Första film ut i Penelope Cruz-temat blir en film av en regissör jag tycker om (Pedro Almodovar) och en regissör som verkligen tycker om Penelope Cruz. Jag har mina förhoppningar att se (om) fler filmer med denna duo under veckorna som kommer och jag VET att det finns många filmer som är betydligt habilare än denna.
Jag var jättepepp på Kära passagerare innan den kom. Alltså. Jätte. Almodovars förra film var en ren fröjd, mina förväntningar på honom är alltid höga och lägstanivån är (precis som hos till exempel Woody Allen) hög. Men Kära passagerare blev en smultronställetfilm, jag kom inte iväg till bion första veckan och sen kom besvikelsetweets och ljumna kommentarer från folk jag brukar lyssna på. Peppen rann helt enkelt ut i sanden. Men nu äntligen är filmen sedd och jag tycker inte filmen var så pjåkig.
Det har blivit något tok med landningsstället på ett flygplan på väg till Mexico City och planet tvingas cirkulera i luftrummet i väntan på någon bra lösning. Dom tre homosexuella flygvärdinnorna (eller det kanske heter stewarts när det är män?) försöker lösa problemet på det bästa sätt dom kan, dom söver helt enkelt passagerarna. Men när döden tittar en av passagerarna i vitögat tvingas själva essensen av människan fram och farorna trotsas på alla sätt utom dom dåliga. I filmen stavas lösningen sprit, koreograferad dans och psykologiskt prat på sedvanlig hypersnabb spanska.
I filmens trailer kör Penelope Cruz bagagetruck på en flygplats med reflexväst och allt och det gör hon i filmen med. Hon mår dessutom illa, mumsar ägg till frukost och är ihop med Antonio Banderas. Jösses förresten vad hon gör honom bra! Hon gör ALLTID Banderas bra. Dom är ett ohyggligt tacksamt filmpar och Almodovar är mästerlig på att trycka fram det gottaste i dom båda även i små roller.
Kära passagerare känns som en mellanfilm för Almodovar, en minifilm för Penelope Cruz och en okej start för detta tema. Ny film, ny Cruz nästa vecka.
