Etikett: Filmspanarna

Publicerat

Fredagsfemman #158

5. NICKEL!

Förpackningen ser inte ut såhär längre men det är preciiiiis lika gott. Aldrig förr har en smak fått mig att mentalt transformeras tillbaka till barndomen som den första sockerchocken mot tungan av den svarta biten i Gammaldags blandning. Jag vill typ gripa tag i handbromsen och stoppa tiden, alternativt ännu en Nickel i munnen. Jag är ÖVERLYCKLIG över att ha tillgång till ett helt stash. Ett Nickel-stash.

.

.

.

4. Nedräkning inför Oscarsgalan

Nästa vecka börjar nedräkningen inför Oscarsgalan här på bloggen. Varje dag klockan 18 kommer på sedvanligt manér några av dom viktigaste kategorierna presenteras och jag får chans att dryfta och lyfta mina egna tankar om dom nominerade, missade höjdare som hamnade utanför, vad jag hoppas och tror. På morgonkvisten dyker det upp vanliga filmrecensioner precis som det brukar göra. Jo du, förresten, glöm inte att vara med i Oscarstävlingen! Här är länken direkt dit.

.

.

.

3. Bloggpanelen

Because I´m back… from outer space… Ja det är jag. Idag är jag tillbaka i Bloggpanelen på MovieZine igen och denna gång tillsammans med *ta-daaah* David från Filmmedia och Niklas från filmpodden Den perfekta filmen. Vi kommer bland annat ge vår syn på The Fast and the Furious-franschisen samt tipsa om perfekta Alla hjärtans dags-filmer (och filmer man bör undvika). Och okej, det blir lite tankar om 50 shades of Grey också.  Här läggs länken upp när inlägget finns att läsa.

.

.

.

2. Arne Dahl is back!

Jag är inte sådär jätteförtjust i svenska deckarserier som prenumererar på våra kanaler på söndagskvällar (verkligen inte dom på TV4) men det finns ett stort undantag: Arne Dahl! Söndagar klockan 21 satt jag som klistrad när dom tidigare avsnitten sändes för ett par år sedan och nu är det dags för en ny säsong med samma sändningstid. Denna gång får vi klara oss utan Matias Varelas närvaro men det ska nog gå bra när Malin Arvidsson, Magnus Samuelsson, Vera Vitali, Niklas Åkerfelt, Shanti Rooney och dom andra är tillbaka. Jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på veckan än detta – och en bättre tjuvstart på veckan som komma skall.

.

.

.

1. Alla hjärtans dag med Filmspanarna

Jag skulle hämta ut biobiljetten till morgondagens filmspanarfilm. Det står jättemånga människor i kö och jag kan inte hämta ut biljetten i biomaten för jag ska betala med mina bioklubbspoäng (FIXA DETTA SF!!!!) vilket visade sig inte gå eftersom ”poängen inte gäller på Grand”. Suck. Nåja. När jag kommer fram till kassan frågar kassören om det är rätt dag och film.

”En biljett till Fifty shades of Grey? Den 14:e?”

”Auhhhmmm. Ja. ”

”SKA DU GÅ ENSAM? PÅ FIFTY SHADES OF GREY? PÅ ALLA HJÄRTANS DAG??????”

*gulp*

Jag iddes inte förklara att nästan hela den bokade raden på biografen är mina vänner så nej herr SF-kassör, jag är inte sååååå FOREVERJÄVLAALONE som det verkar. Vi är många som ska se den här filmen imorgon. Så det så. Håll koll efter filmspanarbloggarna på onsdag, då recenserar vi den. Det kan gå preciiiis hur som helst det här.

.

.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KÄRLEK

Du fungerar som en pappa jag inte har men önskar att jag hade. Du beter dig tvärtemot en mamma som visar oro genom att bli arg. Du är som en efterlängtad bebis som aldrig skriker, som ett älskat barn som aldrig trotsar, som en cool tonåring som aldrig revolterar.

Du är som en bekant från förr som jag ser på stan där minnena bleknat och blivit till nostalgi. Du är som en kompis som dricker lakritsshots i schlagerbaren och sjunger med till Danny-hits som om det inte fanns en morgondag. Du är som en nära vän, som en familjemedlem jag valt, som ett paraply som aldrig vänder sig ut och in hur mycket det än blåser. Du är som en passionerad kärlek som varje morgon väljer mig.

♥

Du gör mig glad när jag är ledsen. Du gör mig sömnig när jag inte kan sova. Du gör mig lugn när jag är stressad, du gör mig uppspelt när jag känner mig loj, du får mig att känna tacksamhet när jag glömmer att uppskatta det jag har. Du får mig att öppna ögonen för nya världar, får mig att förstå situationer jag inte varit i själv. Du får mig att känna samhörighet med andra. Mindre ensam alltså.

♥

Du skänker trygghet när jag behöver, samtidigt, du kräver ingenting av mig. Att älska dig är en ytterst egoistisk handling men också en livslång ömsint sådan. Du är ett sätt att fly från verkligheten men du gör också att jag orkar leva i den samtidigt som jag betraktar den på säkert avstånd. Att älska dig kan således vara problematiskt, det kan avskärma mig från nära mänskliga riktiga relationer, det kan göra mig bortskämd och onödigt feg men det gör mig också stark och nyfiken.

♥

Att älska dig kan framkalla lyckobubblor i magen. Du proppar mig full med endorfin, du gör mig glad bortom sans och vett. Du kan försätta mig i trans och få mig att vilja skrika I´m the king of the wooooooooorld och faktiskt mena det.

Att älska dig är en ynnest.

Att älska dig är det enklaste som finns.

♥

 

Dagens filmspanartema är KÄRLEK och om det var otydligt så handlar texten här ovan om min kärlek till film. Klicka dig vidare in på mina kära filmspanarvänners bloggar för att se hur dom närmat sig detta pulshöjande ämne.

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

Har du inte sett den? (blogg)

Fripps filmrevyer

Jojjenito

The Velvet Café

 

Publicerat

TAKEN 3

Är det inte finemangs egentligen att gå och se en film på bio som jag tror är bajs? Jo, det är faktiskt inte dumt alls.

När Jojjenito skulle välja lördagens filmspanarfilm och det blev Taken 3 kunde jag välja mellan att: 1. Vägra gå (skulle i och för sig aldrig hända men det är ändå ett val) 2. Skölja skallen med lut och vägra minnas vad jag tyckte om Taken och Taken 2 (vars sammanlagda betyg är 1,5/5) och helt enkelt se fram emot en mysig biostund med gänget.

Jag valde tvåan. Såklart. Allt kändes bra. Rigoletto 1 är en schysst biograf, filmspanarvännerna exemplariska att se film tillsammans med, att vara bortkopplad från världen i 100 minuter är lyxigt meeeeeeeen det är fanimej inte lätt att tänka positivt när det som visas på vita duken är så rätt igenom heldumt. Jag ska ge några några exempel.

* Det finns ett lik. Liket är dött. Bryan Mills (Liam Neeson) är i chock, en såndär liten kontrollerad chock, en sån som liksom inte syns utanpå. Men liket är dött och Bryan är en handlingens man, han försöker givetvis få liv i hen men hur gör han? Hjärt-och-lung-räddning? Mun-mot-mun-metoden? Hahaha, neeeeeej. Han SLÅR HEN PÅ HANDLEDEN några gånger.

* Liket är fortfarande dött och finns nu på bårhuset. Bryan smyger omkring, han är sneaky deaky som en vandrande vålnad och verkar inte behöva bry sig om varken låsta dörrar, gravitation, sprängmedel eller logik men han tar sig in på bårhuset för att ta DNA från liket (ett DNA-prov som han mig veterligen inte använder till nåt). Hur gör han? Jo! Han drar ut båren från kylen, lyfter bort lakanet, tar upp ett litet glasprovrör ur fickan och drar det under håret på liket fram och tillbaka några gånger. När provröret zoomas in innehåller det lite vitt pulver på botten. Spännande, tänker jag. Och kaxigt att ha så mycket mjäll!

* Att återigen göra the bad guys till ryssar är inte bara dumt, det är rent tröttsamt. Den värsta apskallen heter Oleg (haha, really?) Malenkov och förutom dom klassiska svinfula och karakteristiska (såklart) handtatueringarna ser han ut som en mix mellan Jan Rippe, Boris Becker och nån av Ron Weasleys äldre kusiner från landet som kommit upp sig i smöret men ändå fortsätter gå i urtvättade landstingskalsonger. Behöver jag ens tillägga att vi får se Oleg i en jacuzzi med två brudar? Nej, jag tänkte väl det.

Ojojojojoj, det finns så mycket dumheter i den här filmen att jag skulle kunna skriva den längsta recensionen i bloggens historia men det tänker jag inte göra, det får räcka här. Det finns nämligen en grej som gör Taken 3 till en något bättre filmupplevelse än dess föregångare. Jag såg denna film på bio, jag såg dom andra två filmerna på TV, det är enda skillnaden men det är också anledningen till att Taken 3 får ett betyg den inte hade förtjänat vid en hemmatittning. Det här är beviset för att film ÄR bäst på bio.

 

.

.

Är mina filmspanarvänner lika snälla som jag, tycker dom rent av om filmen eller kan man känna lukten av motorsåg ända hit?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Har du inte sett den (pod)

 

Publicerat

Fredagsfemman #153

5. Den obegripliga beiga mastodontpremiärdagen

Storfilmen Birdman, Mommy som blev publikens favorit på Stockholms Filmfestival, en hämndlysten Liam Neeson för tredje gången gillt (?) i Taken 3 och Unbroken som har nästa superstjärnan Jack O´Connell i huvudrollen, regisseras av Angelina Jolie och manus skrivet av bland annat bröderna Coen. Jag borde ha andnöd vid det här laget, jag borde kunna ge takykardi ett ansikte, jag borde ha en liten bibba biobiljetter i plånboken och fyra höjdarkvällar i biomörkret att se fram emot. Men nej. Jag känner mig helt likgiltig för alla dessa fyra filmer. Helt. Och jag fattar inte varför. Finns det nån därute som är pepp, som känner motsatsen eller som kan få mig på bättre tankar möjligtvis?

.

.

.

4. Tom Hardy

Bildgoogla honom. Kommentarer överflödiga. Vilken kameleont.

.

.

.

.

3. Peppen på filmer gjorda av totalbeiga regissörer

Jag ser jättemycket fram emot Southpaw, filmen där Jake Gyllenhaal gjort en totalförvandling jämfört med den undernärde gnagaren han spelade i Nightcrawler. Här är han biff. Han är jättebiff. Boxarbiff. Tyvärr är den regisserad av Antoine Fuqua, det får mig att dra öronen åt mig och bli lite…rädd. Det är inte den mest stabile av regissörer det där. Men jag blir mer rädd när det gäller Accidental Love. Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen i även denna film men det finns ett stort MEN här och han heter David O. Russell. David O. Russell är den nu levande regissören som jag har minst förtroende för. Jag har så låga tankar om honom att jag nästan blir förbannad, ja, förbannad på folk som upprepande gånger ger honom oscarsnomineringar för Bästa Regi. Ha, det är fan ett HÅN. HAN ÄR INTE VÄRD DET! SLUTA MED DET!

.

.

.

2. Hahaha….Guldbaggen alltså.

Jag sitter här och fnissar mig kissnödig. Samtidigt som jag försöker smälta guldbaggenomineringarna lägger Guldbaggens egen facebooksida upp en ”puff” för Guldbaggeboxen. Jag citerar: ”En rykande färsk dvd-samling med kvinnliga, debuterande långfilmsregissörer från de senaste tre åren – Lisa Aschan, Gabriela Pichler och Anna Odell. Fun facts: guldbaggestatistiken för bästa film, regi och manus de senaste fem åren visar att 80 procent gått till kvinnor och 20 procent till män.” Men håll i hatten för här kommer ytterligare en ”fun fact”: 2015 är vi tillbaka på Hedenhös tid igen. 0% kvinnor, 100% män.

.

.

.

.

1. Filmspanarna fyller 3!

För tre år sedan träffades några filmbloggare i ett källarrum på en restaurang i Gamla Stan. Främlingar med endast ett gemensamt: en kärlek för film. Nu såhär tre år senare träffas filmbloggarna fortfarande i ett källarrum på en restaurang i Gamla Stan, vi har samma kärlek för film men vi känner varandra betydligt bättre än vi gjorde då. Imorgon fyller Filmspanarna tre år och det tycker jag vi hurrar för. Hurra! Hurra! Hurra vad vi är braaaaa! Och vi firar med att gemensamt se en riktig kanonfilm *hosthostkrax*, det ska bli finemangs tycker jag!

.

.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK

I september 2013 hände något extraordinärt i filmbloggosfären. Tretton filmbloggare fick i uppgift att utmana en utvald kollega med en film denne inte hade sett och som låg utanför dennes normala bekvämlighetszon och jag tror faktiskt aldrig det varit roligare att vara en del av Filmspanarna än just den dagen. Otroliga texter, så mycket klurighet och fiffighet och alla hade verkligen ansträngt sig till det yttersta när det gäller att hitta rätt utmanarfilm.

Idag är det filmbloggarnas julafton igen då det återigen är dags för Utmana din smak-temat. Så himla härligt! Den här gången är vi hela femton bloggare som sett och skrivit om filmer vi inte själva har valt och den filmbloggare som fick mitt namn på lotten var Steffo från Flmr filmblogg. Min utmaning löd såhär:

Tänkte att du skulle ta och kolla in den ytterst charmiga och ytliga ”FÖRTROLLAD” (Enchanted) från 2007. Hoppas du inte sett den. Inte vad jag kan se från din blogg iaf. En riktig rejäl smetig produkt från Disney…som dock charmade brallan av mig när jag såg den! För nånstans bakom glittret döljer sig lite skön självironi och vuxenhumor. Skulle vara kul att se om du känner samma sak eller bara tycker att jag är full med B-S!

Hahaha! Är du telepatisk Steffo?

När Fripps filmrevyer-Henke skrev så fint om den här filmen för nåt år sedan trodde jag faktiskt att jag sett den. Jag blev sugen på att se om den men gav upp redan efter tio minuter. Antingen hade jag sett den och glömt allt eller så hade jag blandat ihop den med nån annan film. Hur som helst tyckte jag den var dötrist och jag stängde av. Nån månad senare hade Steffo sett filmen och skrev något minst lika lyriskt om den och jag var på´t igen. Började titta på filmen – somnade. Började om igen – somnade igen. Snark alltså, det gick bara inte.

Så visst är det en utmaning att nu ”tvingas” se filmen, en utmaning långt mycket större än Steffo kanske trodde när han valde filmen till mig.

Så nu gjorde jag som så, jag hyrde filmen på I-tunes för att kicka mig själv i baken. Med blott 48 timmars hyrtid måste det bli av. Det är en mysig eftermiddag när jag bullar upp med kaffe och lussebulle i soffan, fluffar till kuddarna, tänder ljus. Sätter igång filmen, fikar klart och är det inte jätteskönt att luta sig lite? Vila den trötta kroppen bara litegrann? Kanske lägga sig i soffan till och med, kanske stoppa om sig med den mjuka filten?

MENFÖRHELVETEVADÄRDETFÖRMUSIIIIIIK?

Jag vaknar till. Dreggel i mungipan och snustorra linser i ögonen. Har jag någonsin varit med om maken till jobbigt bakgrundsljud till en powernap? Musiken är hemsk, HEMSK är vad den är. Högt och knepigt, oljud rent utav. Men har jag sovit? Hur länge? HELA FILMEN? Det här är vansinne, vad gör denna film med mig egentligen, är den förtrollad, kastar den sömngrus i mina ögon och sjunger vaggvisor jag inte hör eller vad händer?

Men jag är inte den som är den. Utsövd och envis som en hemlös bäver sätter jag mig upp i soffan igen och startar om filmen. Nu jävlar ska filmen bli sedd!

Filmen börjar och slutar animerad, det kan man tycka vad man vill om men det är det som är själva grejen med filmen. Den animerade prinsessan som kommer till nutidens New York och blir verklig och levande, kulturkrockarna som sker mellan dessa två världar. Amy Adams spelar den verkliga prinsessan Giselle, Patrick Dempsey hennes amerikanska kärleksintresse Robert och James Marsden är Giselles prins-fästman som kommer till verkligheten även han.

Amy Adams är charmig som fan i den här filmen, det hade varit superlätt för henne att spela över och göra Giselle till en hyperaktiv disneyprinsessa. Jaha. Var det just det hon gjorde? Haha. ja precis. Men det gör inget, hon är gullig, hon är bra. Patrick Dempsey är återhållsam, manlig och funkar i sin roll, han gör det han ska och inte så mycket mer än så.

Det finns en scen i filmen, en musikalscen som utspelar sig i en park, den spolade jag tillbaka till och såg om några gånger, den tyckte jag väldans mycket om. Sen tyckte jag om scenen när det går upp för Giselle att nutidsmänniskor skiljer sig och att det är ”för evigt”.

Jag kan förstå att många tycker om Förtrollad, att många kanske till och med blir förtrollade av den. Jag är tyvärr inte en av dom. Det blir liksom för mycket av allt, som att äta strösocker ur tvåkilospåse med sked. Men jag vill tacka Steffo så jättemycket för en första klassens utmaning, det var ett bra och smart val av film, helt rätt för just mig.

 


.

Det bästa med detta inlägg är att det kommer mer, det kommer fler, det kommer mååånga fler idag. Klicka dig vidare in på mina filmspanarvänners bloggar för att se vilka filmer dom utmanats att se. Sååå spännande!

Absurd Cinema

Filmitch

Filmmedia

Flmr

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

Har du inte sett den (pod) (dyker upp lite senare)

Joel Burman

Jojjenito

Movies-Noir – som utmanades av mig

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

Publicerat

Fredagsfemman #144

 

5. Have you met Ted?

Ja tänk för att jag har det. Nu. Sist av typ alla har How I met your mother-poletten trillat ner även hos mig och det är (ju) riktigt roligt!

.

.

.

.

4. Ex Machina-peppen

Inte förrän 20 mars har filmen premiär i Sverige men jag kan inte undgå att känna pepp redan nu. Domnhall Gleeson, Alicia Vikander och Oscar Isaac i en film skriven och regisserad av Alex Garland. Här kan du se trailern om du vill. Jag får bra vibrationer.

.

.

.

3. Dagen då den ständige positivisten surade ur

Det var förra fredagen den hände. Jag var på The Knifes avskedskonsert på Annexet. Tio minuter innan konserten skulle börja gled jag in i lokalen, fullt medveten om att jag skulle få stå långt bak eftersom konserten var utsåld sedan länge (trodde jag) och jag var så sen. Dröm om min förvåning när i stort sett hela golvytan var tom! Det var bara att gå hela vägen fram till scenen, hänga jackan på staketet och invänta konserten med ett av dom mest egna och spännande band som finns i Sverige. Eller fanns. Jag har lyssnat så mycket på Deep cuts och Silent shout att jag kan dom utan och innan, jag älskar dessa skivor! Jag borde kanske ha förstått att en avskedskonsert med The Knife inte är som en avskedskonsert skulle vara med alla andra band i världen – en kavalkad av låtar fansen ville höra. Istället blev den här konserten en kakafoni av oljud, av bröl, av ett basdunk som gjorde ont i kroppen även när jag efter halva konserten gav upp min kanonplats och ställde mig längst bak. När jag åkte hem var jag sur. Det här är den första konserten i mitt liv som jag känner mig rejält besviken på. Jag brukar kunna se något positivt i det mesta men den här gången var det svårt, ja nästintill omöjligt.

.

.

.

2. Interstellarpremiär

Christopher Nolans film Interstellar har varit en snackis ända sen en första synopsis nådde media. Jessica Chastain, Anne Hathaway och Matthew McConaughey i ett nästan tre timmar långt science fiction-drama av ”mannen som gjorde dom bra Batman-filmerna”. Det är klart att det är svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå. Men ikväll är det dags, ikväll är det ÄNTLIGEN JÄVLARANAMMA dags!

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockholm Filmfestival

Imorgon blir det en heldag på Stockholms Filmfestival när filmspanargänget intar festivalbiograferna. Hela tre filmer kommer det bli med fikapaus och middag inplanerat i schemat och jag tror att morgondagens tredje film kommer bli något utöver det vanliga. Vilken film det är kommer synas på filmspanarbloggarna på onsdag. På med fotriktiga skor och ta med en uppblåsbar simring för rumpan (behövs då det är två filmer på Park) så ses vi imorgon alla filmspanare – och en del av er träffar jag redan ikväll! Hurra!

.

.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KONSPIRATIONSTEORIER

Jag älskar konspirationsfilmer. Det är mums. Jag älskar konspirationsfilmer så mycket att om det funnits en filmkanal som endast visade sådana skulle jag antagligen ta ledigt en vecka här och där enbart för att sitta framför TV:n. Men det kan jag ju inte säga högt, vad skulle min arbetsgivare säga? Ja vad skulle hon säga? Fiffi, vad skulle du säga om jag tog ledigt en vecka för att se konspirationsteorifilmer?

Fiffi: YOU GO GIRL!

När detta filmspanartema spikades kände jag mig helt säker på vilken film jag skulle se och skriva om. Jag var stensäker. Det var en film jag tänkt se länge men det har liksom inte blivit av och dessa teman är en perfekt spark i baken för just det men även mycket annat, till exempel att få igång den kreativa delen av hjärnan och tänka utanför lådan en smula. Så jag såg filmen jag tänkte skriva om. Sen såg jag en film till och en film till och en film till och hux flux utstakades det en snitslad bana, en röd tråd till temat, som jag till en början inte såg.  Den röda tråden stavas David Mamet.

David Mamet är en regissör och manusförfattare som varit inblandad så många filmer att det är rent larvigt – De omutbara, Glengary Glen Ross, Hannibal, Härom natten, Postmannen ringer alltid två gånger, Hoffa, Wag the dog, Heist och State and Main för att ta några exempel. Mamet är hjärnan bakom en drös konspirationsteorifilmer och tre av dessa dyker upp här och nu, tre filmer jag inte sedan innan hade sett. Nu blir det sammansvärjningar och komplotter, twistar och turnar, mystiskt mys som aktiverar hjärnan helt enkelt. Och den där specialfilmkanalen jag drömmer om, må den bli verklighet!

 

KONSPIRATIONEN (The Spanish Prisoner – 1997)

Joe Ross (Campbell Scott) jobbar på ett företag och har utvecklat en uppfinning som är värd miljoner dollars. Miljarder kanske till och med. Han litar inte riktigt på sin chef, han känner på sig att han kommer bli lurad på provisionen men han har inga bevis att gå på. Plötsligt dyker Jimmy Dell (Steve Martin) upp, en rik främling som verkar vara paniskt rädd för att vara med på bild. Dell är intresserad av Ross, han vill samarbeta och Ross har ingen anledning att tveka, Dell verkar ju vara en hygglig prick. Samtidigt verkar sekreteraren Susan (Rebecca Pidgeon) vara smått förälskad i Ross och en kvinnlig FBI-agent (Felicity Huffman) ställer konstiga frågor.

Frågetecknen hopar sig för Joe Ross och inte bara för honom. Mina frågetecken är stora som skyskrapor. Vad är det för jönsar som castat denna film? Joe Ross beter sig som en 13-åring som fått sitt första sommarjobb, han är naiv på gränsen till idiot och går genom hela filmen och ser mest dum ut. Campbell Scott i rollen gör inte direkt saken bättre. Rebecca Pidgeon som sekreteraren är direkt störande, hennes extrema överspel ger mig kalla kårar och Steve Martin funkar inte alls här. INTE ALLS.

Storyn har nåt som skulle ha kunnat bli spännande om nån bara lärt Mamet att ”kill your darlings” och jobba lite mer med byggskum för att täta alla läckor i historien. En konspirationsfilm får gärna vara klurig på gränsen till svår, jag vill gärna ha nåt att bita i som kräver full koncentration men det här är i princip obegripligt.

Musiken är toppen, känslan i filmen är jättebra. Synd på så goda ärtor att det inte blev bättre än såhär.

 

 

HATET (Homicide – 1991)

Polismännen Bobby Gold (Joe Mantegna) och Tim Sullivan (William H. Macy) är i filmens början två helt ordinära kaxiga snutkollegor som håller varandra bakom ryggen i vått och torrt. Knarkbus ska sättas dit, det är biljakter och det är bråk på stationen. En ganska ordinär polisfilmsstart alltså. Sen hittas en judisk kvinna  mördad och Gold blir satt att utreda brottet. Det känns först som en lätt match men när han nystar sig längre och längre in i fallet blir det jobbigt rent mentalt, Gold är nämligen själv jude.

Jag såg den här filmen bara någon timme efter att jag sett Konspirationen och jag tror det var både bra och dåligt. Bra för att jag var inne i känslan, jag behövde ingen uppvärmningsfas för att komma in i filmen, dålig för att jag var irriterad på den ruggigt konstiga castingen i förra filmen och den här har samma problem. Att Ricky Jay dessutom spelar samma typ av gubb-roll i båda filmerna gör att jag ett par sekunder här och där faktiskt blandar ihop filmerna en smula i hjärnan.

Konstig casting var det ja. Inte alls lika dålig som i Konspirationen men om man har svårt för Joe Mantegna (vilket jag tenderar att ha har jag märkt) så är det svårt att få några varmare känslor för den här filmen. Han är i bild i princip i varenda scen och han gör antagligen det han ska för lönen men det klickar inte för mig.

Rent manusmässigt är filmen intressant och precis som i förra filmen hade betyget antagligen blivit högre med ”roligare” skådisar i rollistan.

 

 

DOMSLUTET (The Verdict – 1982)

Sådärja, NU snackar vi! Nu gav jag upp David Mamets originalhistorier och egenhändigt regisserande och förflyttade mig till en film där han skrivit manus baserad på en roman och lämnat regissörsstolen till en annan gammal räv, Sidney Lumet.

Sidney Lumet, regissören bakom 12 angry men, Serpico, Network och Dog Day Afternoon, vem skulle kunde göra en konspiratorisk rättegångsdrama som denna bättre än honom? Mamets manus är långsamt men tajt, dialogen är välskriven, karaktärerna tydliga och framförallt, castingen är enastående i denna film! Det är Paul Newman som spelar den försupne och kämpande försvarsadvokaten Frank Galvin som envist vägrar gå med på en förlikning när en kvinna felbehandlats vid en förlossning och nu ligger som en grönsak i sjukhussängen.

Alla är emot honom. Alla. Frågan är varför alla är så panikslaget sugna på denna förlikning, så sugna att Galvin sitter med en check på 210000 dollar i handen men ändå går på magkänslan och tackar nej. Det ligger en hund begraven.

Charlotte Rampling spelar den kvinnliga huvudkaraktären, Galvins kärleksintresse och det har aldrig slagit mig förut men nu gör det det: dom skulle kunna vara syskon! Sätt på Paul Newman en centréfärgad peruk och vips där har vi Charlotte Rampling!

Domslutet är urtypen av en såndär 70-talsfilm (nåja, den är på gränsen, den är från 1982) som går in på djupet och behandlar en fråga som i nutid kanske skulle klassas som larv. Det känns som om moral och etik låg högre upp på viktighetsbordet då än nu och för att se en film och göra den rättvisa måste man kanske titta på den ur ett tidstypiskt perspektiv. Erin Brokovich kom 2000 och det är den film jag tycker kommer närmast om jag ska jämföra grundteser men samtidig är det en helt annan typ av film. Den är mycket glättigare. Domslutet är härligt 70-talsdyster med mörka trämöbler, dova höstkappor, med skum belysning, med brunklädda män i en rättegångssal, med maktmissbrukare på alla stolar och filmen unnar sig att ta tid. En speltid på 129 minuter, hade den gjorts idag hade den varit 92.

Jag gillar det här! Jag gillar Paul Newman och jag gillar känslan. Det är antagligen inte David Mamets förtjänst att den här filmen blev så pass bra men what the heck, jag gillar honom ändå. Jag känner mig lite glad och bjussig nu!

 

Nu är jag jättenyfiken på vad mina filmspanarkompisar klurat ut för konspiratoriska blogginlägg dagen till ära. Klicka på bloggarnas namn för att läsa vidare.

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

Fredrik on film

Filmitch

Har du inte sett den (pod)

The Nerd Bird

Mackans film

Jojjenito

The Velvet Café

Flmr

Absurd Cinema

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat

PREDESTINATION

Det är klurigt med filmiska tidsresor.  Timecrimes, Looper, 12 monkeys, About time, Timecop, Déjà vu, Primer, Source code, Donnie Darko, Midnight in Paris, jag märker att medelbetyget på tidsresefilmer inte är skyhöga hös mig direkt. Jag är kanske lite tidsresekänslig helt enkelt, jag gillar inte när jag blir totalt bortkollrad av skumma manus som biter sig själva i svansen, när det hoppas mellan tidsperioder så grundhistorien blir som en tärning som ligger under en burk, en burk av tre som någon flink trollerimänniska flyttar runt i ett jävla huj och sen ska man gissa under vilken av burkarna tärningen ligger.

Jag gillar att klura men jag gillar inte att bli lurad. Jag gillar framförallt inte att bli lurad av filmmakare som bjussar på ett konstigt öppet slut av den enda anledningen att dom själva inte lyckades få ihop storyn (både Primer, Timescrimes och Looper tycker jag lider av den åkomman). Predestination går in i varje presumtiv tidsresefälla med öppna ögon och lyckas ta sig ut på andra sidan med hedern i behåll. Snyggt gjort tycker jag!

The Spierig Brothers, Michael och Peter, har skrivit och regisserat denna finurliga tidsresethriller. Den känns påkostad, den känns genomarbetad, det är bra skådespelarprestationer rätt igenom från Ethan Hawke, Noah Taylor och Sarah Snook fast jag trodde genom hela filmen att det var en extremt välsminkad Dane DeHaan som spelade Sarah Snooks roller. Jag satt och gladde mig åt att få se honom Oscarsnominerad i början på nästa år men där fick jag alltså tji.

Betygsmässigt hamnar filmen på en fyra, kanske är det aaaningens högt men den förnämliga musiken (skriven av Peter Spierig) och hela den sköna känslan i filmen gör att en trea känns för lågt.

 

 

 

Det här är oktober månads filmspanarfilm. Vi var en maffig samling filmspanare som intog Zita-biografen i lördags, hade vi suttit tillsammans hade vi nästan fyllt en hel rad. Klicka på blogglänkarna här nedanför för att läsa fler tankar om filmen.

 

Har du inte sett den (pod)

Jojjenito

The Velvet Café

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

The Nerd Bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

DÖD SNÖ 2

Död Snö 2 tar vid precis där Död Snö (från 2009) slutar. Filmen börjar med en kort resumé så även om man inte har första filmen i purfärskt minne så går uppföljaren alldeles jättebra att hänga med i.

Storyn är inte superklurig direkt. Dom där nazizombiesarna som jagade sitt naziguld i första filmen och dödade en himla massa norska fjällturister på vägen genom att ploppa upp ur snön som grafiskt snygga men äckliga levande döda människosvampar har liksom inte gett upp. Martin (Vegar Hoel), den enda överlevande från första filmen, kapade av sin egen arm för att förhindra zombiesmittan att ta över hans kropp och nu har han något naziledaren Herzog (Ørjan Gamst) vill ha: den påsydda kapade armen.

Martin har nämligen av misstag fått Herzogs (också) avkapade arm ditsydd på sjukhuset, en arm som visar sig ha ett eget liv, som slåss, dödar och känner av mörka hudfärger på egen hand. Herzog har Martins arm men den ger honom inga direkta superkrafter. Jag tror inte filmen handlar om nåt djupare än detta egentligen. Martin måste döda Herzog på något sätt, Herzog ser till att bemanna sin zombiestyrka, Martin hoppsan-det-var-inte-meningen-dödar några och skyller på armen och en Zombie Squad från USA kontaktas.

Det märks att regissören Tommy Wirkola fått en ökad budget med denna uppföljare, 35 miljoner norska kronor jämfört med 5,2 miljoner för första filmen och det märks att han tillsammans med dom övriga två manusförfattarna Stig Frode Henriksen och Vegar Hoel himself faktiskt lagt ner sin själ i historien. Hela filmen andas kreativitet, härligt sköna galna barnsliga och blodiga idéer som gått att genomföra tack vare mer pengar.

Jag skrattade gott, jag häpnade, jag suckade (fast på ett bra sätt om man nu kan göra det?) och jag gladdes åt dom ljudliga reaktionerna från resten av publiken. Jag tror vi var många som hade en mycket trevlig stund på Bio Rio den här hösteftermiddagen.

Det här var en av två filmer som Filmspanarna såg på Monsters of film-festivalen igår, jag lägger upp länkar till bloggvännerna när inläggen är publicerade. Den ”riktiga” filmspanarfilmen Predestination recenseras av oss alla på onsdag.

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Publicerat

FILMSPANARTEMA: REGN

En bild säger ibland mer än tusen ord. Dom flesta filmmakare – utom möjligtvis Woody Allen – har förstått den grejen.

Idag ska min och resten av filmspanarnas bloggar fokusera på regn i film. Regn är ett sån superbt men ändå enkelt trick att ta till för att visuellt förhöja en scen, som i den maffiga racingscenen i Rush eller när Forrest Gump är i Vietnam och han ska förklara hur många olika sätt det kan regna på eller i Magnolia när det regnar men regnet består inte av vatten eller i Matrix Revolutions när det ska visas hur mycket snyggare det är att slåss i regn än när det är uppehåll.

För egen del finns det dock EN regnscen som klår allt och det är den scenen mitt inlägg ska handla om idag.

När regnet inte används för att göra en scen snyggare utan tvärtom. När regnet används för att förstärka en känsla, för att få mig som tittar att ända in i hjärteroten förstå hur starkt människorna på vita duken känner.

När utsattheten och ensamheten lyser igenom hos en dygnsur man som lägger alla korten på bordet när han hittat den stora kärleken i sitt liv. Och frustrationen, rädslan, paniken i kvinnans ögon när hon genom en regntung bilruta vet att hon har makten att välja och samtidigt, vem hon än väljer så gör hon någon illa.

När bilder säger mer än ord får orden helt enkelt ta slut.

 

.

.

 

Bilderna kommer från filmen Broarna i Madison County (1995). Idag skriver fler filmspanare om regn. Ta på dig gummistövlarna och klicka på bloggarnas namn för att komma fram till deras texter. Och vill du se hela den här jättefina regnscenen i rörlig bild klicka här.

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Mackans film

Jojjenito

Fredrik on film

Har du inte sett den (blogg)

Fripps filmrevyer

 

Publicerat

THE BOXTROLLS

Det heter two wrongs don´t make a right men det vetefan faktiskt. Ibland kan ett fel plus ett fel faktiskt bli något riktigt bra.

Månadens filmspanarfilm valdes av Carl från Har du inte sett den och han hade en klurig nöt att knäcka. Den första film han valde (Innan frosten) fick premiärdatumet framflyttat en månad, den andra filmen (Borgman) försvann hux flux helt från SF:s sida och A most wanted man och The Salvation hade dom flesta av oss redan sett på Malmö Filmdagar. Det fanns helt enkelt inte så många filmer kvar att välja på.

För egen del blev jag glad åt Carls val. Boxtrolls är en film jag sett fram emot ända sen jag såg första lilla trailern. Den verkade söt, skönt konstig och behagligt höstmurrig i sina färgtoner och med facit i hand stämde trailern riktigt väl med filmen.

Troll som bor i kartonger som dyker upp på nätterna, förstör, skräpar ner, stjäl barn och ost. Det är i alla fall vad invånarna i Cheesebridge tror att boxtrollen är för nåt. Precis som så mycket annat skvaller finns det visserligen ett uns av sanning i snacket men precis som i annat skvaller är det upphöjt till hundra och knappast baserat på objektiv källkritik. Boxtrollen är inga monster och den stulna bebisen Ägg (Eggs) är inte så stulen som man först kan tro.

Ägg är en pojke som växer upp med boxtrollsfamiljen, han hänger med sin allra bästa vän (och ”pappa”)  Fisk (Fish) och dom verkar ha mysigt tillsammans. Jag tycker dom allra bästa scenerna i filmen är när Ägg och Fisk spelar alternativa instrument tillsammans. Blickarna, värmen, musiken, ljuden när dom håller takten genom att slå med sina små händer på kartongmagarna. Det är jättefint. Hjärtvärmande.

För att vara en animerad ”barnfilm” är den ibland väldigt mörk och härligt bisarr. Antagonisten tål inte ost – och det äts en heeeeel del ost i filmen – och han får en anafylaktisk chock som gör honom groteskare än Elefantmannen. Detta uppsvällda ansikte ska kureras med hjälp av blodiglar och det är faktiskt rätt äckligt. Slutet är rent makabert och påminner en hel del om Mr Creosotes öde, mannen i Monthy Python´s Meningen med livet, ja du vet. Det är dock aningens mindre grafiskt.

För att summera filmen: jag är lite förvånad att filmen Boxtrolls inte heter Lådtrollen på svenska, jag fick lite panik när jag såg vilka skådespelare som var originalrösterna i filmen och som jag nu missat (Ben Kingsley, Toni Collette, Nick Frost och Simon Pegg till exempel) men samtidigt var det ingen av dom svenska rösterna som direkt störde. Det var förresten synd att listan med dom svenska rösterna bara visades i 1,2 sekunder (och då överdriver jag uppåt), jag uppfattade bara Kim Sulocki och Zara Larsson. Och jag hade mer än gärna sett mer av den lilla scenen som man får se en bit in i eftertexterna.

 

 

Det var en idog samling filmspanare som trotsade både 3D-aversion, svenskdubbning och tidig-eftermiddagsvisning-vilket-innebär-väldans-många-små-barn-och-deras-föräldrar-i-publiken. Här är deras tankar om filmen:

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

The Velvet Café

Har du inte sett den (pod)

Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

Fredagsfemman #136

5. Boxtrollen

Animerade troll som bor i papplådor, klart som korvspad att dom måste få en plats på veckans lista. Biopremiär idag för en film vars trailer jag skrev om redan i juli förra året. Filmen känns helt enkelt rätt…härlig…tycker jag.

.

.

.

4. Regissörer på R

Fram tills förra helgen hette 2014 största svenska snackisregissör Ruben. Nu heter han Roy. Andersson. För första gången har en svensk regissör fått Guldlejonet under Venedigs Filmfestival och det är naturligtvis jättekul. För Roy. Och stort är det, för svensk filmindustri. Jag säger självklart g r a t t i s och jag kommer självklart att se duvfilmen men jag är realistiskt skeptisk vad gäller filmen, jag håller mina förväntningar lågt om man så säger.

.

.

.

3. Sista chansen

Ikväll har A most wanted man premiär. Nu är det sista chansen att se Philip Seymour Hoffman i en huvudroll på stor duk. Ta den.

.

.

.

.

2. Är livet en schlager?

Ja, jag skulle nog kunna skriva under på det. Dansa i neon, Lyssna till ditt hjärta, Du är så yeah yeah wow wow, Just nu, 100%,  Mitt i ett äventyr, Fångad av en stormvind, Snälla snälla, Moving on, Hope & Glory, Ding-Dong, listan kan göras lång.  Men ikväll ställs frågan på sin spets när filmen Livet är en schlager förvandlas till musikal på Cirkus. Kommer jag tycka att musikalen är lika bra som filmen? Kommer Peter Jöback göra Candy Darling rättvisa, Björn Kjellman som var så bra som transa i filmen? Helena Bergströms filmroll Mona görs här av Helen Sjöholm och Monas man som i filmen var Thomas Hanzon är här Johan Glans. Det känns som det kommer bli en viss omställningsperiod i hjärnan med tanke på hur många gånger jag sett filmen (många!) men jag hoppas det blir bra. 720 spänn/biljett höjer liksom kraven en smula.

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är en annan dag och imorgon är det första filmspanarträffen efter sommaruppehållet. Flera av oss sågs under Malmö Filmdagar men nu finns det chans för hela gänget att umgås igen. Med film, med mat, med öl och med filmiska nörderidiskussioner. Vill du veta mer om vad Filmspanarna är för nåt? Klicka här och/eller mejla mig. Till dom redan invigda – vi ses imorgon!

Och på söndag är det val. Det finns ingen film som är så bra att det ursäktar att man är soffpotatis. GÅ OCH RÖSTA!

Publicerat

FILMSPANARTEMA: TYSKA STÄDER

Månadens filmspanartema fick fart på mina små grå på ett lite nytt sätt. När det finns många logiska infallsvinklar på ett ämne, kanske till och med enkla lösningar, då väljer jag att sno runt på klacken och gå åt ett helt annat håll. Den här gången tänker jag helt sonika gå totally fantasibananas.

Filmspanartemat den här gången får helt enkelt bli ett tankeexperiment. Vad hade hänt om tyskarna gjort remakes på några svenska filmer och helt sonika bara bytt ut den svenska staden i namnet mot ett tyskt? Vad hade det blivit för typ av film?

Häng med på en resa genom Tyskland och en odyssé över filmer som (ännu) inte finns.

.

.

När Stockholm Boogie ska göras om till Berlin Boogie tar vi oss till en källarlägenhet i Berlins utkanter. Där bor Klaus (Udo Kier), en övervintrad ljudtekniker som åkte runt på dom svenska vägarna med Robert Wells under Rhapsody in rocks glansdagar. Nu är han tillbaka i sin hemstad men kan inte släppa boogie woogie-musiken som Robert Wells så karismatiskt spelade på scen. Han beslutar sig för att starta en studiecirkel i ämnet och raggar ungdomar från det närbelägna högstadiet som medlemmar, allt för att få den lilla – men ändock – sponsring kommunen erbjuder. Föga kunde han ana att ungdomarna skulle fastna så till den milda grad för musiken och föga kunde han tro att dom skulle reagera så starkt när han ville vara den enda mannen bakom flygeln. En nagelbitarthriller i boogiewoogiemiljö.

 

 

När Änglagård förvandlas till en tysk familjefilm hamnar vi i Neckarbischofsheim, en lättuttalad liten by 24 kilometer sydöst om Heidelberg. Fanny heter Franka, Zack heter Jürgen, Colin Nutley är utbytt mot Werner Herzog men motorcykeln är densamma.

 

 

Det är egentligen ingen större skillnad mellan Populärmusik från Vittula och Populärmusik från Potsdam. Namnet ”Vittula” är en förkortning av Vittulajänkkä, den lokala tornedalsfinska beteckningen på området i Pajala där huvudpersonen Matti växer upp och den bokstavliga översättningen av namnet är ”fittmyren”.  Vad Potsdam skulle översättas till kan jag bara gissa mig till. ”Haschtant” kanske? En viss Herr Einkugel viskade dock i mitt öra att  ”det är ingen större skillnad mellan filmerna mer än att det pratas tyska i den tyska filmen och att populärmusik i Potsdam stavas ”polka”. Vi sålde aldrig bra i Potsdam.” *

* Herr Einkugel hette förut Herr Zweikugel och spelade bas i Modern Talking. En dag spelade han naken på underkroppen och fastnade med pungen mellan bassträngarna, därav namnbytet.


 

Fürstenfeldbruck, denna förort till München, kan på många sätt likställas med originalfilmens Falkenberg. Det är fan inte roligt att året runt tvingas sova på gräs. För det är väl det filmen handlar om? För det går väl att gissa sig till en films handling enbart av att titta på affischen? Va? Inte???

 

 

 

Fucking Åmål blev i den tyska versionen en barnförbjuden variant. Freiberg är nämligen inte bara en tysk stad, det är även namnet på killen i mitten på postern, han som alla tjejerna i klassen vill ligga med. Men Freiberg visar sig ha en koloni av hårlöss under kepsen, löss som vägrar anpassa sig till ett liv med billig hårvax och passiva mjäll som enda sällskap så dom beger sig ut på vandring söderut, det finns ju hår att bygga bo i på fler ställen. En löss-and-revenge-film med en handfull MYCKET aggressiva och (intet ont anade) smittade unga damer. Bakom effekterna står Tom Savini.

 

 

Vem kunde tro att en remake av Bo Widerbergs klassiker Ådalen 31 skulle komma att handla om kravallerna som skedde i den lilla tyska staden Iphofen år 1931? Vad hände i Iphofen 1931 kanske du undrar? Ja, med rätta kan du undra det. Det här är nämligen en film om dom hemligstämplade uppgifterna som läckte ut 2006, strax innan Apple skulle lansera sin första Iphone. Det visade sig att redan 1931 uppfann underbarnet Lorenz von Smeagul en tysk variant av denna telefon, Iphofen, uppkallad efter staden han bodde i. I ren Tinker Tailor Soldier Spy-anda får vi nu se historien bakom konspirationen, den som ledde till dom blodiga kravallerna 1931 och till att samtliga invånare i byn under 75 år års tid tvingats underteckna ett tystnadslöfte om Iphofens existens.

Spänning i världsklass utlovas när den prisbelönte regissören Florian Henckel von Donnersmarck tar steget ut i det tyska rampljuset igen efter den hyllande Das Leben der Anderen 2005. Magplasket The Tourist från 2010 kan vi väl förtränga?

 

Sune i Grekland blev Sune i Tyskland. Tänk att fyra bokstäver kan göra sån skillnad. 8,6 på ImdB!

.

Det var allt för mina filmhittipåfantasier för idag. Klicka dig gärna vidare in på mina filmspanarvänners inlägg och se hur dom tacklat detta spännande ämne.

.

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Publicerat

Fredagsfemman #133

5. Sista säsongen med The Killing

Ja. Sista. Nu är det finito på riktigt. Men vilken rackarns bra serie det har varit. Säsong 1 och 2 var båda alldeles utsökta (5/5) och sen dök det rejält med säsong 3 (2/5) för att sedan avslutas med säsong 4 (4/5). Joel Kinnaman och Mireille Enos är exemplariska vad gäller manlig-kvinnlig-partnercasting i polisserie, i min värld kan endast Scully och Mulder i Arkiv X konkurrera vad gäller personkemi. Ett bra betyg till Mireille och Joel alltså.

.

.

.

4. 80-talsbonanza

Eftersom jag är mitt upp i skrivandet, fixandet och trixandet med nya tisdagstemat blir det väldigt mycket 80-talsfilmtittande hemma nu. Jag tror att jag lätt skulle kunna fastna i att bara, resten av livet, titta på 80-talsfilm, tupera upp luggen, tugga Jenka, blanda egen Fanta Black-Orange, ta på mig mintgröna manchesterbyxor och dra Top Gun-quotes tills jag kräks på mig själv.

.

.

.

.

3. Jag älskar The Strain!!!!!

Men jag är livrädd hela tiden. En kanonkombo. Fy fan!

.

.

.

2. Stumfilm med Anna Järvinen

Imorgon och på söndag visas stumfilmen Den röda bokstaven (The scarlet letter) från 1926 på Cinemateket. Denna visning rätt upp och ner känns kanske inte som en pulshöjare men lägger man till att nyskriven filmmusik kommer att framföras på plats av Anna Järvinen blir det en hel annan sak. Det här känns som nåt jag inte vill missa. Klicka här för att läsa mer.

.

.

.

1. Malmööööö here we come!

Nästa vecka är det dags för årets höjdpunkt för en filmgalning som jag. Malmö Filmdagar drar igång och det blir film, film och åter film från tidig morgon till sen kväll OCH jag får hänga med mina härliga filmbloggarvänner flera dagar i sträck. Så jävla najs! <3

.

.

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KVINNOR SOM SLÅSS

Nåt som gör mig riktigt glad är vuxna människor som inte tappat förmågan att leka. Tyvärr är lekande vuxna ganska ovanliga. Det finns många som inte vågar visa sin barnsliga sida även om dom skulle vilja, många som som inte vill visa den, som bara tycker det är larv och sen finns det några stackars satar som inte vet vad ordet leka betyder, som antagligen aldrig vetat.

Månadens filmspanartema handlar om kvinnor som slåss. Vad har det med leka att göra? Massor, faktiskt, i alla fall i filmens värld.

En regissör med barnasinnet otroligt skönt lättillgängligt är Robert Rodriguez. Att se filmer av honom när han går totalt tokbananas i sin lilla värld är som att se riktigt bra dansare på scen, det ser ut att vara så himla lätt, det behövs inte övas, det behövs inga omtag, allt bara flyter och det går att se framför sig hur Robert R hoppar runt inspelningsplatsen med hoppsasteg, fnissar och klappar händer när scenografin exploderar och brinner upp.

Robert Rodriquez är inte bara galet barnslig i sitt sätt att göra film han är även väldigt duktig på att gestalta kvinnor som slåss, alldeles perfekt för detta tema tyckte jag. Det är kvinnor som slåss, kvinnor som skjuter, kvinnor som dödar, kvinnor som må vara preciiis hur snygga och utmanande klädda som helst men dom är allt annat än bimbos och våp.

Kvinnorna i den här filmen skulle aldrig skrika av rädsla när dom blir attackerade, aldrig ropa iiiiiiiii innan dom kramas, fan, nej, dom skulle aldrig kramas alls. Punkt. Men dom skulle heller aldrig erkänna att nåt gör ont, att dom är rädda eller på något sätt känner sig underlägsna männen, för dom ÄR inte underlägsna, dom är inga offer. Kvinnorna i Robert Rodriguez värld är helt jämställda männen.

Fast…okejrå….i den här filmen dör kvinnorna som flugor (i och för sig precis som männen) och den tuffaste av dom tuffa, Machete (Danny Trejo) överlever på många kvinnors bekostnad men i Planet Terror var det tvärtom, där kickade en enbent Rose McGowan rumpa så till den milda grad att luggen låg som ett lantis-V i pannan när filmen var klar.

Robert Rodriquez är inte bara världsbäst på att casta balla actiontjejer som kan slåss, han är om möjligt ännu bättre på att regissera dom. Alltså, det här är killen som kan få Jessica Alba att agera trovärdigt på film. Sug på den!

Vad skriver mina filmspanarkollegor om idag? Hur tänker dom om temat, vilka filmer om kvinnor som slåss har dom sett? Klicka på namnen för att komma till bloggarna.

Except Fear

Filmmedia

Filmparadiset

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird