Hej Mike.
Jag vet inte om du minns mig, det var många år sedan vi träffades men jag minns det som igår. Du var med i den där dokumentärfilmen, den som handlade om din arbetsplats, om sköningen Sulley (vad gör han nuförtiden förresten?) och den där lilla mörhåriga flickan. Hon jobbar i kassan på Kmart nu, visste du det? Bor i en husvagn med fyra barn och är tillsammans med en kille som ser ut som en ung Tom Petty.
Du var liksom On top of the world då, värsta kändisen, den coolaste gröna killen som promenerat utan skor på jordens yta sen Lou Ferrigno sminkade sig till hulk och vem var jag? Jag var en mamma på heltid med blöjbarn, långkok, bakbord och pysselhobby.
Tiden går så fort, det var tolv år sen nu som jag såg dig på resturangen med den där Celia-med-jobbiga-rösten och jag önskade SÅ att det hade varit jag, jag önskade det så mycket att jag fixade barnvakt för att gå och se musikalen som du satte upp Put that thing back where it come from or so help me och jag satt där längst fram som nåt pinsamt Allsång på Skansen-freak med handtextad skylt och hela tjottaballongen. Du var fullt koncentrerad på att vara sång-och-dansman men strax innan ridån föll tittade du på mig med ditt stora vackra öga och liksom log, fast du ler ju alltid så det var säkert inte åt mig, men det var gulligt.
Igår skulle jag få träffa dig igen, för första gången sedan 2001. Jag var lite nervös innan jag gick in i biosalongen, man vet ju aldrig, vissa minnen är liksom bättre att behålla som just….minnen. Nu skulle jag visserligen få träffa dig som en skolpojke-Mike och det kändes såklart spännande men jag hade inga större förväntningar på att du skulle blåsa mig av stolen. Men det gjorde du. Jösses Mike vilken härlig snubbe du är! Målmedveten, ordningsam, noggrann, känslosam, schysst, optimistisk och färgglad, alltså, du ÄR verkligen en drömkille för mig.
Så, Mike Wazowski. Ring mig. Vore kul att ses på tu man hand. Om inte annat kunde vi ju prova kepsar och shotta linsvätska.
[Ja jag såg Monsters University i 2D, ja, jag såg den vid lunchtid, ja jag såg den med svenskt tal, ja jag saknade Billy Crystal, ja det var en medelålder på strax under 8 år i salongen, nej det var inte tyst men barn som skrattar högt och ljudligt räknas inte som störande moment, inte när man ser en animerad film kl 12 på dagen där alla talar svenska.]
