Etikett: Filmspanarna

Publicerat

Fredagsfemman # 71

5. Bronson Pinchot, var tog du vägen?

Han spelade Serge i Snuten i Hollywood och letade sig in i mitt tonårshjärta med sin helt fantastiskt snygga näsa. Han hade en liten roll i True Romance och i Före detta fruars klubb men så mycket mer av bestående värde har det inte blivit även om Imdb-listan över filmer och TV-serier han varit med i är lång. 2013 kan han stoltsera med rollen som The Beaver i filmen Kung Fu and Titties, en film som knappast lär leta sig in i dom finaste salongerna. Men hallå, vad hände? Du var ju bra. Du hade ju framtiden för dig. Bronson Pinchot, skärp dig. Kom tillbaka!

 

4. Hur många chanser ska en tråkig film få innan man ger upp?

Jag har hållit på att traggla mig igenom en speciell film i veckor nu. Den är inte jättedålig men tillräckligt ointressant för att jag ska somna ifrån den och behöva spola tillbaka varenda gång jag tittar. Hur många börja-titta-gånger borde en film få på sig innan man borde ge upp? När det gäller böcker ger jag dom hundra sidor. Är jag inte inne i boken då, bye bye. När det gäller en film har jag uppenbarligen en oändlig källa av tålamod. Är det vettigt egentligen?

 

3. Sommarbio, kanske det bästa som finns?

När solen skiner eller när det regnar. Ensam, med ett sommarlovssegt barn eller med en vän. När man har alldeles för lite kläder på sig och fryser under ventilationsblåset eller när man tagit på sig en extra tröja och håller på att svettas ihjäl. När filmen är precis sådär hjärndöd och välgjord som man önskar eller när det blev en stor gäsp. Sommarbio är alldeles underbart och jag har inte det minsta dåligt samvete att jag kryper in i biografmörkret några timmar en solig sommardag. Varför skulle jag ha det? Jag gör ju det jag tycker är det roligaste som finns och det är INTE att sola.

 

2. Sofia Coppola är tillbaka!

Sofia Coppola är lite som Woody Allen tycker jag. Även om filmerna hon gör inte alltid blir perfekta så har hon en imponerande hög lägstanivå. Ikväll har The Bling Ring premiär. Känns som en måste-ses-film.

 

 

1. Gröna Lundh

Idag blir det berg-å-dalbanor, langos, spöktåg, velande om jag ska åka Eclipse eller inte, glass i stora lass, Petter på scen, Nyckelpigan, Lustiga huset, Bläckfisken i solnedgång, chokladhjul och mysipys på min forna arbetsplats från dom öppnar tills dom stänger. Med åkband, linser, kalasbyxor och ett helt gäng både stora och små människor som jag tycker om. Snälla, inget spöregn nu bara!

Publicerat

AFTER EARTH

 

 

 

 

10 ANLEDNINGAR TILL ATT JAG TYCKER AFTER EARTH SUGER APRÖV.

1. När jag ser en film får jag alltid efter några minuter en känsla. Den kan vara bra, den kan vara lovande, den kan ge mig ståpäls, den kan få mig att vilja fly och den kan lukta surt men i nio fall av tio stämmer den känslan även på resten av filmen. Redan dom första scenerna av After Earth gav mig det-är-nånting-som-inte-stämmer-vajbs. Scenografin kändes billig, det var noll kemi mellan skådespelarna och segelduk användes som nån scenografiskt nyskapande wohooo-pryl. Kom igen! Var och varannan svenne skippar markisen och köper en segelduk på Blocket för att skugga altanen. Det här utspelar sig tusen år framåt i tiden. Filmen försöker andas high tech. Det går inte riktigt fram.

2. Kitai (Jaden Smith) har en pappa som heter Cypher (Will Smith) och Cypher är nån värstingmilitär och en frånvarande pappa som Kitai givetvis har som måttstock för en lyckad man. Kitai vill också bli militär. Såklart. Han vill också springa fort och döda. Såklart. Han får chansen att visa sina färdigheter när deras farkost kraschar på jorden, alla dör utom far och son och Kitai tvingas att ensam ta sig från A till B för att rädda pappan, jorden, sig själv och hela tjofaderittan. MEN han måste inhalera ballerinakakor för att kunna andas.

3. KAN NI SOM BESTÄMMER VILKA MANUS SOM BLIR FILM GE FAN I ATT GE EN MASSA PENGAR TILL IDIOTER SOM SKRIVER IN KVINNOROLLER SOM DENNA:

DEN VACKRA FRUN SOM SITTER HEMMA OCH VÄNTAR – GLAD, LOJAL OCH FULL AV ENERGI OCH TÅLAMOD – PÅ EN FRÅNVARANDE, SNYGG OCH GIVETVIS FRAMGÅNGSRIK ÄKTA MAN MEDAN  HON TAR HAND OM SÖTA BARN, ETT PERFEKT HEM, SITT JOBB OCH SITT OKLANDERLIGA YTTRE OCH NÄR MANNEN NÅN ENSTAKA GÅNG PALLRAR SIG HEM ÄR HON FÖRSTÅENDE SOM EN JÄVLA BEDÖVAD KO OCH PRATAR MED SPÄD, VÄN OCH LITE HES PEDAGOGISK RÖST SÅ ATT MANNEN FÖRSTÅR ATT HAN NOG BEHÖVER GE SITT BARN KVALITETSTID. MEN HON RETAR INTE UPP HONOM. HON HÖJER INTE RÖSTEN, VISAR INGA KÄNSLOR, BLINKAR BARA SAKTA OCH LER MED ALLA TÄNDER SYNLIGA. SOM MAN SKA.

Jag hade kunnat skriva en text enbart om hur energiskt jag avskyr alla  ”Fru Cypher” i filmhistorien. Nu blev det inte så. Men att Sophie Okonedo som spelar mamma/fru dessutom kramar sitt barn enbart med handflatan gör inte att jag tycker bättre om henne. Hon är inte bara irriterande, hon är läskigt iskall också.

4. Ja, jag somnade. Jag sov nog ett bra tag men verkar inte ha missat nåt väsentligt av handlingen. Det är inget bra betyg på en film. Att jag vaknade och förbannade mig själv att jag inte var mer trött är inte heller nåt plus. Eller när dom säger i filmen att dom hunnit halvvägs i sitt letande, då får jag brainfreeze. Halvvägs? Vad fan menar dom? Är det Ben Hur? Är filmen fyraochenhalvtimme lång eller vadå? Nej den är 100 min. Världens längsta hundra minuter.

5. Filmens enda positiva inslag är scenerna med Zoë Kravitz. Hon spelar Kitais döda syster Senshi och hon har en fantastisk utstrålning. Tyvärr är hon knappt med alls. Det känns som att Will Smith, som är upphovsman till själva storyn, medvetet har eliminerat alla risker att ta bort fokus från sonen. Det här är Jadens film. Hade Senshi varit en lillasyster hade hon säkert haft mer screentime och antagligen spelats av Willow Smith.

6. Jag kan inte säga att jag läste eftertexterna sådär jättenoga men jag kan ana att folket bakom filmens effekter hette Jeff och Buck och Jason och Patch (och 204 pers till med samma typ av namn). Det känns som att dessa män (och kanske någon kvinna)  har orden ”you have to go fucking CGI-bananas” i sin arbetsbeskrivning. Det är apor och kattdjur och orm, det är stor fågel, det är småfåglar och en vulkan som ser ut som en dålig fototapet. Det är valar, flygande insekter, vattenfall, segeldukar – många många segeldukar – och det är Ursa som är nån form av alienmonster specialdesignad att leta upp människor och döda dom. Dom känner av feromoner vi människor utsöndrar vid rädsla, det är så dom letar upp oss. Bestarna är nämligen blinda. Smart tänkt vid uppfinningen av dom. Not.

7. När en film har logiska luckor bredare än luckan mellan Thore Skogmans framtänder så kopplar den überkritiska delen av hjärnan in. Jag hamnar i trotsåldern. Köper jag inte grundhistorien så köper jag inte nåt alls. Cyphers ben har gått av. Han försöker rädda benet genom att trycka in en slang mellan ingångshålen i benen. Byxbenet är trasigt, dom blodiga såren syns tydligt. I nästa scen har han byxor på sig igen. Hela. Rena. Obegripligt.

8. Det finns en scen filmen där Kitai blir biten av nån skalbaggsliknande blodigel (?) och blir förgiftad. I dejtingkomedin Hitch får Will Smiths karaktär en allergisk reaktion, en anafylaktisk chock. Det är samma nu-är-det-elefantmannen-på-gång-snart-spricker-ansiktet-masker användes som användes i båda filmerna (såhär såg det ut i Hitch) och jag kan riktigt se Will Smith med tårar i ögonen tokskrika ”That´s my boy!” när tagningen sitter.

9. När filmen är slut och jag ser M. Night Shyamalans namn som regissör slog det mig, javisst ja, det var ju HAN. Jag visste det nånstans i bakhuvudet men hade inte tänkt på det under hela filmen. Som Johan sa, vad är det med den mannen som gör att han tar fram det absolut sämsta i alla skådespelare? Jag håller med. Shyamalan lyckas få till och med Will Smith att underprestera, snubben som skulle kunna sätta guldkant och skönt schvung på en begravning.

10. Jag pratade med Sofia innan filmen och hon konstaterade att det bästa med After Earth är att man VET att den inte kan vara sämre än The last airbender. I viss mån har hon rätt. I min värld är den här inte sämre, det blir remi.

 

 

Vi var ganska många Filmspanare som genomled den här filmen i lördags. Finns det någon som gillade den? Spännande läsning väntar på dessa bloggar: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, The Velvet Café, Har du inte sett den.

Publicerat

Fredagsfemman # 70

5. Lille Jaden

Det finns en snubbe, en liten snubbe, som heter Jaden Smith. Jaden Smith kommer bli en av nästa generations allra största skådespelare. Han har star quality som går att mäta med seismograf. Att ha kända föräldrar och få kändispartyn med bröstmjölken är ingen garanti för begåvning och det det visar Jaden Smith i alla filmer han hittills varit med i. Han visar att både generna och miljön blev helt rätt – och viljan, lusten, orken och utstrålningen. Ikväll har hans senaste film After Earth premiär. Pappa är också med.

4. Varför heter det jordgubbar?

Det finns ju ingenting jordigt över dessa röda gubbar. Dom är ju bara ljuvliga. Jag skulle kunna leva på jordgubbar och jordgubbar allena. Okej, lite syre och vatten också men annars är jag nöjd.

3. Fuldans är underskattat!

Jag har köpt George Michael Live in London på DVD. Det var dumt. De blir nämligen väldigt lite filmtittande hemma och väldigt mycket fuldans. Men det går inte att sitta still, det svänger ju och George Michael är en JÄKEL på att sjunga live. Barnen drar ner persiennerna och skäms lite men när dom väl är nere kan dom inte heller vara still. Bra motion är det. Och kul. Jag kan inte sluta dansa. Rejvpartyn, finns dom fortfarande?

2. Planet Terror-party

Planerna för mitt Planet Terror-party med kidsen framskrider. Nu skriker dom inte när jag tar fram DVD-fodralet. Jag vill ju bara få dom att fatta att världscoola stentuffa actiontjejer finns, dom behöver inte ens ha två ben för att meja ner bus. Rose McGowan är bara SÅ ball, Planet Terror är bara SÅ bra och det går att piffa hemma som om det vore vilken melodifestivalfest som helst, discoboll, ja varför inte liksom? Lite röd Jello på det så är partyt i hamn. Och kids som frivilligt stannar framför TV:n. Det kommer. Jag ger mig inte.

1. Sista filmspanarträffen innan det lilla sommaruppehållet

Nu har vi hållit igång Filmspanarna i 1,5 år. Tiden går så fort och snart är det sommar med en massa schyssta blockbusters som ligger och smyger i buskarna. Imorgon ses vi för en sista gemensam film innan den lilla filmspanarsemestern träder in. Och lite middag. Och kanske en öl. Eller två. Eller fem. Och jag har lovat han som väljer film den här gången att spela klarinett. Fan också. Det var trettio år sen sist.

Publicerat

Fredagsfemman # 67 – Musikaliska nedslag i mitt liv

5. Lyssnar på King och känner mig som en drottning

Ibland kommer det en låt som får mig att känna mig som en fågel. Som att jag kan flyga, som att jag kan lyckas med allt jag företar mig, som att det inte gör nåt om bilrutorna sprängs av basgången – spela roll liksom, jag är drottning i mitt eget liv! Petters King från nya skivan Början på allt är en sån låt. Jag tror den kommer spräcka många trumhinnor, mina är i alla fall bra uttänjda nu.

 

4. Som en liten film

Ibland springer man på musikvideos som är som små filmer. Konstnärligt, snyggt och udda är den här lilla pärlan som andas David Lynch tycker jag. Sen går det inte att sitta still när man hör den heller. Jag vill bara åka till….Berlin.

3. Burt Wonderstone, Steve Carell och Imagine Dragons

Jag har precis sett The incredible Burt Wonderstone och med det blivit en musikalisk filmscensfavvo rikare. On top of the world med Imagine Dragons i kombination med en Steve Carell-fining i hockeyfrilla och puderkakor tjocka som limpmackor i ansiktet, det går inte att göra annat än att le och att lyssna på låten om och om igen. Jag blir bara så jäkla glad!

 

2. Eurovison Song Contest-finalen i Malmö

Malmö. Malmö. Malmö. Jag är jättearg på Malmö men det kommer gå över. Fick avboka mitt hotellrum då jag inte tänker åka över halva Sverige för att titta på storbilds-TV, jag gör det på hemmaplan istället. Men imorgon är det FINAL – wohoooow – och för många veckor sedan satte jag tjugo spänn på den låt jag tror och hoppas ska vinna. Nu är det inte hans starkaste sida att sjunga live, det ska erkännas, men ändå. Lyssna bara. Tralla, dansa, pausa, fika. Gör var du vill men sjung meeeed. Waiting for the bitter pill, give me something I can feel, cause love kills over and over, love kills over and over again. Finalen blir i Belgien nästa år.

 

1. Filmspanarträff imorgon

Fördelen med att jag inte är i Malmö imorgon är att jag kan vara med en bra stund på filmspanarträffen. Vad vi ska se för film tillsammans avslöjar jag inte här och nu men det är en av höjdpunkterna med träffarna, filmen, den som ibland blir en flipp, ibland en flopp och ibland nåt mittemellan. Men det är roligt att se film som andra väljer, tvingas vidga sina vyer ibland och inse att allting inte alltid är som det ser ut att vara. Precis som på film.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: FILM OM FILM

När Filmspanarna bestämmer gemensamt bloggtema känns det alltid spännande att se hur både dom andras och min hjärna fungerar för att hitta en fungerande infallsvinkel.

För egen del är det oftast som att lyfta på en sten, ibland hittar jag en massa kryllande myror och då försöker jag få fatt i den myra som känns kuligast att skriva om eller den utan ben, den som bara ger upp utan strid. Så ibland, som nu, lyfter jag på stenen och hittar…ingenting. Inte så mycket som ett murket löv. Det är typ vakuum under stenen.

En film som handlar om film kan väl inte vara så svår att hitta, nejdå, inte alls, men inspirationen min käre Watson, inspirationen måste liksom ta sig in genom porerna och ut till fingrarna för att det ska bli bra men där är det stopp. Eller var. Jag lyfte nämligen inte på en sten i skogen den här gången utan på en möglig tegelsten på en soptipp.

Efter en Imdb-sökning på Elizabeth Banks då jag sett Wet Hot American Summer och det slog mig att jag alltid tycker att hon är bra (även när hon spelar hysteriska roller som den i Hungerspelen) kom jag fram till denna ”pärla” i ”komedidjungeln”: Zack and Miri make a porno.

Det finns ingenting med den här filmen som någonsin lockat mig men att Elizabeth Banks är med gör att den hux flux känns intressant nog för ett tema som detta. En film om två white-trash-sunkiga människor som ska spela in en porrfilm för att kunna betala hyran, såklart det är en film jag vill se, självklart. Det här låter jätteintressant, sevärt och framförallt lärorikt. 100 minuter liv kommer inte kännas det minsta bortkastat efter att ha sett klart filmen. Seth Rogen är ju med också. Mums filibabba. Eller nåt. (Framgår ironin? Dryper det mellan raderna?)

Zack (Rogen) och Miri (Banks) delar lägenhet men är inte tillsammans. Dom har ”bara” varit bästa vänner sedan skoltiden och är inte det minsta svartsjuka på varandra när dom ligger med kreti och/eller pleti eller köper dildos och fittor på burk på nätet. På en klassåterträff möter dom två killar som inte bara funnit varandra utan även hittat ett lukrativt yrkesval – bögporrfilm. Miri som precis blivit filmad av två youngsters med mobilkamera när hon iklädd mormorstrosor bytte om på jobbet blev snabbt en nätsnackis och idéerna börjar sprudla. Strömmen och vattnet är avstängt, dom har inte pengar till hyran (för idiot-Zack tyckte det var viktigare att köpa skridskor) och att spela in en porrfilm kan ju inte vara så svårt. Det är ju bara att ligga lite och båda har ju vanan inne – dock inte med varandra.

Det ska alltså skapas porrfilmshistoria och det börjar med Star Whores. Zack och Miri hittar en producent, det ska castas skådisar, hittas inspelningsplats och fipplas med ljud, ljus och stämningsmusik och jag märker att jag inte tycker det här är sååå pjåkigt och jag blir fan rädd för mig själv.

Det finns ingenting av bestående värde i den här filmen, ingenting som är skratt-roligt, ingenting som förvånar mig med historien för den är genomskinlig som gladpack MEN det som överraskar mig positivt är samspelet mellan Elizabeth Banks och Seth Rogen. Hon är bra och hon gör honom bra mycket bättre än han egentligen är och när filmen är slut slår det mig att Zack and Miri make a porno är för Seth Rogen vad Den engelske patienten var för Ralph Fiennes – i alla fall i MINA ögon och DET hade jag aldrig kunnat tro.

Nu ska jag gå och köpa såpbubblor.

Läs gärna vad mina filmspanande vänner har hittat för infallsvinklar på månadens tema: Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Jojjenito, Flmr, Addepladdes filmblogg och Filmitch.

 

Publicerat

VI

Dom allra flesta vuxna människor kan säkert känna igen ett destruktivt förhållande när dom ser ett. Även om det kan vara svårt att se det när man är mitt inne i det själv så är det desto lättare att se det hos andra.

Tankar som ”vad ser dom hos varandra egentligen, dom bråkar ju hela tiden” och ”hen ser inte alls ut att må bra fast hen säger att livet är toppen” är vi nog många som tänkt om andra precis som att det går att hitta jobbiga scener ur sitt eget liv när man tittar i backspegeln. Det är den här igenkänningsfaktorn som jag tror är filmen Vi´s största tillgång.

Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) är lärare och jobbar på samma skola. Utåt sett är dom som vilken man och kvinna som helst, det finns inget speciellt med nån utav dom, inget som sticker ut, inga direkta intressanta personligheter, inga extravaganta kläder eller hobbys, dom är helt enkelt som folk är mest eller som Sigge Eklund skulle ha sagt: fölk.

En okej man och en okej kvinna träffas, blir kära och flyttar ihop. Inget konstigt med det, sånt händer tusentals gånger dagligen. Det som också händer oftare än man kanske tror är att en helt okej man och en helt okej kvinna var för sig inte per automatik blir ett helt okej par. Många älskande par tar fram det bästa hos varandra men det finns också dom som tar fram det sämsta, som får den lilla otäcka Gollumen i hjärnan att väckas till liv och man vet inte varför.

På förhandsvisningen presenterade regissören Mani Maserrat själv filmen. Han beskrev den som ”en skräckfilm om relationer”. Jag håller med till viss del även om jag tycker det är ett lite klantigt epitet att lägga på en film då jag tror att det borgar för besvikelse snarare än att man bara tittar på filmen med öppna ögon. Ordet skräckfilm ger (i alla fall mig) associationer till blod, klafs och ond bråd the-Hollywood-way-död och Vi är ingen sådan film. Vi är en film som med små och enkla medel visar hur ord och enkla handlingar kan vara helt förödande för en relation.

Men vad gäller Mani Maserrat så tror att han får kolla att passet är aktuellt och preppa en necessär för det kan bli åka av nu. Jag tror nämligen att Maserrat, Skarsgård, Åström och Vi kommer att göra uppmärksammade nedslag på många filmfestivaler världen över och jag tror att Vi blir för 2013 vad Äta sova dö var för 2012: en brutalt naken skildring av en verklighet många känner igen sig i. Att jag själv känslomässigt inte överrumplades av varken Äta sova dö eller Vi är en annan femma.

Vi är en osedvanligt närgången och naken film som kommer att kännas ”genuint svensk” i mångas ögon. Det närmaste jag kommer i jämförelse är Jag är nyfiken gul från 1967 med en naken Lena Nyman och en naken Börje Ahlstedt i huvurollerna. Här är det en naken – och modig – Gustaf Skarsgård och en naken – och modig – Anna Åström som visar varenda millimeter av sina kroppar på bioduken och jag tror precis som Maserrat att publiken kommer delas i två läger, dom som verkligen gillar filmen och dom som verkligen inte gör det. Den är inte helt enkel att ta till sig och att dialogen bitvis haltar förvånar nog ingen som är van att se svensk film men det är ett fint hantverk och utomordentligt skådespeleri. Med beröm godkänt!

Jag såg filmen med Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Har du inte sett den-Johan. Klicka på namnen för att läsa deras tankar om filmen. Vill du se en intervju med Gustaf Skarsgård där han pratar om filmen så kan du klicka här (intervjun startar 4.46 in i programmet).

Publicerat

SIDE EFFECTS

Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.

Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.

Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.

Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.

Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?

Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.

Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.

Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.

Publicerat

Fredagsfemman # 63

5. Var finns säsong 4 av Ally McBeal?

Jag har en tonåring härhemma som var och varannan dag surfar in på Discshop och CDON för att se om Ally McBeal säsong 4 finns att köpa. Säsong 1-3 är så vältittade att DVD-skivorna påminner om gamla vinylplattor och hon förstår inte grejen med att säsong 5 finns att köpa men inte 4:an. Nån som vet var jag kan hitta den? Ladda ner/streama gills inte. Den ska ha fodral, det ska vara riktiga filmer. Det är viktigt.

 

 

4. Carina Berg

Hon är sjukt bra Carina Berg. Sjukt bra. Bergs bärbara talkshow är kanske inte riktigt lika charmigt som Berg flyttar in men tillräckligt bra för att jag ska ställa klockan och titta.

 

 

 

3. Jag saknar Emma Thompson

Flera gånger den senaste veckan har jag tänkt en tanke som jag aldrig förut tänkt: Jag saknar Emma Thompson i en riktigt bra roll. Jag saknar henne som hon var i filmer som Återstoden av dagen, Love actually, Howards End, Förnuft och känsla, Chopin Mon Amour, Mycket väsen för ingenting och Peter´s friends. Jag liksom bara saknar att få se henne briljera i en roll som är som klippt och skuren för just henne. Agent O i Men in black 3 doesn´t do it for me och jag hoppas att Emma själv inte heller nöjer sig.

 

 

2. Jag tror jag älskar Benny Andersson

Att ha en jäkla massa pengar och vett att göra bra saker med dom är en kombination man inte ser alltför ofta. I måndags morse nåddes jag av nyheten att Benny Andersson startat filmbolag tillsammans med sin son Ludvig och att dom köpt filmrättigheterna till Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs böcker Cirkeln, Eld och Nyckeln och jag blev tossig av glädje i  hela hjärtat. Tänk vad härligt att ha så mycket pengar att man bara kan tjoffa in dom i intressanta projekt, förena både nytta, nöje och kulturgärning och kanske som grädde på moset lära sig nya saker på kuppen. Heja Benny och grattis Sara och Mats. Alla på jorden tror på projektet nu.

 

 

1. Mina vänner Filmspanarna

Imorgon är det träff med världens bästa filmspanargäng och SOM jag längtat. Jag var inte med förra månaden men nu kommer jag vara där och nu är vi tillbaka i våra välkända katakomber i Gamla Stan efter den gemensamma biofilmen. Har du en filmblogg och är nyfiken på vad Filmspanarna är för nåt? Mejla mig. Jag berättar. Och gläfsar lite bara för jag tycker det är så himla roligt.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SPECIALEFFEKTER

Tänk vad skönt det hade varit att göra det lätt för sig nu. Tänk om jag hade känt för att skriva om det världsomvälvande i att få se livs levande dinosaurier på film eller dregglande aliens, en glosögd Gollum eller en gigantisk Godzilla, naturkatastrofer av diverse slag eller när tecknade seriehjältar blir till verkliga filmditon. Jag älskar ju specialeffekter. Få filmscener kan göra mig mer känslomässigt glad-bananas än när en färgglad transformer förvandlas till lastbil eller när jag får titta in i Tron: Legacy-världen, ändå var det inte något av detta som var det första som dök upp i mitt huvud när månadens tema avslöjades. Det var en enkel fjäder.

Specialeffekter, så som vi oftast ser dessa, kostar miljarders av dollars och meningen är att det ska synas på filmduken. När Manhattan ska översvämmas ska det jävlarmimej se verkligt ut, när en planet exploderar ska det kännas som att det var vi som rattade rymdskeppet. Vi som betalar biobiljetten ska känna att vi fått ut maximal upplevelse för pengarna och många filmmakare är väldigt duktiga på att leverera den känslan (ÄVEN om vi är många som sett just dessa spektakulära scener till leda i trailers månader innan premiären). Men jag, jag sitter här och tänker på en simpel fjäder.

När jag ser filmer som Battleship, Independence Day, Iron Man, Jurassic Park, Twister och The Impossible så vet jag att jag blir lurad. Jag förstår det och jag accepterar det. Jag känner mig inte som en dumstrut efteråt, det känns bara som att jag fått titta in i en förunderlig värld som jag inte sett maken av förut och jag kan känna tacksamhet för det. Sen finns det filmer som är fullsmockade med specialeffekter men jag som tittar greppar inte vidden av det. Jag tror på det jag ser, jag tror att det är verkligheten och när jag blir överbevisad kan jag först känna ett hugg av bitterhet i hjärtat, ett hugg som sedan övergår i fascination. Det är där min fjäder kommer in i bilden.

En av dom vackraste filmscenerna jag vet är början i Forrest Gump. Den melankoliska musiken i kombination med en ensam fjäder som singlar ner från skyn, en fjäder som leker sig fram i vinden och lägger sig väl tillrätta vid Forrests gymnastiksko.

Det är en fjäder som inte finns. Hela sekvensen är hittipå. Fjädern är inritad och datorfixad och den är inte sann för fem öre men det är en specialeffekt så in i detalj perfekt och subtil att den slår ut dom flesta monster, explosioner och sjunkande fartyg. Jag tror ju på den. Den finns, för mig gör den det och när jag ser en fjäder eller ett löv eller en plastpåse liksom fastna i en vårvind och gunga sig fram mellan bilar, fötter och sandkorn så hör jag Forrest Gump-temat i öronen och tror mig vara med i en film.

Sånt händer aldrig när jag promenerar på stan och ser Optimus Prime, Clu eller Ivan Vanko.

Vill du läsa hur dom andra filmspanarna tacklat temat specialeffekter? Klicka på länkarna för att komma till respektive blogg och klicka här om du vill se hur fjäderscenen i Forrest Gump gjordes. Fripps filmrevyer, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Mode+Film, Addepladde, Filmitch och Except Fear Filmblogg.

 

 

Publicerat

Fredagsfemman # 58

5. Molanders på SVT

Jag vet inte varför, men nånting får mig att titta på SVT-serien Molanders. Med sina 43-minutersavsnitt är dom perfekt sällskap under en lunchtimme och visst är det ganska småmysigt men det är också halvkonstigt. Vilken är egentligen målgruppen? Är det nån mer än jag som tittar på detta? Är det nån som blir klok på vad seriens syfte egentligen är?

 

4. Mellobajstwitter

Visst, Melodifestivalen är slut för denna gång och nu blir det inget musikaliskt fyrverkeri förrän i maj när Eurovison drar till Malmö. Men det är inte festivalen som sådan som hamnar på veckans fjärde plats, det är fenomenet mellotwitter. Det här är första året jag tittar på programmet med twitterfingret redo och jag har varit väldigt förvånad varenda lördag över hur många som säger sig avsky/hata Melodifestivalen men som ändå uppenbarligen tittar eftersom dom twittrar i realtid om allt dom ser. Bajstwittrar alltså. Snabba poäng om hur dåligt allting är. Aldrig någonsin något positivt. Jag tycker det är en väldig skillnad mellan att bajstwittra och att twittra om BÅDE ris och ros, det som handlar om engagemang, tyck och smak. Men ett tips till nästa år: Byt kanal. Det är inte 1956, det finns fler kanaler!

 

3. Våren är på väg!

Nu är det slut med lyxen att kunna titta på film på dagtid utan att behöva dra ner persienner och få smutsiga-fönster-panik. Men det är lugnt, alla årstider har sina plus och minus men vad gäller våren så är det värt allt jox i världen. Välkommen! Du är efterlängtad!

 

2. Girls

Jag som alltid säger att jag inte tittar på TV-serier får nog tänka om. Jag tittar ju på TV-serier, bara inte så ofta. Men Girls är en serie jag kämpat en del för att kunna ta till mig men efter tredje avsnittet damp poletten ner och nu är jag fast. Men maken till serie-hype var det länge sedan jag såg och kanske var det den som gjorde att jag var så skeptisk till en början. Däremot fattar jag inte grejen med TV-Cirkeln alls, programmet där Johanna Koljonen, Nour El Refai och Linnea Wikblad diskuterar veckans avsnitt av Girls direkt efter att det sänts på SVT. Tjejsnack om en tjejserie, eller vadå? Jag tycker att det skulle vara betydligt mer intressant om en kille OCKSÅ blandades in i gänget. Å andra sidan behöver jag ingen analys så det där extraprogrammet kanske inte är för mig i alla fall.

 

1. Vad härligt! Nu ska det pratas film igen!

Imorgon är det dags för mars månads filmspanarträff. Bio, middag och härligt filmsnack hela kvällen lång. Har du en filmblogg och är nyfiken på vad Filmspanarna är för något? Mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se) så ska jag förklara mer.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: BARNDOM

Månadens filmspanartema handlar om barndom. Jag tänkte först göra det lätt för mig, jag tänkte se om Pelle Erövraren eller Mitt liv som hund och skriva nån standardrecension med en lite krydda på toppen om små pojkars uppväxt på film. Sen tänkte jag om, eller rättare sagt, den andra tanken la sig som en stickad filt över mig och vägrade flytta på sig. Den där tanken som kändes viktigare än allt det andra, speciellt i dessa tider när all form av kommunal ”lyx” bantas ner och dom som sitter på pengarna med retorisk övertydlighet får oss att tro att sånt inte behövs, i alla fall inte utan privata intressenter och chans på storvinst.

Barndom. Min barndoms filmupplevelser. Vad är det som gjort att jag blev den filmälskare jag är? Är det genetiskt, är det lathet som gjorde att jag hellre gick på bio än tränade längdskidor, är det en slump eller kan det vara så att i en liten stad där det inte händer så mycket så kan tillgången till en liten biograf fungera som ett vattenhål, en chans att se andra delar av världen, delar som ett barn i en byhåla bara kunde drömma om att få besöka.

Jag var inte stor när jag besökte den – redan då – gamla biografen för första gången. På helgerna tog jag och mamma en långpromenad från vårt hus på andra sidan stan, det visades Tom & Jerry, Lucky Luke och korta Kalle Anka-filmer, ibland fick jag Nickel eller en ask Viol med så stenhårda tabletter att hade jag haft fullt garnityr så hade annat än mjölktänderna rykt.

Biografen låg som i en böj, en nittograders snäll kurva i vilken bilar kunde stanna och släppa av förväntansfulla biobesökare och när jag blev aningens större än tecknad-film-åldern var det just det som hände. Jag och mina kompisar blev skjutsade dit för att tillsammans få uppleva filmer som Tuppen, Göta Kanal och Madicken på Junibacken. Det var inte så himla noga vilken film jag såg och det här med att se vilja ”nya” filmer existerade inte. Det kom inte ”nya” filmer till byhålan. Nåt halvår efter premiären i huvudstaden kunde en film – med lite tur – landa i byn och då nyhetsrapporteringen inte funkade på samma blixtsnabba sätt då som nu så var det ingenting jag saknade.

Under många många år såg jag i stort sett alla filmer som visades på biografen, alla filmer min ålder tillät och alla filmer jag egentligen inte fick/skulle se. Ibland kom min mamma på mig, då cyklade hon ner till biografvaktmästaren och skällde ut denne, förklarade att åldersgränser var till för att följas yada yada yada. Jag förstod vad hon menade och visst hade hon rätt men en 15-årsgräns kunde inte hålla mig borta från Fredagen den 13:e, Råttornas hämnd och Ett litet hus fullt med skräck. Min månadspeng gick till biobesök, jag letade upp kompisar som tyckte om film lika mycket som jag, jag försökte hitta ett sammanhang och sällskap i nåt som egentligen är världens ensammaste hobby (vilket är precis det Filmspanarna gör nu).

Ibland tänker jag på vad jag hade gjort utan denna lilla biograf i min närhet. Vad hade jag sysselsatt mig med? Vad hade gett mig upplevelser istället? Ärligt talat, jag vet inte. Att hyra filmer är inte samma sak, det blir ingen gemenskap. Att se människor vallfärda till en byhålebiograf för att se Flashdance, Splash, Sällskapsresan och Gremlins, att höra skratten, att ana tårarna, att känna lukten av kalla popcorn och nyputsade skinnloafers, att stå i den lilla foajén och vänta på att bli insläppt och samtidigt passa på att syna en filmaffisch på en kommande storfilmjag inte visste fanns – Crocodile Dundee, Polisskolan 3 eller Den vilda jakten på juvelen  – att drömma mig bort, att samla förväntningar i maggropen och veta att en dag, en vacker dag kommer jag att få se den där filmen, den som verkar vara ett sånt otroligt häftigt äventyr.

Jag var femton år när mina föräldrar skilde sig. Min mamma, min bror och jag flyttade från huset där jag växte upp till en lägenhet och jag har aldrig varit så glad. Titta på bilden här ovanför. Bakom bion är ett stort träd och bakom trädet är ett beigt hus. Dit flyttade vi. Det översta fönstret, strax till höger om trädet, var mitt nya rum. Biografen blev min granne och på nåt sätt kändes mitt liv just då ganska fulländat.

Det finns många i detta land som driver små biografer enbart på grund av en genuin kärlek till filmen, som kämpar på, som knappt får lön. Jag vill på detta lilla sätt skicka all kärlek jag kan till dessa personer. För om nya generationer ska kunna lära sig att film faktiskt ÄR bäst på bio så krävs det levande fungerande biografer och inte bara i storstäderna. När biobesök blir en del av barndomen, när tidiga positiva minnen av all form av kultur fastnar i systemet så går ränderna aldrig ur.

Jag kommer för alltid att älska den lilla biografen Saga i Flen. Den är en stor del av min barndom och grogrunden till att jag just nu sitter och skriver på en tämligen välbesökt filmblogg. Det är många år sedan jag flyttade därifrån men jag har återvänt till biografen ett antal gånger sedan dess och jag försöker gå på bio i alla små städer jag besöker.

Jag gillar att vara vuxen men älskar känslan av att vara barn igen, speciellt när jag sitter i en biograf, förnimmer smaken av Nickel i munnen och känner filmförväntan i magen.

Barndom på film var det ja, eller barndom MED film i mitt fall. Mina filmbloggande kollegor skriver om samma tema idag, fast med olika infallsvinklar. Klicka dig vidare in till dom och läs deras texter: Addepladde, Except Fear, Filmitch.  Filmparadiset, Flmr – En filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito,  Mode+Film, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café,

Publicerat

Fredagsfemman # 53

5. Filmåret 2012 – bra eller anus?

Det har stötts och blötts en del om hur dåligt filmåret 2012 var och jag håller fast vid min ståndpunkt, förra året var rätt mediokert. Letar jag femmor får jag ta fram stora förstoringsglaset men det är ett desto jämnare och bättre år om jag ser till filmer som hamnat snäppet under. Många starka fyror som ska försöka brotta sig in på min bästa-lista, en lista som för övrigt är i det närmaste klar. Jag har ett par filmer kvar att se innan jag spikar listan helt men jag har bestämt datum för publicering. Söndagen den 4:e mars kommer den upp på bloggen.

 

4. Claire Danes

Efter att ha sett henne med löständer i Temple Grandin, efter att ha bannat mig själv att jag slutade se Homeland efter fem avsnitt av första säsongen (fast jag tyckte det var sjukt bra), efter att det slog mig att jag sett henne som Julia i Baz Luhrmanns Romeo + Juliet sjukt många gånger och efter att jag sitter och väntar på Bille August version av Les Misérables i vilken hon spelar Cosette så känner jag att här är en skådespelande kvinna jag skriver på tok för lite om. *disssccchhh* Jag klappar helt sonika till mig själv på kinden, flippar upp henne på fredagsfemman och påminner mig själv – återigen – om vilken GRYM skådis hon är!

 

3. Min nyfunna kärlek till podcaster

Det som började med Har du inte sett den?-podden fortsatte med att jag under december månads mörka kvällar lyssnade mig igenom samtliga avsnitt av Värvet samtidigt som jag återupptog en av mina äldsta och mest kära fritidssysselsättningar: att rita. En vägvinnande kombination. Satan så bra jag mår i både kropp och själ när jag lyssnar på samtal utan musik och reklam och samtidigt håller i  – och använder mig av – en riktigt skön svart penna. Den mest otippade vändningen i det hela hände när Värvet-avsnitten tog slut. Vad skulle jag lyssna på då? Podcastar är en djungel och eftersom jag bara lyssnar när jag går och lägger mig är jag rätt känslig för röstlägen och där gick Filip&Fredriks pod bort direkt. Så jag gjorde det superkonstiga, jag klickade på avsnitt 1 av Alex&Sigges podcast. Jag trodde mycket om detta men inte att det skulle vara genialt. Vilket det är. Varje gång. Att använda sig av det svenska språket så tydligt, klokt, smart och på-pricken som Sigge Eklund och Alex Schulman gör, det gör mig varm om inte i kroppen så väl i hjärnan.

 

2. Filmspana…..näääää. Mello Del 2 jue.

Det finns ingen situation i vilken Filmspanarna hamnar på andra plats så den här helgen får Melodifestivalen en hedrande silvermedalj. Förra veckans premiärsändning hade en del i övrigt att önska om jag ser till den manliga programledaren och dennes idoga läsande från manuskorten men vad spelar det för roll när superkvinnan Gina Dirawi är där och styr upp hela tjotaballongen. Duktig är ett ord jag tycker rätt illa om men Gina är verkligen det. Hon är duktig. Det är en ynnest att se henne i livesändningar. Håll fast henne SVT. Ge henne den lön hon kräver, ni har det tillbaka mångfalt.

 

1. Filmspanarträffen

Imorgon ska vi ses igen, vi som har film och ord som största hobby och det är min första lediga lördag på en hel månad. Vilken härlig dag det ska bli – på många sätt! Vänner, bio, mat, dryck och filmsnack en masse. Vad blir morgondagens röda tråd? Django?

Om du läser detta, har en filmblogg och känner dig nyfiken på vad Filmspanarna är för nåt – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se). Om du har en filmblogg och redan har bokat in skönt filmspanarlördagshäng  – vi ses imorrn!

Publicerat

GANGSTER SQUAD

 

 

 

 

 

 

 

Månadens filmspanarfilm visade sig vara en hårdkokt historia till en början. Los Angeles skrupelfria maffiaboss Mickey Cohen (Sean Penn) har med hjälp av sina hantlangare spänt fast en antagonist i kedjor mellan två bilar och bilarna kör åt varsitt håll. Schplaffs säger det när mannen klyvs i tu och den övre halvan åker åt vänster och den undre åt höger. Oj jäklar, tänker jag, det här kan bli en skönt mörk och våldsam stund i biomörkret.

Los Angelespolisen John O’Mara (Josh Brolin) är moralens väktare nummer ett. Han tar jobbet på stort allvar, kanske för stort om jag ska tro reaktionen hos hans gravida fru Connie (Mireille Enos – och NU kom jag på var jag sett henne förut, hon är ju Sarah i The Killing!). Connie som karaktär är för övrigt en frisk fläkt i filmen, en tänkande kvinna med normala reaktioner, inte bara ett vackert våp som väntar hemma medans den tuffe mannen är på uppdrag. Skönt att se!

Polischefen (Nick Nolte) sätter O´Mara på det i princip omöjliga uppdraget att tillintetgöra Mickey Cohen. Han ska sätta samman en grupp, en gangster squad, som tillsammans ska se till att det blir möjligt och en grupp blir det, en ganska namnkunnig sådan. Kollegan Jerry Wooters (Ryan Gosling) har en given plats, Jerry som till en början spelas på ett ganska feminint sätt av Gosling, så pass feminint att jag tror att han är gay. Det är han inte. Han är en LAPD-casanova utan minsta tanke på att binda sig men när han ser Cohens rödhåriga älskarinna Grace (Emma Stone) blir han allt betuttad på riktigt.

För att vara en gangsterfilm som utspelar sig i 40-talets Los Angeles så känns filmen välgjord men plastig i en svårdefinierad kombination. Hela filmen spretar tycker jag. Jag vet inte om det ska vara spännande eller inte, jag vet inte om dom komiska inslagen är där för att vara komiska eller om det är jag som skrattar på fel ställe. Jag vet inte om gangstergruppen ska vara supersmarta och hårdkokta för i varannan scen beter dom sig som om det var Hot Shots 2 jag tittar på. Det blir alltså fars av det hela ibland men en ganska tjommig sådan om jag får säga min mening.

Sen är det det där med svensk översättning av engelska ord och titlar. Det är inte alltid lätt och vi är många som tycker den svenska titeln på filmen Silver Linings Playbook är rent bedrövlig. Du gör mig galen! Hemsk titel. Hemsk! Men om jag ska se den här språkprylen ur en positiv synvinkel så lyckades hen med ansvar för den här filmens textning att hitta på ett helt nytt och rätt kul svenskt ord: fittflock.

Ordet fittflock är det jag bär med mig av filmen, det jag minns bäst såhär några dagar efteråt. När jag såg filmen blev jag skönt underhållen men ingenting stannade kvar, filmen rann helt enkelt av mig. Nu undrar jag såklart vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen. Här är deras recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Fripps filmrevyer,  Jojjenito, Film+Mode och The Velvet Café.

Publicerat

Fredagsfemman # 49

5. Camila McConaughey

Bakom varje framgångsrik man står en schysst kvinna och garvar arslet av sig. Nej, så är det inte riktigt alltid men för Matthew McConaughey är det så just nu. När Except Fear gav nämnda Matthew Årets Jessica Chastain-award kunde jag inte låta bli fokusera min kommentar på en människa som jag tror har en stor del i hans grymma uppsving i filmbranschen: frugan. Maken till makalös människa har jag sällan skådat! Hon är den naturligt vackraste kvinnan på jorden, hon har spottat ur sig tre barn på fyra år, hon är gift med värsta bästa hollywoodhunken och hon verkar knappt bry sig. Hon är så perfekt att det inte ens går att bli liiiite förbannad. Hon är bara….GRYM! Tror du mig inte? Kolla här.

 

4. Mer pengar till dokumentärfilmer

Det senaste årets uppsving för svenska dokumentärfilmer (Palme, Searching for Sugar Man, För dig naken) har gjort att Filminstitutet satsar mer pengar på denna genre framöver. Guuuuud så bra säger jag! Jättekul och jättesmart och vettigt och spännande och ALLT på en och samma gång. Det är på tiden att dokumentärer och dokumentärfilmare får den uppmärksamhet dom förtjänar.

 

3. VHS-lycka

Jag kan inte nog puffa för VHS:er. Kanske är det mossigt, kanske är det larvigt men nej, jag tycker inte det. VHS:er för mig är som vinyler för riktiga skivsamlare. Det spelar ingen roll att knastrar och svajar och är krångligt med textning och tillbakaspolning, jag älskar´t! Det är liksom att se film på riktigt fast ändå inte på nåt sätt. Givetvis medelst tjock-TV.

 

2. Ryan Gosling

Det är ett tag sedan han syntes på bioduken efter ett ihärdigt 2011 men nu är det dags igen. Nu är det dyra kostymer, plommonstopbilar  och pangpang i Gangster Squad. Inte en typ av film som normalt lockar ner mig i brygga men jag är mutbar med Gosling på duken. OCH Emma Stone ska tilläggas.

 

1. Filmspanarna fyller 1 år!

Det har redan gått ett år sedan svenska filmbloggares gemensamma bebis Filmspanarna föddes. Ett år går fort när man har roligt och vi HAR roligt! Imorgon är det årets första träff och födelsedagen borde firas, tycker ni inte det? Blir det popcorn och skumpa kanske?

Publicerat

Årets filmbloggsfilmer 2012

Jag gjorde det 2010 och 2011 och självklart ska jag göra det även igår: summera mitt filmbloggarår.

Den här listan handlar om mer än bara årets bästa filmer, den listan kommer som vanligt framåt vårkanten då jag sett dom flesta filmer från 2012 som är värda att se.

Det är svårt varje år att göra en årssammanfattning men i år känns det riktigt knivigt för jag tycker att 2012 varit ett ganska svagt filmår såhär långt. Men jag har ju sett filmer från andra år än det som tar slut idag och det har hänt andra grejer som gjort att både filmbloggen och jag fått en kick. Så håll i hatten, här kommer en liten återblick.

 

Årets filmbloggssnackis.

Prometheus och The Dark Knight Rises är självklara men Cabin in the woods sladdar in från sidan liksom The Innkeepers och The Raid som många av oss filmbloggare letade upp och skrev om.

 

Årets egoboost.

Malmö Filmdagar. Fantastiskt roligt på ALLA sätt!

 

 

 

Årets mest klickade inlägg.

En film om Olle Ljungström. Tänk vad ett deltagade i Så mycket bättre kan göra för min lilla blogg. 2289 klick och 99,99% av dessa är under dom senaste två månaderna.

 

 

Årets bloggnyhet.

I februari började jag med mina fredagsfemmor och dessa fullständigt menlösa listor tänker jag fortsätta med även nästa år.

 

 

 

Årets mysigaste sedda film.

City Island. Den har några år på nacken men 2012-års mysigaste film Friends with kids har ingenting att sätta emot, City Island vinner den här kategorien med hästlängder.

 

 

 

Årets mest kommenterade inlägg.

Fram till att en viss liten hob gjorde entré på filmduken var Citizen Kane (38 kommentarer) det mest kommenterade inlägget i år. Nu är den slagen med hästlängder. Hey ho, här är The Hobbit kungen av dom alla (68 kommentarer)

 

 

Årets knepigaste filmupplevele.

Holy Motors. Herregud alltså. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var jag såg men jag vet att det här är en film jag kommer köpa och se om, kanske till och med många gånger.

 

 

Årets överraskning.

Att  The amazing Spider-man var så bra som den var och mitt betyg på Holy Motors (kanske?)

 

 

 

Årets svenska film.

Bitchkram är så överlägsen att den får både guld, silver och brons – sen kommer Hypnotisören.

 

 

 

Årets mest brutala sågning.

War Horse? Cosmopolis?

 

 

 

Årets filmscen-som-inte-släpper.

Första tio i The Dark Knight Rises, kejsarsnittet i Prometheus, slutmusiken (och tårarna) i Bitchkram och dragspelsscenen i Holy motors.

 

 

 

Årets mesta skådespelare.

Susan Sarandon (21 recensioner) fick veckovis fokus under våren men har även setts i ett par sprillans nya filmer och det är kul. Tom Berenger (14 recensioner) är tvåa och han lever mest på gamla meriter. Joseph Gordon-Levitt ligger trea (6 recensioner).

 

 

 

Årets serietidningshjälte på film.

Mark Ruffalo som Hulken i The Avengers. Supercharmig, jätterolig och asgrön!

 

 

 

Årets mesta regissör.

Jane Campion (7) Hon fick fokus en hel vecka i sträck i september.

 

 

 

Årets huvudkliare.

Nej, det är faktiskt inte löss (tro´t eller ej, biolössen har hållt sig borta i år, *donk donk* ta i trä). Min tankenöt att knäcka är om jag ska twittra eller liveblogga mig nästa års Oscarsgala. Har du nån tanke om detta åt något håll får du gärna dela med dig. Söndagen den 24 februari vet du vad jag kom fram till.

 

 

Årets roligaste filmrelaterade händelse.

Tveklöst skapandet av Filmspanarna. Jag är så himla GLAD att jag är med i det där sköna gänget! Det enda som är roligare än att titta på film är att titta på film och prata om film med andra som gillar det lika mycket som jag. Tillsammans är man mindre ensam. Så är det.

Trots att det kommer ett inlägg till innan 2012 blir 2013 så passar jag på att säga Gott Nytt År här också. Imorgon är en annan dag, en annan månad och ett helt annat år och jag hoppas att du får en riktigt bra nyårsafton. Skål å tack för det här året!