jag nu sett sammanlagt fem timmar och sexton minuter kackig western för att kunna göra denna ytterst luddiga och vetenskapligt helt o-säkerställda jämförelse av:

Filmerna som jag ställer mot varandra är den utomordentligt långtråkiga TV-filmen True Women som serveras som en oändligt lång film på DVD (och som jag av någon obegriplig anledning hade i bokhyllan, hmm…den borde ha varit med här) och filmen som Flmr-Steffo höjde till skyarna och gav en förstaplats när filmåret 1985 skulle listas: Silverado.

En film med tre kvinnor i huvudrollerna mot en film med fyra män i huvudrollerna, eller fem eller sex beroende på hur man räknar. Brudar mot snubbar alltså. Är det någon skillnad? Kan jag hitta något att tycka om i filmerna, något enda litet som gör detta experiment värt tiden? Jag jämför filmerna i punktform. Sex punkter, sex chanser för någon av filmerna att ”vinna”  – dvs få bäst betyg. Let the best hen win!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TAGLINE

True Women: ”In the old west, men made the rules…and women broke them.”

Silverado:  ”Get ready for the ride of your life”, ”Four strangers became friends. Four friends became heroes. On the road to… Silverado” , ”A dangerous place, in a lawless time… ’Til four friends risked all to make things right” och ”Ride with them to the adventure of your life!”

Vinnare: True Women. Taglinen må inte ha ett dugg med filmen att göra men den är cool. Känns fräsch.

.

.

HANDLING

True Women: En saga om kärlek, krig och äventyr som spänner över fem decennier. En historia om kärlek, vänskap, överlevnad och triumfer.

Silverado: Ett gäng män med olika personlighetstyper samlas i en liten stad för att rätta till orättvisor.

Vinnare: True Women. Nu blev det inte slutresultatet så bra men det lät rätt bra.

.

.

KÄNDISSPOTTING (tänkte kalla punkten skådespelarprestationer men jag tänkte om)

True Women: Annabeth Gish (från Mystic Pizza och Double Jeopardy), Dana Delany (från Desperate Housewives) och en ung Angelina Jolie i huvudrollerna. Tina Majorino, Rachel Leigh Cook, Tony Todd och Michael York spottas i mindre roller.

Silverado: Kevin Kline, Kevin Costner, Danny Glover och Scott Glenn (från När lammen tystnar) i huvudrollerna. Jeff Goldblum, Brian Dennehy och John Cleese i stora biroller. Linda Hunt i en liten.

Vinnare: Silverado. Svårt att mäta sig med dessa namnkunniga gubbs.

.

.

INTRESSEKLUBBEN ANTECKNAR AKA BRYR JAG MIG?

True Women: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig. Jag ”gör en Sofia” ett tag till och med – dvs antecknar medans jag tittar – men filmen är så döfödd att pennan torkar och pappret självantänder.

Silverado: Jag försöker engagera mig, herregud vad jag försöker men det ääääää så tråkigt och dessa jävla stråkar tar död på mig och vid det här laget har jag insett att det inte ens hjälper att telefonkludda samtidigt.

Vinnare: Jag vetefan faktiskt. Kanske Silverado, men det är med en hårsmån.

.

.

MODERN-O-METER

True Women: True Women producerades 1997 men det känns som 1897. Det är sunkigt på ett väldigt ocharmigt vis. Dova, trista färger. Hela känslan av filmen påminner om Lilla huset på prärien med den lilla men inte oviktiga skillnaden att Lilla huset på prärien hade en själ och förmågan att utstråla känslor. Det taglinen lovar (här ovan) känns lite skönt nyskapande feministiskt politiskt korrekt men av detta märker jag föga. Jag vet inte om baktanken är otydlig eller om det är jag som inte hänger med, det kanske är en kombination, men hur som helst känns filmen noll procent modern annat än att det är just kvinnor i huvudrollerna. Men DET mina damer och herrar är ingen garanti för kvalitet.

Silverado: Med tanke på Kevin Kline ser ut som vilken Södermalms-hipster som helst med sitt välansade helskägg måste jag säga att filmen känns väldigt odaterad, den har ändå trettio år på nacken! Sen kan man ju säga att ur A-märkningssynpunkt och andra nymodigheter är filmen rent förklastlig.

Vinnare: Silverado. Ändå. Trots män i flock.

.

.

OSCARSNOMINERINGAR

True Women: Hahahahaaaahahaaaaa.

Silverado: Två. Bästa ljud och Bästa original score. Ingen vinst dock.

Vinnare: Silverado

.

BETYG (ett hopkok av alla punkterna och det som gör att jag kan utse en vinnare)

True Women

Silverado

Grattis Silverado och grattis Killwestern! Till vad vet jag dock inte riktigt. Jag måste även passa på att tacka Steffo för filmtipset. Jag gav filmen ett ärligt försök, det gjorde jag, även om det kanske inte märks så…tydligt.

.

.

Idag skriver mina filmspanarvänner också om Westerns. Jag är omättligt nyfiken på vad dom har att säga i ämnet så klicka in du med på deras bloggar för att läsa mer.

 

 

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Jojjenito

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Filmmedia

Absurd Cinema

The Nerd Bird

 

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: NATTEN

Om jag bara kunde förklara hur gärna jag hade velat dissekera Nightcrawler till det här temat. Jag hade velat se filmen fram och tillbaka med lupp, pausa, zooma in, läsa på fakta, gräva, fixa och dona – samt ta reda på om regissören och manusförfattaren Dan Gilroy skrev Nina Romina-karaktären med frugan Rene Russo i åtanke eller om det bara var en lycklig slump att hon fick rollen. Det var min plan A, jag hade höga ambitioner. Tyvärr fick jag inte ihop tillräckligt med fritid för att skriva inlägget så ingående nördigt som jag önskat och lägger det därför på is för nu och gräver istället fram Plan B ur backfickan.

Plan B är en film jag funderat på att se ett tag men inte fått tummen ur. Jag har sett två av regissörens tidigare fyra filmer, Wendy and Lucy samt Meek´s Cutoff och ingen av filmerna har fallit mig i smaken. Men skam den som ger sig och med min nyfunna betuttning i Jesse Eisenberg kanske det går bättre den här gången? Vem vet? Dagens film är skriven och regisserad av Kelly Reichardt och har den för temat perfekta titeln Night Moves.

Dena (Dakota Fanning) jobbar på ett spa där medelålders vita kvinnor går för att….bada? Det ser inte så värstans skönt och/eller mysigt ut, jag får mer känslan av kallvatten i poolerna men det gör säkert gott i behövande kroppar och är antagligen ett miljömedvetet, ekologiskt och energisparande spa på alla sätt och vis. Josh (Jesse Eisenberg) jobbar på en självförsörjande bondgård och känns nervös. Dena är inte heller helt lugn, hon kliar sig på armen när det blir lite för mycket, nån form av stresseksem kan jag tro.

Dena och Josh är miljöaktivister och får kontakt med Harmon (Peter Saarsgard) för att kunna genomföra ett attentat. Dom köper en båt – Night Moves (inget kvinnonamn här inte) – och sätter planerna i verket (planerna var redan igång när filmen börjar).

Precis som i Reichardts andra filmer är det inga flådiga, piffade och fixade skådespelare man får se, nej här är det så basic som-gud-skapade-oss att det känns som det stått stora skyltar med överstrukna schampooflaskor på inspelningsplatsen. Allt är filmat i neutralt beige-grå skala, musiken är långsam och lågmäld (precis som i Reichards andra filmer) och alla tre skådespelarna är egentligen helt perfekta i sina roller.

Hur funkar då filmen sett till temat? Bra skulle jag säga och det beror inte enbart på titeln. Ungefär halva filmen utspelar sig på natten och det är dom scenerna som är absolut bäst. Mörkret, den lite suggestiva plingplongmusiken i bakgrunden, stressade miljömedvetna terrorister med kluvna toppar, klädda i ekobomull. Och Jesse Eisenberg. Han är riktigt bra här.

Men det verkar inte spela någon större roll vad Kelly Reichardt bestämmer sig att göra film om, hundägande, western eller ekoterrorism, hon gör det på sitt sätt och det sättet klickar inte riiiiiktigt med mig. Night moves är dock den av filmerna som klickar bäst, den är faktiskt inte så dum alls. Dessutom fick musiken mig att påminnas om Cold in July och det är inte så pjåkigt. Riktigt bra musik! Efter lite efterforskning visade det sig dessutom att dessa båda filmer faktiskt har samma kompositör: Jeff Grace.

”Vi blir iakttagare, bakom ett lager av det andra livet som alltid pågår” skriver Hynek Pallas om filmen i SvD och ger den en 4:a och i DN skriver Kerstin Gezelius att Reichardt ”skapar en nästan outhärdlig spänning. På indie-vis, inte på genre-vis” och ger också filmen en 4:a.

Idag skriver resten av filmspanargänget också om NATTEN. Klicka på länkarna nedan för att läsa mer.

Rörliga bilder och tryckta ord

Flmr

Filmitch

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Absurd Cinema

Har du inte sett den (blogg)