Etikett: Filmspanarna

Publicerat

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

Publicerat

SINISTER

 

 

 

Månadens val för Filmspanarnas gemensamma film föll för första gången på en skräckfilm.

Få saker är läskigare än att se en riktigt välgjord och fungerande skräckfilm på bio. Fy fan, det är otäckt. Då är jag inte så värstans kaxig hur mycket skit jag än är van med att se. Att jag hört Har du inte sett den-killarnas podcast om filmen och sett Eriks spjärnande framför mig gjorde inte saken bättre.

Sinister är en film som kan få vuxna män att nervöst skratta efter att precis ha lyft en halvmeter från stolen. Sinister är en film som kan få vuxna kvinnor att ligga dubbelvikta över sin pojkväns bröstkorg och snyftade säga ”jagvillgåhem, jagvillgåhem, kanviintegåååååå, jag vill gå heeeeeem”. Sinister är en film som kan få barn att mentalt stanna i växten, därför är det ingen film barn ska se. Alls. Och barn är man tills man fyllt 25. Minst.

Skräckfilm är en genre som lever på klyschor och Sinister är en film som utnyttjar många av dessa men drar dom liksom ett varv till. Jag VET i hela kroppen när det kommer en scen, en kameravinkling som ska få mig att hoppa till så hjärtat stannar och när denna kameravinkling kommer men ingenting händer, det är fan värre än att hoppa och slå huvudet i taket. Den där väntan, den där uppbyggnaden, den där tystnaden när hela kroppen är på helspänn, när ögonen fokuserar på allt annat än det som är i fokus på bioduken för jag tänker tamejfan inte bli lurad här, JAG tänker inte hoppa till, dom ska inte tro att jag går på det här och sen bara HUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄHJ, jaha där sket jag på mig.

Det är bara att lägga sig platt på mage på golvet och erkänna sig besegrad. Sinister är en smart skräckfilm, så smart att jag blir glad. Den är klurig, välspelad och har en del scener som är riktigt riktigt jobbiga att se. Första scenen till exempel. Då gäller det gäller att stoppa alla tankar som drar sig mot mitt eget liv, mot mina egna barn, annars går det inte att titta.

Visst finns det en hel del logiska luckor och konstiga småsaker som det går att reta sig på att man vill, men jag vill inte. Jag försöker vifta bort funderingarna på varför författaren Ellison (Ethan Hawke) har beiga mockaskor på sig inomhus, varför han har en handskriven lapp på skrivbordet där det står att husnyckeln är borta fast den inte är borta, varför byns poliser verkar vara så väldigt osugna på att själva lösa gåtan om var den försvunna Stephanie tagit vägen och varför hans fru känns så väldigt distanserad och ganska….tom i bollen. Men det är petitesser. Sinister ger mig rysningar jag inte känt sen jag såg The Others och jag får härliga Seven-vibbar av både musiken och förtexten.

Jessica, Jojjenito-Johan, Joel, Sofia och Filmitch-Johan har också sett filmen. Gillar dom den lika mycket som jag?

 

Publicerat

Fredagsfemman # 44

5. TV-seriehypen

Jag önskar jag hade mer tid – eller TOG mig mer tid – till att se TV-serier. Jag har missat så sjukt många genom åren att det skulle ta mig åratal att komma ikapp men det är inte utan att nyfikenheten snart tar överhanden och jag kommer tvinga mig till att se Breaking Bad, Community, Mad Men och Homeland. The Wire försökte jag se men det var inte min påse. Alls.

 

4. När kommer den första spelfilmen om bandy?

Bandy är en av världens konstigaste sporter tycker jag. Det går svinfort, jag ser aldrig bollen och jag är grymt impad av kamikazemännen som frivilligt sträcker upp handen och säger: ”Hallå! JAG vill stå i mål!” Om det inte är tjugo minus ikväll så är det bandypremiär för mig på Zinken med den grönvita halsduken kring halsen. Å spetsad glögg i plunta.

 

3. Vem klubbade igenom Chastain-lagen?

Den här kvinnan har varit med på min fredagsfemma förut men den här gången av en annan anledning. Nu undrar jag om det finns en ny filmisk lag ”over there” som säger att Jessica Chastain ska vara garanterad en halvstor roll i alla relativt intressanta A-filmer? Kommer den här tidsperioden att minnas som Chastain-eran i filmhistorien? Hur kommer detta sig? Det kan väl ändå inte bara en slump?

 

 

2. Hej Tomten!

Jag vet att alla som inte bor i Stockholm är pissless på att läsa/höra om det snökaos som just nu befinner sig i huvudstaden men det ÄR obeskrivligt vad mycket snö som drällt ner. Onsdagen var utan motstycke den vädermässigt värst dagen sen jag flyttade hit för 22 år sedan. Jag skottade i två timmar för att få loss min bil som fastnat i en snöhög och nästan lika länge för att få fram min p-plats. Sen kom en snäll plogbilschaufför och hjälpte mig med det sista. Därför Tomten, hallå där, nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp. En snöslunga, en liten, en lägenhetsanpassad och gärna en gul.

 

1. Filmspanarna!

Imorgon går årets sista träff av stapeln och det ska skräckfilmtittas tillsammans. Och kanske drickas en öl eller två. Eller en cola, en whisky eller kranvatten. Bland annat. Precis som vanligt.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SNÖ

Idag är vi en hel drös filmbloggare som skriver om det där oundvikliga som drabbar oss alla denna tid på året. Nej, inte vinterkräksjukan. Nej, inte julstressmage. Nej, inte baksidan av att äta för mycket pepparkaksdeg. Det handlar om snö och det handlar om snö på film.

För mig är snö på film något mysigt. Snö på film ger en extra dimension till filmupplevelsen och gärna om jag ser filmen när det är mörkt, kallt och vintrigt ute.

Jag kunde inte välja en specifik film att skriva om så det fick bli en lista, en lista på snöfilmer med det lilla extra. Som gula snöbollar på´t ungefär.

 

5. Jerry Lundegaard skrapar rutorna i Fargo

Jag förstår frustrationen, fy fan för att skrapa is på bilrutor, det kan vara det värsta som finns. Jag tycker inte det är isen i sig som är det värsta, inte att jag alltid glömt vantarna heller, för mig är det ljudet, fan jag HATAR det. Jag får kalla kårar. För mig är is-ljud värre än att dra långa naglar mot en svart tavla eller att leka med frigolit.


 

 

4. Bruce Willis firar jul

Få filmer ger mig mer julkänsla än Die Hard och Die Hard 2, vilket jag antar beror på att det finns en hel del jul, snö och kyla med i filmerna. Början i första filmen och slutet i andra filmen är klockrena ur snösynpunkt.


3. En liten skidtur med George Lazenby

Jag kan inte åka skidor. Jag har balans som ett fyllo. Jag hatar pjäxkrångel och överdragsbyxor. Jag gillar däremot varm choklad i en snödriva och pulkor. Utan att vara Bondfantast på något sätt så har skidscenen ur Hennes majestäts hemliga tjänst satt sig i skallen på mig. Att titta på sport är inte dumt alls.


 

2. En film som får mig känna mig liten

Det var länge sedan jag kände mig sugen på en riktig jullovsmatiné på samma sätt som jag gör nu. Jag vill att det ska bli 30 minus, jag vill ta på mig stora sköna vintermössan, hemstickade tumvantar, den alldeles för långa halsduken och varma skor. Jag vill köpa varm choklad med vispgrädde, kanske en lussebulle som faktiskt smakar saffran och jag vill krypa ner i biofåtöljen med immiga glasögon och se en film som får mig att bli liten till sinnes igen. Trailern till De fem legenderna och dom tjugofem minutrarna jag redan sett på förhandsvisning ger mig en såndär riktigt myskänsla i kroppen. Dessutom är det fantastisk 3D. Bara en sån sak.


 

 

1. Röd snö med Thomas von Brömssen

Det här var en TV-serie som gick på TV när jag var liten. Satan i gatan så spännande det var! Jag hamnar i barndom bara jag ser introt, regreggerar till ett nagelbitande skolbarn och jag tror faktiskt inte att jag skulle vilja se om den här serien även om jag fick chansen. Jag vill gärna leva på minnena av stickade tröjor, massor med snö, norska elaka män och hjälten Thomas von Brömssen.


 

 

Mina filmspanarkollegor som också skrivit om snö är: Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Har du inte sett den, The Velvet Café, Have you forgotten, Except fear, Filmitch, Flmr, Mode+film,

Publicerat

HOLY MOTORS

 

 

 

Att försöka skriva engagerande och vettiga texter om film kan vara svårt men det är aldrig så svårt som när jag ska skriva om filmer jag inte förstår.

Att försöka vidga mina filmiska vyer är alltid intressant men aldrig så klurigt som när jag hamnar framför en film som är totalt obegriplig.

Förra året kom det två filmer som jag inte förstod alls: The tree of life och Dogtooth. I år har jag hittills bara sett en och det är denna, Leos Carax skumflumrulle Holy Motors.

Vid en första blick på filmaffischen tänker jag ”den kanske är som Driven, fast svår?” och där hade jag både väldigt rätt och väldigt fel. Den är noll procent som Driven och den är hundra procent svår och jag tror att huvudrollsinnehavaren Denis Lavant håller med mig där. Han spelar elva roller och han gör det bra. Han vänder ut och in på sig själv och trots att han har diverse maskeringar så är han en modig man som ställer upp på detta. Det är inte en vacker bild av sig själv och sin kropp han visar och han visar så mycket att jag nästan hoppas att det är en hårig attrapp han trätt över sitt ordinarie könsorgan när han visar sig med stånd och en rödbrun pubesbuske stor nog att rymma samtliga djur på Lill-Skansen.

Det blev en självklar diskussion efter visningen då jag såg filmen med mina filmspanarvänner och vi verkade alla ha helt olika infallsvinklar, väldigt varierande syn på vad filmen verkligen handlade om och ville säga. Jag har stött och blött mina egna funderingar och jag håller fast vid min första tanke: Total Recall-jämförelsen. Jag tror att Denis Lavants karaktär har köpt sig en dag (eller två eller flera) av upplevelser. Jag tror att han lever ett tråkigt grått vardagsliv och att det här är hans dröm, att få låtsas vara andra, utföra diverse uppdrag och sedan vid dagens slut få komma hem till sin ”fru” och ”barn” igen. Kanske har han fått några svar, kanske har han rensat upp, kanske har han dödat någon som förstört hans liv, kanske har han träffat någon kvinna som annars bara funnits i hans fantasi?

Holy Motors har klara beröringspunkter till en annan film som jag inte tyckte speciellt bra om: Cosmopolis. Filmens nav är en limousin, det åks mycket bil, jag får inga som helst positiva känslor för huvudkaraktären och filmen känns på tok för lång. MEN (nu kommer det ett men och det finns en anledning till dom stora bokstäverna), trots att jag inte förstår ett dyft av Holy Motors så får den mig att göra tre saker som varken Tree of life, Cosmopolis eller Dogtooth klarade av: filmen får mig att skratta högt flera gånger (inte för att det är kul utan för att det är extremt konstigt), den får mig att utbrista MEEEEEHFÖRIHELVETE minst fyra gånger och den får mig att bli varm i magen på ett väldigt otippat sätt.

När jag tittar mig omkring i salongen så ser jag att många beter sig som om dom fått en släng av huvudlöss. Det verkar klia i hårbottnarna. Och på hakorna. Och på armarna. Och på näsorna. Och där sitter nån och sover. Och det skrattas och fnissas och suckas och slingras i stolarna. Publiken reagerar och när filmen är slut klappas det i händerna och det känns hjärtligt. Själv klappar jag inte för jag förstår inte att jag borde för jag fattar ju ingenting. Jag kan inte klappa på kommando. Jag vill inte det. Stående ovationer efter Terminator 2 kan jag förstå men inte att detta hyllas för det här är bara S Å knäppt.

En barfota man i grön bredspårig manchesterkostym, rött spretskägg och långa brunbeigegula naglar springer omkring på en kyrkogård och äter upp gravbuketter. Han är den snubben som gör mest intryck på mig. Han är galen, bara så jävla galen. Lite senare när jag sitter på tunnelbanan ser jag en liten (för att inte säga minimal) man med gröna kläder och smutsiga naglar komma in genom dörrarna och han sätter sig bredvid mig. Ur en tummad och trasig Willyspåse tar han upp en gammal klockradio och för en sekund förstår filmen. Han i filmen finns! Allt det udda jag nyss såg på stor duk finns, det gäller bara att öppna ögonen och våga titta. Dom där bruna tvåcentimetersnaglarna som klapprande försöker trycka på den digitala uråldriga ”musikmaskinen” är bruna av en anledning. Jag kanske inte är så sugen på att veta anledningen men den finns.

Det där mellanspelet i filmen, pausen i ”historien” när det hux flux dyker upp ett helt gäng diggande dragspelande män som får sällskap av både gitarrister och trummis och det spelas en riktig oumpa-oumpa-låt, är riktigt skönt och helt frekkin´omotiverad. Ungefär som resten av filmen. Faaaan alltså. Jag kan inte förklara filmen bättre än att den är så dålig att jag tycker att den är bra. Den slår över, den är fullkomligt vansinnig, jag är mållös och rådlös och pirrig i kroppen samtidigt och jag fattar inte varför. Jag fattar verkligen inte ett skit, varken av filmen eller av mig själv just nu.

Kanske är det bara att acceptera att Holy Motors är en upplevelse mer än en film i egentlig mening och jag är övertygad om att många biobesökare kommer lämna salongen i ren frustration över bortkastad tid och pengar. Jag önskar att jag kunde säga ”härda ut, sitt kvar, det kommer att bli bättre” men det är inte sant. Filmen blir inte bättre, inte på en fläck, men kanske kanske finns det fler än jag som ändå får en känsla av filmen som biter sig fast i maggropen och vägrar släppa.

Betyget är lika obegripligt som filmen men jag kan inte göra annat. Inget annat betyg känns rättvist när jag lyssnar på magkänslan.

Klicka gärna vidare in på mina filmspanarvänners bloggar, vi skriver om samma film allihop idag. Jag tror det kommer vara extremt varierande texter och betyg och jag tror jag kommer bli både utskrattad och kanske få en och annan tomat i bakhuvudet efter den här recensionen. Jag framstår nog precis lika obegriplig som filmen, kanske till och med en smula extrem. Här är länkarna till dom andra: Henke, Sofia, Jojjenito, Johan och Jessica.

 

 

Publicerat

Fredagsfemman # 40

5. Filmen G

Jag undrar om Olle Ljungströms och Magnus Ugglas medverkan i Så mycket bättre kommer att ge Filmen G en ny hajp? Jag undrar även om det i såna fall är bra eller dåligt för Niclas Wahlgren. Att Nürnberg 47 är värsta tuffa bandet vet jag i alla fall, samt att Hundarna Brinner är en låt som fortfarande håller. Konstigt nog.

 

4. Även ett missat biobesök är ett biobesök – eller?

Ett hastigt insatt föräldramöte gjorde att jag inte hann till visningen av den norska filmen 90 minutes på Filmfestivalen i onsdags men om Ulf Lundell säger att även en inställd spelning är en spelning så tänker jag att detsamma gäller med ett biobesök. Det känns i alla fall mindre surt om jag tänker så.

 

3. Pernilla August

Call girl har premiär idag. Säga vad man vill om Pernilla August men hon är en filmstjärna.

 

 

 

2. Jag twittrar, alltså finns jag.

Jag må vara sist ut i hela mellansverige men nu finns även jag på Twitter. Följ mig om du vill, strunta i det om du vill. Jag skriver om det som faller mig in (alltså inte enbart film). Precis som alla andra alltså.

 

 

1. Filmspanarträff heeela långa dagen imorgon!

Imorgon är det dags för oss filmspanare att träffas igen och det blir lite annorlunda den här gången. Stockholms filmfestival är igång för fullt och hela tre filmer kommer att ses av dom av oss som är med hela dagen. Vissa är bara med på en del och vissa kanske bara vill hänga på och dricka öl. Allt är okej, det är det som är så bra.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MAT

Idag är vi ett gäng filmbloggare som gemensamt skrivit om ett och samma tema. Temat är mat och som vanligt är det endast fantasin och kreativiteten som sätter gränser för hur detta ord ska knorvlas*  in i texter om film.

Klicka på bloggens namn för att komma till matinlägget. Smaklig läsning.

Except Fear

Fiffis filmtajm

Filmitch

Filmmedia

Filmparadiset

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Mode+Film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

[*knorvla är ett hittepåord, jag behöver inga kommentarer om att det inte finns med i Svenska Akademins Ordlista och därför inte är korrekt svenska för jag vet det.]

Publicerat

Filmspanartema: Mat på film

Om män och kvinnor kämpar för att bli så jämlika som möjligt så finns det EN aspekt där det fortfarande är extremt orättvist. Jag pratar givetvis om ätande på film.

En kvinna som äter på film sväljer i stort sett aldrig. En kvinna som dricker på film sippar ur fint glas, låtsasdricker Starbuckskaffe ur pappmugg eller njuter av en kopp thé drucken ur en stor handdrejad keramikmugg, givetvis hållen med tvåhandsfattning sittandes i en soffa med uppdragna ben och en alldeles för stor stickad kofta/ljusblå skjorta som tillhör snygg välklippt pojkvän. En man som äter på film äter. Stoppar i munnen, tuggar, sväljer. En man som dricker på film dricker som män gör, eller kvinnor med för den delen om man ser till kvinnor som lever i verkligheten, kvinnor som inte kan leva på mat motsvarande en oblat om dagen.

Vill du specialstudera detta fenomen kan du titta på vilken amerikansk film som helst med en stor kvinnlig filmstjärna i huvudrollen. Du kan se dom hålla i en tröstande bytta med glass, du ser en sked i handen, du ser skeden närma sig glassen, du ser glass på skeden, du ser skeden närma sig munnen och i nåt specifikt fall ser du att glassen lämpas av inuti munnen men innan du hinner tänka ”det där vore gott” så fokuserar kameran på nånting annat och skådisen kör en glassig spottloska i nån plasthink utanför bild. Vill du göra samma studie fast med en manlig skådespelare är mitt förslag att du hyr ett par filmer med Brad Pitt. Ingen äter nämligen på film som Brad Pitt.

Med några enkla knapptryckningar hamnade jag på Vulture.com, en sida som handlar om film, musik, TV – och Brad Pitts ätande. Specialstudien visade sig redan vara fixed unt färdisch. Här är Mr Pitts matvanor på film:

– bagel (Mr. and Mrs. Smith)
– baguette (Inglourious Basterds)
– baked beans (Johnny Suede)
– bar nuts (Ocean’s Eleven)
– battle food, Greek (Troy)
– carrot, cooked (Meet Joe Black)
– carrot, raw (JS)
– caviar (Curious Case of Benjamin Button)
– cereal (Smith)
– cheeseburger, bacon (Eleven)
– cheeseburger, regular (Moneyball, Kalifornia)
– chewing gum (Burn After Reading, Ocean’s Twelve, Ocean’s Thirteen)
– chicken breast (Smith)
– chili* (Kalifornia)
– cookies, Christmas (Moneyball)
– cookies, regular (MJB)
– corn chips (Twelve)
– corned beef and cabbage (The Devil’s Own)
– cotton candy (Eleven)
– dumplings (Thirteen)
– eggs and bacon (MJB)
– French fries (Moneyball)
– ham (Legends of the Fall)
– human blood (Interview With a Vampire)
– ice cream/sorbet concoction (Moneyball, Eleven)
– Jamba Juice smoothie BAR)
– jelly doughnut (JS)
– lollipop (Eleven)
– meatloaf (JS)
– meat and potatoes* (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford)
– nachos (Eleven)
– olive (Smith)
– pancakes (Smith)
– peach (Smith)
– peanut butter (MJB)
– popcorn (Benjamin Button, Moneyball)
– Popsicle (BAR)
– pot roast (Smith)
– prison gruel (Seven Years in Tibet)
– ramen or maybe udon noodles (BAR)
– room service (Twelve)
– sandwich, ham, cheese, and sardine* (A River Runs Through It)
– sandwich, turkey (MJB)
– sandwich, unidentified (Devil’s Own)
– shrimp cocktail (Eleven)
– soup ( Tibet)
– stir-fry (Thirteen)
– sunflower seeds (Moneyball)
– toast (MJB)
– takeout, Chinese ( Button, Kalifornia)
– takeout, unidentified* (The Mexican)
– Tibetan knot pastry (Tibet)
– trail mix (Tibet)
– Twinkie (Moneyball)

* denotes foods that Brad Pitt orders and spends significant amounts of screen time with, but does not ultimately eat.

Bara genom att ögna igenom listan kan jag se att dom glömt en del, det finns mer. Brad Pitts ätande är som pengar i fickan hos Pojken med guldbyxorna. I Fight Club till exempel, där äter han ett äpple om jag inte missminner mig. Nåja, det är petitesser i sammanhanget men fenomenet i sig är intressant tycker jag för det är uppenbarligen nånting fult med kvinnor som äter. Är det äckligt? Är det en karriärförstörare att tugga och svälja mat i bild?  

Min egen subjektiva tanke om detta är att amerikansk film är absolut värst. Jag har inga vetenskapliga belägg för detta men jag tycker inte det känns lika tabubelagt i europeisk film till exempel. Och efter att ha sett Nermina Lukač tugga sig igenom Äta sova dö så kan jag inte racka ner på svensk film heller, hon käkade så det räckte för hela 2012 på film.

Är det här nåt du har funderat över?

 

Publicerat

ÄTA SOVA DÖ

Vad har livet för beståndsdelar egentligen? Är meningen med livet att ha kul? Är meningen enbart att överleva så länge som möjligt? Är meningen att nån gång ibland känna lycka och däremellan ha det drägligt eller är meningen helt enkelt att äta, sova och sen dö?

I Gabriela Pichlers långfilmsdebut handlar det mycket om att äta och jobba men inte mycket alls om att sova eller dö så jag förstår inte riktigt titeln. För Raša (Nermina Lukač) kretsar livet kring jobbet i grönsaksfabriken, kring att få lön, kring att hålla sig själv och sin sjuka pappa med huvudet ovanför vattenytan.

Hon packar ruccola i plastförpackningar  i Guinnes rekord-tempo, hon cyklar till och från jobbet med hela sin kropp och hela sin själ, precis på samma sätt som hon gör när hon tuggar. Raša är en vivid ung tjej som lever i ett samhälle och ett sammanhang som för mig känns allt annat än levande. Att bli av med jobbet och bo i en insomnad skånsk håla är ingen lek. Det kryllar inte av arbetstillfällen, varken unga eller gamla kan plocka nya livsval som fallfrukt under ett äppelträd, det spelar liksom ingen roll vad jobbcoacherna på Arbetsförmedlingen försöker lära ut. Att bli arbetslös handlar inte alltid om att kunna se framåt, om att med nyfikenhet och engagemang ta tag i dagen och se en tom almanacka som ett äventyr. Hur fan ska Raša kunna göra det? Ett avlönat jobb är det enda som håller henne upprätt. Det enda viktiga.

Jag vet inte riktigt vad Gabriela Pichler försöker säga med den här filmen, jag blir inte riktigt klok på exakt hur politisk hon egentligen är. Jag vet inte om hon vill ge en käftsmäll till avregleringar, till arbetsförmedlare, till avbefolkningen av landsbygden, till unga människor som sitter i skiten men som vägrar studera ”för det är ingenting för mig”, till folk som får jobb i andra städer men inte vill flytta, till läkare som inte sjukskriver uppenbart trasiga människor, till människor som kanske låtsas ha ondare än dom har för att få bidrag, till invandringspolitiken, till folk över lag. Kanske vill hon inget av det, kanske vill hon bara berätta en historia ur verkligheten, precis sådär som verkligheten faktiskt kan se ut men som är lätt att glömma om man bor i storstäder och har mycket gratis.

Äta sova dö har en klar dokumentär känsla över sig. Det är genomgående skådespelare som uppenbart inte försörjer sig på skådespeleri till vardags, det är genuint trovärdiga miljöer (både interiört och exteriört), det är torrt och tråkigt filmat och det är allt detta som gör att filmen funkar för mig. Jag känner filmen i magen, jag förstår problematiken, jag tycker att Raša är en skönt handlingskraftig tjej som försöker göra det bästa av sin situation. Jag har på nära håll bevittnat en hel del ungdomar som får räkmacka på räkmacka i arbetslivet men som konsekvent spottar på dom för drömmen om att bli känd över en natt i Big Brother eller tjäna sjuttio papp i månaden ”som pappa gör” lockar mer. Raša drömmer om bajsranden på en räka, den som jag och många med mig drar bort och vägrar äta. Så olika är det, så olika kan det bli. Även om du är din egen lyckas smed så föds vi alla med olika förutsättningar.

Jag gillar en hel del med filmen men jag har två aber som gör att det inte kan bli aktuellt med något av dom högre betygen. Det första är att filmen känns alldeles för lång. Mittendelen trampar vatten och det hör inte till vanligheterna att jag önskar mig mer misär i en film men här är det nästan så. Filmen lallar på i samma tempo från början till slut och det är inga stora förvecklingar, ingen ond bråd död, ingen incest och ingen som säljer sin kropp för ett paket gula Blend. Hade filmen varit engelsk hade den definitivt kryddats med något av detta.

Mitt andra aber är Nermina Lukač som ser ut som Kiera Knightley när hon tuggar och hon tuggar mycket. Om jag hade gillat Kiera Knightley hade detta inte varit ett problem men nu gör jag inte det. Nermina Lukač gör ett bra jobb för övrigt, ingen skugga ska kastas på henne. Jag kastar skuggan på mig själv och på min oförmåga att fokusera bort oväsentligheter men ibland blir det så. Vi föds alla med olika förutsättningar.

Det här var oktober månads filmspanarfilm. Läs gärna vad mina kollegor i Filmspanarna tyckte om filmen: Henke, Jessica, Johan, Sofia, Markus och Erik.

Publicerat

Fredagsfemman # 36

5. Hur ska det bli med Dredd egentligen?

Jag vet att jag inte kommer kunna undvika den, jag känner på mig att tankarna kommer virvla runt som en torktumlare i skallen när jag ser den, jag fasar för att Karl Urban ska vara nåt att hänga i julgranen men hey, idag har den premiär. Dredd. I 3D.

 

4. Bergmans video

Måste bara återigen uttrycka min kärlek för SVT. Bergmans video är en filmserie som har varit alldeles jättekul att följa. Men nu är den slut.

 

 

3. Ted

Jag ligger efter vad gäller biobesök känner jag. Det märks att det är höst, det känns som att det är fler och bättre filmer på biorepertoaren än på länge. Ted är en av filmerna som ligger i min ska-se-pipeline. Jag tror jag kommer tycka om honom. (Trailern kan du se här)

 

2. Gabriela Pichler

Filmen heter Äta Sova Dö. Jag tror på henne.

 

 

 

1. Filmspanarna! Yeheeeey!

Det har gått en månad sedan sist och två sen jag träffade gänget. Imorgon är det dags igen och det ska bli SÅ kul tycker jag.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: Förenade med pluggisbrillor, mustascher och starkcigg.

Idag skriver jag och resten av filmspanargänget om ett och samma tema: om en filmupplevelse som är något utöver det vanliga.  Precis som föregående teman (guilty pleasure och knark) är det ett brett ämne som manar till eftertanke och utsållningsnerven fick verkligen jobba hårt innan jag valde vad jag skulle skriva om. För det finns en del att ta av, det gör gärna det när man tycker att film är det roligaste som finns alldeles oavsett var jag befinner mig.

Jag och min bästa vän hade lite sommarjobbspengar över som låg och brände i fickorna. Vi bestämde oss för för att ta dom och åka på en resa.  Året var 1990, jag var 17,5 och min kompis ett år äldre och det här med suparesor till Ibiza och skumdiscon på Cypern var inte vår grej, nejnej, inte alls. Vi ville se nåt, uppleva riktiga saker, lära oss nåt av bestående värde och bokade därför en intellektuell solresa till Israel på påsklovet.

Att resa till Israel över påsk är ungefär det dummaste man kan göra om man vill att det ska hända mer än att man hör hårsnoddarna klonka till mot hotellgolvet. Det var inte den mest genomtänkta resplanen i världshistorien men vi gjorde vårt bästa och istället för att fastna på hotellrummet i Eilat där allt var stängt och bommat satte vi oss på en pensionärsbuss som skulle ta oss till Israels samtliga stora sevärdheter. Vi fick se Jeriko, lite lagom av Gazaremsan, Jerusalem och Betlehem – och inte en enda törnekrona i hårdplast eller jesusbarn i plexiglas på hela resan. När vi kom tillbaka till hotellet hade jag en gnolande känsla i magen, jag tyckte inte det här var nog lärorikt för mig. Jag ville gräva djupare i kulturens finrum, jag ville se mer av det jag läst så mycket om på kvällarna därhemma, jag ville se om jag hade nytta av mina förkunskaper och framförallt så ville jag se om fler än jag förstått hur mycket denne man faktiskt har förändrat världen.

Det satt posters uppe vid hotellet så jag visste att min dröm skulle kunna bli verklighet och när jag droppade idén för min kompis sa hon ja direkt. Självklart skulle vi åka dit. Vi satte på oss fina kläder, bokade en taxi och åkte iväg till andra sidan stan, till den enda öppna biografen som denna påsk visade en enda film: Tango & Cash.

När jag tänker på filmupplevelsen såhär i efterhand känns det som att jag var med i en Sasha Baron Cohen-film. Vi var dom enda utan yvig mörk mustasch (åtminstone är det så jag minns det) i hela salongen och många av dom mustaschprydda männen satt och viftade med röda hemmasydda och lite trådiga tygflaggor. Dom satt tysta och viftande och såg hur poliserna Raymond Tango (Sylvester Stallone) och Gabriel Cash (Kurt Russell) gnuggade sina excentriska personligheter mot varandra i motvilliga försök att samarbeta och jag satt och njöt. Vilka glasögon! Inte lika runda som mina pluggisvarianter men nog så klädsamt på en välklippt italienare med skräddarsydd kostym.

Efter ungefär halva filmen stängs den av. Tjoff säger det bara och nånting sägs i högtalarna som jag givetvis inte förstår. Männen reser på sig och vi gör detsamma. Dom lämnar salongen och vi följer efter. Brinner det? Kanske. Har filmen gått sönder? Ingen aning. Vi försöker fråga lite försynt men ingen verkar vilja svara på engelska.

Vi följer strömmen, går ut genom nödutgången och hamnar på ett tak. Jag minns att jag tyckte det var bra dumt att leda ut folk den vägen för det var bra många meter rakt ner i asfalten om vi skulle tvingas hoppa men då och där i den varma kvällsolen upptäcker jag vad det är som har hänt: det är rökpaus!

Männen bolmar som om det inte fanns en morgondag, det hostas en del och pratas högt och yvigt om denne  “Schtallone” som dom alla verkar väldigt förtjusta i. Det diskuteras ivrigt, jag förstår ingenting, ingenting mer än att dom liksom jag är hans trogna fans. Jag tittar på min kompis, vi skrattar och ingen av oss fattar egentligen hur vi hamnade där. Dom röda fanorna vajar för vinden, vi är svårt passiva rökare och dom enda av kvinnligt kön i hela folksamlingen. Stallone förenar, Stallone förbrödrar och i det här fallet försystrade han också.

Dom beväpnade biografvakterna skjuter tomma skott rakt upp i luften och sorlet avtar som på given signal. Männen kastar sina glödande cigg ner på grusgolvet och beger sig in i salongen igen, glada, nyrökta och redo för mer av denna superhärliga actionkomedi. Vi tar rygg på mustascherna och tittar förundrat på den andra halvan av filmen som såhär i efterhand gav mig ett lika stort minne för livet som min promenad längs Golgata.

Tango & Cash (1989)

Vill du läsa mer om extraordinära filmupplevelser? Klicka här för att komma till mina filmspanarkollegors inlägg.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 31

5. Johan Therorins samlade verk ska bli film

Jag håller på att ta mig igenom Johan Theorins böcker (har avverkat Sankta Psyko och halva Skumtimmen och dom andra två ligger och väntar i min pockethög) och jag är inte helt övertygad om författarens storhet. Kanske faller jag lite mer pladask åt filmatiseringarna nu när Daniel Alfredsson ska regissera Skumtimmen med Lena Endre i huvudrollen.

 

4. Jane Campion

Den här begåvade regissören var med på listan redan när det var #19 men nu är hon faktiskt mer aktuell än någonsin – i alla fall på min blogg. Hela nästa vecka förvandlas Fiffis filmtajm till en slags Jane Campion-camp och det har varit med stor glädje och entusiasm jag har tagit mig an hennes filmer. ALLA hennes filmer.

 

3. Cosmopolis

Idag har David Cronenbergs nya film Cosmopolis premiär, en film jag sett fram emot SÅ länge. Jag vet i nuläget inte hur det ska gå till men jag hoppas få tid att se den i helgen. Kanske går den som arla-morgonstundsbio imorgon bitti eller som nattbio natten mot typ måndag?

 

 

2. Filmspanarträff imorgon

Tiden går fort när man har roligt och nu har det gått en månad sedan sist. Tyvärr kan jag inte vara med på träffen imorgon så jag har en vikarierande samordnare denna gång: Henke från Fripps filmrevyer. Så har du en filmblogg och vill hänga på, mejla honom så berättar han hur det går till (frippsfilmrevyer@gmail.com)

 

1. Semester.

Jag kan inte fatta det. Det är dags.

Snart. Väldigt snart.

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: KNARK

Månadens gemensamma bloggtema för Filmspanarna är KNARK och som vanligt är ordet fritt, det går att vrida och vända på det här temat precis hur som helst – och det har vi gjort!

Här är alla bloggar som är med på detta tema. Klicka på namnet för att komma till respektive knarkinlägg.

Except fear

Fiffis filmtajm

film4fucksake

Filmitch

Filmparadiset

Flickorna

Flmr

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Publicerat

FILMSPANARTEMA: Det luktar lite knark här

Det var ett jäkla tema vi valde att gemensamt skriva om på förra filmspanarträffen. Knark. Ett ganska luddigt ord i sammanhanget. Jag trodde att jag ganska enkelt skulle välja att skriva om knarkfilmer som Trainspotting eller Fear and loathing in Las Vegas men när jag satte mig ner och funderade på från vilken vinkel jag skulle närma mig ordet blev svaret otroligt enkelt och fullkomligt ologiskt: Dr Seuss.

Theodor Seuss Geisel är en amerikansk författare som skrev under pseudonymen Dr Seuss. Flera av hans böcker har blivit film och när jag ser dessa filmer är det som att bokstäverna K N A R K blinkar i flerfärgad neon framför mina ögon.

Grinchen, Horton och nu senast Lorax är filmer som jag har mycket svårt att se att någon med en icke kemikalieindränkt och/eller pårökt hjärna skulle kunna fantisera ihop. Därmed inte sagt att Dr Seuss VAR en knarkare, sånt skvaller vill jag inte ge upphov till. Men precis som att jag kunde se den vitryska kulstöterskan Nadezjda Ostaptjuk skjuta ryssfemmor på löpande band när hon framträdde i OS med adamsäpple stort som en biljardboll så kan jag se Dr Seuss slicka frimärken med tryckta smaljgubbar på som vore han en postanställd på femtiotalet. Nu visade det sig att mina farhågor gällande vitryskan stämde men sanningen om Dr Seuss eventuella drogmissbruk tog han tyvärr med sig i graven.

Den mikroskopiska världen i Horton, Ned McDodd, den gula Katie som med sina jätteögon tydligen ser ut som jag när jag kommer från ögondoktorn med pupillvidgande droppar i ögonen (hon är så fiiiiin, titta här bara), den gröna håriga varelsen med uppnäsa och rosa läppstift som stal julen (hur man nu kan göra det?), psykadeliska färger och mönster både högt och lågt, listan kan göras lång på härligt knepiga underligheter, såna som jag inbillar mig att man kan se om man käkar schysst knark på rätt sätt. Förutom det faktum att dessa Dr Seuss-inspirerade filmer är underhållande så gör dom att jag slipper knarka själv. Det är bra. Jag tycker verkligen att knark är bajs och även om jag inte tyckte det så har jag alldeles för utpräglat kontrollbehov för att någonsin ge LSD-trippen en chans att besöka min hjärna.

”It smells like butterflymilk”. Gammelfarfarssniglar. En mamma som spontandansar till Do the Hustle. Full fart på nån form av moppe. En jakt på riktiga träd. En liten kärlekshistoria. Musikalnummer. Dansande djur. En arg guldfisk beväpnad med en handvisp. Filmen Lorax bjussar på ett tempo som gör att jag på rätt humör vill ta på mig paljettklänningen och sjunga Euuuuphooooooria och på fel humör sannorlikt ser ut som en gipsavgjuting. Men när jag ser den både första och andra gången är jag på helt rätt humör. Jag släpper taget och njuter av knasbolligheterna.

Lorax är en svinmysig film, det svänger, kränger, fipplas och trixas och jag tror filmen har samma effekt på mig som en tantfika med sju sorters haschkakor skulle ha. Jag blir glad, det finns liksom inga moln på himlen. Det växer tops på päronträdet utanför och jag har en orange gubbe med välbalsamerad mustasch under sängen. Ingenting är omöjligt och jag blir hög på livet när livet är så konstigt som i Lorax.

Lorax är alltså knark – för mig.

Lorax (2012)

Grinchen (2000)

 

 

Horton (2008)

 

 

Idag är vi ett helt gäng filmbloggare som skriver om samma knarkiga tema. Klicka här för att hitta länkar till samtliga.

 

Publicerat

TOTAL RECALL

Det här med att gammal kärlek aldrig rostar tror jag inte ett dugg på. Jag tror att kärlek antingen håller sig konstant som en varm känsla i magen eller mattas av och försvinner i nåt som bäst kan jämföras med likgiltighet. Alla gamla kärlekar fastnar inte lika hårt i medvetandet och det gäller alldeles oavsett om det gäller kärlek till en annan människa eller kärlek till en film.

Med det i bakhuvudet gick jag till Filmspanarnas gemensamma biobesök i lördags. Månadens val var Total Recall, remaken på filmen med Arnold Schwarzenegger som jag tycker så hemskt mycket om och som kan beskrivas som en konstant filmkärlek för mig. Hur skulle det gå? Hur skulle det bli? Hur illa kan det vara liksom? Skulle regissören Len Wiseman slakta min gamla favvo jämns med fotknölarna eller skulle han göra något alldeles eget, något som jag kunde se utan obligatoriska jämförelsegrubblerier i biofåtöljen.

Colin Farrell är Douglas Quaid, mannen som beger sig till Rekall för att få nya minnen inplanterade. Han lever i en dyster värld som består av två länder, Brittiska federationen och på andra sidan jordklotet, Kolonin. Däremellan finns en form av gigantisk hiss, eller högteknologiskt tunnelbanetåg om man så vill, som går genom jordens inre och som kallas The Fall. The Fall tar mängder med pendlande människor till sina jobb i Kolonin och vagnen är i det närmaste identisk den jag satt fastspänd i 1991 i London när jag besökte Alien War.

Nu kan jag välja mellan att antingen försöka förklara storyn eller att inte göra det och jag väljer det senare. Om Total Recall-originalet kan uppfattas som luddigt, snurrigt och totalt ologisk så är det ingenting mot denna film. Jag tror att det absolut smartaste man kan göra om man vill se den här filmen är att låta hjärnan gå på tillfällig semester. Pausa hjärnan och skruva upp synen till max, för det här är en fröjd för detta sinne. Effekterna, världarna, scenografin är superhäftig och jättepåkostad och jag kommer på mig själv med att krysta fram WOW-ljud fler än en gång, fast tyst då för att inte störa. Sen tänker jag även den förbjudna tanken, den där jag skäms lite för men ändå känner måste upp till ytan: Varför gjordes inte filmen i 3D? Den skulle som kanske första film någonsin verkligen göra sig i det formatet.

Skådespelarmässigt känns Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel bitvis mer som statister än som huvudrollsinnehavare. Dom fungerar som skyltdockor för asballa CGI-kläder och gör sitt bästa med att föra den luddiga historien framåt men det är gott så, jag har inget negativt att säga om någon av dom. Kate Beckinsale kan ta mer stryk än någon kvinna jag känner till, Anna Laurell blir tuff som överkokt broccoli i jämförelse. Men hon är cool Kate, hon funkar bra i den här rollen även om hon verkar ha fler liv än en katt och jag hoppades att hon skulle dö snabbt, kvickt och NUUUU under filmens sista halvtimme för det blev bra segt med alla dessa utdragna fajtingscener.

Betygsmässigt pendlar filmen mellan en stark fyra (för det visuella), en trea (för skådespelarprestationer och musik) och en svag tvåa (för den omgjorda historien och för jag sista halvtimmen fick träsmak Ben Hur-style). Samtidigt ÄR det en actionstänkare och alla som inte sett originalet kan nog tycka att det här är nyskapande och fräsigt på många sätt.

För mig blir Total Recall anno 2012 en kärlek som rostar, flagnar och fort glöms bort medans originalet bibehåller sin plats i mitt bultande filmhjärta.

Här är dom andra filmspanarnas tankar om filmen: Har du inte sett den?, The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito, Fripps filmrevyer och DIMDB.